Bilder av familjer

var min tanke att skriva om nu. Jag kom nämligen ihåg den här och ett par andra som finns avbildade i Lönnroth Delblancs Den Svenska Litteraturen, som för övrigt innehåller mycket fina bilder, betydligt fler än den här konsthistorian jag har, är väl lika bra att jag skriver upp namnet på den: Svensk Konsthistoria av Lindgren, Lyberg, Sandström och Wahlberg. Det var alltså den kursbok jag hade då jag läste (40 p) ämnet på Stockholms universitet. Min upplaga är från 1986. Nu ska jag väl inte klaga på att den har så få bilder, den är alltså en översikt och spänner över allt. Litteraturhistorien är i åtta band.
Men jag gruffar lite i alla fall, efter att ha läst de nedlåtande tonfallen om svenskt 18oo-tal.

Nå, bilden ovan föreställer prästfamiljen Hjortberg 1759 (här en länk till en större bild, tack Agneta). Som synes är den målad av en lokal konstnär (jämför med Roslins porträtt nedan som är från 1760), nämligen Jonas Dürch.
Ändå tycker jag att prästfamiljen säger mycket om den svenska modellen. Prästen är uppenbarligen naturvetenskapligt intresserad och har ett rikt bibliotek. Han är förmodligen en god representant för det svenska prästerskapet vid tiden.
Svenskarna var ju liksom bra på naturvetenskap. Av upplysningen var det kanske den delen vi tog till oss bäst. Man kan ju tänka på att Sverige producerat ett antal framstående naturvetenskapsmän med Linné i spetsen, men ingen filosof.

Samtidigt vilar över gestalterna en sorts arkaisk stillhet. De är uppställda på ett tämligen stelt vis. Man ser att det är svårt att måla! Men man ser också att det är roligt. Detaljerna är fint utformande och perspektivet och proportionerna helt kajko.
En fin detalj är även att de döda barnen är med på bilden. Så gjorde man och så tänkte man och där skiljer sig tidens föreställningar från våra.
Å andra sidan vet vi ju att barnadödligheten var minst 50%, i det här fallet har fyra pojkar överlevt, deras tre döda bröder är halvt dolda eller bortvända, liksom tre av sex flickor.

Jag gillar idén att också de döda har en plats som syns då man avbildar en familj. Jag tror att alla föräldrar som förlorat ett barn på ett känslomässigt vis delar den uppfattningen. Nej, kanske inte alla. Men många.
Ett sätt att se på tillvaron som någonstans i tiden sen gick förlorat.

För samtidigt målade alltså den världsberömde (i alla fall i Europa) svenske Roslin arkitekten Perronet och hans hustru på det här viset.
Roslin var en av tidens främste porträttmålare och han hade gräddan av Europas monarker och adel som beställare.

Men redan ca hundra år tidigare målade Vermeer t ex den här bilden av sig själv och en modell i sin ateljé. Nu är jag lite orättvis för Vermeer målade genremålningar, som de ju heter. Bilder av anonyma människor i vardagen. Den traditionen kom aldrig att utvecklas särskilt starkt i Sverige så vitt jag förstått, men det är i den traditionen de danska målarna i det tidiga 1800-talet delvis kommer att verka.
Ett nordeuropeiskt måleri som aldrig når upp till stormaktstidens Sverige.
Det tycker jag är spännande.