När jag för rätt länge sen läste konsthistoria minns jag att jag fäste mig vid det som kallades "dansk guldålder", ett intimt måleri från första halvan av 1800-talet där interiörer, porträtt och det nya samhället på olika sätt avbildades. Här ett exempel på en interiör av Wilhelm Bendz från 1826. För mig liknar det här låga rummet med de två männen, dagsljuset och de för tiden moderna möblerna mest de målningar jag sett av mamsell Josabeth, med den skillnaden att Bendz var utbildad - proffs. Ändå: Rummets proportioner är dem man ser hos Josabeth så ofta.
Jag kom att tänka på detta måleri både då jag skrev om den holländska skridskomålningen (som visserligen var från 1600-talet) och även då jag såg utställningen med figurativt måleri i Göteborg för en tid sen. Det är den framväxande borgerligheten som skildras och det i ett samhälle säkert statt i förvandling.
CW Eckersbergs målning från 1847 är lika typisk, den. En kvarhängande klassisism i posen och tygets drapering och samtidigt en intim bild, inte någon gudinnestudie.Nu har jag alltså en bok om danskt 1800-talsmåleri, In another light, danish painting in the nineteenth century, och den är full av underbara målningar och dessutom intressanta om detta danska och helt egna måleri som växte fram i det tidiga 1800-talet.
Jag har inte läst den än, men av bilderna att döma är jag liksom hemma där, liksom jag på något sätt är i mamsellens kala rum på Söder i Stockholm.
När jag kommit så långt, att jag tittat på bilderna och googlat lite började jag fråga mig vad man samtidigt egentligen målade i Sverige. Det hade jag glömt. Kollade i Svensk Konsthistoria och har där läst ett långt kapitel om hur konstakademin reformerades 1810 men dessvärre inte undervisningen. Sen kom en rejäl beskrivning av varför det svenska måleriet inte var bra under den här perioden. Man målade akademiskt. Man målade historiskt. Man målade förstås också porträtt av den framväxande borgerligheten men framför allt målade man bilder i stil med den här, Winges Tors kamp med jättarna (1872):
Det finns ingenting som liknar den framväxande danska eller för den delen flamländska genremåleriet som ju funnits i ett par hundra år redan.
Hela texten var en sorts ursäkt och även mycket kritisk till det som faktiskt åstadkoms. Några bilder tyckte jag klarade sig rätt bra, som von Rosens Erik XIV även om den är lite senare, men inget fann egentligen konsthistorikerns nåd.
Och när man kollar på det och jämför med det danska - så ser man tydligt att det finns väldigt lite i det som en människa av idag kan referera till. Vi känner helt enkelt inte igen oss i det.
(Det svenska 1700-talet däremot fick godkänt, rokokon helt okej och den gustavianska eran banbrytande.)
Allt detta står i svart på vitt i varenda konsthistoria man kan få tag i. Det är vår historieskrivning på konstens område. Mot slutet av århundradet händer dock något. Konstnärer bryter sig ur konstakademin, flyttar till Paris och en ny tid börjar.
Det har vi också lärt oss. Föregångare för den nya tiden som framhålls i min konsthistoria är CF Hill, både som ung och framför allt som äldre och psykiskt sjuk. Då blev han före sin tid, står det också.
Detta är vad den som sätter igång att måla figurativt idag har att ta med i räkningen, tänker jag då. Det finns ingen tradition av intimt genremåleri parallell med historiemåleriet. Det finns i stort sett bara akademismen och den offentliga konsten, beställd av kungen och en del av adeln.
Jag tror inte att tiden är mogen för en omvärdering av 1800-talets svenska måleri, i alla fall inte nu. Själv är jag alltför präglad av den här synen jag fått mig itutad som jag nu redogjort för. Och inte heller jag känner igen mig i Tors kamp.
Men måste man då ständigt känna igen sig i konst?
Kanske inte.
Man kan också säga så här: Den svenska konsten har egentligen aldrig i någon högre utsträckning vänt sig till "verklighetens folk". Det gör den ju inte idag heller, den vänder sig till en internationell konstscen och har behov av statliga och internationella samlares pengar.
Det måste finnas förklaringar i respektive samhälle till att det ser så olika ut under den här perioden i måleriet.
Ser man på stadsplaneringen så ser man ju klart och tydligt att en framväxande borgerlighet sätter sin prägel även på Sveriges städer.
Men med bildkonsten är det annorlunda.
Nu ska jag läsa min tjocka bok så kanske jag får bättre koll på det här sen.
Hej.
8 kommentarer:
Tors kamp med jättarna, vilken målning! Vilken kraft och vilket ursinne.
Vad det gäller omvärderingen av 1800-talets svenska måleri och konst över huvudtaget så har jag funderat på vad som egentligen är konst och vad som mer är hantverk och varför man antingen måste gilla det figurativa eller det mer "traditionella" (av idag). personligen kan jag bli en smula trött på att konst idag måste utgå från en idé, ett koncept, vilket får mig att associera vidare och kommer då att tänka på idag kan man göra nästan VAD SOM HELST, bara man kan motivera det, om du förstår vad jag menar (man bör vara fyndig och slagkraftig - och kanske 80-talist). Hantverkskunnande kan ha ett förvånansvärt lågt värde idag, vilket naturligtvis borgar för dess come-back. Jag har själv inget stort konstintresse i traditionell betydelse, men jag älskar att se och att njuta av det som är vackert, miljöer och ting som ger mig något, vad det än må vara (kanske något så banalt som ett en stadsplan eller en ritning).
Hittade förresten en gammal text av dig ang. en av Grelssons texter. Du har rätt, hon skriver som en kratta.
Gustav,
Kul att du gillar Tor och jättarna! Själv är jag mer kluven. Fast det finns "hopplösa" artonhundratalstavlor även jag gillar, Cederströms Karl den XIIs likfärd t ex. Den såg man då man gått uppför Nationalmuseums alla trappor. Alltid med andan i halsen, liksom.
Och Erik XIV och Karin Månsdotter, då. Borde nog ta en sväng på Nat Mus igen. Det var länge sen sist.
Håller annars med dig om det du säger om det som görs idag. Liksom om hantverket. Även om jag förmodar att det krävs MER än skickligt hantverk för att bli en riktigt bra konstnär.
Det som annars slog mig då jag läste min Konsthistoria, grundboken då jag läste konsthistoria, var hur otroligt fördömande hela texten om det svenska 1800-talet var.
Jag tycker nästan att det är omoraliskt att man FÅR skriva på det sättet om hel epok. Den där åsikten har nu gått ut obearbetat i ca 100 år. Det svenska 1800-talet var ett hopplöst århundrade.
Så enkelt kan det väl ändå inte vara?
Och Grelsson skriver illa om ämnen som är så förutsägbara att hon tillhör dagens 1800-tal - om man nu kan säga så.
Det är likadant med 1800-talets "nystilar", som jag personligen tycker mycket om, men som konsekvent avfärdas än idag, i de flesta fall iallfall. Mycket mer än konsten som jag ofta finner lite tråkig. Ang konst/hantverk så tycker jag att det går att jämföra med sången. Många sjunger förträffligt, men få kan uttrycka något med sin sång (om man lyckas, innebär det inte att man har den vackraste och mest välskolade av röster).
Gustav,
Ja, konsten är svår att ta till sig, det håller jag med om.
Håller för resten med dig om det andra också.
Konsthantverket från epoken tror jag dock lättare kan få ett uppsving är måleriet.
Och många vill väl bo i ett artonhundratalshus med stuck, vackra snickerier, högt i tak och kakelugnar.
Fast det mesta i bostadsväg byggdes i och för sig lite senare. Första boomen var på 1880-talet och då gjordes i och för sig en hel del fint i nyrenässans fortfarande.
De husen vill folk bo i.
Men de kan inte tänka sig att ha ett vattenfall av Marcus Larsson på väggen.
Jag gillar också "Tors kamp med jättarna". Jag skulle kunna tänka mig att lyssna på lite heavy metal medan jag betraktade den.
Av Winge fann jag även denna:
http://upload.wikimedia.org/wikipedia/commons/9/91/Kraka_by_Winge.jpg
Blir verkligen sugen på att lära mig mer på svensk 1800-talsmåleri. Och varför inte också om danskt.
Och Marcus Larsson. Hans "Skeppsbrott i bohuslänska skärgården" är inte dum.
Tack för väldigt intressant blogginlägg, som väl anknyter till titeln på din blogg! Det där med det svenska och danska i ett lite längre historiskt perspektiv tål nog att fundera över, förresten.
Jacob,
Kul att även du gillar jättarna! Det svenska 1800-talsmåleriet kanske får en ny blomstring så småningom.
Kanske borde man kolla även på den svenska barocken igen. Har glömt den med och tror att den lite (fast mindre) lider av samma njugghet som 1800-talet. I af i förhållande till 17 och 19-hundratal.
Om man nu ska syssla med "klassanalys" av konst, finns väl en del borgerlig konst från 1900-talets första hälft (förmodligen delvis eftersom industrialisering var så sen i Sverige). Den är kanske inte så intim i Sverige, däremot mycket stilleben och landskapsbilder. Einar Jolin, Hilding Linnqvist, Isaac Grünewald, Nils von Dardel, Alf Wallander vände sig väl alla till den publiken och påfallande ofta med denna typ av motiv. Lite äldre konstnärer finns i och för sig också Eugene Jansson, Anna Palm, Nils Kreuger, Per Ekström med framförallt stads/landskapsbilder. Ännu längre tillbaka skulle jag nämna sådana som Carl Johan Fahlcrantz. Ursäkta namedropandet, men min poäng var bara att det finns en del sådan svensk konst, om den är lika stor som t.ex. Hammershöi kan man förstås diskutera.
Jag undrar också varför mycket av detta figurativa måleri är så bortglömt i konstdiskussionen, det verkar inte finnas något mellan von Rosen (eller möjligen Johan Krouthén) och Halmstadgruppen. Förmodligen är även jag präglad av denna indoktrinering, men von Rosen hör inte till mina favoriter heller.
Som sagt, den konst jag nämnde är förmodligen ganska typiska uttryck för en borgerlig kultur i Sverige (till skillnad från Amelin, GAN, Hagalund eller X:et Erixon) och de vände sig också i hög grad till en borgerlig publik. Deras konst gör det fortfarande för övrigt, gå på någon av Bukowskis visningar, där finns förvisso en del internationella samlare, asiatiska och europeiska konst och antikhandlare etc., men i väldigt hög grad är det just borgerlig medelklass som handlar där, folk som egentligen inte finns, i alla fall inte på kultursidorna.
kcl,
Tack för din kommentar!
Att det finns ett figurativt måleri hundra år senare i Sverige, fast då redan påverkat av modernismen, har jag aldrig förnekat. Det är som du kanske skriver ett fortfarande uppskattat måleri, tavlorna går väl rätt högt på auktioner och samlingsutställningar görs också då och då.
Hela det här projektet startade egentligen med holländskt genremåleri för min del, och där fanns alltså borgerligheten på plats redan på 1600-talet.
Fast någon "klassanalys" tror jag mig inte om att ägna mig åt. Jag kollar vad som finns på bilderna, och egentligen även vad som INTE finns på bilderna - och det sista kan jag hålla med om är lite tveksamt.
Fö kan man ju jämföra med romanen. Den borgerliga romanen dör ut med Hjalmar Bergman. Sen kommer den i och för sig fina och intressanta arbetarlitteraturen, men borgerligheten är stendöd i litteraturen därefter.
Jag tror att vi ser samma fenomen i konsten.
Det är, tycker jag, som om vi behöver gå igenom 1800-talet igen, se över det och försöka finna ut om det verkligen var så genomuselt som vi fått lära oss. Jag är inte så säker på det.
Men 1900-talet har präglats av ett totalt förkastande av allt vad borgerliga värderingar heter. Nu börjar det (åtminstone hos mig själv) finnas ett vagt intresse för även den här epoken och de här människorna. Liksom för epokens konst.
För resten, "klassanalyser" är nog något av det värsta jag vet när jag tänker efter, åtminstone med det jag lägger in i ordet.
Går väl inte att göra från något annat håll än "underifrån" i Sverige?
Allt gott,
Skicka en kommentar