svensk räksallad

Nu har diskussionen (äntligen!) kommit in på räksallad på Pressylta. Now we're speaking shrimpsallad, som Gunnar antagligen inte skulle säga.
Är inte just räksallad något av det svenskaste som finns?

Detta apropå den här artikeln som en del av mina fb-vänner blev mäktigt upprörda över. Själv tyckte jag inte att den var så konstig. LA försökte hitta ett vidare sätt att definiera vem som är svensk med utgångspunkt i en bok jag inte läst. För mig lät det hela rätt så okontroversiellt. Men ack vad jag bedrog mig. LA ansågs ha dold agenda eftersom hon krävde att man skulle känna sig som svensk.
Fast jag kan inte se att hon gör det. Hon säger att det är ju bra om man känner sig lite svensk, men något krav kan jag inte se från hennes sida.
Och sen började folk där på fb tjata om hur lite, mycket, inte svenska de kände sig.
Vi expats har ju diskuterat detta förut.
Hur intressant är det på en skala, som också är ett ganska svenskt sätt att uttrycka sig.

Men nu tänkte jag, för mitt eget höga nöjes skull, göra ett antal nedslag i min egen, outgrundliga, svenskhet.

Vi börjar vid den då dygnet-runt-öppna korvmojen på Slussten, strax nedanför ingången till Katarinagaraget. Att där i bitande kall och svart natt med alldeles för tunnsulade skor äta en tunnbrödrulle med kokt korv, mos och extra! tatatataaaa! räksallad (typ elva spänn till eller nåt) är för mig en sorts höjdpunkt.
Vart man tar vägen sen där i natten förmäler icke historien. Nattbuss? knappast, man kommer inte in med korven. Eller också gör man det.
Marken glashal av den där isbarken, ni vet, men skorna (med de för tunna sulorna) ändå förstörda av saltränder.

Diskarna (heter det inte), kassorna på ccop extra i Bollis. Stora som bagagebanden på Arlanda, och lika mycket folk. En purjo glider sakta ned och man fångar elegant upp den sju meter bort från kassörskan. Rusar tillbaka och får stoppa pengarna i maskiner för att betala.

Embassy club. Stureplan.
Att vara ute på nätterna i ett land och ett klimat som inte är gjort för det, utom sommartid, det är vad jag känner är det svenskaste man kan göra.
Åka fyrtio mil för att plocka svamp och sen inte hitta någon, istället ett kalhygge.
Att inte höra ljud från gatan när man är inomhus.
Att det är så förtvivlat tomt över allt, mitt inne i stan.
All skog som Zaremba påstår är kulisser. Numera. Vad vet jag?

Det är faktiskt en sorts känsla, något säger mig det. Känslan av finlandsbåt, av gurkmajonäs (en annan klassiker som jag är mindre förtjust i), av allt som var.
Och allt som förändras, utan min medverkan.

Ta Vasastan till exempel, där vistades jag ofta som barn. Jag sov över hos farmor och farfar. Där bodde folkpensionärer i halvmoderna lägenheter (tjotta men inte bad) med tjocka pudlar och utflyktsmålet var Epa på Odenplan. Grannarna hette fru Österberg och Wiklund. I källaren hade farfar verkstad. Där fanns få affärer och en krog då Butler och Svensson hade öppnat. Där jobbade min kompis Ingelas moster. Men jag tror aldrig att vi gick dit, vi var i alla händelser inte stammisar till skillnad från kompisens familj.
Eller Odenplan. Odenplan tycker jag är väldigt svensk. Var det inte Pär Rådström som skaldade Oden, Oden, Odenplan, till melodin av Sverige, Sverige Fosterland?
Om man följer Odenplans utveckling skulle jag tro att man får hela Sveriges urbanisering och gentrifiering på ett bräde. Möjligen missar man migranterna från Odenplan under andra halvan av 1800-talet. Fast kanske åkte inte de som redan hade funnit ett jobb och en kvart vid Odenplan? Kanske åkte man direkt från bystan till Amerika?

Jag har två epoker av mitt liv i Sverige, barndom och ungdom. Sen är det slut. Sen dess åker jag till Sverige som människorna kring Odenplan åker till Skansen.
För att se något, om inte exotiskt, så i alla fall - väldigt annorlunda.

Hej,