Vardagens bestyr

Två grejer.
Testade igår qigong för första gången i mitt liv. Var liksom helt oförberedd på det, hade gått till jympan och tagit fel på tid. Det var qigong istället för den vanliga jympan.
Okej, tänkte jag. Sen stod jag där i en timme och försökte utföra rörelser i ultrarapid ihop med de andra. Det intressanta var efteråt. Efteråt insåg jag att jag under en timmes tid inte hade tänkt. Inga ord i skallen under en timme.
Jag vet inte om ni fattar vad det innebär, antagligen gör ni det, men det är i alla fall en väldigt behaglig känsla. Man är renspolad. Det enda jag varit med om som liknar är att teckna kroki. En total koncentration - som inte bygger på ord.
För en människa som ständigt har en sorts ordström i skallen, och som liksom somnar in till ord, igår kväll t ex undrade jag vad järnfilspån heter på franska, men orkar inte kolla upp det, gjorde det dock i morse, så är en timme utan ord en sorts gudagåva.
Sen googlade jag lite på qigong, och för att det ska ha någon effekt så ska man hålla på nästan varje dag i minst en halvtimme.
Det går ju inte.
Men jag kanske gör om det.

Så min kurs.
Var där för andra gången. Tydligen får man varje gång olika sorters övningar. Denna gång skulle vi skriva en text ihop, ungefär som man ritar gubbar bit för bit, rullar och skickar vidare pappret, fast med den skillnaden att vi skulle läsa vad de andra skrivit och fortsätta.
Temat var Gare.
Det kan vara flera saker och tja... jag vet inte.
Jag tyckte ju att de där texterna, med ett undantag, blev fullständigt katastrofala. Urdåliga, det hade inte räckt att redigera hårdare, de var obegripliga, svulstiga och utan all logik.
Är det då meningsfullt att gå den här kursen, de andra deltagarna är ju fransmän och borde kunna skriva på franska. Men det kan de alltså inte.
Det är väl därför de går en kurs.
Några av dem kanske kan lära sig. Några tror jag är hopplösa fall.

Samtidigt, de har helt andra referenser. En av dem klämmer i just tjugotusen referenser i varje text. Litterära sådana. Jag tycker ju att sånt ska göras diskret. Jag tycker vidare att det viktiga med en text är att den fungerar även utanför sitt sammanhang. Det vill säga utanför den här lilla gruppen människor som råkat få samma uppgift.
Jag tror inte att det är en poäng för kursdeltagarna att tro att de ska skriva som Apollinaire. För det gör de ju inte i alla fall, det är det bara Apollinaire som gör.
Det är alltså rätt mycket jag inte kan säga när jag, efter att ha skrivit på plats, lyssnar till de andras texter.

Vidare har de fått mitt namn fel för sig. Jag heter Anna Karin och de kallar mig av någon anledning för Anna. Antagligen för att det står på checken jag lämnade in från början. Vidare har de tagit bort adelspartikeln i efternamnet, så helt plötsligt sitter jag där och är en helt annan människa, liksom.
På något vis passar det mig bra. Gäller bara att komma ihåg att reagera när det är Annas tur.

Ni som känner både Karin Stensätter och Karen Stone vet vad jag talar om. Hej,