Här, en jätteintressant liten grej, ett bildspel, makarna Wagner tar en bild på sig själva och granen och klapparna julnatten mellan 1900 och 1942. Lite som Lotta Lotass hade ett år, ett granprojekt, vill jag minnas. Men tyskt, då.
Annars går det framåt här kan jag säga. Jag sätter upp böcker i den nya billy-enheten nu. Jag sätter upp dem efter storlek, då går det in flest... det känns inte helt bra, men man får kanske ändra då man får mer hyllor så småningom.
Det går i alla fall framåt.
Det sjuka barnet har blivit friskt, och igår storhandlade jag på carrefour. Jag tycker inte att det är kul, men det är verkligen fascinerande. Allt som finns och som går att äta och dricka och som man aldrig har prövat. Testade tre nya grejer igår, en ny sås (det brukar jag få skäll för, maken säger att det bara är amerikaner som har en massa såser till allting, Och svenskar, säger jag), bulgarisk med vitlök och dill, man ska ha den till grösaker.
Små getostar inlindade i tunna baconskivor, alltihop ska stekas. Det skulle man i och för sig kunna ordna själv, men nu köpte jag färdiga.
Samt Päron enligt sköna Helena, en efterrätt.
Återkommer om något inte var bra.
Har fått hosta, kanske jag har pratat för mycket.
Nu till böckerna.
6 kommentarer:
Mycket fascinerande bildspel... Och med tanke på vår tids oupphörliga fotograferande: vilka bildspel skulle vi inte kunna ställa samman, från vaggan till långvården...
Mmm, men all denna tillgänglighet vi har nu kanske gör att vi förlorar något.
De gör ju varje år samma sak, ställer upp de nya klapparna och kläderna framför en gran med ungefär samma prydnader. Han röker. Fronter, tofflor och dammsugare, radio och något jag tror är en kastrull? Det är väl det metodiska i det som gör att vi fascineras?
Man kan undra varför Wagners gjorde detta? De skickade tydligen fotona som julkort. För att skryta? Men det blev ju dåliga tider också. Jag fascineras, som alltid, av fotot som frusen tid, eller rättare som en illusion av frusen tid, en omöjlighet. En besvärjelse, av fruktan inför den obevekligt framrusande tiden?
Kommer du ihåg den där passagen hos Sonntag som är att fotografen dödar sitt objekt, han/hon stilar det liksom för alltid.
Tror att jag fascineras för att allt kommer med, också det man annars glömmer. Ibland även det man vill dölja. Och för att det ger en sorts rötter bakåt i tiden, jag brukar ju tjata om det tyska. Så här såg det ut. Så här såg det förmodligen även ut i Budapest eller Stockholm, möjligen något år senare, men i stort sett, i en liknande miljö.
Jag vill liksom åt det förlorade. Känna på det, ana hur rummen kändes, hur ljuset föll (fast det gjorde det ju inte), hur det luktade.
Vet faktiskt inte.
Men ett fint projekt tycker jag nog att de hade, Wagners. Oberoende av vilka de var i övrigt.
Jag bläddrade i "On photography" igår; jag tror det handlar om att fotografiets frusna ögonblick påminner oss om att vi en gång ska "frysas" oåterkalleligt, dvs vi påminns om vår dödlighet. Eller så.
Ibland kan jag tycka att fotografier är kusliga, spökbilder. De är något som inte kan vara: stoppad tid.
Det att du vill åt det förlorade, rummen, ljuset,lukterna: jag minns något du skrev här om en Bugatti på väg ner i Europa, trettiotal - är det ett romanprojekt?
Hm, jag minns det som våldsammare än i så i någon passage, men jag kan minnas fel. Det är i vilket fall som helst en jäkla bra bok.
Ja, det är ett romanprojekt, just nu står det lite stilla, men jag hoppas att det så småningom blir en bok av det.
Och ja, det snuddar ju liksom, tider man inte varit i själv, dem kommer man ju bara åt genom fotografier och andras vittnesmål.
Skicka en kommentar