Morning,
Ni som liksom jag intresserar er för Tyskland kan läsa den här texten. Man hade det väl i och för sig på känn, stora delar av det som förut kallades Östtyskland är fortfarande mycket fattiga. Bitvis övergivna, bitvis våldsamma...
Merkel, å sin sida, säger så här.
Och så har vi då Tysklands tydligaste black om foten, Grekland. Ola Wong säger sitt om landet. (Varning, Gabi bör ej läsa, hon blir arg.)
Är det någon mer än jag som inte får ihop de här texterna? Är det någon som kan förklara vart det hela håller på att ta vägen? Jag menar då EU, helt enkelt.
Tack på förhand.
13 kommentarer:
Intressanta texter, tack för de länkarna.
Texterna visar väl ändå ganska samstämmigt att vi har ett skiktat Europa, där skiljelinjerna inte nödvändigt går vid nationsgränserna.
Hade jag haft ett bra svar på vart EU är på väg hade jag gärna delat med mig, men jag är lika konfunderad som du :).
Ola Wang skriver som en nyutexaminerad från aktiebolaget Kapitalt okunnig.
Han tycks ÄNNU inte ha fattat att ekonomin är global. Att de underliga banktransaktioner med konstiga hedgefonder och kriminella bankmän existerar högt över greker och fransmäns och andras huvuden. Att det sedan länge handlat om vilka som tjänar på kriser och inte ENBART om huruvida grekerna förtjänar sin regering.
Föreslår att man i resonemangen byter ut Grekland mot USA vars miserabla ekonomi inte syns lika bra som Greklands eftersom vi inte har EU-koll på den.
Det är faktiskt inget annat än rasism att kalla greker för syrsor. Men man ska kanske heta Wong för att komma undan med det.
Hur man räddar tillbaka saker är en annan sak: Island gjorde det genom att inte betala till det överruttna bankfiffelkonsortiet.
Vissa bankers tillskansande av vad helst de halvkriminellt kan lägga vantarna på har varit de här årens stora problem. Läs den amerikanske ekonomiprofessorn Robert Reich i stället för Wong.
Och när det är sagt. Självklart borde greklands styrande ekonomer och andra kollat upp sina system ärligt, kuttat byråkrati, höjt pensionsåldern här och var, OCH inte minst: sett till att under decennier dra in de nödvändiga skatterna från de så undanglidande rederierna. Bl.a.
Nä da Karin, inte arg. Men inte heller tyst.
De två första artiklarna var mycket intressanta. Juli Zeh har förstått den skillnad mellan lånegarantier och transfereringar som är så väsentlig men som omöjligt kan kan tränga igenom de populisistiska skrän som kommer från media och av olika skäl EU-hatande politiker. Eller ens till Merkel, fast hon naturligtvis vet bättre. I stället upprepar hon -i samma anda- lärdomar från ett skede för nästan 100 år sedan då Tyskland var tillintetgjort och dessutom pressades av orimliga ekonomiska krav från segrarmakterna. Det sitter bra hos väljarna och val blir det ju nästa år. Men med verkligheten i dagens ekonomiska system har det föga att skaffa.
Ola Wongs artikel skulle göra även mig arg om jag hade förmågan att kunna ta den på allvar. Hur gammal är mannen? Bara ett hopkok på samma populistiska argument som den gula pressen och nationalistiska politiker tutar i oss.
Vart är EU på väg? Jag läser just nu en bok av den österrikiske journalisten och författaren Robert Menasse där han analyserar just dessa frågor. Han visar hur "krisen" i själva verket tillskapats av Rådets medlemmar där givetvis Tyskland spelar en avgörande roll. Ett par procent av BNP är inte mycket till "black om foten." Jag hoppas kunna återkomma till Menasses resonemang efter helgerna.
Ursäkta längden
PS Hade inte läst Gabrielle B´s kommentar när jag publicerade min egen. Jag håller alltså till 100 % med henne. "nyutexaminerad från aktiebolaget Kapitalt okunnig" - precis så!
Tack för era kommentarer.
Och jag vill absolut inte bråka om Grekland, men jag har förstått även från andra håll att det kanske bästa för landet vore just att gå i konkurs? Bort från euron, sanerad ekonomi (om man går i konkurs så är väl poängen att man inte betalar alla sina skulder?) osv.
För jag kan ändå inte begripa hur de här evinnerliga stödpaketen ska kunna göra någon nytta. Dessutom säger ju även Bengt som Zeh, att pengarna ska betalas tillbaka. Så nog bör dessa två ha rätt i att Tyskland inte precis går med förlust pga grekerna.
Ändå är det ju fascinerande med så väldigt olika budskap? Och att även Merkel talar med populistisk tunga?
För övrigt har jag också fattat att grekerna jobbar på. Men att de har dåligt med underlag för att kunna beskatta olika grejer. T ex inget fastighetsregister, då.
Well, jag börjar också luta åt att euron kanske är för svår att behålla. Jag menar, det kan inte rimligen gå med just de här avgrunderna inom samma system? Och dessutom då inom ett och samma land... de där stora skillnaderna i rika och fattiga finns ju faktiskt inom alla länder. Thomas Black Country talar om dem i England, i Sverige ökar klyftorna och det som förvånade alla i någon undersökning var hur VÄLDIGT mycket fattigare de fattiga hade blivit. Snabbt. Medan majoruteten (etniska svenskar och vad det nu var) fått det bättre.
Jag blir inte klok på nånting.
Men en sak fattar i och för sig jag med, och det är att det är förbannat svårt för t ex fackföreningsrörelsen (och därmed den svenska socialdemokratin i eventuell regeringsställning) att förhandla med arbetsgivarna som förr, just eftersom ekonomin blivit global. Vi - medborgarna - har liksom inga hållhakar på industrin längre. Inte politikerna heller egentligen, kanske bidrar det till deras mer och mer underliga beteende? Att de mer ser sig som pr-människor för ett land/parti än som representanter för medborgarna.
Nu slutar jag, trots att här inte finns någon som helst slutledning från min sida.
"Jag blir inte klok på nånting." Jag tycker att du är klok på en hel massa saker men liksom vi alla, och framför allt de ledande politikerna, givetvis osäker på vart det kan leda och vad man kan/skall göra.
T.o.m. Paul Krugman fick ju lov att erkänna att skillnaderna inom USA var minst lika stora som inom EU.Men problemet är att de federala institutionerna inom EU är alldeles för svaga i jämförelse med Rådet. En oberoende ECB som finge fungera som en verklig centralbank (dvs. som Fed eller som riksbanken skulle kunna vara om man inte satt fast i självpålagda förlegade doktriner)skulle innebära ett stort steg mot ett fungerande system. Nu har man ju tagit de första stegen i en sådan riktning liksom mot en gemensam finanspolitik för eurozonen. Jag hoppas verkligen att "krisen" inte försvinner innan man tvingats ta avgörande steg i den riktningen.
EU - och de nationella kamarillor och eliter som har ställt sig bakom den överstatliga sidan av projektet - börjar mer och mer se ut som ett skolexempel på att när kartan och verkligheten inte stämmer överens, då är det fel på verkligheten. Som ni är inne på: Vem har *inte* fattat att Grekland aldrig kommer att betala tillbaka sina jättekrediter? Att landet hela tiden strular med att genomföra de utfästelser de utlovar till Frankfurt, Bryssel och IMF, men att de i sista hand ändå får sina nya stödpaket - för en öppen grekisk statsbankrutt skulle vara värre än allt annat, det anser man i t ex Berlin och Frankfurt och det vet den grekiska regeringen.
Och vem ser inte att det också är den grekiska demokratin som urholkas av detta spel? Deras politiker må vara svaga käril ibland, men en regering som inte har eget ansvar för någonting verkligt väsentligt utan hela tiden är hänvisad till att lyda diktat från sina starka storebrorsor (Tyskland, Frankrike och IMF) är ju ingen rgering som kan få någons respekt. Nu ska cirkusen tydligen upprepas i Spanien, jisses Amalia...
Under de senaste åtta månaderna eller så har det stått i SvD ungefär en gång i månaden att "Grekland behöver nytt paniklån annars hotar den finansiella kollapsen" - i Grekland, och därefter i Europa. Rapporteringen hänger inte ihop, jag kan bara dra slutsatsen att reportrarna på Svenskan inte riktigt hinner tänka igenom vad de skriver eller granska vad det är som pågår. Och de *andra* som skriover om den här krisen i svensk press är ju oftast ännu sämre.
Håller med om att en viktig del av problemet är att industrin eller stora multisar som Apple, Shell, Nike och Microsoft helt enkelt inte *behöver* miljoner stadigt anställda medarbetare på det sätt de gjorde tidigare, och de behöver inte heller vara baserade i sina hemländer eller så - Apple har t ex det mesta av sin försäljningsorganisation förlagt till Luxemburg, eftersom skattevillkoren där är så gynnsamma. Ford eller Ericsson skulle inte anställa en miljon människor inom loppet av två år även om tiderna gick strålande. Och det har varken politiker, konsumenter eller fack några större möjligheter att hålla tummen i ögat på dem för. Vi lever i en tid när politikerna - och vi själva - ,måste fjäska för storföretagen nästan oavsett vad de gör, för annars stannar de inte kvar i staden och då åker också jobben.
Jag saknar ett östeuropeiskt perspektiv på denna intressanta diskussion. Och det gör jag iofs även i dagstidningarna, vi hör inte mycket från östra delen av Europa. Nu menar jag de östeuropeiska länder som är med i EU.
Då och då åker jag till Prag och sedan vidare till Slovakien, mitt f d hemland. Jag tror att det var först mot slutet av 90-talet jag började fatta vad som pågår. Slovakien blev plötsligt det landet i världen där det tillverkades flest bilar per invånare. Idag finns Volkswagen i Bratislava, (tillverkar Volkswagen, Skoda, Audi, Porche och Seat), Kia och Hyundai i Zilina, norra Slovakien, Peugeot och Citroên i Trnava nära Bratislava. Dessa tre biltillverkare dominerar den slovakiska bilindustri. År 2009 tillverkades ungefär 800 000 bilar i Slovakien (enligt ACEA). Det finns alltså gott om arbetstillfällen i landet men även gott om välutbildad arbetskraft, till mycket lägre arbetskostnad jämfört med väst och desutom stabilitet i landet. Trots detta är arbetslösheten ganska hög, ungefär 14%.
En annan sak som jag märker när jag åker till Tjeckien - Slovakien är att massvis med framförallt ungdomar jobbar eller studerar i väst (England, USA men även andra länder). De som inte bor i väst och är kvar reser (semestrar) mycket. Det kan t ex röra sig om flera utlandsresor under samma sommarsemester. De flesta (vad jag vet) tycker helt enkelt att det är helt fantastiskt att de äntligen har fått möjligheter (frihet) men även att kunna tillåta sig (ekonomiska möjligheter) att se sig om i världen. Ja, de är nöjda EU-medborgare och stolta över sin euro. De har svårt att förstå varför jag (Sverige) röstade bort euron.
En annan sak. Minns när jag för första gången hörde klagomål på Grekland och att de kostar mycket. Min mamma förklarade för mig hur det ligger till och att folk i Slovakien inte var så glada över att behöva betala för dem. Det var flera år sedan. Då hajade jag till. Sedan dess har mycket hänt men Grekland tror jag bara var början. Katharsis skulle jag vilja kalla det som sveper över västra delarna av Europa och som kanske även vi måste gå igenom (Borgs tillväxtprognos i september 2,7%, tre månader senare 1,1% ?)
Handlar allt detta om en utjämning? Kanske, kanske inte. Det vi vet är att västra delen av Europa går med handbromsen på medan där hemma, hemma(?) i östra delen gasar de på så länge kapitalet uppehåller sig där. Så, när allt jämnar ut sig, vad gör vi då? Då kanske vi kan gå vidare och börja bygga Europa som jämlikar.
Oj, Eva, jag hajar till när jag läser dina ord här om en utjämning mellan Väst- och Östeuropa. Tänk om det är det som håller på att ske och inte den katastrof som det hela tiden skrivs om i västeuropeiska tidningar. (Jag måste tala med min slovakiske kollega om detta.) Här i Kroatien man fortfarande ganska hoppfull inför EU-inträdet (modfällt hoppfull visserligen - ja, man pratar om att man typiskt nog stiger på skeppet just när det håller på att haverera, men samtidigt hoppas man).
Bodil, jag var i Prag senast i september, när jag kom tillbaka till Stockholm hade jag för första gången (jag åker dit ganska ofta) en känsla av att det är inte här som det händer saker, alltså känslan av att vi har stannat upp. Vad gäller mina gamla hemländer är det trots allt så att utvecklingen går framåt även om det förstås finns problem även där men av ett annat slag. Det som är viktigt i ett samhälle är känslan av kontinuitet, framåtskridande men det är mera ett avbrott i det vi i västra (norra) delen av Europa upplever idag. Skulle vara intressant att höra hur din slovakiska kollega upplever situationen. Jag tycker mig se mycket hoppfullhet och stolthet framför allt hos ungdomar.
Eva,
Ja, i väst får man nog bara någon sorts utifrån perspektiv på öst. Här har vi ett till:
http://www.dn.se/ledare/kolumner/ater-till-gatans-politik
Men håller med Bodil, det är en spännande tanke att det inifrån Slovakien/Tjeckien ser helt annorlunda ut!
Eva: Det är väl i och för sig inte så kosntigt att slovakerna och t ex polackerna gillar EU och känner stolthet över euron och över att vara med i Nato. Slovakiens närhistoria innehåller i stort sett bara förtryck, ett dubbelt eller tredubbelt förtryck - dels från kommunistpartiet och polisen, dels från Tjeckien som man kände hade övertaget i den tjeckoslovakiska (folk)republiken, och dessutom från Moskva och Röda armén. Dessutom var man ett av Europas fattigaste hörn. Inte konstigt att de blir stolta över att äntligen få "höra till" - kommer man från botten är alla förändringar till det bättre. Men fråga ett urval svenskar, tyskar eller fransmän om de menar att vi ska lägga förväntningarna på den nivån, ifall de anser att de så att säga inte är värda mer än den standard och det slags samhälle som råder i Slovakien eller Ungern? Det skulle ge ett rungande nej, förmodar jag. Demokrati och fri marknad är nyheter i Polen och Slovakien men inte i Sverige, här har vi haft demokrati i snart hundra år - om än med vissa skavanker, men sådana har alla demokratier.
Jag tror inte på att stålbad, armod, historiska katastrofer och sammanbrott är moraliskt härdande och renande, det är för mycket Heidenstam eller Schopenhauer över den tanken.- och sedan är det nog inte så att bördorna kommer att fördelas lika. Man får gulaschmiljonärer och klippare som gör snabba kap på andras behov av kontanter eller bostäder under en svacka eller kris, det är helt säkert.
Och tanken att en "utjämning" av Europa måste bygga på ett ekonomistiskt nollsummespel där slovaker och polacker tar över de jobb som tidigare fanns i Sverige eller Frankrike - och det är ju just den sortens processer man ser - och sedan gör vad de kan för att hålla kvar jobben och kapitalet där tills dessa storheter har hittat ett annat och billigare hörn, den tanken känns helt otillräcklig som bas för ett framtida Europa. Då handlar det om en slit-och-slängekonomi, men med människor, inte saker. En kusin till mig jobbade i drygt tjugo år på Ericsson i Sverige och USA; han var med och utvecklade AXE-växeln och testade avancerad elektronik, tjänade bra med pengar och var stolt över sitt jobb (utan att ha behövt lägga flera år på universitetet., han fick jobb direkt från fyra¨årig teknisk linje). För sådär tio år sedan aviserade Ericsson att man skulle flytta ut delar av sin teleteknik till Slovakien, min kusin fick jobb med att utbilda en del av den nya arbetskraften men han insåg att det var hans eget jobb som kunde vara i fara.
Så blev det också. Ett par år senare blev hela den avdelning han jobbade för i Sverige uppsagd, och det var tydligt att det inte fanns något behov av dem på Ericsson här - knappast heller på andra företag, vid det laget kryllade det av yngre arbetslösa teletekniker och systemtekniker som haft jobb under IT-boomen. Sen dess har han i stort sett gått arbetslös och gått ner sig ordentligt, trots att han hade hyggliga ekonomiska förutsättningar när han lämnade Ericsson, avgångslön och så. han har i princip aldrig jobbat utanför Ericsson, hade inte behövt tjata sig in på ett nytt jobb från botten på minst femton år, och det CV han kan visa upp är väl ungefär lika intressant och fräscht som tjugofem år i fabrik på Facit eller Canon. Det finns många miljoner som honom i dagens Europa.
Hej Magnus,
Jag skulle vilja förtydliga och nyansera några av de synpunkter jag ger uttryck för i min tidigare kommentar.
Jag utgår absolut inte från att ekonomin är ett nollsummespel och att en försämring för vissa länder är en förutsättning för en utjämning. Tvärtom är min fasta övertygelse att den jämförelsevis höga tillväxt vi ser i östra delen av Europa gagnar oss alla i form av ökad handel, större kapitalflöden och utveckling och utbyte av kompetens. Enda skillnaden är att det finns en enorm mänsklig potential i öst som har hållits tillbaka under fyrtio år av kommunistiskt förtryck och först nu har fått möjlighet att blomma ut till fullo. Övergången har i de flesta fall varit hastig och traumatisk och det tar lång tid att bygga upp fungerande demokratiska institutioner från i stort sett noll. Där har EU spelat en avgörande roll som inspiration och förebild och hållit tillbaka de värsta populisterna och reaktionärerna från något avgörande inflytande på den långsiktiga politiska processen.
Den största utmaningen är dock att se till att denna process inte leder till större klyftor inom respektive länder. Det är tyvärr ett faktum att den ekonomiska utvecklingen i öst inte kommer alla till del utan har skapat liknande ekonomiska ojämlikheter som i väst. Detta ser jag som ett mycket större problem och utmaning för hela det moderna projektet. Jag känner uppriktigt med din kusin som, enligt min mening, blivit offer för en av alla de strukturomvandlingar av den moderna ekonomin som verkar inträffa med mer eller mindre regelbundenhet (exempelvis textilindustrin och varvsindustrin som gick i graven på 60- och 70-talet). Jag ser det som politikernas och, i förlängningen, allas vårt ansvar att underlätta alla sådana omvälvningar, ett ansvar som i många fall har brustit.
Man skall inte glömma att den tillväxt östra Europa idag går igenom är på ett sätt en parallell till den utveckling som västra Europa redan gått igenom fast i en annan tid. Nej, vi (fransmän, svenskar, tyskar etc, om nu någon överhuvudtaget skulle tillfråga oss) skulle inte vilja, jag tror inte heller att det finns sådana behov, trasa sönder den tidsmässiga diskrepansen då folk i öst hölls under lock och vi i väst fick blomstra. Tvärtom, nu måste vi leta efter guldkorn i den, vända krisen upp och ner och försöka förstå vad som finns på andra sidan av den. Så, vilka är alternativen? Mer isolering och försöka vända på utvecklingen på egen hand eller mer samarbete och möta utmaningarna gemensamt? För mig är valet självklart. Bara det faktum att du och jag kommunicerar på det här sättet, är det inte ett svar nog på vart vi är på väg?
Önskar dig en god fortsättning på helgerna,
Eva
Skicka en kommentar