Man (jag) hamnar lätt i att det man (jag) gör är det som räknas. Om man köper en ny strykbräda och läser en halv bok en dag så är det liksom strykbrädan som räknas, trots att det nog är konsumism, och det är ju inte heller bra. Min strykbrädskonsumism är nu uppe i två brädor. Den första (okej, nu berättar jag om strykbrädorna, ni hör) fick jag väl när jag flyttade hemifrån och under det där tyget så var det spånplatta. Nu de senaste åren har spånplattan börjat lösa upp sig och smula. Brädan släppte små moln av stickor under sig och en stor smulknöl bildades i toppen av den eftersom den stod lutad nedåt i skåpet. Jättesvår att stryka på, liksom knölig och smulig.
Så nu slog jag alltså till.
Det finns ett ganska stort urval på strykbrädsmarknaden. Alla är i metall. Priser mellan 14,90€ och 79€, vilket jag tycker är en stor spännvidd. Min svärmor har en av den typen och den har börjat rosta och det är inte heller bra för då får man fläckar på textilierna som aldrig går bort.
Pest och kolera alltså.
Min farmor, när vi var på landet, vek en bordsfilt några gånger och la den på matbordet, sen strök hon där. Hon kokade även tvätten i en stor kastrull på spisen eftersom vi inte hade någon tvättmaskin på landet.
Just på landet hade jag en rak inblick i hur man levde på 1800-talet ungefär, tror jag. Man odlade, kokade, fiskade och grävde, typ.
I alla fall, strykbrädan klar.
Boken är den om Zlatan. Min son fick den för en tid sen och jag tänker att någon måste ju läsa den, så jag offrar mig.
Hade ingen aning om det mesta i den. Ligaspel och sånt. Men man lär sig grejer. Där med.
Nu orkar jag inte skriva mer. Hejdå.
8 kommentarer:
Fint! Jag är också tacksam för den inblick mina föräldrar och morföräldrar har gett mig i ett hushållande samhälle - framför allt min mamma, min pappa gillar att köpa nytt -, som varje sommar på landet odlar sina egna grönsaker (mamma), saftar och syltar (pappa), stryker på köksbordet med en strykfilt som underlag (som mormor gjorde, det är nog hennes strykfilt vi har ärvt)och allmänt hushållar med sina tillgångar och det jorden kan ge. Om det är sant att man blir som sin mamma när man blir gammal är jag glad för det.
Håller med dig, bara det att för min del är det omöjligt just nu att fiska och odla potatis, typ. Men annat kan man ju ta till sig. Och jag gillar liksom att veta hur man också kan göra. Om tillfälle ges.
Här kan ni se en fascinerande kvinna som lever ett liv där hon inte tär på någon annans resurser, uppenbarligen inte heller på naturens. Jag vet inte hur man skapar en länk i kommentar, så här kommer hela adressen till artikeln (vilken man kan klistra in och lätt komma fram till):
http://www.dailymail.co.uk/news/article-2254397/Oxford-graduate-quit-mainstream-society-live-hobbit-style-existence-mud-hut-Welsh-hills.html
Det är lite Kerstin Ekman över dig dessa dagar - tre generationers kvinnogöra.
Känner igen alltihop från min spinnsida: Bona golv, sylta, väva trasmattor, plocka bär, konservera svamp, koka saft - allt det där som kunde ha gett min mamma många fler skrivar-eller-målar-timmar.
Så jag slutade med den traditionen vid 40. Ingen strykbräda. Men bra på mat.
Det händer ju att man börjar kamma mattfransarna. Som Bengt Ohlson när han flydde från skrivandet. Som han vill du inte bli ; )
Tack för länk, Thomas!
Gabrielle,
Det har som sagt med flytten att göra, när man flyttar måste man ju få allt att fungera på nytt. Och när man ändå håller på då så ser man att jäklar, mattan är sönder och möblerna har nog ingen torkat av med fuktig trasa de senaste tio åren eller så.
Men i övrigt blir det ganska lite sylta, safta, konservera, eller rättare sagt inget alls. Jag är helt avklippt från den länken, som jag ju för övrigt bara hade tillgång till i liten skala under ett par sommarmånader.
Fast som Bengt Ohlsson blir jag aldrig, däremot kammar jag gärna mattfransar. ;)
För att sylta safta måste man nog ha en trädgård.
Men även vi som lämnat vår trädgård bakom oss och inte flyttar heller, måste ju vara praktiska ibland. Väldigt få kan bo i en jordkoja ; )
Gabrielle, jag ville verkligen inte rekommendera boende i jordkojor. Jag tyckte bara att det var en så fascinerande berättelse som just idag råkade finnas i Daily Mail (den lilla filmen gjorde mig nästan upprymd, just för att jag vet att jag skulle bli mycket sjuk efter bara två nätter i den fuktiga, råa luften i Wales!)
Thomas; jag tycker det var tufft av henne. Men inte lockande. Särskilt inte med tanke på rå luft och stela leder då.
Skicka en kommentar