Tropismer

Vad vi gjorde förra gången på skrivarkursen. Först gick vi igenom det dom hade gjort gången innan dess, då jag inte var med.
De hade tydligen läst ett par texter av Nathalie Sarraute, ur hennes bok Tropismer.
Eftersom jag inte var med så försökte de allihop grundligt och utförligt förklara vad tropismer var för något.
Jag blev bara mer och mer förvirrad.
På svenska (har jag googlat) kallas det för "rörelsefenomen hos växter". I alla fall, Sarraute hade tydligen gjort tropismerna till sin grej. En litterär grej.
Och som jag tolkade det hela kunde i stort sett vad fan som helst vara en tropism.
Det var naturligtvis inte bra, för den tanken gav jag lite lätt uttryck för. Och fler och fler förklaringar följde liksom ivriga uppmaningar att jag verkligen borde läsa Sarraute.
Jag muttrade att jag trodde att jag hade gjort det, men en barndomsskildring.
Ja, jo, det var nog bra, men jag borde verkligen läsa Tropismerna. Osv.

Nu har jag kollat, och se på fasen, nog hade jag läst Sarraute. Här. Och inte var jag imponerad då heller.
Men nu kan jag ju bara tacka min lyckliga stjärna för att jag inte var med då man skulle skriva Sarraute-inspirerat.
Jag brukar i vilket fall som helst skriva som jag tycker, förmodligen slinker då och då en tropisme med, liksom.

Och sen blev det ändå ganska trevligt, tyckte jag nog. Men det är faktiskt hemskt att sitta där och skriva och sen läsa upp alltsammans för de andra. Enda trösten är att de förmodligen tycker samma sak. Men ändå, sakta men säkert så börjar man få grepp om de olika deltagarnas universum, som det kallas. Där finns två jag tror på, två jag inte förstår mig på alls och övriga är i mina ögon helt ointressanta. Men stämningen är liksom glad, entusiastisk och väldigt positiv, till min förvåning får man väl säga.

På hemvägen fick jag sällskap med den lilla koncisa människan. Vi diskuterade våra projekt och planer och jag uppmuntrade henne ivrigt att skriva något mer omfångsrikt, eftersom jag tycker att hon skriver bra.
Hon i sin tur menade att jag, yours truly, behärskar franska språket parfaitement bien. Inte perfekt, men utan fel, liksom.
Ja, ni läste rätt.
Hur i hela fridens dar har jag lyckats få dem att tro det? Om de nu tror det. Men just den här lilla människan är väl den som har bäst kläm på själva språket, skulle jag säga. Nyanser och sånt.
Nej, sa jag, det gör jag verkligen inte.
Det finns otroligt mycket jag saknar, sa jag.
Men, vad jag ändå gör, och vad jag alltid gjort, är att jag inte tar mig vatten över huvudet. Jag ger mig inte in i krångliga formuleringar av tveksam karaktär. Jag försöker vara kort och koncis. Och, vad jag ändå kan, är ju att få fram en text, en begriplig text, en någorlunda redigerad text.
Vad mera är, jag har ju liksom en uppfattning om världen och människorna på något vis. Ett sätt att se. Och det, eller snarare dessa två, kan man förstås framställa även på en ganska enkel franska.

I övrigt var det en av de två obegripliga som menade att jag lät som en film av Ingmar Bergman ibland.

Jag tyckte att alltsammans var väldigt uppmuntrande, för de har liksom referenser till mitt land, mitt språk och min kultur. Även om det inte är världens festligaste referenser så kunde de ju vara sämre. De obegripliga kommer från teaterns värld. Och de kan sina filmare och dramatiker.
Jag tänker att det bådar gott.

Jag kommer greja det.