fredag 27 januari 2012
Allsång igen
Har fått min ipod uppdaterad igen, och tänkte därför köra en ny omgång av serien Att sjunga med brytning. Denna gång även om man inte har någon brytning. Men något fel ska det i alla fall vara, en dialekt liksom.
De här pépéerna är jättegulliga, tycker jag. De sjunger klassiker som Ring of fire, I faught the law och Passenger. Allt lika bra. Och även om solisten inte kanske bryter så har han väl i alla fall en liten läspning. Det räcker.
Uppdatering, eller jag kom på en grej till. När jag lyssnar på de här farbröderna så kommer jag att tänka på en kompis som i en av de här lite söckersöta filmatiseringarna av någon av Astrid Lindgrens böcker, Madicken, tror jag, så finns det en scen vid en Valborgsmässoeld där en en husmorsföreningskör sjunger vårvisor.
Man hör de där liksom lite tunna gamla stämmorna och de är ganska rörande, just för att man hör åldern i dem (som här). I alla fall. Nu kommer jag till saken. I den scenen är en av mina kompisar helt övertygad om att hon hör, i den där kören, Astrid Lindgren själv.
Vilket jag tycker är lite skumt.
Nå, här har vi Karibiens Ture Sventons, jag älskar när han sjunger Nutting och I tink. Det är som när sonen ska prata engelska på franskt sätt. Antingen säger man på franska, aj lajk och aj ejt. Jag gillar och jag hatar. Eller också försöker man få det bättre: Haj lajk och Haj Hejt, det finns inga mellanting. Påstår han, alltså.
Så nu vet vi det. Hej.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
13 kommentarer:
Jag tror att din son har rätt. Jag hör det där jätteofta när människor som har latinska språk till modersmål ska prata engelska.
Jag förstår att h-ljudet är svårt att uttala för den som är van att det är stumt. Men varför överkompenserar man? Är det så att man faktiskt inte alldeles säkert vet när i det egna språket det finns ett stumt h och när det inte finns, och därför blandar ihop?
Det ser jag konkret till och med rätt intelligenta och välutbilidade studenter göra på portugisiskan göra - skriva a (propositionen till, på) i stället för há ("för" i uttrycket "för...sedan").
Kastade sten i glashus gjorde jag ju uppenbarligen också, men jag tror att det bland mina extra ord i sista stycket ändå går att förstå vad jag menar.
Och det gör det ju med andra fel också.
Och kanske är det en av skillnaderna: somliga av oss tycker att språk ska talas och skrivas väl och vackert, andra tycker att det verkligen räcker så bra om man förstår.
Bruno K Öijer skriver konsekvent "säjer" i sina dikter. Det tycker jag är helt ok. Annars skulle det kunna låta som S_Ä_G_E_R¨....hua!
Förmånga år sedan i Wien fanns det en butikskedja som hette "Tjarlies Tjeans Tjopp". Litet självironi.
Så tänkte jag skriva om ungdomsteatern "Der Dschungel" men när jag kollar i ordboken ser jag att det faktiskt heter så. "Der Dschungeldschunge Mowgli" kanske.
Nu har jag inte mera sten kvar här i glashuset.
Små "osynliga" ljud brottas vi nog med lite till mans när vi skall tala främmande språk, exempelvis när man som svensk (vet inte hur det är för fransmännen) skall hålla reda på det där d-ljudet engelsmännen stoppar in vid ord som stavas med j: Union Jack, blir så lätt junion jack, eller överkompenserat, djunion djack.
Tack för era kommentarer, det kommer mer, om konstiga uttal så småningom. Hej,
(Nu måste jag jobba på min dikt.)
Om man vill höra riktigt dålig engelska kan jag rekommendera Skavlan: han säger till exempel töff när han menar taff/tough - men det gör visst alla norrmän.
Ex: So it must have biin a töff expiriens, a rather enöff ting to go tru.
Svenska handelsflottan däremot säger: Vi spik - som eleganten Bengt så gärna brukar påpeka.
Min egen tyska kan vi hoppa över idag. Jag försöker recycla mig hos Malou.
Recycla är nog vad man måste göra. Men norska är alltid kul som brytning. Grejt, liksom. Man borde skaffa sig den brytningen.
Jag har en väninna vars farmor var norska; vi brukar köra norska uppstigar-samtal i telefon, men på norska då.
Själv går jag mest igång på irländsk engelska. Och så dansk engelska med tungrots-r. Snyggt!
Karin, det här med språk och bryttning var verkligen roligt! Efter många herrans år kan jag idag äntligen skilja på öppet och slutet "a" på svenska. Vilken tur att bryttningen inte syns i text! Annars älskar jag att skriva på svenska.
Eva,
Det är ett helt kapitel. Sångare har ju den olägenheten att de hörs. Förra året hade jag Beatlarna som sjöng på tyska, det var jättegulligt.
Men författare hörs inte. Andreï Makine som ju är ryss och skriver en utsökt franska, har en rätt stark brytning. Med mig är det tvärtom. Jag har en liten brytning, men skriver inget vidare, i alla fall inte litterärt, liksom.
Och jag gillar brytningen, jag gillar när ursprunget slår igenom, också i översättningar, jag tycker inte om när man i alltför hög grad anpassar, även om man ju måste det också. Men till en viss gräns.
Då är vi överens Karin. Jag vill också känna ursprunget i texten. Oh, du nämner Andreï Makine, skulle vilja läsa honom. Jag har lyssnat på några kapitel av La Femme qui attendait, mais c'était dificile! Måste läsa honom på svenska.
Skicka en kommentar