Kvartsamtal, oförblommerat skryt

Nu hare varit dålit med uppdateringarna härifrån. Ja vet.

Men vi har fått tillbaka internet! Fått och fått, för den delen, man har väl liksom gått genom eld och vatten, typ. Telefonslussar med galande tanter, reparatörer med ryggsäck och hästsvans. Och sen en ny freebox, som själva modemet heter. Om det nu är ett modem.
I alla fall, nu är jag connectée igen.

Och jag orkar inte dra alla grejer som hänt sen sist.

Men jag har mer good news. Pojken som numera är fjorton och som förra året var ett närmast osynligt barn enligt dåvarande franskalärare, har spottat upp sig. För första gången som mor till denne pojke kunde jag gå hem från såna där samtal utan att vara tvungen att gräla på honom tills han grät vid hemkomsten.
Han har börjat jobba.
En lärare (fysik-kemi) som jag inte trodde att jag fått något möte med drog in mig i sin hörna av ett klassrum,  på utseendet. "Du måste vara Pierres mamma." Det kunde jag ju inte förneka. Jodå, hon hade en lucka och det skulle ju i vilket fall som helst gå fort.
Och fort gick det. En sann naturvetare, mycket strukturerad, fint redigerade svar på frågor och inlämningsuppgifter, hade klar fyra och kunde säkert få mycket högre, typ.
Jag höll på att trilla av stolen. Hade i och för sig varit mer effektfullt om jag faktiskt hade gjort det. Men jag satt väl bara där som en basfiol i nyllet (som man kan säga).
Och försökte hämta mig.
Sen matteläraren, hon var ju också nöjd, lite besviken eftersom han slarvade med sånt som var för lätt, och det drar ju ner betyget. Sa hon och såg ut som ett ledset rådjur. Jättesöt.
Till och med franskaläraren var alltså nöjd. Visserligen är inte betyget briljant, men sonen intresserar sig för ämnet, är närvarande också mentalt på lektionerna, är rätt så mogen och har ett mycket avspänt förhållande till vuxna.
Hur avspänt då, muttrade jag, klart på defensiven.
Läraren fattade inte riktigt.
Ja, hemma är han väldigt ironisk, muttrade jag. Inte subtilt ironisk, utan liksom förödande ironisk.
Nejdå, det var han inte i skolan. Men visst, sånt kan verka oförskämt, det höll han med om.
Så sonen har potential, även i franska.
Och alla menade att han mognat.
Min rumpa, som barnen säger. Han är större, tar större plats och rösten är starkare och mörkare. I övrigt är han lika mogen som en pastöriserad Camenbert.
Fast jag var förstås glad ändå.

Tyskaläraren hoppade jag över. Man vill ju inte ha grus i maskineriet. Typ.
Men sammanfattningsvis kan man ju säga att jag är stolt som om jag hade gjort honom själv.
Vilket jag ju har.

Hej.