Trasiga hus

Jag drömmer mardrömmar om det här huset numera. Eller inte det här huset, men husen jag bor i i drömmen. Häromdagen var det hål i golvet ned till lägenheten under i korridoren som leder till badrummet. Mitt i natten hade hålen blivit till där. Jag blev arg och försökte ställa små fula konstiga soffor (i mässing och violett sammet) över hålen så att barnen inte skulle trilla i.

I natt var det det hus vi bodde i som skulle tömmas inom två dagar, sen skulle det rivas. Vi var sist kvar, och problemet var att det inte var vår lägenhet. Dels hade vi ingenstans att ta vägen och dels måste vi säga åt ägaren, som ju hade alla sina prylar i lägenheten.
Jag höll på och ringde och hade mig och jodå, de skulle klara en veckas försening.

Jättejobbigt att bo i ett bygge. Idag satte de upp isolering (med köldbryggor som maken påpekade) mot en av innergårdarna. De borrade igenom badrumsväggen så att kaklet trillade ned på vår sida. Jag öppnade fönstret och gormade åt dem.
Åhå, sa de. Vi kommer och sätter upp nytt.
Ingen mening sa jag. Men det kan ju vara bra att veta vad som händer på andra sidan.
Det är i vilket fall som helst bara ni som bor här, sa han.
Nej, ovanpå och under bor också folk, sa jag.
Han sa inte Åh fan, men han såg så ut.

Istället gav jag mig ut på löptur nu på förmiddagen, ja, istället för att lyssna på hur väggarna has sönder. (De har även gillrat hyresgästfällor, men dem har vi inte gått i. Än.) Det var mulet och ljummet ute. Nästan inga människor. Parken luktade starkt av gödsel, nedanför oss luktade det buljong. Är det inte sjukt att springa omkring i en stad som luktar buljong? I den ska man väl liksom äta, inte springa? Jag hade ipoden i därför avsedd ficka och sladden innanför tröjan. Som en riktigt löpare.
Har dessutom fått nån sorts klocka som ska mäta allt med gps men den visade sig inte vara laddad. Så den lämnade jag hemma.
Man får se om kvisthålen gör sig påminda.

Hörs,