Ganska konstig känsla. Annaa Mattsson, för mig och kanske för några av er andra, känd som bloggare, är död.
Jag tyckte att hon blivit dålig på att uppdatera och kikade in på bloggen nu på morgonen, och då hade en av hennes döttrar skrivit att hon var borta. Och att det verkar som om hon blivit hastigt sjuk först.
Annaa kommenterade senast här i veckan.
Och jag har läst henne sen 2005 då jag började blogga. Det var hon och jag och Helena i den första omgången. Snart kom fler som ännu hänger med och fler som jag tappat på vägen.
Men Annaa var verkligen bloggare. Journalist i botten och med en genomtänkt politik för sin blogg. Vardag och samvaro. Opretentiöst. Ibland kåserande. Ibland elakt, ofta vasst. Men mest drev hon med sig själv.
Och jag tänker vilken tur att hennes dotter fått tag i lösenordet till bloggen! Samtidigt som det här måste vara helt hemskt för henne och hennes syskon tänker hon på oss. Tack för det Molly.
Och jag tänker också att bloggen har en funktion på det viset. Vänskap. Jag är ledsen för att Annaa är borta. Och det känns konstigt att aldrig ha träffat henne och att inte kunna gå på begravningen. Att inte varit en del av IRL. Som jag tycker på något vis att jag var.
Jaja, lärdomen blir väl att man ska hålla vännerna på nätet uppdaterade om vad man har för sig och att man ska inviga barn eller vänner så pass i sina bloggvanor att någon annan kan gå in och ta över. Tala om vad som hänt.
Jag mår bra. Hej.
4 kommentarer:
Hej igen Karin! Jag är glad att du mår bra.
Lillan ( i Cornwall)
Nejmen, sâ sorgligt. Tack för att du uppmärksammade, genom dig har jag funnit hennes fina tankar. Sâ sorgligt, sâ märkligt, senast alla hennes tankar runt föräldrar och varandes barnet har fâtt mig att fundera vidare en hel del. Oj, sâ konstigt.
Hej Lillan,
Fint att höra av dig också.
Fransyskan H,
Ja, jättekonstigt. Man får veta lite mer om man klickar på Annaas flitigaste kommentatorers länkar, hon är saknad. Helt klart.
Oj. Jag visste inte alls. Har också läst hennes blogg och tyckt om det hon skrivit men jag har inte följt henne riktigt så nära som du gjort. Sorgligt. Och det känns konstigt. Som om livet stannar upp mitt i steget. Och tankar kommer förstås på vad det är som är viktigt i livet och vad inte.
Skicka en kommentar