Varannan dag är det bra väder och varannan dåligt, det vill säga det regnar och blåser. Bra är solsken. Så att inte några missförstånd uppstår här menar jag.
Hollande går det åt pepparn för.
Jag läser en av Bodil Malmstens böcker, den där hon hux flux flyttar tillbaka till Sverige, men innan hon gör det så skriver hon då och då om Sarkozy.
Those were the days, tänker man då.
Grejen är ju att folk drev något hejdlöst med Sarko, särskilt i slutet, och missnöjda var de också, men han lät sig inte bekomma utan fortsatte att fara runt som en smörklick i en stekpanna och hitta på nya grejer.
Hollande är på ett sätt likadan, förutom att han mera masar sig runt, tempot opåverkat av opinionsundersökningar där han slår nytt rekord i bottennoteringar. Även socialisterna tycker att han är kass.
Fick förresten av en fb-vän tips om den här artikeln som väl lite försöker påstå motsatsen. Jag tycker nog att det låter lite ihåligt, men men.
Och i Sverige verkar allt vara som vanligt?
onsdag 13 november 2013
torsdag 7 november 2013
Gissa gubben
Från och med nu är jag filosof och matematiker istället. Tycker det låter bättre på något vis. Är trött på författare och arkitekt.
Eller läkare och publicist?
Bankir och statsman?
Min son läser om olika gubbar aktiva innan och under den franska revolutionen.
Han väljer Necker, någon sorts finansminister som försöker reformera beskattningen och sen går i putten.
Själv väljer jag nog någon annan.
Man måste ju förnya sig.
Apropå det har jag ett nytt speltips, quizkampen. Enligt mina barn ett pensionärsspel. Inte vet jag, tycker det är kul. Funkar ungefär som tp.
Om ni prickar in vilka revolutionärer som är vilka bara på två ord så - eh, vinner ni nåt. Tror jag.
Hej.
Eller läkare och publicist?
Bankir och statsman?
Min son läser om olika gubbar aktiva innan och under den franska revolutionen.
Han väljer Necker, någon sorts finansminister som försöker reformera beskattningen och sen går i putten.
Själv väljer jag nog någon annan.
Man måste ju förnya sig.
Apropå det har jag ett nytt speltips, quizkampen. Enligt mina barn ett pensionärsspel. Inte vet jag, tycker det är kul. Funkar ungefär som tp.
Om ni prickar in vilka revolutionärer som är vilka bara på två ord så - eh, vinner ni nåt. Tror jag.
Hej.
måndag 4 november 2013
Mer om Munros noveller
Läser alltså Munro, samlingen heter Secrets de Polichinelle på franska, tycks heta Open Secrets på engelska (den kom ut 1995) och hittar den inte på svenska.
Och som sagt, jag fattar poängen i ungefär en novell av två. Börjar så smått misstänka att hälften av novellerna inte har en poäng i den där klassiska (novell)meningen. Istället är de lite poänglösa men ger någon sorts inblick i liv.
Hela samlingen gör förresten det, ger inblick i liv. Liv under en period som börjar kring 1850 när den där avkroken av Kanada som hon skriver om, börjar befolkas av européer (gissar jag) som vadar över floder och hugger skog och bränner träd och bygger kojor där möblerna består av kluvna stammar och man skriver till en sorts fattighus om man behöver en fru. Ungefär.
Och hela den grejen, den här tillbakablicken, känner jag igen på något bakvänt vis. Dels är kvinnorna det handlar om någon sorts systrar till Brontë-systrarnas gestalter, rekorderliga fruntimmer som kan ta i och som inte alltid är bildsköna, förutom att de är fattigare och allt liknar på samma gång det där svenska arvet, både de som stannade kvar och de som utvandrade slet ju ont i trakter där det snöade. Ungefär.
En landsända och dess invånare under en lång period. Kvinnor som skjuter och jagar, kvinnor som har jobbiga äktenskap, barn som försvinner.
Flera av historierna innehåller i sig själva långa liv och i och med det flera epoker.
Hittills har krigen lyst med sin frånvaro medan väder, vind och stora avstånd verkar spela en viss roll. Samt präster, oftast anglikaner.
Så på något konstigt vis känns det på sätt och vis som att läsa något som skulle kunna vara svenskt. Eller i alla fall sånt som svenska läsare gillar och känner sig hemma i.
Håller någon med?
Och som sagt, jag fattar poängen i ungefär en novell av två. Börjar så smått misstänka att hälften av novellerna inte har en poäng i den där klassiska (novell)meningen. Istället är de lite poänglösa men ger någon sorts inblick i liv.
Hela samlingen gör förresten det, ger inblick i liv. Liv under en period som börjar kring 1850 när den där avkroken av Kanada som hon skriver om, börjar befolkas av européer (gissar jag) som vadar över floder och hugger skog och bränner träd och bygger kojor där möblerna består av kluvna stammar och man skriver till en sorts fattighus om man behöver en fru. Ungefär.
Och hela den grejen, den här tillbakablicken, känner jag igen på något bakvänt vis. Dels är kvinnorna det handlar om någon sorts systrar till Brontë-systrarnas gestalter, rekorderliga fruntimmer som kan ta i och som inte alltid är bildsköna, förutom att de är fattigare och allt liknar på samma gång det där svenska arvet, både de som stannade kvar och de som utvandrade slet ju ont i trakter där det snöade. Ungefär.
En landsända och dess invånare under en lång period. Kvinnor som skjuter och jagar, kvinnor som har jobbiga äktenskap, barn som försvinner.
Flera av historierna innehåller i sig själva långa liv och i och med det flera epoker.
Hittills har krigen lyst med sin frånvaro medan väder, vind och stora avstånd verkar spela en viss roll. Samt präster, oftast anglikaner.
Så på något konstigt vis känns det på sätt och vis som att läsa något som skulle kunna vara svenskt. Eller i alla fall sånt som svenska läsare gillar och känner sig hemma i.
Håller någon med?
söndag 3 november 2013
Selfie plus landart
Var ute och gick med en kompis igår och vi snavade över ett landartprojekt i Parc Montsouris. Kompisen slog sig omedelbart i slang med en tjej som väl vaktade projektet så att det inte skulle bli förstört och fick en liten karta med fler projekt.
Vi besökte då två till som fanns i två andra parker i fjortonde.
Fotona här tagna i en liten park strax norr om Montparnassekyrkogården (som inte är en kyrkogård) som var full med krysantemum, länk Brels J'arrive) och där installationen bestod av någon sorts speglar på skaft, typ blomspeglar och enligt den lilla textsnutten så var projektet som bäst i gryningen och skymningen. Vi hade tur och var där i just skymningen.
Och sen var det mörkt och om man vill se övriga projekt i den här satsningen så är det idag man ska springa runt i fjortondes parker för i morgon plockas de ned igen.
Och nu, när jag inser att det här var en del av ett större och efemärt projekt så kommer jag ihåg att jag faktiskt gillar landart. Jag hade liksom glömt det.
Och jag tänker att det är lite som Munros noveller som jag nu börjat läsa och som jag fattar poängen i varannan gång. Om det finns en poäng.
Men att de alltid är öppningar mot något oväntat, som små darrande speglar mot mörk fond av buskar i skymningen.
Och att sig själv kan man kanske få syn på, som en figur som hastigt slinker undan, i de där speglarna, eller i de där novellerna.
Existensens halhet. Om man säger så.
Hej,
måndag 28 oktober 2013
Norge
Jätteintressant norsk ledare om förhållandet till Sverige och svenskarna.
Det jag aldrig kommer att sluta undra är hur svenskarna kan skilja sig så radikalt från i stort sett alla européer.
Svaret ligger antagligen i den här märkliga historien som är den svenska. Den om ett litet lydigt folk, i grund och botten en sorts tyskar, som genom både tur och skicklighet lyckats hålla sig undan i stort sett alla konflikter de senaste 200 åren är det väl? Och inga krigsskådeplatser på svenskt territorium sen hedenhös. Inga ockupanter, inget stasi, ingenting.
Jag antar att det är där svaret ligger.
Men det grenar säkert ut sig även i annat.
Och det som ska bli jättespännande att se är ju vart Sverige liksom tar vägen med detta, den här ensliga kursen i en helt annan riktning än resten av Europa.
Som utomstående kan man ju i stort sett bara hålla tummarna.
Hej.
Det jag aldrig kommer att sluta undra är hur svenskarna kan skilja sig så radikalt från i stort sett alla européer.
Svaret ligger antagligen i den här märkliga historien som är den svenska. Den om ett litet lydigt folk, i grund och botten en sorts tyskar, som genom både tur och skicklighet lyckats hålla sig undan i stort sett alla konflikter de senaste 200 åren är det väl? Och inga krigsskådeplatser på svenskt territorium sen hedenhös. Inga ockupanter, inget stasi, ingenting.
Jag antar att det är där svaret ligger.
Men det grenar säkert ut sig även i annat.
Och det som ska bli jättespännande att se är ju vart Sverige liksom tar vägen med detta, den här ensliga kursen i en helt annan riktning än resten av Europa.
Som utomstående kan man ju i stort sett bara hålla tummarna.
Hej.
måndag 14 oktober 2013
Utveckling eller avveckling?
Jag vet inte om det här började med paret Andhorils deckare, nej, det gjorde det nog inte, men sen dess händer det oftare och oftare.
Deckargenren verkar halvövergiven men numera tycks folk skriva någon sorts idéhistoriska spänningsromaner. Som den jag länkar till ovan. Eller nej, jag länkar till en recension av något i den vägen. An någon/några som kallar sig Mortimer.
För en gångs skulle en recension som dessutom vågar säga ifrån. Det här är dåligt.
Men det är inte säkert att det hjälper, för tydligen ska Mortimer skriva ytterligare fyra fem böcker i den här stilen.
Och jag kommer att tänka på den här intervjun jag såg för en tid sen. Gabriella Håkansson som däremot skriver under eget namn tycks göra något liknande. Möjligen bättre. I alla fall lite. Eller nja, kanske inte... i alla fall inte om man ska tro Expressens recensent. Men den som orkar kan ju googla och hitta folk av annan uppfattning. De finns. Samtidigt som Håkansson snubbe, också "seriös författare" skriver "thrillertriologi" framgår det av intervjun.
Och det som händer är alltså att folk som skrev tunn seriös prosa numera skriver jättetjocka historiska klossar som ska föreställa spännande.
Och det verkar ju inte heller gå så bra.
Men nog är det intressant som fenomen ändå?
Nu finns säkert någon vän av ordning som påpekar att det ena inte utesluter det andra. Med andra ord, en tjock spännande roman kan vara litterär också.
Jag är den första att hålla med. Läste för en liten tid sen den italienska romanen Stål av Siliva Avallone som jag nog tyckte hade de kvaliteterna faktiskt, om än lite fyrkantig här och där så var helheten övertygande och den var något så enkelt (svårt!) som spännande. Också.
Och nog finns det då och då tunna böcker som har samma kvaliteter.
Men vanligt är det inte.
Och det är väl det som är något av en fälla i den här omställningen, gissar jag. Jag har försökt läsa två av Håkanssons seriösa böcker. Jag kom inte igenom dem, de var för tråkiga. Av paret Andhoril har jag läst varsin seriös, eller ja, hennes kom jag igenom, även om jag var irriterad, hans orkade jag inte läsa klart. Deras första gemensamma deckare var något av det sämsta i den vägen jag läst. Hoppade över ungefär hälften men ville läsa klart ändå. Har sen inte öppnat en bok av vare sig den ena eller den andra eller båda.
Och om man nu ska extrapolera så är min gissning att övriga seriösa författare som byter genre inte heller blir bättre. Tyvärr.
Möjligen lutar det snarare åt lite sämre, om man ska tro kritiken.
Men det intressanta är ju den desperation hos författarkåren det här visar på. Det går inte att skriva seriös litteratur, man får den knappt utgiven, får man det trots allt så blir den inte läst. Noll kronor på marknadsföring och så vidare. Inte så kul.
Och då kommer smartass efter smartass på, nejmen jag vet, vi skriver en Dan Brown-grej istället.
Jaaa, det gör vi!
Men vart det här leder för litteraturen kan man fundera på. Kanske håller den på att försvinna, kanske håller den på att mutera, kanske blir det som blir kvar av den just en del av underhållningsindustrin istället.
Och här är Sverige intressant eftersom det som vanligt ligger i framkant, som det brukar heta.
Jag är inte ens säker på att kontinenten följer efter.
Men jag tycker att det ska bli väldigt intressant att se vart det hela tar vägen.
Deckargenren verkar halvövergiven men numera tycks folk skriva någon sorts idéhistoriska spänningsromaner. Som den jag länkar till ovan. Eller nej, jag länkar till en recension av något i den vägen. An någon/några som kallar sig Mortimer.
För en gångs skulle en recension som dessutom vågar säga ifrån. Det här är dåligt.
Men det är inte säkert att det hjälper, för tydligen ska Mortimer skriva ytterligare fyra fem böcker i den här stilen.
Och jag kommer att tänka på den här intervjun jag såg för en tid sen. Gabriella Håkansson som däremot skriver under eget namn tycks göra något liknande. Möjligen bättre. I alla fall lite. Eller nja, kanske inte... i alla fall inte om man ska tro Expressens recensent. Men den som orkar kan ju googla och hitta folk av annan uppfattning. De finns. Samtidigt som Håkansson snubbe, också "seriös författare" skriver "thrillertriologi" framgår det av intervjun.
Och det som händer är alltså att folk som skrev tunn seriös prosa numera skriver jättetjocka historiska klossar som ska föreställa spännande.
Och det verkar ju inte heller gå så bra.
Men nog är det intressant som fenomen ändå?
Nu finns säkert någon vän av ordning som påpekar att det ena inte utesluter det andra. Med andra ord, en tjock spännande roman kan vara litterär också.
Jag är den första att hålla med. Läste för en liten tid sen den italienska romanen Stål av Siliva Avallone som jag nog tyckte hade de kvaliteterna faktiskt, om än lite fyrkantig här och där så var helheten övertygande och den var något så enkelt (svårt!) som spännande. Också.
Och nog finns det då och då tunna böcker som har samma kvaliteter.
Men vanligt är det inte.
Och det är väl det som är något av en fälla i den här omställningen, gissar jag. Jag har försökt läsa två av Håkanssons seriösa böcker. Jag kom inte igenom dem, de var för tråkiga. Av paret Andhoril har jag läst varsin seriös, eller ja, hennes kom jag igenom, även om jag var irriterad, hans orkade jag inte läsa klart. Deras första gemensamma deckare var något av det sämsta i den vägen jag läst. Hoppade över ungefär hälften men ville läsa klart ändå. Har sen inte öppnat en bok av vare sig den ena eller den andra eller båda.
Och om man nu ska extrapolera så är min gissning att övriga seriösa författare som byter genre inte heller blir bättre. Tyvärr.
Möjligen lutar det snarare åt lite sämre, om man ska tro kritiken.
Men det intressanta är ju den desperation hos författarkåren det här visar på. Det går inte att skriva seriös litteratur, man får den knappt utgiven, får man det trots allt så blir den inte läst. Noll kronor på marknadsföring och så vidare. Inte så kul.
Och då kommer smartass efter smartass på, nejmen jag vet, vi skriver en Dan Brown-grej istället.
Jaaa, det gör vi!
Men vart det här leder för litteraturen kan man fundera på. Kanske håller den på att försvinna, kanske håller den på att mutera, kanske blir det som blir kvar av den just en del av underhållningsindustrin istället.
Och här är Sverige intressant eftersom det som vanligt ligger i framkant, som det brukar heta.
Jag är inte ens säker på att kontinenten följer efter.
Men jag tycker att det ska bli väldigt intressant att se vart det hela tar vägen.
lördag 21 september 2013
Carrefour market
Såg en svensk film igår, Nobels testamente, bygger på Marklunds bok med samma namn.
Det hela gick av stapeln gratis i svenska kulturinstitutets trädgård.
Behållningen var det godis man fick, också gratis.
Visserligen inte så väldigt annorlunda från annat godis, gratis eller ej. Men godis är alltid godis.
Som barn var man i stort sett beredd att mörda för godis, ifall ni nu hade glömt det.
Det är kallt och höstligt här. Jag har en sorts träningsskada.
Igår storhandlade jag. Har slutat tänka på hur mycket konstigt det finns i affären numera, carrefour market place d'it. Det är en helt sjukt dålig lokal för en jätteaffär. Men där ligger den, i källaren på ett köpcentrum, bitvis så lågt i tak att de tejpat upp mjuka korvar på låga partiers utskjutande kanter. (Det ni, som mening betraktat.) Jag har liksom utvecklat en runda i detta virrvarr till labyrint, och den tillåter mig att bara gå framåt.
Jag tycker det är poängen när man storhandlar. Det gäller att hitta en väg som gör att man bara går framåt, att man inte krossar varorna genom att ta sockerdrickan sist.
Det dröjde ganska länge tills jag kom på hur carrefour markets labyrint kunde tämjas.
Man tar för att starta den bakre ingången, den närmast vagnarna där de har lockerbjudanden på cyklar ibland.
Sen kommer babygrejer, det hoppar man över. Sen hygien och rengöring, där tar man sina flaskor. Sen vin, mer flaskor, sen vatten, juice och mjölk. Konserver och pasta, knäcke och flingor.
Sen blir det svårare. Ostar, men dom kan man liksom lägga ovanpå flaskorna. Frukt och grönt, potatis och lök i botten. Kakor och bullar. Färsk pasta, skinka, yoghurt och färdig mat, om man nu köper sånt. Kött och fisk färskt.
Djupfryst brukar jag ge fasen i.
På vägen mot kassan går man igenom bokhörnan, där kan man ta en bok om det är lång kö, annars inte.
Detta kan jag numera göra utan att fundera så mycket. Jag kan tänka på annat.
Och då har jag alltså bott här och storhandlat på just det här stället i ungefär ett år.
Ja, i drygt ett år har vi nu bott här. Och man börjar skymta skogen bakom träden, detta börjar bli centrum istället för en bit av kanten på en annan periferi.
Vi har sex busslinjer t ex. Jag tycker det är helt sjukt. Förmodar att man kan åka genom hela Paris och till i stort sett allt med buss härifrån. Men en sån kunskap (Typ svar på alla frågor i stil med, Jamen, då tar du bara 47an söderut från place d'It, den stannar fem minuter från xx) skulle ju ta ett liv att bygga upp. Och eftersom man inte behöver den blir det inte av.
Tre metrolinjer, det är mer hanterbart men trist att åka tunnelbana.
Mycket hotell, fast det fattar man ju bättre nu när man har kläm på alla kommunikationer.
Och så carrefour market då. Som jag numera känner som min egen ficka. Ska se om jag hittar en plan över den (nä), den är helt sjukt snurrig, hej.
Det hela gick av stapeln gratis i svenska kulturinstitutets trädgård.
Behållningen var det godis man fick, också gratis.
Visserligen inte så väldigt annorlunda från annat godis, gratis eller ej. Men godis är alltid godis.
Som barn var man i stort sett beredd att mörda för godis, ifall ni nu hade glömt det.
Det är kallt och höstligt här. Jag har en sorts träningsskada.
Igår storhandlade jag. Har slutat tänka på hur mycket konstigt det finns i affären numera, carrefour market place d'it. Det är en helt sjukt dålig lokal för en jätteaffär. Men där ligger den, i källaren på ett köpcentrum, bitvis så lågt i tak att de tejpat upp mjuka korvar på låga partiers utskjutande kanter. (Det ni, som mening betraktat.) Jag har liksom utvecklat en runda i detta virrvarr till labyrint, och den tillåter mig att bara gå framåt.
Jag tycker det är poängen när man storhandlar. Det gäller att hitta en väg som gör att man bara går framåt, att man inte krossar varorna genom att ta sockerdrickan sist.
Det dröjde ganska länge tills jag kom på hur carrefour markets labyrint kunde tämjas.
Man tar för att starta den bakre ingången, den närmast vagnarna där de har lockerbjudanden på cyklar ibland.
Sen kommer babygrejer, det hoppar man över. Sen hygien och rengöring, där tar man sina flaskor. Sen vin, mer flaskor, sen vatten, juice och mjölk. Konserver och pasta, knäcke och flingor.
Sen blir det svårare. Ostar, men dom kan man liksom lägga ovanpå flaskorna. Frukt och grönt, potatis och lök i botten. Kakor och bullar. Färsk pasta, skinka, yoghurt och färdig mat, om man nu köper sånt. Kött och fisk färskt.
Djupfryst brukar jag ge fasen i.
På vägen mot kassan går man igenom bokhörnan, där kan man ta en bok om det är lång kö, annars inte.
Detta kan jag numera göra utan att fundera så mycket. Jag kan tänka på annat.
Och då har jag alltså bott här och storhandlat på just det här stället i ungefär ett år.
Ja, i drygt ett år har vi nu bott här. Och man börjar skymta skogen bakom träden, detta börjar bli centrum istället för en bit av kanten på en annan periferi.
Vi har sex busslinjer t ex. Jag tycker det är helt sjukt. Förmodar att man kan åka genom hela Paris och till i stort sett allt med buss härifrån. Men en sån kunskap (Typ svar på alla frågor i stil med, Jamen, då tar du bara 47an söderut från place d'It, den stannar fem minuter från xx) skulle ju ta ett liv att bygga upp. Och eftersom man inte behöver den blir det inte av.
Tre metrolinjer, det är mer hanterbart men trist att åka tunnelbana.
Mycket hotell, fast det fattar man ju bättre nu när man har kläm på alla kommunikationer.
Och så carrefour market då. Som jag numera känner som min egen ficka. Ska se om jag hittar en plan över den (nä), den är helt sjukt snurrig, hej.
tisdag 10 september 2013
Hej!
Hur mår ni? Vi mår bra.
Skolan har börjat, fast inte universitetet. Har ett universitetsbarn nu. Det ska läsa juridik. Igår bråkade jag med det om vad statsskick heter på franska. Varken det eller jag kom på det. Sen sa jag constitution. Nej! sa barnet. Nähä, vad är det då? Det är att det folk röstar. Min rumpa det är. Inte statsskick i alla fall. Till slut tvingade jag barnet att wikigoogla med översättning. Statsskick är regime politique på franska. Constitution är grundlag. Så nu vet ni det.
Och obs, det blir prov på det i nästa vecka.
Sen var barnet urnöjt för att jag hade fel, men ville inte medge att det hade det också.
Vi diskuterade även medborgarskap, på det mer personliga planet.
Barnet vill behålla sitt svenska medborgarskap, är myndigt.
Ja, det finns papper man ska fylla i, sa jag. Jag har hört att man även kan bli kallad till en intervju på ambassaden.
Det hade barnet också hört, eller att man skulle vara tvungen att skriva en liten uppsats.
Det har jag svårt att tro, sa jag.
Jo, det fanns de som hade gjort det, sa barnet. För att kolla stavningen.
Äh? Och om man inte kan stava så får man inte behålla sitt svenska medborgarskap?
Björklundsamhället kan vi väl kalla det för i brist på bättre.
Faktum är att myndiga unga människor har rätt konstig uppfattning om såna här grundläggande grejer som medborgarskap, statsskick mm.
Det var allt just nu. Hej.
fredag 26 juli 2013
Har läst en bok på svenska, Haren med bärnstensögon av Edmund de Waal (Bonniers 2012).
Boken är enligt andra artiklar och recensioner en svårkategoriserad (släktkrönika, essä, roman?) bestseller. Författaren, enligt samma artiklar, världsberömd engelsk keramiker.
Här är hans hemsida, där man kan kolla både på hans keramik och flera av de små japanska föremål som utgör bokens röda tråd. 246 stycken "netsukes" som författaren ärvt av en gammelonkel bosatt i Tokyo.
Hur mycket författren vet om sin historia innan han sätter igång förblir en gåta. Man får ett intryck av att här är en passionerad keramiker, en typ ungefär som du och jag, som råkar få stipendium till Tokyo och som där råkar stöta på sin gammelfarbror som i sin tur låter förstå att samlingen av små föremål kommer tillfalla författaren.
Början är rörig, kanske för att han just inte vill avslöja hur mycket han redan vet. Det där snava på ett bananskal-greppet är rätt effektivt, om man lyckas ro det i land.
Och det gör han, får man väl lov att säga.
Ur den här trassliga början formar sig en historia om en judisk familj från Odessa som gör sig en förmögenhet på spannmål från Ukraina, startar bank och etablerar sig, via söner, i Paris och Wien.
De japanska pryttlarna inköps av den första generationen parisare, en ofantligt rik mondän judisk karl, enligt författaren en av Prousts förebilder till Swann.
Han samlar allt, köper allt, skriver om konst och etablerar sig som kritiker. Bygger ihop med sina bröder palats vid Parc Monceau, umgås med impressionisterna (som han stöder genom att köpa) liksom med hela det kulturella toppskiktet.
Och vi som kan vår konsthistoria vet ju att japansk konst kom ut på marknaden och blev högsta mode.
Charles, som karln heter köper hela samlingen på ett bräde, har den i vitrinskåp i sin våning i Paris och ger så småningom bort den i bröllopspresent till en kusin eller om det är ett kusinbarn som gifter sig i Wien.
På vägen har vi då sett Dreyfussaffären, fransk antisemitism och ofantliga rikedomar.
Hamnar alltså i Wien där det börjar bra, men snart blir ett första världskrig som ställer familjen, utspridd över Europa, mot varann och som även gör att en del av förmögenheten skingras.
Och sen hårdare antisemitism och nazistiskt intåg, plundring av palatset på Ringstrasse, och familjen flyr mer eller mindre hals över huvud åt olika håll.
Efter kriget ingenting kvar av konstsamlingar, palats, antikviteter, företag.
Och ett bittert konstaterande av att den österrikiska staten inte anser sig ha några som helst skyldigheter gentemot överlevande, utplundrade judar. Den är ett offer för nazismen. Hepp.
Och de ytterst få judar som återvänder efter kriget till staden är milt uttryckt inte välkomna.
Varför boken blivit en sån succé är lite svårt att förklara. Den är helt klart trevlig att läsa, stilen är en keramikers, eller en konsthantverkares, de Waal går på stofflighet, tyngd, linje, känsla då han genom sin bok beskriver allt det han stöter på. Han kan uppenbarligen även söka i arkiv och på muséer, men hans blick är den verksamma konstnärens.
Ibland blir det nästan lite för mycket av den varan.
Men han klarar det.
Ironi, frågetecken, ärligt uppsåt. Han medger t ex att han inte begriper hur man står ut med den antisemitism som finns i de här mljöerna.
Och det kan man ju fråga sig, men det är förmodligen inte underligare än att man står ut med andra konstiga grejer om man inte har något val (näthat om man försörjer sig som journalist etc). Och man kan med största sannolikhet inte föreställa sig vart det ska leda och man kommer från Odessa (pogromer i färskt minne) och tänker att just pogromer blir det väl inte i Paris eller Wien.
En fråga jag ställer mig blir hur ett samhälle ska vara funtat för att majoriteten ska stå ut med en liten grupps orimliga(?) rikedomar.
En rejäl medelklass, svarar min mamma, och det är väl vad som behövs.
Ändå, och det kan bero på författarens sätt att se på allt detta, sticker förmögenheterna läsaren i ögonen.
Expressens recensent är inne på samma sak, liksom DNs.
Och här kan man, tycker jag, faktiskt göra den invändningen, boken är skriven i vår tid. Inte ett historiskt dokument.
Å andra sidan, av en människa som genom framför allt nazismen, fått hela sin familj sönderslagen för att inte tala om deras vänner och bekanta, och allt det de har byggt upp har helt sonika stulits.
Man kanske som läsare då måste ta med det i läsningen?
Hur som helst är det inte det som är författarens huvudintresse. Istället är han, på ett ovanligt djupt sätt, intresserad av fina prylar. Människoöden. Historia. I den ordningen.
I vilket fall som helst är boken klart läsvärd. Om man sen har möjlighet att läsa Josef Roth och Marcel Proust blir det ännu bättre. Och så lite promenader i Wien och Paris på det.
Hej.
Boken är enligt andra artiklar och recensioner en svårkategoriserad (släktkrönika, essä, roman?) bestseller. Författaren, enligt samma artiklar, världsberömd engelsk keramiker.
Här är hans hemsida, där man kan kolla både på hans keramik och flera av de små japanska föremål som utgör bokens röda tråd. 246 stycken "netsukes" som författaren ärvt av en gammelonkel bosatt i Tokyo.
Hur mycket författren vet om sin historia innan han sätter igång förblir en gåta. Man får ett intryck av att här är en passionerad keramiker, en typ ungefär som du och jag, som råkar få stipendium till Tokyo och som där råkar stöta på sin gammelfarbror som i sin tur låter förstå att samlingen av små föremål kommer tillfalla författaren.
Början är rörig, kanske för att han just inte vill avslöja hur mycket han redan vet. Det där snava på ett bananskal-greppet är rätt effektivt, om man lyckas ro det i land.
Och det gör han, får man väl lov att säga.
Ur den här trassliga början formar sig en historia om en judisk familj från Odessa som gör sig en förmögenhet på spannmål från Ukraina, startar bank och etablerar sig, via söner, i Paris och Wien.
De japanska pryttlarna inköps av den första generationen parisare, en ofantligt rik mondän judisk karl, enligt författaren en av Prousts förebilder till Swann.
Han samlar allt, köper allt, skriver om konst och etablerar sig som kritiker. Bygger ihop med sina bröder palats vid Parc Monceau, umgås med impressionisterna (som han stöder genom att köpa) liksom med hela det kulturella toppskiktet.
Och vi som kan vår konsthistoria vet ju att japansk konst kom ut på marknaden och blev högsta mode.
Charles, som karln heter köper hela samlingen på ett bräde, har den i vitrinskåp i sin våning i Paris och ger så småningom bort den i bröllopspresent till en kusin eller om det är ett kusinbarn som gifter sig i Wien.
På vägen har vi då sett Dreyfussaffären, fransk antisemitism och ofantliga rikedomar.
Hamnar alltså i Wien där det börjar bra, men snart blir ett första världskrig som ställer familjen, utspridd över Europa, mot varann och som även gör att en del av förmögenheten skingras.
Och sen hårdare antisemitism och nazistiskt intåg, plundring av palatset på Ringstrasse, och familjen flyr mer eller mindre hals över huvud åt olika håll.
Efter kriget ingenting kvar av konstsamlingar, palats, antikviteter, företag.
Och ett bittert konstaterande av att den österrikiska staten inte anser sig ha några som helst skyldigheter gentemot överlevande, utplundrade judar. Den är ett offer för nazismen. Hepp.
Och de ytterst få judar som återvänder efter kriget till staden är milt uttryckt inte välkomna.
Varför boken blivit en sån succé är lite svårt att förklara. Den är helt klart trevlig att läsa, stilen är en keramikers, eller en konsthantverkares, de Waal går på stofflighet, tyngd, linje, känsla då han genom sin bok beskriver allt det han stöter på. Han kan uppenbarligen även söka i arkiv och på muséer, men hans blick är den verksamma konstnärens.
Ibland blir det nästan lite för mycket av den varan.
Men han klarar det.
Ironi, frågetecken, ärligt uppsåt. Han medger t ex att han inte begriper hur man står ut med den antisemitism som finns i de här mljöerna.
Och det kan man ju fråga sig, men det är förmodligen inte underligare än att man står ut med andra konstiga grejer om man inte har något val (näthat om man försörjer sig som journalist etc). Och man kan med största sannolikhet inte föreställa sig vart det ska leda och man kommer från Odessa (pogromer i färskt minne) och tänker att just pogromer blir det väl inte i Paris eller Wien.
En fråga jag ställer mig blir hur ett samhälle ska vara funtat för att majoriteten ska stå ut med en liten grupps orimliga(?) rikedomar.
En rejäl medelklass, svarar min mamma, och det är väl vad som behövs.
Ändå, och det kan bero på författarens sätt att se på allt detta, sticker förmögenheterna läsaren i ögonen.
Expressens recensent är inne på samma sak, liksom DNs.
Och här kan man, tycker jag, faktiskt göra den invändningen, boken är skriven i vår tid. Inte ett historiskt dokument.
Å andra sidan, av en människa som genom framför allt nazismen, fått hela sin familj sönderslagen för att inte tala om deras vänner och bekanta, och allt det de har byggt upp har helt sonika stulits.
Man kanske som läsare då måste ta med det i läsningen?
Hur som helst är det inte det som är författarens huvudintresse. Istället är han, på ett ovanligt djupt sätt, intresserad av fina prylar. Människoöden. Historia. I den ordningen.
I vilket fall som helst är boken klart läsvärd. Om man sen har möjlighet att läsa Josef Roth och Marcel Proust blir det ännu bättre. Och så lite promenader i Wien och Paris på det.
Hej.
torsdag 25 juli 2013
Allt i världsklass
Ingen fransman skulle få för sig att Frankrike var världsbäst någonstans, utom på ett enda område : kulturens. Där sitter den franska världsbästheten som fastgjuten i det kollektiva medvetandet.
Det franska språket är bäst och borde ha fått/tagit engelskans plats som världsspråk, den franska litteraturen räcker, det finns författarskap på inom alla epoker som är på toppnivå - man behöver alltså inte gå utanför landets/språkets gränser för att få sig i stort sett allt som behövs till livs.
Naturligtvis tänker inte alla så här, men jag har stött på det mer än en gång.
Invändningar som: Men är det inte lite synd att missa Shakespeare och Cervantes? viftas bort med Molière. Som ju är bättre.
Hur man ser på det klassiska arvet och Bibeln vet jag inte riktigt, kanske är det egentligen franskt.
Och så har vi då filmen, den franska moderna kulturpolitikens slagskepp... den som kostar ofantliga mängder pengar, franska skådisar påstås vara högre betalda än Hollywoods, och som man slåss med näbbar och klor för att hålla kvar på toppen...
Och här får man kanske göra ett lite tråkigt konstaterande, fransk film är förvisso bra, men världsbäst, på det där svenska sättet?
Hm, säger jag.
Att den franska kulturpolitiken är bättre än många andra, så långt kan jag sträcka mig.
Men det stannar där.
Nå, vad gäller det egentligen mer adekvat världsbästa landet Sverige, så börjar ju fjällen falla från ögonen på folk.
TIMS/PISA har i tio års tid visat att landets skola är högst medelmåttig. I början var det ju bara Bengt O och jag själv som följde dessa undersökningar, men så småningom har ändå resultaten landat i någon sorts kollektivt medvetande.
Men då får vi höra att Sverige ändå var världsbäst. Innan mätningarna började.
Den skola jag själv gick i skulle ha varit under världsbäst-tiden, helt enkelt.
Och det kan jag inte riktigt tro på. Heller.
Å andra sidan, den franska skolan var, om inte världsbäst, så åtminstone väldigt bra under välfärdsåren, les trente glorieuses, och den ledde till klassresor. Social omblandning, den fungerade.
Påstår man i Frankrike numera. Medan man suckar över dagens skola som ligger ungefär lika bra/dåligt till som den svenska i de där undersökningarna.
Själv misstänker jag ju att den epoken, den långa strävsamma, fredliga uppbyggnadsepoken efter de två världskrigen ledde till en någorlunda bra skola. Eftersom det fanns utsikter för de allra flesta eleverna att hitta jobb och försörjning och ett bättre liv efter den.
Grunden var lagd redan tidigare, nu var det liksom bara att hugga i. Och folk flyttade och knogade på.
Och i den epoken hade förstås Sverige ett unikt läge, i stort sett det enda landet som gick stärkt ur andra världskriget, en hyfsad industristruktur och råvaror som efterfrågades.
Men den kollektiva erfarenheten var också unik. Hybris? Dåligt samvete? Vad som lett svenskarna till den i många avseenden helt befängda självbild man har idag torde finna sin förklaring dels i geografiskt läge, dels i 1900-talets historia.
För hur det än är, den bild man får av landet via media och statlig info i radio-teve, ger ett närmast psykotiskt intryck. Eller kanske bipolärt.
Gränslösheten är total, hierarkierna obefintliga, förmågan att just se vad som är viktigt och vad som är oväsentligt lyser med sin närmast totala frånvaro.
Och så dessa klämkäcka politiker som ständigt utropar "Världsklass!" om allting.
Herregud, säger jag.
Räcker det inte med att skolan blir lite bättre? Börjar gå uppåt i de där undersökningarna istället för att fortsätta dala?
Och så vidare. Dags att kavla upp ärmarna, sätta sig in i hur det mesta verkligen fungerar, och sen behålla det som är bra och ändra det som är dåligt.
För det krävs analytisk förmåga, viss försiktighet, noggrannhet. Förmåga att sålla.
Och ett tips i all välmening, titta inte på Finland som toppat hela tiden. Titta på Tyskland som, liksom Sverige och Frankrike låg risigt till i mitten, men som sedan dess sakta men säkert jobbat sig uppåt.
Vilket skulle kunna bli ämnet för nästa text. Landet som gång på gång på gång kommer igen.
Hej.
Det franska språket är bäst och borde ha fått/tagit engelskans plats som världsspråk, den franska litteraturen räcker, det finns författarskap på inom alla epoker som är på toppnivå - man behöver alltså inte gå utanför landets/språkets gränser för att få sig i stort sett allt som behövs till livs.
Naturligtvis tänker inte alla så här, men jag har stött på det mer än en gång.
Invändningar som: Men är det inte lite synd att missa Shakespeare och Cervantes? viftas bort med Molière. Som ju är bättre.
Hur man ser på det klassiska arvet och Bibeln vet jag inte riktigt, kanske är det egentligen franskt.
Och så har vi då filmen, den franska moderna kulturpolitikens slagskepp... den som kostar ofantliga mängder pengar, franska skådisar påstås vara högre betalda än Hollywoods, och som man slåss med näbbar och klor för att hålla kvar på toppen...
Och här får man kanske göra ett lite tråkigt konstaterande, fransk film är förvisso bra, men världsbäst, på det där svenska sättet?
Hm, säger jag.
Att den franska kulturpolitiken är bättre än många andra, så långt kan jag sträcka mig.
Men det stannar där.
Nå, vad gäller det egentligen mer adekvat världsbästa landet Sverige, så börjar ju fjällen falla från ögonen på folk.
TIMS/PISA har i tio års tid visat att landets skola är högst medelmåttig. I början var det ju bara Bengt O och jag själv som följde dessa undersökningar, men så småningom har ändå resultaten landat i någon sorts kollektivt medvetande.
Men då får vi höra att Sverige ändå var världsbäst. Innan mätningarna började.
Den skola jag själv gick i skulle ha varit under världsbäst-tiden, helt enkelt.
Och det kan jag inte riktigt tro på. Heller.
Å andra sidan, den franska skolan var, om inte världsbäst, så åtminstone väldigt bra under välfärdsåren, les trente glorieuses, och den ledde till klassresor. Social omblandning, den fungerade.
Påstår man i Frankrike numera. Medan man suckar över dagens skola som ligger ungefär lika bra/dåligt till som den svenska i de där undersökningarna.
Själv misstänker jag ju att den epoken, den långa strävsamma, fredliga uppbyggnadsepoken efter de två världskrigen ledde till en någorlunda bra skola. Eftersom det fanns utsikter för de allra flesta eleverna att hitta jobb och försörjning och ett bättre liv efter den.
Grunden var lagd redan tidigare, nu var det liksom bara att hugga i. Och folk flyttade och knogade på.
Och i den epoken hade förstås Sverige ett unikt läge, i stort sett det enda landet som gick stärkt ur andra världskriget, en hyfsad industristruktur och råvaror som efterfrågades.
Men den kollektiva erfarenheten var också unik. Hybris? Dåligt samvete? Vad som lett svenskarna till den i många avseenden helt befängda självbild man har idag torde finna sin förklaring dels i geografiskt läge, dels i 1900-talets historia.
För hur det än är, den bild man får av landet via media och statlig info i radio-teve, ger ett närmast psykotiskt intryck. Eller kanske bipolärt.
Gränslösheten är total, hierarkierna obefintliga, förmågan att just se vad som är viktigt och vad som är oväsentligt lyser med sin närmast totala frånvaro.
Och så dessa klämkäcka politiker som ständigt utropar "Världsklass!" om allting.
Herregud, säger jag.
Räcker det inte med att skolan blir lite bättre? Börjar gå uppåt i de där undersökningarna istället för att fortsätta dala?
Och så vidare. Dags att kavla upp ärmarna, sätta sig in i hur det mesta verkligen fungerar, och sen behålla det som är bra och ändra det som är dåligt.
För det krävs analytisk förmåga, viss försiktighet, noggrannhet. Förmåga att sålla.
Och ett tips i all välmening, titta inte på Finland som toppat hela tiden. Titta på Tyskland som, liksom Sverige och Frankrike låg risigt till i mitten, men som sedan dess sakta men säkert jobbat sig uppåt.
Vilket skulle kunna bli ämnet för nästa text. Landet som gång på gång på gång kommer igen.
Hej.
onsdag 24 juli 2013
Mer lästips
Äntligen någon som säger (bättre) det jag försökt påstå i tjugo år.
Svensk sjukvård är inte särskilt bra.
Artikelförfattaren riktar in sig på sjuka barn för det är hans ämnesområde, och det är ju även något jag haft erfarenhet av i Frankrike, eftersom jag väntat, fött och uppfostrat tre barn där.
Och allt har fungerat fantastiskt bra. Har mycket litet att göra med det jag läst och hört om i svensk vård.
En läkare, specialist, följer graviditeten och dyker upp vid förlossningen. Liksom den narkosläkare man träffat innan på sjukhuset, som också kommer (vilken tid på dygnet det än är frågan om) och fixar den smärtlindring man kommit överens om.
Spädbarnet följs sedan av just det Lagercrantz efterlyser, utbildad barnläkare.
Allt kollas, mäts och vägs, minsta lilla avvikelse kollas igen.
På så sätt hittade dessa barnläkare även hormonrubbningar hos mig. Via spädbarnet. Och skickade mig till vuxenspecialist.
För akutvård finns åtminstone i Paris, två stora barnsjukhus.
Brutna ben och krångligare sjukdomar tas om hand där.
Och det värsta med det här är förstås alla de sjuka svenskar som inte får den vård de behöver. Men det näst värsta är den propaganda som så effektivt bedrivits, gissar jag under hela efterkrigstiden, där svenskarna hjärntvättats och tror att de är bäst på allt, för evighet amen.
Det har ju liksom varit omöjligt att diskutera en massa saker med svenska småbarnsföräldrar t ex. Vilket gjorde att jag snart slutade med det. Tjejen som varnade mig för att föda barn i Frankrike t ex.
Tyckte att jag skulle åka "hem" istället.
Andra saker jag stött på som fungerat bättre (vad det verkar i alla fall) är barnpassning (dagis, förskola, dagmamma etc), skola - när den fungerar, elförsörjning, kollektivtrafik, tågtrafik, monumentvård, turism.
Vad svenskar fortfarande verkar bättre på: körsång, dataspel, popmusik, sopsortering, åtminstone på individuell nivå, artkännedom flora/fauna, och - bland politiker - medvetenhet om ekonomi.
Om man lyssnar på P1 får man en rätt bra bild av just detta. Kulturprogrammen ofta under all kritik, i den mån de finns, omvärldsbevakningen lätt psykotisk ity i stort sett gränslös (inga hierarkier existerar, Eritrea lika viktigt som Norden och Tyskland tillsammans t ex), men naturprogrammen helt outstanding, liksom programmen om ekonomi, gäller från hushålls- till internationell.
Men just det där gränslösa gör svensksvenskar många gånger omöjliga att ha att göra med. Jag menar, man orkar ju inte diskutera med folk som har fel men uppenbarligen inte kan ta in att de har det.
Hoppas nu bara att svenska politiker gör som Hugo Lagercrantz säger.
Hej.
Svensk sjukvård är inte särskilt bra.
Artikelförfattaren riktar in sig på sjuka barn för det är hans ämnesområde, och det är ju även något jag haft erfarenhet av i Frankrike, eftersom jag väntat, fött och uppfostrat tre barn där.
Och allt har fungerat fantastiskt bra. Har mycket litet att göra med det jag läst och hört om i svensk vård.
En läkare, specialist, följer graviditeten och dyker upp vid förlossningen. Liksom den narkosläkare man träffat innan på sjukhuset, som också kommer (vilken tid på dygnet det än är frågan om) och fixar den smärtlindring man kommit överens om.
Spädbarnet följs sedan av just det Lagercrantz efterlyser, utbildad barnläkare.
Allt kollas, mäts och vägs, minsta lilla avvikelse kollas igen.
På så sätt hittade dessa barnläkare även hormonrubbningar hos mig. Via spädbarnet. Och skickade mig till vuxenspecialist.
För akutvård finns åtminstone i Paris, två stora barnsjukhus.
Brutna ben och krångligare sjukdomar tas om hand där.
Och det värsta med det här är förstås alla de sjuka svenskar som inte får den vård de behöver. Men det näst värsta är den propaganda som så effektivt bedrivits, gissar jag under hela efterkrigstiden, där svenskarna hjärntvättats och tror att de är bäst på allt, för evighet amen.
Det har ju liksom varit omöjligt att diskutera en massa saker med svenska småbarnsföräldrar t ex. Vilket gjorde att jag snart slutade med det. Tjejen som varnade mig för att föda barn i Frankrike t ex.
Tyckte att jag skulle åka "hem" istället.
Andra saker jag stött på som fungerat bättre (vad det verkar i alla fall) är barnpassning (dagis, förskola, dagmamma etc), skola - när den fungerar, elförsörjning, kollektivtrafik, tågtrafik, monumentvård, turism.
Vad svenskar fortfarande verkar bättre på: körsång, dataspel, popmusik, sopsortering, åtminstone på individuell nivå, artkännedom flora/fauna, och - bland politiker - medvetenhet om ekonomi.
Om man lyssnar på P1 får man en rätt bra bild av just detta. Kulturprogrammen ofta under all kritik, i den mån de finns, omvärldsbevakningen lätt psykotisk ity i stort sett gränslös (inga hierarkier existerar, Eritrea lika viktigt som Norden och Tyskland tillsammans t ex), men naturprogrammen helt outstanding, liksom programmen om ekonomi, gäller från hushålls- till internationell.
Men just det där gränslösa gör svensksvenskar många gånger omöjliga att ha att göra med. Jag menar, man orkar ju inte diskutera med folk som har fel men uppenbarligen inte kan ta in att de har det.
Hoppas nu bara att svenska politiker gör som Hugo Lagercrantz säger.
Hej.
tisdag 16 juli 2013
Lästips
Johan Hakelius intervjuad i en norsk nättidskrift. Mycket bra om svensk självbild, svenska värderingar, svårigheter och möjligen kvaliteter.
Hynek Pallas om Prag och Tjeckien.
Om hur juridiken tar sig in på litteraturens domän i Frankrike då "autofiktionen" tar sig större och större friheter.
Tror det var allt för stunden. Hej.
Hynek Pallas om Prag och Tjeckien.
Om hur juridiken tar sig in på litteraturens domän i Frankrike då "autofiktionen" tar sig större och större friheter.
Tror det var allt för stunden. Hej.
måndag 15 juli 2013
Det är Vägen
som är mödan värd, heter det nånstans. Boye?
Well, well, sommarens väg avklarad i alla fall. Just hemkommen.
Vi gick mellan Figeac och Moissac i södra Frankrike. För att precisera lite, liksom ovanför Pyrinéerna mer än ovanför Medelhavet. En bit strax norr om Toulouse.
Och jag fick lära mig att Moissac liksom trycker på Centralmassivets sista knöligheter, sen vet jag inte vad som händer, kanske blir det lite plattare ett tag innan Pyrinéerna tar vid.
För oss som är dåliga på geografi så är faktiskt Frankrike ett helsicke. Inte nog med att i stort sett allt ligger i "mitten av Frankrike", dessutom är det en förskräcklig massa småfloder som rinner ut i större floder som i sin tur rinner ut i olika hav. Och de rinner inte rakt, kan jag säga.
Här var det frågan om Lot ett tag, ett rätt beskedligt vattendrag enligt en flicka på plats. Vill man paddla kanot i strömt vatten så ska man förflytta sig några mil, till Célé.
- Här vid Lot badar vi och fiskar gädda och tar det lugnt, sa hon.
Det tyckte jag lät kanon, men eftersom vi inte var där för att göra det, utan för att gå därifrån, så blev det ingen gädda.
Däremot en del gått.
Det var mycket upp och ned och kullar och rasande grus och rullande stenar i år också. Varmt, kring 30° varje dag. En rejäl åskskur.
Rätt snart började vi traska iväg vid sju halvåtta på morgonen, fram till tio är det okej.
Och sen höll vi på med våra beräkningar och etapper och planering och var man kan köpa picknick (bageri och helst köttaffär behövs) och var det finns en restaurang.
Men principen är denna:
Man (vi) går mellan 18 och 24 km på en dag. Man bor på "gîte d'étape", ungefär som vandrarhem. Man betalar för en sängplats. Ibland hamnade vi i sovsal med andra, ibland fick vi en egen sovsal på fyra. Ofta erbjuder de som har gîten middag och frukost, det ska man ta vara på. För en rimlig summa får man en fyra rätters god middag, ofta lokala specialiteter och alltid med god efterrätt. Särskilt viktigt om man vandrar med barn.
Middagen på gîten är kollektiv, alla som stannar över natten käkar tillsammans. Man möter nya och gamla bekanta, frågar alltid samma saker, hur långt man gått, varifrån man kommer och vart man ska, och så klagar man på de värsta backarna.
Men man hinner också prata om annat, och möter för den delen även andra européer, i år ett trevligt tyskt ungt par som sonen inte pratade tyska med. Men han fattade vad de sa och räckte dem potatisen när de pratade om kartoffeln. Än är inte allt förlorat. Irländare, engelsmän och så fransoser förstås.
Religiösa höjdpunkter i år blev det sämre med, förra året gick vi ju mellan Conques och Rocamadour, helt otroliga ställen, både vad gäller natur och religion.
I år avslutade vi alltså i Moissac där det ligger en bit kvar av ett jättekloster som hade sin storhetstid på 1000-talet. Kvar av det är ett gäng pelare med skulpterade kapitäl kring en gård och ett jättetympanon som (tydligen) tillhör världsarvet.
I kyrkan sjunger benediktinersystrar aftonsång halvsex varje kväll. Om man bara ska göra en religiös grej i Moissac så är det att gå dit och vara med då. Mycket vackert. Och om man inte är religiös kan man göra det i alla fall - så fint är det.
Annars en vanlig men sympatisk mässa söndag förmiddag i Lauzerte.
Min svägerska tvekar liksom aldrig i såna här lägen, hon ångar på. Så vi satt längst fram i ena vingen av transeptet. Och prästan kom fram och pratade, det gör de med pilgrimerna, ställer några vänliga frågor liksom, och bad dessutom henne att läsa en av texterna, vilket hon gjorde med bravur. Hon medgav även att hon gillar det.
Och så blir man liksom välsignad i klump, ihop med alla andra som är på väg till Kompostella.
Det var en fin vecka i år också. Pojkarna hade vuxit, det märktes, ingen av dem gnällde längre. 15-åringen drog dessutom iväg på höga ben, lätt som en gasell på de där kammarna vi gick på i ett par dagar. Vit stenig väg, låg växtlighet i form av tallar och buskar med läderartade blad, mycket utsikter åt två håll, mängder av insekter och fjärilar. Knarrande cikador överallt.
Och så väntade han in oss vid någon korsväg och sen bar det iväg nedåt igen, och då förändrades landskapet dramatiskt.
På botten rinner vattnet, grönskan är tung och tät - det har dessutom regnat ovanligt mycket i år - husen ligger i små klungor och på fälten växer solrosor, majs och tobak.
Vad gäller fåglar: hörde väldigt mycket bofink, några jag inte kan, kring kyrkspirorna flög tornseglare i svärmar på låg höjd och vid Lot, när vi gick över en hög bro tidigt en morgon, hörde vi en näktergal i höga träd på en liten ö mitt i det där bruna klara vattnet.
Särskild hälsning till Gabi, som är ute och knallar på sitt håll !
Och till alla andra trogna läsare av denna blogg.
Nästa gång blir det något Helt Annat !
Ciao,
fredag 21 juni 2013
Midsommar
Till er som firar midsommar önskar jag natutvis glad missommar.
Har ni tänkt på det att man kan säga natutvis och man säger väl alltid missommar.
Det är en sån där lite knepighet det svenska språket fortsätter att gäcka oss med.
Gäckar är väl annars ett typiskt midsommarord, misstänker jag. TintomaraPuckstämpel på det.
Ralle skriver fint om sin barndoms midsomrar, så fint att jag får lust att försöka själv. Lugn, bara lugn, det kommer alldeles strax, för först vill jag bara säga att jag gillar andra halvan av hans text också, den mer vemodiga om dem som inte längre är med eller inte orkar.
Och så hade dom raketer !
För det var just det. Här firar man inte midsommar. I morgon är det la fête de la musique, band och orkestrar överallt på stan, oftast gratis. Rätt okej. Men idag är det helt vanlig arbetsdag och jag har varit och handlat och hade inte en tanke på att köpa lax eller jordgubbar eller vad man nu ska ha.
Jag funderade just på det vad jag gjorde på midsommar efter det att jag hade flyttat hemifrån, eller snarare, efter det att pappa sålde vårt sommarställe.
Har inga som helst minnen av det. Både majstång och dans på något ställe om kvällen var det tydligen slut med. Precis som jag aldrig var ute och tittade på brasor på Valborg sen jag blev vuxen. Jul firade jag dock fortfarande, alltid något.
Hur som. Midsommar då jag var barn var hyperidylliskt.
Farmor gjorde kall inkokt lax, den var fin som snus, inte rosa som dagens laxar utan blek och inne i ett block av gelé med dill och citronskivor. Fast inte särskilt god. Färskpotatis.
Om de vuxna drack pilsner och nubbe och om det var sill också minns jag inte. Dock förmodligen jordgubbar eller kanske en toscatårta, sån gjorde farmor också ibland.
På eftermiddagen (eller om det var förmiddagen, är osäker) ordnades lekar och ringdans vid bygdegården. Småbarn fick åka vagn efter Lasse Larssons arbetshäst, några fick sitta uppe på kusen också.
Häcklöpning, spikbankning, tombola och kasta ringar.
Dansa kring stång där Maries pappa ledde lekarna, en liten senig karl som var stolt över att fortfarande ha långbyxor i centilångstorlekar. Då och då slog han en kullerbytta i pur leklystnad. Två andra pappor spelade fiol respektive dragspel.
Vann grejer gjorde jag jämt. Pappa har kvar en ljuslykta i keramik och ett år fick jag en rattmuff han fick. Övriga vinster har jag glömt.
På kvällen sparkade det igång igen, då var det dans på bygdegårdens övervåning till dansband. Korv och läskförsäljning på bottenvåningen. Lyckohjul.
Och man kunde kolla på folk på ett sätt man sällan kunde annars.
Och jag fick vara uppe hur länge jag ville.
Och nu alltså ingenting i den vägen.
Visst finns här svenskar som ordnar firande en bit utanför staden, vi var med om det något år då de stora barnen var små, men jag tyckte att det var sådär. Blommorna kom från en blomsterhandlare och majstången var pytteliten. Man skulle ha picknick jag jag gillar inte picknickar något vidare.
Barnen kunde inte bitarna särskilt bra, ungefär som julgransplundring på svenska klubben, där luciatågen ser utklätt ut och barnen är stumma. Det är mammorna i publiken som sjunger bitarna.
Och det är ju helt fel.
Att upprätthålla traditioner kräver att man är in its own juice, att man är kvar i det sammanhang där de fortfarande är självklara. Med en man som hela tiden förväxlar grodor med älgar och som inte lär sig texten går det sådär.
Och det underliga är väl att jag inte saknar dem något vidare heller.
Enklare att kolla på spektaklet den 14 juli, kolla tanksen köra förbi på gatan på väg hem från paraden. Käka biff och pommes och sova middag sen.
Enklare, helt enkelt, att ta seden dit man kommer.
Bonne fête !
Har ni tänkt på det att man kan säga natutvis och man säger väl alltid missommar.
Det är en sån där lite knepighet det svenska språket fortsätter att gäcka oss med.
Gäckar är väl annars ett typiskt midsommarord, misstänker jag. TintomaraPuckstämpel på det.
Ralle skriver fint om sin barndoms midsomrar, så fint att jag får lust att försöka själv. Lugn, bara lugn, det kommer alldeles strax, för först vill jag bara säga att jag gillar andra halvan av hans text också, den mer vemodiga om dem som inte längre är med eller inte orkar.
Och så hade dom raketer !
För det var just det. Här firar man inte midsommar. I morgon är det la fête de la musique, band och orkestrar överallt på stan, oftast gratis. Rätt okej. Men idag är det helt vanlig arbetsdag och jag har varit och handlat och hade inte en tanke på att köpa lax eller jordgubbar eller vad man nu ska ha.
Jag funderade just på det vad jag gjorde på midsommar efter det att jag hade flyttat hemifrån, eller snarare, efter det att pappa sålde vårt sommarställe.
Har inga som helst minnen av det. Både majstång och dans på något ställe om kvällen var det tydligen slut med. Precis som jag aldrig var ute och tittade på brasor på Valborg sen jag blev vuxen. Jul firade jag dock fortfarande, alltid något.
Hur som. Midsommar då jag var barn var hyperidylliskt.
Farmor gjorde kall inkokt lax, den var fin som snus, inte rosa som dagens laxar utan blek och inne i ett block av gelé med dill och citronskivor. Fast inte särskilt god. Färskpotatis.
Om de vuxna drack pilsner och nubbe och om det var sill också minns jag inte. Dock förmodligen jordgubbar eller kanske en toscatårta, sån gjorde farmor också ibland.
På eftermiddagen (eller om det var förmiddagen, är osäker) ordnades lekar och ringdans vid bygdegården. Småbarn fick åka vagn efter Lasse Larssons arbetshäst, några fick sitta uppe på kusen också.
Häcklöpning, spikbankning, tombola och kasta ringar.
Dansa kring stång där Maries pappa ledde lekarna, en liten senig karl som var stolt över att fortfarande ha långbyxor i centilångstorlekar. Då och då slog han en kullerbytta i pur leklystnad. Två andra pappor spelade fiol respektive dragspel.
Vann grejer gjorde jag jämt. Pappa har kvar en ljuslykta i keramik och ett år fick jag en rattmuff han fick. Övriga vinster har jag glömt.
På kvällen sparkade det igång igen, då var det dans på bygdegårdens övervåning till dansband. Korv och läskförsäljning på bottenvåningen. Lyckohjul.
Och man kunde kolla på folk på ett sätt man sällan kunde annars.
Och jag fick vara uppe hur länge jag ville.
Och nu alltså ingenting i den vägen.
Visst finns här svenskar som ordnar firande en bit utanför staden, vi var med om det något år då de stora barnen var små, men jag tyckte att det var sådär. Blommorna kom från en blomsterhandlare och majstången var pytteliten. Man skulle ha picknick jag jag gillar inte picknickar något vidare.
Barnen kunde inte bitarna särskilt bra, ungefär som julgransplundring på svenska klubben, där luciatågen ser utklätt ut och barnen är stumma. Det är mammorna i publiken som sjunger bitarna.
Och det är ju helt fel.
Att upprätthålla traditioner kräver att man är in its own juice, att man är kvar i det sammanhang där de fortfarande är självklara. Med en man som hela tiden förväxlar grodor med älgar och som inte lär sig texten går det sådär.
Och det underliga är väl att jag inte saknar dem något vidare heller.
Enklare att kolla på spektaklet den 14 juli, kolla tanksen köra förbi på gatan på väg hem från paraden. Käka biff och pommes och sova middag sen.
Enklare, helt enkelt, att ta seden dit man kommer.
Bonne fête !
onsdag 19 juni 2013
Mer väder - spänning :)
Jaha. Vill bara åpeka som de säger Grönköping, som väl bara Bengt O har news from, att det underliga vädret fortsätter.
Vaknade i morse vid den där timmen då allt är grått, av fågelsång. Orsaken var att fönstret var öppet bakom fönsterluckorna.
Märklig melodi, först tänkte jag att det är en näktergal, men ju mer jag liksom vaknade, desto mer insåg jag att det ju inte är troligt alls. Så jag kom fram till koltrast. Som vanligt.
Och jag gillar koltrast, det är inte det. Men ringduva, koltrast, ringduva är vad man hör här.
Sen somnade jag om och vaknade nästa gång av ytterligare ett åskväder.
Och sen började de gamla vanliga ljuden. Granne sjunger, granne spolar vatten, dottern hostar, alla vaknar. På riktigt.
Och sen gick dagen i kvalm och nu på kvällen - ännu ett åskväder.
Och så håller det på. i Lourdes är de helt översvämmade och om det här inte är nån sorts Ginnungagap så är jag född som en nors.
På något vis får det här vädret mig att tänka på sommarstugor. Att ligga en knapp meter under regnet i överslafen på en våningssäng, och nästan ha det på bara huden.
Att leva precis lika mycket i nuet som i dået. Är det den där tidpunkten Dante talar om? Man ser liksom ålderstrappan i kurbits. Samtidigt.
Och man vet inte rikgit var man befinner sig?
Vaknade i morse vid den där timmen då allt är grått, av fågelsång. Orsaken var att fönstret var öppet bakom fönsterluckorna.
Märklig melodi, först tänkte jag att det är en näktergal, men ju mer jag liksom vaknade, desto mer insåg jag att det ju inte är troligt alls. Så jag kom fram till koltrast. Som vanligt.
Och jag gillar koltrast, det är inte det. Men ringduva, koltrast, ringduva är vad man hör här.
Sen somnade jag om och vaknade nästa gång av ytterligare ett åskväder.
Och sen började de gamla vanliga ljuden. Granne sjunger, granne spolar vatten, dottern hostar, alla vaknar. På riktigt.
Och sen gick dagen i kvalm och nu på kvällen - ännu ett åskväder.
Och så håller det på. i Lourdes är de helt översvämmade och om det här inte är nån sorts Ginnungagap så är jag född som en nors.
På något vis får det här vädret mig att tänka på sommarstugor. Att ligga en knapp meter under regnet i överslafen på en våningssäng, och nästan ha det på bara huden.
Att leva precis lika mycket i nuet som i dået. Är det den där tidpunkten Dante talar om? Man ser liksom ålderstrappan i kurbits. Samtidigt.
Och man vet inte rikgit var man befinner sig?
måndag 17 juni 2013
Mer väder
Tänkte hålla er uppdaterade idag, om vädret.
Det blåser mystiskt och ena halvan av himlen bländar, den andra är svart som graven.
Själv sitter jag som i en säck liksom.
En fågel piper hysteriskt och jag tycker att det låter som ett varningsläte.
Har tänt lyset, i tornen i Kinakvarteren är lampor också tända. Bilarna kör med ljuset på.
Tänker på en intressant artikel jag läste för någon tid sedan om ordet Finbulvinter. Enligt artikelförfattaren kunde det betyda klimatförändring, det blev liksom aldrig sommar ordentligt, det fortsatte att vara kallt. Och det kan ha berott på vulkanutbrott och ett därpå följande askmoln, kring hela jordklotet liksom.
Det är mycket vi inte vet.
Jag har i alla fall varit och handlat. Eftersom det är den vecka bacen går av stapeln, en eller två skrivningar per dag, så har jag köpt god juice. Då får man i sig vitaminer, tänkte jag.
Annars köper jag mindre god juice.
Det ska föreställa sommar, men det blir liksom aldrig riktigt av. Så snart det börjar bli varmt igen så kommer det ett åskväder och så blir det kallt.
Frågan är om man törs ha maskiner igång.
Det blåser mystiskt och ena halvan av himlen bländar, den andra är svart som graven.
Själv sitter jag som i en säck liksom.
En fågel piper hysteriskt och jag tycker att det låter som ett varningsläte.
Har tänt lyset, i tornen i Kinakvarteren är lampor också tända. Bilarna kör med ljuset på.
Tänker på en intressant artikel jag läste för någon tid sedan om ordet Finbulvinter. Enligt artikelförfattaren kunde det betyda klimatförändring, det blev liksom aldrig sommar ordentligt, det fortsatte att vara kallt. Och det kan ha berott på vulkanutbrott och ett därpå följande askmoln, kring hela jordklotet liksom.
Det är mycket vi inte vet.
Jag har i alla fall varit och handlat. Eftersom det är den vecka bacen går av stapeln, en eller två skrivningar per dag, så har jag köpt god juice. Då får man i sig vitaminer, tänkte jag.
Annars köper jag mindre god juice.
Det ska föreställa sommar, men det blir liksom aldrig riktigt av. Så snart det börjar bli varmt igen så kommer det ett åskväder och så blir det kallt.
Frågan är om man törs ha maskiner igång.
Vädrets makter
undrar om de får de som ämne på bacen i filosofi idag. Skulle inte tro det.
Här en liten pigg genomgång av stora franska författare som inte fick den, den eftertraktade bacen. Texten är lätt raljerande och man konstaterar inledningsvis att de stackars eleverna ska svara på frågor som: Kan man lära känna Den Andre? eller Är jag ansvarig för det jag är? eller Är lyckan en rättighet?
vilken naturligtvis inte en katt kan.
Själv tycker jag att filosofin är ett lätt överskattat ämne i det här landet. Visst, jag kan gå med på att historia och geografi är viktiga, utöver sånt som alla tycker är viktigt - modersmål, matematik och engelska.
Men om man kan lära känna den andre - ja, ärligt talat struntar jag i det.
Nåväl. Denna morgon då just ett spektakulärt och mäktigt åskväder dragit förbi sitter dottern och tampas med ett ämne i den här stilen.
Själv har jag sprungit mellan våra två utsikter och följt de mörka molnen och blixtarna och själva mörkret.
Ett tag var det sista som syntes åt andra hållet Notre Dames hundsvans, bakom den bara vit gråhet eller möjligen grå vithet. Gardiner av regn.
Men nu ser man Sacré Cœur igen som den lilla grå sockertipp den som regel framstår som.
Den är vackrast i mörkret då den lyser som en dyster juvel, uppglittrad av turisternas fotoblixtar.
Kanske kan man helt enkelt avsluta det här inlägget så: Det är vackrast då det skymmer.
Här en liten pigg genomgång av stora franska författare som inte fick den, den eftertraktade bacen. Texten är lätt raljerande och man konstaterar inledningsvis att de stackars eleverna ska svara på frågor som: Kan man lära känna Den Andre? eller Är jag ansvarig för det jag är? eller Är lyckan en rättighet?
vilken naturligtvis inte en katt kan.
Själv tycker jag att filosofin är ett lätt överskattat ämne i det här landet. Visst, jag kan gå med på att historia och geografi är viktiga, utöver sånt som alla tycker är viktigt - modersmål, matematik och engelska.
Men om man kan lära känna den andre - ja, ärligt talat struntar jag i det.
Nåväl. Denna morgon då just ett spektakulärt och mäktigt åskväder dragit förbi sitter dottern och tampas med ett ämne i den här stilen.
Själv har jag sprungit mellan våra två utsikter och följt de mörka molnen och blixtarna och själva mörkret.
Ett tag var det sista som syntes åt andra hållet Notre Dames hundsvans, bakom den bara vit gråhet eller möjligen grå vithet. Gardiner av regn.
Men nu ser man Sacré Cœur igen som den lilla grå sockertipp den som regel framstår som.
Den är vackrast i mörkret då den lyser som en dyster juvel, uppglittrad av turisternas fotoblixtar.
Kanske kan man helt enkelt avsluta det här inlägget så: Det är vackrast då det skymmer.
lördag 15 juni 2013
Vad är en förintelseförnekare?
kan man undra apropå Tyresös Miljöpartis syn på saken.
Bakgrunden står expo för. Expo är visserligen i första hand inriktat på att granska högerextremism i Sverige, men vad gäller just förintelseförnekande går höger- och vänsterextrema åsikter ibland ihop. Exempel ges i wiki-texten om Robert Faurisson, den kanske mest kände i den här svängen.
Men den inledande frågan i just det här fallet ställer jag apropå Åke Sandin, tidigare aktiv i Svenska Freds och numera endast i dess lokalavdelning TUFF. Ansvarig för Tyresös närradio där både det ena och det andra har sänts.
Expo går här igenom Sandins och TUFFs olika turer grundligt.
Det framgår att TUFF och Sandin har lyckats få till det med i stort sett alla förintelseförnekare som figurerat i media i Europa de senaste, säg, tjugo, trettio åren. Radioprogram har gjorts liksom intervjuer.
Och nu har Svenska Freds centralt reagerat, efter en artikel i Tyresös lokaltidning där den här soppan presenterades. Man kan fråga sig om det var första gången. Tidigare när jag googlat på de här figurerna så har informationen varit knapphändig och länkarna legat långt ned på sökmotorernas sidor.
Men nu kom alltså infon till alla Tyresöbor gratis i brevlådan.
TUFF har efter det tydligen haft någon sorts "krismöte", och hör och häpna, återigen tar man Sandin i försvar och säger att man "vet" att han inte är antisemit och att han inte är förintelseförnekare.
Och då undrar jag i mitt stilla sinne om man i TUFF vet vad en förintelseförnekare faktiskt är.
Mig veterligt handlar det aldrig om att blåneka. Utan det är just det här Sandin ägnar sig åt som är grejen. Man "ifrågasätter" siffror. Man påstår att sanningen inte helt kommer fram. Man understryker en del och förtiger annat.
Ordet kan låta missvisande, det inser jag med. Ungefär som man ibland får höra att antisemitism skulle innebära något annat än judehat. Visst, det finns andra semitiska folk, men ordet används idag om judehat.
Samma sak med förintelseförnekare, som det mig veterligt inte finns så väldigt många av i Sverige. Dock tycks de som finns, Europa igenom, ha fått en fristad i "Gröna sköna Tyresö", där alltså nu även mp (utöver TUFFs hårda kärna) uppmanar Tyresös moderater (lokalbladet är tydligen moderat) att sluta ägna sig åt "smutskastning" av Åke Sandin.
Jag ifrågasätter inte svensk yttrandefrihetslagstiftning.
Åke Sandin och hans gäng får förstås uttrycka vilka åsikter, sanningar och lögner de vill. De har tur, de bor inte i Tyskland eller Frankrike till exempel, där hade de hamnat i finkan.
Men, jag ifrågasätter starkt att "Gröna sköna Tyresö" ska låna ut sitt namn till en lokalradiostation där Åke Sandin har fria händer.
Låt honom hålla till på sin blogg, så länge google nu står ut med honom. Den länkar jag dock inte till, nån måtta får det vara.
Det räcker gott med de gröna sköna förintelseförnekarna i Tyresö för min del.
Tänk på det när ni röstar nästa gång !
Hej.
Bakgrunden står expo för. Expo är visserligen i första hand inriktat på att granska högerextremism i Sverige, men vad gäller just förintelseförnekande går höger- och vänsterextrema åsikter ibland ihop. Exempel ges i wiki-texten om Robert Faurisson, den kanske mest kände i den här svängen.
Men den inledande frågan i just det här fallet ställer jag apropå Åke Sandin, tidigare aktiv i Svenska Freds och numera endast i dess lokalavdelning TUFF. Ansvarig för Tyresös närradio där både det ena och det andra har sänts.
Expo går här igenom Sandins och TUFFs olika turer grundligt.
Det framgår att TUFF och Sandin har lyckats få till det med i stort sett alla förintelseförnekare som figurerat i media i Europa de senaste, säg, tjugo, trettio åren. Radioprogram har gjorts liksom intervjuer.
Och nu har Svenska Freds centralt reagerat, efter en artikel i Tyresös lokaltidning där den här soppan presenterades. Man kan fråga sig om det var första gången. Tidigare när jag googlat på de här figurerna så har informationen varit knapphändig och länkarna legat långt ned på sökmotorernas sidor.
Men nu kom alltså infon till alla Tyresöbor gratis i brevlådan.
TUFF har efter det tydligen haft någon sorts "krismöte", och hör och häpna, återigen tar man Sandin i försvar och säger att man "vet" att han inte är antisemit och att han inte är förintelseförnekare.
Och då undrar jag i mitt stilla sinne om man i TUFF vet vad en förintelseförnekare faktiskt är.
Mig veterligt handlar det aldrig om att blåneka. Utan det är just det här Sandin ägnar sig åt som är grejen. Man "ifrågasätter" siffror. Man påstår att sanningen inte helt kommer fram. Man understryker en del och förtiger annat.
Ordet kan låta missvisande, det inser jag med. Ungefär som man ibland får höra att antisemitism skulle innebära något annat än judehat. Visst, det finns andra semitiska folk, men ordet används idag om judehat.
Samma sak med förintelseförnekare, som det mig veterligt inte finns så väldigt många av i Sverige. Dock tycks de som finns, Europa igenom, ha fått en fristad i "Gröna sköna Tyresö", där alltså nu även mp (utöver TUFFs hårda kärna) uppmanar Tyresös moderater (lokalbladet är tydligen moderat) att sluta ägna sig åt "smutskastning" av Åke Sandin.
Jag ifrågasätter inte svensk yttrandefrihetslagstiftning.
Åke Sandin och hans gäng får förstås uttrycka vilka åsikter, sanningar och lögner de vill. De har tur, de bor inte i Tyskland eller Frankrike till exempel, där hade de hamnat i finkan.
Men, jag ifrågasätter starkt att "Gröna sköna Tyresö" ska låna ut sitt namn till en lokalradiostation där Åke Sandin har fria händer.
Låt honom hålla till på sin blogg, så länge google nu står ut med honom. Den länkar jag dock inte till, nån måtta får det vara.
Det räcker gott med de gröna sköna förintelseförnekarna i Tyresö för min del.
Tänk på det när ni röstar nästa gång !
Hej.
torsdag 6 juni 2013
Slagen till slant
blir aldrig en daler. Var tvungen att kolla upp det nu, enligt wiki är uttrycket myntat (hehe) under första halvan av 1700-talet.
Och jag hade missförstått det delvis.
Min tolkning var nog snarare nåt i stil med ränderna går aldrig ur.
En gång zebra, alltid zebra.
En gång tiger, alltid tiger.
Och nu kommer jag till saken: en svensk tiger.
Jag har hittills aldrig kommit mig för med att ansöka om franskt medborgarskap. Jag har tagit reda på villkoren, och det är en formalitet, jag har bott här så länge, vårt äktenskap var inget skenäktenskap (eftersom vi fortfarande är gifta och har tre barn), jag behöver inte skaffa utdrag ur straffregistret i Sverige längre eftersom det var så länge sen jag bodde där.
Jag börjar liksom bli fransk i kanterna enligt franskt synsätt.
Ändå har jag en sorts idé om att om jag ansöker om franskt medborgarskap så borde jag vara beredd att släppa mitt svenska. En fullkomligt föråldrad idé, ska det ju visa sig. En modern människa har en flexibel identitet. I princip håller jag med om det, men i praktiken...
Så blir jag ju i vilket fall som helst aldrig fransk.
Men visst, formellt kan jag ju vara fransk, fransk medborgare kan jag förstås bli. Och om jag då istället för att liksom hålla på och känna efter, och vara ärlig, istället tillämpar de här lite modernare identitetsprinciperna så kan jag ju vara svensk också.
Som allra mest svensk är jag förstås här. Med min brytning som ibland hörs, ibland inte, med min kropp. Mitt ansikte. Det där med etnisk tillhörighet. Något man ofta hör liksom sjabblas med, "Men jag är ju inte blond", "Men jag har ju bruna ögon".
Jodå. Men kolla helheten. Du är 1,76 lång, du har råttfärgat hår. Ögon i obestämbar färg. Liten näsa. Små öron.
Visst. Om du inte talade svenska skulle du kunna vara vilken nordeuropé som helst.
Holländare, britt.
Förslagen är många.
Men nu råkar du vara svensk (i mitt fall).
Det är väl det som är bekvämast med att vara i Sverige. Ingen kommer någonsin tanken på att fråga mig var jag kommer ifrån.
Visst, det är ingen oartighet att fråga främlingar var de har sitt ursprung.
Ändå är det något lätt jobbigt med att behöva förklara det hela livet.
Ibland händer det mig numera, när frågan är oklar att jag missförstår och svarar trettonde.
Själv frågar jag så gott som aldrig folk var de kommer ifrån.
Om jag skulle räkna upp saker svenskar är bra på, betydligt bättre än fransmän i alla fall, naturligtvis utan att veta om det så blir det:
Naturarvet (i jämförelse med kulturarvet). Svenskar kan ofta mer om djur och natur, fågelsång, spår, artkännedom.
Visskatten. Alla svenskar sjunger och har en självklar repertoar. Det är kul att sjunga. Fransmän kan en massa texter utantill och har läst mer av klassikerna (med latinska förtecken), men de kan i stort sett aldrig samma visor.
Tja, det får nog räcka.
Själv är jag rätt glad att vara svensk. Det är ett oproblematiskt ursprung i Europa, kanske i stora delar av världen. I Frankrike finns en lag på att alla över 16 år ska bära identitetshandling på sig när de vistas utomhus. Ungdomar blir ofta tillfrågade om papper av polisen. Reva är bara förnamnet, skulle jag tro.
Mig har det förstås aldrig hänt.
Så jag tror att det är enklast så här.
Det enda jag stör mig lite på när jag kommer tillbaka till Sverige är att alla fruntimmer ser ut som Maud Olofsson, inklusive jag själv.
Och det är ju inte så kul.
Men svensk som jag är så väljer jag att inte göra något åt det. Hej.
Och jag hade missförstått det delvis.
Min tolkning var nog snarare nåt i stil med ränderna går aldrig ur.
En gång zebra, alltid zebra.
En gång tiger, alltid tiger.
Och nu kommer jag till saken: en svensk tiger.
Jag har hittills aldrig kommit mig för med att ansöka om franskt medborgarskap. Jag har tagit reda på villkoren, och det är en formalitet, jag har bott här så länge, vårt äktenskap var inget skenäktenskap (eftersom vi fortfarande är gifta och har tre barn), jag behöver inte skaffa utdrag ur straffregistret i Sverige längre eftersom det var så länge sen jag bodde där.
Jag börjar liksom bli fransk i kanterna enligt franskt synsätt.
Ändå har jag en sorts idé om att om jag ansöker om franskt medborgarskap så borde jag vara beredd att släppa mitt svenska. En fullkomligt föråldrad idé, ska det ju visa sig. En modern människa har en flexibel identitet. I princip håller jag med om det, men i praktiken...
Så blir jag ju i vilket fall som helst aldrig fransk.
Men visst, formellt kan jag ju vara fransk, fransk medborgare kan jag förstås bli. Och om jag då istället för att liksom hålla på och känna efter, och vara ärlig, istället tillämpar de här lite modernare identitetsprinciperna så kan jag ju vara svensk också.
Som allra mest svensk är jag förstås här. Med min brytning som ibland hörs, ibland inte, med min kropp. Mitt ansikte. Det där med etnisk tillhörighet. Något man ofta hör liksom sjabblas med, "Men jag är ju inte blond", "Men jag har ju bruna ögon".
Jodå. Men kolla helheten. Du är 1,76 lång, du har råttfärgat hår. Ögon i obestämbar färg. Liten näsa. Små öron.
Visst. Om du inte talade svenska skulle du kunna vara vilken nordeuropé som helst.
Holländare, britt.
Förslagen är många.
Men nu råkar du vara svensk (i mitt fall).
Det är väl det som är bekvämast med att vara i Sverige. Ingen kommer någonsin tanken på att fråga mig var jag kommer ifrån.
Visst, det är ingen oartighet att fråga främlingar var de har sitt ursprung.
Ändå är det något lätt jobbigt med att behöva förklara det hela livet.
Ibland händer det mig numera, när frågan är oklar att jag missförstår och svarar trettonde.
Själv frågar jag så gott som aldrig folk var de kommer ifrån.
Om jag skulle räkna upp saker svenskar är bra på, betydligt bättre än fransmän i alla fall, naturligtvis utan att veta om det så blir det:
Naturarvet (i jämförelse med kulturarvet). Svenskar kan ofta mer om djur och natur, fågelsång, spår, artkännedom.
Visskatten. Alla svenskar sjunger och har en självklar repertoar. Det är kul att sjunga. Fransmän kan en massa texter utantill och har läst mer av klassikerna (med latinska förtecken), men de kan i stort sett aldrig samma visor.
Tja, det får nog räcka.
Själv är jag rätt glad att vara svensk. Det är ett oproblematiskt ursprung i Europa, kanske i stora delar av världen. I Frankrike finns en lag på att alla över 16 år ska bära identitetshandling på sig när de vistas utomhus. Ungdomar blir ofta tillfrågade om papper av polisen. Reva är bara förnamnet, skulle jag tro.
Mig har det förstås aldrig hänt.
Så jag tror att det är enklast så här.
Det enda jag stör mig lite på när jag kommer tillbaka till Sverige är att alla fruntimmer ser ut som Maud Olofsson, inklusive jag själv.
Och det är ju inte så kul.
Men svensk som jag är så väljer jag att inte göra något åt det. Hej.
söndag 2 juni 2013
Regn
Bara för att det äntligen blir fint väder hittar man två bra texter om regn.
Ralles på Husmusbibiliotek, och Francis Ponges (som man då letade upp) på någon sorts skolsida.
I Ralles text regnar det på en vänlig grönskas rika dräkt ungefär. I Ponges ned på en gård.
Båda blir de på något vis väldigt glada av att betrakta detta regn, vad som händer omkring det, hur det låter hur det känns hur det faktiskt bär sig åt.
Annars som sagt äntligen lite mindre dåligt här.
Nu får man bara hoppas att det håller i sig ett tag.
Kyss,
Ralles på Husmusbibiliotek, och Francis Ponges (som man då letade upp) på någon sorts skolsida.
I Ralles text regnar det på en vänlig grönskas rika dräkt ungefär. I Ponges ned på en gård.
Båda blir de på något vis väldigt glada av att betrakta detta regn, vad som händer omkring det, hur det låter hur det känns hur det faktiskt bär sig åt.
Annars som sagt äntligen lite mindre dåligt här.
Nu får man bara hoppas att det håller i sig ett tag.
Kyss,
onsdag 29 maj 2013
Majrovor
Vi har religiösa högtider här. Första nattvardsgången för den minste. Konfirmationen för den äldre sonen. (Dottern tar förhoppningsvis studenten här så småningom. Sen vill hon läsa juridik.)
Men jag lagar mat och införskaffar religiös litteratur. Hittade Bibeln i tre delar som tecknad serie av en bra Manga-tecknare. Den fick det bli.
Gjorde lammnavarin här. Blev jättegod. I mitt svenska recept ingår små färskpotatisar men det sa maken är FEL, och att det måste bero på av vi inte har navets (mamma säger att det är majrovor på svenska) i Sverige, men eftersom vi är i Frankrike där navets finns så ska vi ha dem. Istället för potatis.
Barnen, som gillar potatis, blev besvikna.
Men den blev god ändå.
Sen tänkte jag göra en rabarberpaj nästa gång med mandelapparat. Vid det här laget har jag väl vant mig vid franska konditorrecept, men jag har fortfarande ett kg rabarber, fast även en större pajform och det där med bönor vid första gräddningen skiter jag i. Jag står och kollar in i ugnen och gör degen en sorts blåsa så öppnar jag luckan och kör en förskärare i degen. Man får inte vara tappad bakom en ugn eller nåt.
Kanske rostbiff.
Sparris käkar vi ändå och nu finns det äntligen lite körsbär men jädrar vad allt går dåligt i det här landet, våren är kall och eländig.
När allt det här religiösa joxet är över återgår förhoppningsvis livet till något normalt. Kanske kommer även våren eller sommaren.
Då ska jag sortera mina papper och köpa ny peppar. Peppar ta i trä.
Papper, papper ta i tu.
Ursäkta röran, vi bygger om också. Hej.
Men jag lagar mat och införskaffar religiös litteratur. Hittade Bibeln i tre delar som tecknad serie av en bra Manga-tecknare. Den fick det bli.
Gjorde lammnavarin här. Blev jättegod. I mitt svenska recept ingår små färskpotatisar men det sa maken är FEL, och att det måste bero på av vi inte har navets (mamma säger att det är majrovor på svenska) i Sverige, men eftersom vi är i Frankrike där navets finns så ska vi ha dem. Istället för potatis.
Barnen, som gillar potatis, blev besvikna.
Men den blev god ändå.
Sen tänkte jag göra en rabarberpaj nästa gång med mandelapparat. Vid det här laget har jag väl vant mig vid franska konditorrecept, men jag har fortfarande ett kg rabarber, fast även en större pajform och det där med bönor vid första gräddningen skiter jag i. Jag står och kollar in i ugnen och gör degen en sorts blåsa så öppnar jag luckan och kör en förskärare i degen. Man får inte vara tappad bakom en ugn eller nåt.
Kanske rostbiff.
Sparris käkar vi ändå och nu finns det äntligen lite körsbär men jädrar vad allt går dåligt i det här landet, våren är kall och eländig.
När allt det här religiösa joxet är över återgår förhoppningsvis livet till något normalt. Kanske kommer även våren eller sommaren.
Då ska jag sortera mina papper och köpa ny peppar. Peppar ta i trä.
Papper, papper ta i tu.
Ursäkta röran, vi bygger om också. Hej.
torsdag 23 maj 2013
Emeutes/Riots/Upplopp
Jag fick lov att plugga på upploppen i Paris förorter 2005, har rätt suddiga minnen av dem. Eller rättare sagt, inga minnen alls. Bara av Sarkozy som dök upp i teve och skulle rensa bort slöddret med högtrycksspruta.
Men i alla fall, för att få slut på dem införde man undantagstillstånd och typ, vid det laget hade de spritt sig (säger man så verkligen, som om det var ett virus, typ) över hela Frankrike.
10.000 bilar brända, otaliga skolor, förskolor, föreningslokaler etc.
Det tog tio dagar innan polisen (nånstans läst 25.000 extra-insatta) påstod sig ha situationen under kontroll.
Sen kom upploppen i London 2011, dom får ni googla på själva.
Och nu har ni upplopp i Stockholm, eller snarare i Stockholms förorter. Av en så vitt jag förstår, i Sverige inte tidigare sedd omfattning.
Pressen i hela världen rapporterar faktiskt om det här.
En engelskspråkig sida (amerikansk) skriver bland annat om hur svenskarna uppenbarligen misslyckats med att integrera de stora grupper invandrare man tagit emot.
En fransk nyhetssajt skriver exakt samma sak.
Och på en indisk sida konstaterar man förutom samma grej igen att det här händer i en av Europas rikaste städer, Stockholm.
Utifrån betraktat ser det alltså ganska enkelt ut.
Stor invandring, misslyckad integration (under två generationer, verkar det som) och voilà, upploppen som ett brev på posten.
Nu kan man förstås konstatera att upplopp inte bara utförs av invandrare, upplopp genomförs av alla möjliga, i samhällen med starka spänningar, som det brukar heta. Ojämlika samhällen.
Vet inte heller om det tjänar så mycket till att fundera på huruvida detta hade kunnat undvikas. Kanske, kanske inte.
Frågan nu är väl hur man kommer till rätta med problemen.
Och det lär ju inte precis bli enkelt.
Jag skulle ju inte påstå (men vet förstås inte det heller egentligen) att man fått någon vidare ordning på saken här. Det håller sig lugnt och sen blossar det upp igen. Förmodligen genomför man punktinsatser i förorterna, men själva förhållandet med massor av ungdomar utanför det normala samhället är fortfarande ett faktum. Också här.
Nej, jag har inga pigga förslag i den här frågan.
Att statsministern efter flera dagars tumult påstår att upplopp "inte är okej" gör ju i alla fall att man får sig ett gott skratt mitt i alltsammans.
Lite högtryckstvätt på honom kanske skulle göra att han kom ur sin förlamning?
Nå, så säger man förstås inte.
Nä. Jag ville bara visa att jag följer med i nyhetsrapporteringen, så nu vet ni det.
Men i alla fall, för att få slut på dem införde man undantagstillstånd och typ, vid det laget hade de spritt sig (säger man så verkligen, som om det var ett virus, typ) över hela Frankrike.
10.000 bilar brända, otaliga skolor, förskolor, föreningslokaler etc.
Det tog tio dagar innan polisen (nånstans läst 25.000 extra-insatta) påstod sig ha situationen under kontroll.
Sen kom upploppen i London 2011, dom får ni googla på själva.
Och nu har ni upplopp i Stockholm, eller snarare i Stockholms förorter. Av en så vitt jag förstår, i Sverige inte tidigare sedd omfattning.
Pressen i hela världen rapporterar faktiskt om det här.
En engelskspråkig sida (amerikansk) skriver bland annat om hur svenskarna uppenbarligen misslyckats med att integrera de stora grupper invandrare man tagit emot.
En fransk nyhetssajt skriver exakt samma sak.
Och på en indisk sida konstaterar man förutom samma grej igen att det här händer i en av Europas rikaste städer, Stockholm.
Utifrån betraktat ser det alltså ganska enkelt ut.
Stor invandring, misslyckad integration (under två generationer, verkar det som) och voilà, upploppen som ett brev på posten.
Nu kan man förstås konstatera att upplopp inte bara utförs av invandrare, upplopp genomförs av alla möjliga, i samhällen med starka spänningar, som det brukar heta. Ojämlika samhällen.
Vet inte heller om det tjänar så mycket till att fundera på huruvida detta hade kunnat undvikas. Kanske, kanske inte.
Frågan nu är väl hur man kommer till rätta med problemen.
Och det lär ju inte precis bli enkelt.
Jag skulle ju inte påstå (men vet förstås inte det heller egentligen) att man fått någon vidare ordning på saken här. Det håller sig lugnt och sen blossar det upp igen. Förmodligen genomför man punktinsatser i förorterna, men själva förhållandet med massor av ungdomar utanför det normala samhället är fortfarande ett faktum. Också här.
Nej, jag har inga pigga förslag i den här frågan.
Att statsministern efter flera dagars tumult påstår att upplopp "inte är okej" gör ju i alla fall att man får sig ett gott skratt mitt i alltsammans.
Lite högtryckstvätt på honom kanske skulle göra att han kom ur sin förlamning?
Nå, så säger man förstås inte.
Nä. Jag ville bara visa att jag följer med i nyhetsrapporteringen, så nu vet ni det.
söndag 19 maj 2013
söndag
Kollade på melodifestivalen igår. Tycker att rätt låt vann, även om jag gillade Ungerns och Greklands låtar också.
Såg Bildts kavajchock. Kavajchock var ordet.
Det enda de franska kommentatorerna inte klagade på var Medes klänningar, i övrigt höll de låda precis hela tiden och sa ingenting begåvat. Jag körde svt parallellt på datorn.
Tyvärr var speakrarna där inte så mycket mer skärpta, men de höll åtminstone klaffen när föreställningen pågick.
Har i övrigt blivit klar med målningen. En blå vägg i ett i övrigt vitt rum. Sonen tyckte att vi skulle måla ett gult kors på den. Jag menade att det blir en mardröm med maskeringstejp.
Balkongen har nu även fått en sorts blomlådor, men inga växter. Det kanske kommer.
Nu handlar det om att sortera spik, samt lägga alla verktyg i sina lådor och sladdar i en annan och sen få in allt det där någonstans.
Här är återigen kallt. Inte så att man fryser inomhus men man bör ha en kofta till hands.
Slutligen, var på marknaden i lördags och höll på att komma hem med anklår för att göra på dem en ragu.
Det var kö och damen före mig i kön förklarade (då det behövdes med sång) en massa saker, barnvisan om Mor nånting som i sista versen äter upp sin katt (apropå kaninerna), hur man föder upp grisar, och sen pratade hon mycket om ragu. (Ragou) Det är inte estetiskt, sa hon, men finns det något godare?
Känner inte precis till raguer heller men höll för säkerhets skull med, ville inte att hon skulle brista ut i sång igen och uppfordrande fråga om jag verkligen inte kände igen den biten heller.
Till slut blev det hennes tur och då köpte hon alltså ankbitar.
Jag kom att tänka på när jag för tjugo år sen gick på marknaden och gjorde just det, köpte det som damen före köpte med sån självsäkerhet. En stor svarträdisa.
"Vackra" skinkskivor.
Bara för att se vad man får när man tar de där orden i sin mun.
Numera är jag rätt snabb i käften själv, behöver inte säga efter, men kan tydligen fortfarande hamna i det där hypnotiserade tillståndet.
Vad är en ragou?
Såg Bildts kavajchock. Kavajchock var ordet.
Det enda de franska kommentatorerna inte klagade på var Medes klänningar, i övrigt höll de låda precis hela tiden och sa ingenting begåvat. Jag körde svt parallellt på datorn.
Tyvärr var speakrarna där inte så mycket mer skärpta, men de höll åtminstone klaffen när föreställningen pågick.
Har i övrigt blivit klar med målningen. En blå vägg i ett i övrigt vitt rum. Sonen tyckte att vi skulle måla ett gult kors på den. Jag menade att det blir en mardröm med maskeringstejp.
Balkongen har nu även fått en sorts blomlådor, men inga växter. Det kanske kommer.
Nu handlar det om att sortera spik, samt lägga alla verktyg i sina lådor och sladdar i en annan och sen få in allt det där någonstans.
Här är återigen kallt. Inte så att man fryser inomhus men man bör ha en kofta till hands.
Slutligen, var på marknaden i lördags och höll på att komma hem med anklår för att göra på dem en ragu.
Det var kö och damen före mig i kön förklarade (då det behövdes med sång) en massa saker, barnvisan om Mor nånting som i sista versen äter upp sin katt (apropå kaninerna), hur man föder upp grisar, och sen pratade hon mycket om ragu. (Ragou) Det är inte estetiskt, sa hon, men finns det något godare?
Känner inte precis till raguer heller men höll för säkerhets skull med, ville inte att hon skulle brista ut i sång igen och uppfordrande fråga om jag verkligen inte kände igen den biten heller.
Till slut blev det hennes tur och då köpte hon alltså ankbitar.
Jag kom att tänka på när jag för tjugo år sen gick på marknaden och gjorde just det, köpte det som damen före köpte med sån självsäkerhet. En stor svarträdisa.
"Vackra" skinkskivor.
Bara för att se vad man får när man tar de där orden i sin mun.
Numera är jag rätt snabb i käften själv, behöver inte säga efter, men kan tydligen fortfarande hamna i det där hypnotiserade tillståndet.
Vad är en ragou?
söndag 12 maj 2013
Balkong
Var och handlade med maken idag, på LEROY-MERLIN. Jättestort, men verkligen JÄTTESTORT byggvaruhus eller vad det kan heta.
Vi har en balkong som liksom är som en smutsig betongficka framför vardagsrummet. Perspektivfönster ut mot den, men betongen sluter sig uppe och nere, lämnar bara som en remsa av utsikt. I den Kinakvarteren.
Men ändå. Det bestående intrycket är smutsig betong.
Nu köpte vi ett litet teakgolv (kanske) samt tre möbler, style Bistro, två rangliga stolar och ett bord.
Jag ville ha en fondtapet på betongen, själva räcket, badkarskanten liksom, men de verkade vara gjorda för inomhusbruk. Med bambu eller björkstammar.
Så det blev inget.
Ändå är förändringen, golv plus möbler, avsevärd.
Vi har tagit balkongen i besittning.
Om ni undrar hur det går med det vita vardagsrummet innanför.
Maken ville ha färg.
Vi gick runt bland kilometer av färg, som yoghurtarna på Auchan.
Och till slut kom vi överens om (ja, kom överens, fråga mig inte hur) om en ganska mörkt blå färg. Till en vägg.
Hemma försökte jag applicera rakt i hörnen/kanterna.
Deprime totale.
Jag lade ned och gjorde annat.
Maken kom tillbaka (efter vända två med golvet och möblerna) och tog över och målade blått.
Ännu värre. Jag hade målat svajigt men inom lagens råmärken. Han bredde ut sig helt.
Nu har vi maskeringstejpat där det gick. Den misslyckade kanten också, men den får vi maskeringstejpa igen, när vi målat över det blå utanför.
Jag hatar att måla om. Men nu är lovet slut och i morgon börjar skolan igen, då kanske allt blir normalt. Som genom ett under.
hej.
Vi har en balkong som liksom är som en smutsig betongficka framför vardagsrummet. Perspektivfönster ut mot den, men betongen sluter sig uppe och nere, lämnar bara som en remsa av utsikt. I den Kinakvarteren.
Men ändå. Det bestående intrycket är smutsig betong.
Nu köpte vi ett litet teakgolv (kanske) samt tre möbler, style Bistro, två rangliga stolar och ett bord.
Jag ville ha en fondtapet på betongen, själva räcket, badkarskanten liksom, men de verkade vara gjorda för inomhusbruk. Med bambu eller björkstammar.
Så det blev inget.
Ändå är förändringen, golv plus möbler, avsevärd.
Vi har tagit balkongen i besittning.
Om ni undrar hur det går med det vita vardagsrummet innanför.
Maken ville ha färg.
Vi gick runt bland kilometer av färg, som yoghurtarna på Auchan.
Och till slut kom vi överens om (ja, kom överens, fråga mig inte hur) om en ganska mörkt blå färg. Till en vägg.
Hemma försökte jag applicera rakt i hörnen/kanterna.
Deprime totale.
Jag lade ned och gjorde annat.
Maken kom tillbaka (efter vända två med golvet och möblerna) och tog över och målade blått.
Ännu värre. Jag hade målat svajigt men inom lagens råmärken. Han bredde ut sig helt.
Nu har vi maskeringstejpat där det gick. Den misslyckade kanten också, men den får vi maskeringstejpa igen, när vi målat över det blå utanför.
Jag hatar att måla om. Men nu är lovet slut och i morgon börjar skolan igen, då kanske allt blir normalt. Som genom ett under.
hej.
onsdag 8 maj 2013
Diverse
Nya tider. Nu skriver jag sådär stressat varje dag igen. Om allt och ingenting, sånt som gör att man tänker blablabla när man läser.
Det finns såna författare, jag är vän med åtminstone en av dem på fb.
Nä. Jag har tagit upp målningen igen. Eller rättare sagt, jag plockar ut grejerna ur ett rum för att kunna måla det. Men för att kunna plocka ur grejerna ur ett rum måste man tömma ett annat rum så att man kan ställa grejerna där.
Det har jag gjort. Hallen är nu tömd på vissa grejer, bland annat speldosorna.
Fy fan vad jag tycker illa om flyttkartonger med blandat innehåll. Typ: sladdar, stekpanna, fårskinn, foto i ram, multikontakt, övningsböcker i engelska, papper om en mobiltelefon. För att inte tala om pennor, suddigum, salladsskålar i plast och bålslev. Också i plast.
Det tar sån tid att ta ställning till det hela då.
Hittade t ex tre små speldosor. Ja, inte med dosa, bara själva maskineriet, made in China. De har drivit runt hos oss i åratal, vet inte riktigt var de kommer ifrån. Hade en kompis som hade en sån uppskruvad på torrdasset på landet.
Men vi har inte torrdass här och dörrkarmarna är av stål så det fick vara.
Till slut hittade jag tre små underliga brädbitar redan uppskruvade bredvid en dörr i garderoben. Tyckte att det var något av en ödets fingervisning och spikade upp en dosa på varje bräda.
Vi har: Oh when the saints, An die Freude samt en bit jag inte vet vad den heter, rätt lik Für Elise.
Jag ska inte gå in på hur det var i detalj att spika där, och jag vet att jag nog borde ha skruvat men så små skruvar hade vi inte. Dock kom jag ihåg att det finns en grej man använder, ett verktyg alltså, när man spikar ner i hål, en grej som förlänger spiken liksom.
Jag kom aldrig på vad den heter.
Vet någon?
Detta var en testfråga för att se om man orkade läsa klart texten. Hälften av alla svenska universitets- och högskolestudenter skulle aldrig komma hit. Tänk på det.
Det finns såna författare, jag är vän med åtminstone en av dem på fb.
Nä. Jag har tagit upp målningen igen. Eller rättare sagt, jag plockar ut grejerna ur ett rum för att kunna måla det. Men för att kunna plocka ur grejerna ur ett rum måste man tömma ett annat rum så att man kan ställa grejerna där.
Det har jag gjort. Hallen är nu tömd på vissa grejer, bland annat speldosorna.
Fy fan vad jag tycker illa om flyttkartonger med blandat innehåll. Typ: sladdar, stekpanna, fårskinn, foto i ram, multikontakt, övningsböcker i engelska, papper om en mobiltelefon. För att inte tala om pennor, suddigum, salladsskålar i plast och bålslev. Också i plast.
Det tar sån tid att ta ställning till det hela då.
Hittade t ex tre små speldosor. Ja, inte med dosa, bara själva maskineriet, made in China. De har drivit runt hos oss i åratal, vet inte riktigt var de kommer ifrån. Hade en kompis som hade en sån uppskruvad på torrdasset på landet.
Men vi har inte torrdass här och dörrkarmarna är av stål så det fick vara.
Till slut hittade jag tre små underliga brädbitar redan uppskruvade bredvid en dörr i garderoben. Tyckte att det var något av en ödets fingervisning och spikade upp en dosa på varje bräda.
Vi har: Oh when the saints, An die Freude samt en bit jag inte vet vad den heter, rätt lik Für Elise.
Jag ska inte gå in på hur det var i detalj att spika där, och jag vet att jag nog borde ha skruvat men så små skruvar hade vi inte. Dock kom jag ihåg att det finns en grej man använder, ett verktyg alltså, när man spikar ner i hål, en grej som förlänger spiken liksom.
Jag kom aldrig på vad den heter.
Vet någon?
Detta var en testfråga för att se om man orkade läsa klart texten. Hälften av alla svenska universitets- och högskolestudenter skulle aldrig komma hit. Tänk på det.
tisdag 7 maj 2013
Lite mer om jordbruk
Ni tycker att jag är dålig på att uppdatera, ja? Det har ni rätt i.
Har varit nere i Södern och beskurit olivträd. Fast det fick jag rätt snart sluta med för maken hade köpt en liten motorsåg. Är ju ingen mening med att gå runt och fjutta med en sekatör när någon kommer efter och sågar ned hela skiten i stort sett.
Fick istället börja elda träd då. Inte lika kul. Jättejobbigt att släpa träd till brasan och att kasta upp dem på densamma också.
Men det gick.
Och solen sken, i alla fall ibland. Och vi träffade folk som bor på landet.
Det är ju möjligt att Frankrike får mest jordbruksstöd i hela världen, men de bönder som får något av det där stödet träffar man aldrig. Egentligen vet man väl vilka det är. Precis som i Sverige är det de största jordbruken som lyckas pricka in EU-bidragen.
Och de bönder vi lite slumpartat sådär träffar har väl ärvt sina jordar i mer eller mindre bördiga landsändor, och eftersom det inte lönar sig med jordbruk har de sålt av av sina jordar och tja.
När de dör så är det inget av barnen som vill eller kan ta över, eftersom det är rätt mycket jobb för något som inte ens innebär existensminimum i lön.
När vi vandrade i somras träffade vi en bonde som hade sin gård längs den stora leden mot Kompostella. Han insåg själv att han i och med det hade räddat sin gård, för han lät bygga om en del av den till vandrarhem och sen gjorde han goda middagar - hans grej var uppfödning av kalvar.
Och det gick.
Han berättade om alltsammans, hur de tagit stora lån för ombyggnaderna, hur han måste avväga pris kvalitet. Hur uppfödning av kalvar går till.
Och han gjorde jättegoda kalvgrytor till middag...
Men slutsatsen är alltså att jordbruk är ungefär som att skriva eller måla eller något annat man inte kan leva på. En hobby. Sen måste man ha en försörjning också.
Pratade även om det med svågrarna. Så kom vi in på glödlampor och en svägerska morrade över att de här nya lamporna går fort lika snabbt som den gamla typen men kostar cirka 100 gånger mer.
Jo, det stämmer, förklarade en annan svåger. De nya lamporna tål inte att tändas för ofta. Något vi alla kunde bekräfta, det är lampor i badrum och typ passager som går sönder hela tiden.
I alla fall, svaret är att inte släcka dem. De drar så lite energi så att det lönar sig bättre.
Eller också aldrig tända dem förstås.
Och då sa en svåger, antagligen både apropå jordbruk och glödlampor: Men är det inte en underlig tid vi lever i?
Och det är precis vad jag tycker.
Och underligare lär det väl bli.
Hej.
Har varit nere i Södern och beskurit olivträd. Fast det fick jag rätt snart sluta med för maken hade köpt en liten motorsåg. Är ju ingen mening med att gå runt och fjutta med en sekatör när någon kommer efter och sågar ned hela skiten i stort sett.
Fick istället börja elda träd då. Inte lika kul. Jättejobbigt att släpa träd till brasan och att kasta upp dem på densamma också.
Men det gick.
Och solen sken, i alla fall ibland. Och vi träffade folk som bor på landet.
Det är ju möjligt att Frankrike får mest jordbruksstöd i hela världen, men de bönder som får något av det där stödet träffar man aldrig. Egentligen vet man väl vilka det är. Precis som i Sverige är det de största jordbruken som lyckas pricka in EU-bidragen.
Och de bönder vi lite slumpartat sådär träffar har väl ärvt sina jordar i mer eller mindre bördiga landsändor, och eftersom det inte lönar sig med jordbruk har de sålt av av sina jordar och tja.
När de dör så är det inget av barnen som vill eller kan ta över, eftersom det är rätt mycket jobb för något som inte ens innebär existensminimum i lön.
När vi vandrade i somras träffade vi en bonde som hade sin gård längs den stora leden mot Kompostella. Han insåg själv att han i och med det hade räddat sin gård, för han lät bygga om en del av den till vandrarhem och sen gjorde han goda middagar - hans grej var uppfödning av kalvar.
Och det gick.
Han berättade om alltsammans, hur de tagit stora lån för ombyggnaderna, hur han måste avväga pris kvalitet. Hur uppfödning av kalvar går till.
Och han gjorde jättegoda kalvgrytor till middag...
Men slutsatsen är alltså att jordbruk är ungefär som att skriva eller måla eller något annat man inte kan leva på. En hobby. Sen måste man ha en försörjning också.
Pratade även om det med svågrarna. Så kom vi in på glödlampor och en svägerska morrade över att de här nya lamporna går fort lika snabbt som den gamla typen men kostar cirka 100 gånger mer.
Jo, det stämmer, förklarade en annan svåger. De nya lamporna tål inte att tändas för ofta. Något vi alla kunde bekräfta, det är lampor i badrum och typ passager som går sönder hela tiden.
I alla fall, svaret är att inte släcka dem. De drar så lite energi så att det lönar sig bättre.
Eller också aldrig tända dem förstås.
Och då sa en svåger, antagligen både apropå jordbruk och glödlampor: Men är det inte en underlig tid vi lever i?
Och det är precis vad jag tycker.
Och underligare lär det väl bli.
Hej.
fredag 19 april 2013
Vad händer?
Har handlat. Inga specialgrejer, bara det gamla vanliga.
Förra gången köpte jag en sorts konserverad bläckfisk i sitt eget bläck, en jätteliten konserv som var så äcklig att jag fick slänga det mesta.
Nu håller jag mig i skinnet vad gäller bläckfisk.
Varje gång jag handlar så slås jag i det absurda i situationen. Valfriheten kan man kalla det, överflödet också. Eller rikedomen om man så vill. Klisterlappar i kassan som man ska ta med nästa gång om man vill få rabatt på bestick från Alessi.
Vad tror dom egentligen?
Att man är dum i huvet, eller?
Mustafa. Snubben som gick upp som en sol och ned som en pannkaka. Begriper ni den grejen?
Våren kom och sen drog den sig undan igen. Här är kallt och fint, kan man säga.
Läser Stefan Zweigs En europés minnen, har inte kommit långt alls, men är redan lätt skakad. Han beskriver sin barndoms Wien och det samhälle han växte upp i, strax innan första världskriget. Optimismen, hur tekniken gjorde landvinningar och folk fick det bättre och bättre. Hur stabilt allt var eller snarare verkade. Österrike-Ungern hade ju varat i tusen år och skulle säkert vara i tusen till...
Helt otroligt.
Men man får väl komma ihåg att han skriver det i ljuset av landsflykten undan nazisterna. Allt, precis allt slaget i spillror. Först riket i första världskriget som ju var en masslakt som liksom knäckte alla. Men det kunde bli värre, visade det sig.
Och i den situationen minns han.
Men just det där bedrägliga i det som verkar så solitt...
Det kan man fundera på.
Förra gången köpte jag en sorts konserverad bläckfisk i sitt eget bläck, en jätteliten konserv som var så äcklig att jag fick slänga det mesta.
Nu håller jag mig i skinnet vad gäller bläckfisk.
Varje gång jag handlar så slås jag i det absurda i situationen. Valfriheten kan man kalla det, överflödet också. Eller rikedomen om man så vill. Klisterlappar i kassan som man ska ta med nästa gång om man vill få rabatt på bestick från Alessi.
Vad tror dom egentligen?
Att man är dum i huvet, eller?
Mustafa. Snubben som gick upp som en sol och ned som en pannkaka. Begriper ni den grejen?
Våren kom och sen drog den sig undan igen. Här är kallt och fint, kan man säga.
Läser Stefan Zweigs En europés minnen, har inte kommit långt alls, men är redan lätt skakad. Han beskriver sin barndoms Wien och det samhälle han växte upp i, strax innan första världskriget. Optimismen, hur tekniken gjorde landvinningar och folk fick det bättre och bättre. Hur stabilt allt var eller snarare verkade. Österrike-Ungern hade ju varat i tusen år och skulle säkert vara i tusen till...
Helt otroligt.
Men man får väl komma ihåg att han skriver det i ljuset av landsflykten undan nazisterna. Allt, precis allt slaget i spillror. Först riket i första världskriget som ju var en masslakt som liksom knäckte alla. Men det kunde bli värre, visade det sig.
Och i den situationen minns han.
Men just det där bedrägliga i det som verkar så solitt...
Det kan man fundera på.
tisdag 9 april 2013
transfer
Om ni tror att jag inte gör något så kan man väl säga att det är både rätt och fel. Men jag läser i alla fall några franska romaner.
I övrigt fortfarande dålit väder.
I övrigt fortfarande dålit väder.
torsdag 4 april 2013
Klagovisa över den här dåliga våren
Ja, det är ju själva fasen också. Här blir man påmind om gamla kul projekt, som dåliga-foton-projeket, och så kommer man att tänka på andra misslyckade bilder. Och kollar sin kamera. Jodå.
Man skulle kunna lägga upp suddig närbild på bordduk, del av hockeyrink, barn som håller upp spelmoj som en sån där svart remsa precis över ögonen, suddiga blommor och en skarp och lite dyster bild på en oklädd gran ihop med en ljuskrona utan stearinljus.
Men man orkar inte.
Man läser dåliga franska romaner. Man googlar metmask, fågelholk och grodyngel.
Och våren, den uteblivna, håller i sig.
Kallt som det land man flytt.
Det händer ingenting. Allt har frusit faktiskt, det är liksom bottenfruset och väntar på bättre tider. Det. Paris. Våren. Platanerna, barnens armar, deras ansikten.
Det som ligger framför är som det som ligger bakom som det som är nu.
Bärnsten, vet ni att det finns en term för grejer som fångats i bärnsten? Inclusion. På franska. Inte så märkvärdigt, samma finns säkert på svenska men jag kan den inte. Det handlar om mineralologi. Heter det inte. I alla fall. Bergarter.
Läser kassa romaner och är dyster till sinnes.
Började istället läsa en bok om mordet på Folke Bernadotte.
Bra bok, antagligen, men inte blir man gladare?
Kanske vänder det typ om några dagar. Kommer någon ihåg det där fenomenet då sjöar vänder? Det var när allt vatten var 4°C (om jag minns rätt) och med andra ord lika tungt överallt. Då syresattes sjön och vattnet bytte plats med sig självt.
Det är nåt i den vägen man väntar på. Hej.
Man skulle kunna lägga upp suddig närbild på bordduk, del av hockeyrink, barn som håller upp spelmoj som en sån där svart remsa precis över ögonen, suddiga blommor och en skarp och lite dyster bild på en oklädd gran ihop med en ljuskrona utan stearinljus.
Men man orkar inte.
Man läser dåliga franska romaner. Man googlar metmask, fågelholk och grodyngel.
Och våren, den uteblivna, håller i sig.
Kallt som det land man flytt.
Det händer ingenting. Allt har frusit faktiskt, det är liksom bottenfruset och väntar på bättre tider. Det. Paris. Våren. Platanerna, barnens armar, deras ansikten.
Det som ligger framför är som det som ligger bakom som det som är nu.
Bärnsten, vet ni att det finns en term för grejer som fångats i bärnsten? Inclusion. På franska. Inte så märkvärdigt, samma finns säkert på svenska men jag kan den inte. Det handlar om mineralologi. Heter det inte. I alla fall. Bergarter.
Läser kassa romaner och är dyster till sinnes.
Började istället läsa en bok om mordet på Folke Bernadotte.
Bra bok, antagligen, men inte blir man gladare?
Kanske vänder det typ om några dagar. Kommer någon ihåg det där fenomenet då sjöar vänder? Det var när allt vatten var 4°C (om jag minns rätt) och med andra ord lika tungt överallt. Då syresattes sjön och vattnet bytte plats med sig självt.
Det är nåt i den vägen man väntar på. Hej.
måndag 1 april 2013
Dålig vår
Min son försökte förklara att det här ovanliga kalla och torra vädret som bara håller på och håller på kommer från Polen.
Jaha, men var var det innan, sa jag.
Polen, sa han.
Som om Polen liksom tillverkade jordens alla väder och sen skickade ut dem åt alla håll.
Jag misstänker Sverige.
Idag är det ledigt sen skola i morgon, jag är trött på ledigt, men framför allt trött på kylan. När den släpper ska jag fortsätta att måla om. Hej.
Jaha, men var var det innan, sa jag.
Polen, sa han.
Som om Polen liksom tillverkade jordens alla väder och sen skickade ut dem åt alla håll.
Jag misstänker Sverige.
Idag är det ledigt sen skola i morgon, jag är trött på ledigt, men framför allt trött på kylan. När den släpper ska jag fortsätta att måla om. Hej.
torsdag 28 mars 2013
Jag googlar som en borstbindare
Min farfars far var borstbindare. Sitt borstbinderi hade han i Nyköpingstrakten, torpet ska ha hetat Runtuna och nu när jag googleearthar på det ser det ut att ligga en gammal skola där samt några villor.
I alla fall, min farfar lärde sig som barn och ung att binda borstar.
Då är man borstbindare.
Nå. Om man ska hitta det franska ordet för borstbindare genom googlingar får man hålla på ett tag (enklare är nog ordbok, men det tänkte jag inte på) men till slut hittar man alltid en sida. Som den här. Det verkar alltså inte finnas någon utbildning till borstbindare i Frankrike idag, men det är väl en parentes. Yrket finns dock. Och via sidan får man även en viss fransk vokabulär. Olika typer av borstar, att träbiten innan den blir en borste kallas ämne, att man borrar på ett speciellt sätt.
Men. Man får liksom inte allt.
Då får man googla vidare.
Och då kan man hamna i på den här sidan om ett av de sista borstbinderierna i Frankrike. Låg i Oise och stängdes för gott 1979. Har nu blivit ett av alla dessa små museer som finns i det här landet, ett museum över en svunnen tid. Om man rullar ned en bit finns en elva minuter lång film om borstbinderiet, ingen speakertext men vemodig musik som följer vattendrag, maskiner och produkter. Det sista borstbinderiet gav sig på tycks ha varit eltandborstar.
Men vad hjälpte det.
Ja, då har man en viss grundvokabulär, fransk alltså, för borstbinderi i allmänhet.
Men om man nu återgår till mig och min farfar så tog han upp borstbindandet som pensionär. I min barndom köpte han tagel av bönder i trakten där vi hade landställe. Han sågade och borrade ämnen i boden.
Väl inne i stan så tvättade han och sorterade taglet, band det i en sorts knippor så att det skulle torka rakt, sen band han borstarna. Sopborstar med extra långa skaft, klädborstar, nagelborstar och hårborstar t ex.
Så småningom fick han beställningar från en hästaffär i Stockholm som ville ha ryktborstar.
Och ryktborstar på franska, där tar det stopp igen.
Jag googlar på hästvård. Hittar massor av grejer och inser att det jag trodde var enkelt - man borstar av kusen med en sån borste som min farfar band, är i själva verket en hel konst med massor av borstar, skrapor och svampar. Typ.
Ja, då lär man sig lite om hästar också. Och hästvård. Och vet att min farfar band den sortens borstar som på franska kallas la brosse douce. Den mjuka borsten.
Och så här håller jag på när jag skriver på franska. Det gör jag däremot inte då jag skriver på svenska. Inte sjutton googlar jag mig fram genom tillvaron då. Kollar konstiga sidor där de säljer saker, museisajter mm.
Men det gör jag nu.
Nyligen genomförda googlingar:
trasmatta
spelmarker
borstbinderi dåra
hambo, schottis och vals
auktionskammare
nysilver
persianpäls
förfallen pant
mm
Ja, och på vägen hittar man då förstås en massa annat intressant, som ockrare och ockerränta, nyttjanderätt med mera.
Vart allt detta ska leda?
Den som googlar får se.
I alla fall, min farfar lärde sig som barn och ung att binda borstar.
Då är man borstbindare.
Nå. Om man ska hitta det franska ordet för borstbindare genom googlingar får man hålla på ett tag (enklare är nog ordbok, men det tänkte jag inte på) men till slut hittar man alltid en sida. Som den här. Det verkar alltså inte finnas någon utbildning till borstbindare i Frankrike idag, men det är väl en parentes. Yrket finns dock. Och via sidan får man även en viss fransk vokabulär. Olika typer av borstar, att träbiten innan den blir en borste kallas ämne, att man borrar på ett speciellt sätt.
Men. Man får liksom inte allt.
Då får man googla vidare.
Och då kan man hamna i på den här sidan om ett av de sista borstbinderierna i Frankrike. Låg i Oise och stängdes för gott 1979. Har nu blivit ett av alla dessa små museer som finns i det här landet, ett museum över en svunnen tid. Om man rullar ned en bit finns en elva minuter lång film om borstbinderiet, ingen speakertext men vemodig musik som följer vattendrag, maskiner och produkter. Det sista borstbinderiet gav sig på tycks ha varit eltandborstar.
Men vad hjälpte det.
Ja, då har man en viss grundvokabulär, fransk alltså, för borstbinderi i allmänhet.
Men om man nu återgår till mig och min farfar så tog han upp borstbindandet som pensionär. I min barndom köpte han tagel av bönder i trakten där vi hade landställe. Han sågade och borrade ämnen i boden.
Väl inne i stan så tvättade han och sorterade taglet, band det i en sorts knippor så att det skulle torka rakt, sen band han borstarna. Sopborstar med extra långa skaft, klädborstar, nagelborstar och hårborstar t ex.
Så småningom fick han beställningar från en hästaffär i Stockholm som ville ha ryktborstar.
Och ryktborstar på franska, där tar det stopp igen.
Jag googlar på hästvård. Hittar massor av grejer och inser att det jag trodde var enkelt - man borstar av kusen med en sån borste som min farfar band, är i själva verket en hel konst med massor av borstar, skrapor och svampar. Typ.
Ja, då lär man sig lite om hästar också. Och hästvård. Och vet att min farfar band den sortens borstar som på franska kallas la brosse douce. Den mjuka borsten.
Och så här håller jag på när jag skriver på franska. Det gör jag däremot inte då jag skriver på svenska. Inte sjutton googlar jag mig fram genom tillvaron då. Kollar konstiga sidor där de säljer saker, museisajter mm.
Men det gör jag nu.
Nyligen genomförda googlingar:
trasmatta
spelmarker
borstbinderi dåra
hambo, schottis och vals
auktionskammare
nysilver
persianpäls
förfallen pant
mm
Ja, och på vägen hittar man då förstås en massa annat intressant, som ockrare och ockerränta, nyttjanderätt med mera.
Vart allt detta ska leda?
Den som googlar får se.
söndag 24 mars 2013
Andras dagböcker/Max Frisch
Det är väl egentligen alltid jobbigt att skriva, i alla fall om man har för avsikt att det hela ska bli något. En roman.
Ja, egentligen är det väl det enda jag försöker skriva numera. På riktigt. Blogginlägg behöver bara bli blogginlägg och de är en del av ett samtal med några andra bloggare och ytterligare några andra. Men finns tillgängliga för alla människor på jorden, vilket gör att jag ibland drar mig för att trycka på publicera.
Men i alla fall. Artiklar skriver jag inte längre och heller inget annat. På facebook har jag stora svårigheter att skriva något eftersom jag varken vill skriva om mitt privatliv eller mitt yrkesliv - som är i stort sett obefintligt.
Jag läser, eller ska vi säga återser, Max Frisch. En gammal knarrig farbror vars sista dagbok nu publiceras postumt i fransk översättning.
Ännu en av dessa gamla författare som suckar över sakernas tillstånd - eftersom det är 80-tal och han är europé, mest det kalla kriget och USAs kapprustning.
Och över att han dricker och över att hans unga, i alla fall yngre, amerikanska hustru tycker att han är en gammal gnällspik och inte tillräckligt tacksam eller erkännande gentemot USA.
På något vis känner jag igen det där.
Hur två världsbilder konfronteras hela tiden. Till slut håller man ju käften, men då är man redan på väg bort från det som alltid varit självklart. Och som naturligtvis inte kommer tillbaka.
Men i alla fall. Jobbigt att skriva. Max Frisch klagar också över sin misslyckade karriär. Det finns redan då han skriver denna dagbok en sorts arkiv med hela hans kvarlåtenskap, men han tycks mest vara trött på alltsammans. Särskilt att ge intervjuer.
Och så kommer han ihåg: en gång i tiden var jag arkitekt...
Och han drömmer om ett vitmålat trähus med ungefär tretton sovrum och ett praktiskt men inte särskilt modernt kök, en fin trädgård och ibland finns det snö. Ett medelålders par fixar matinköp och allt praktiskt och själv slipper han vara medelpunkten vid eventuella middagar. Han kan gå och lägga sig och gå upp tidigt nästa morgon, innan gästerna, och läsa tidningen, som alltid är gårdagens eller ännu äldre, i lugn och ro.
Tänk va.
En gång i tiden var jag också arkitekt och ritade små trähus som aldrig blev byggda och när jag mår riktigt bra här i min självvalda exil så drömmer jag ibland om att rita mycket små och mycket effektiva hus i vilka man kan vara ensam.
Men man måste också kunna vara fyra fem stycken, och så håller jag på och funderar ut på hur liten yta jag kan få in det. Brukar sluta med ca 15m2, men då har jag även en oisolerad bod.
Och så till det här med att skriva romaner, vilket ju alltid är jobbigt. Det som är jobbigt är att gå omkring med en värld inom sig som man inte delar med någon, å andra sidan gör man ju det för att det är så man vill ha det.
Jobbigt var att gå omkring med den världen på svenska, att skicka iväg tjocka pappersbuntar till ett avlägset land och att aldrig kunna tala om det där efteråt heller. Med dem man känner och liksom lever.
Och då tog jag mig alltså för, så småningom (det tog fem år ungefär). Nu. Att sätta igång med det hela på franska istället. Vilket är precis lika jobbigt. Eller på många sätt värre eftersom jag kan så lite franska och måste googla så väldigt och eftersom jag fortfarande gör fel när jag talar franska och eftersom alla andra anser att de kan bättre franska än jag. Vilket ibland stämmer och ibland inte.
Jag är en jävligt petig person. Också på franska.
Men nej, jag berättar lika lite på franska om vad jag gör för omgivningen och nej, det tänker jag inte ändra på. Man kan prata sönder saker också och i vilket fall som helst så vet de ju bättre. Så det går inte. Men det jobbiga är alla dessa googlingar och översättningar och grejer man stöter på som man måste kolla upp hela tiden.
Ingenting går av sig självt eller särskilt naturligt.
Och ingen märker alla de här ansträngningarna.
Och ingen jävel tackar mig för att jag vet vad manchestersammet heter, eller arbetshästar eller mocka- eller lackskor, al, sälg och pors.
Blandskog, barrskog och flyttblock.
Men jag vet inte skillnaden mellan rivages och rives.
Jag har stora svårigheter med le littoral, som kanske, kanske betyder fastlandet. Bara för det googlade jag nu och det är inte fastlandet, det är en sorts remsa längs kusten. Jävligt underlig grej tycker jag. Tror inte att vi har någon motsvarighet egentligen. Å andra sidan har vi också en del konstiga saker utan motsvarighet.
Kustområdet, kanske.
Men det är just jobbigt. Men nu har jag klagat klart för den här gången.
Hej.
Ja, egentligen är det väl det enda jag försöker skriva numera. På riktigt. Blogginlägg behöver bara bli blogginlägg och de är en del av ett samtal med några andra bloggare och ytterligare några andra. Men finns tillgängliga för alla människor på jorden, vilket gör att jag ibland drar mig för att trycka på publicera.
Men i alla fall. Artiklar skriver jag inte längre och heller inget annat. På facebook har jag stora svårigheter att skriva något eftersom jag varken vill skriva om mitt privatliv eller mitt yrkesliv - som är i stort sett obefintligt.
Jag läser, eller ska vi säga återser, Max Frisch. En gammal knarrig farbror vars sista dagbok nu publiceras postumt i fransk översättning.
Ännu en av dessa gamla författare som suckar över sakernas tillstånd - eftersom det är 80-tal och han är europé, mest det kalla kriget och USAs kapprustning.
Och över att han dricker och över att hans unga, i alla fall yngre, amerikanska hustru tycker att han är en gammal gnällspik och inte tillräckligt tacksam eller erkännande gentemot USA.
På något vis känner jag igen det där.
Hur två världsbilder konfronteras hela tiden. Till slut håller man ju käften, men då är man redan på väg bort från det som alltid varit självklart. Och som naturligtvis inte kommer tillbaka.
Men i alla fall. Jobbigt att skriva. Max Frisch klagar också över sin misslyckade karriär. Det finns redan då han skriver denna dagbok en sorts arkiv med hela hans kvarlåtenskap, men han tycks mest vara trött på alltsammans. Särskilt att ge intervjuer.
Och så kommer han ihåg: en gång i tiden var jag arkitekt...
Och han drömmer om ett vitmålat trähus med ungefär tretton sovrum och ett praktiskt men inte särskilt modernt kök, en fin trädgård och ibland finns det snö. Ett medelålders par fixar matinköp och allt praktiskt och själv slipper han vara medelpunkten vid eventuella middagar. Han kan gå och lägga sig och gå upp tidigt nästa morgon, innan gästerna, och läsa tidningen, som alltid är gårdagens eller ännu äldre, i lugn och ro.
Tänk va.
En gång i tiden var jag också arkitekt och ritade små trähus som aldrig blev byggda och när jag mår riktigt bra här i min självvalda exil så drömmer jag ibland om att rita mycket små och mycket effektiva hus i vilka man kan vara ensam.
Men man måste också kunna vara fyra fem stycken, och så håller jag på och funderar ut på hur liten yta jag kan få in det. Brukar sluta med ca 15m2, men då har jag även en oisolerad bod.
Och så till det här med att skriva romaner, vilket ju alltid är jobbigt. Det som är jobbigt är att gå omkring med en värld inom sig som man inte delar med någon, å andra sidan gör man ju det för att det är så man vill ha det.
Jobbigt var att gå omkring med den världen på svenska, att skicka iväg tjocka pappersbuntar till ett avlägset land och att aldrig kunna tala om det där efteråt heller. Med dem man känner och liksom lever.
Och då tog jag mig alltså för, så småningom (det tog fem år ungefär). Nu. Att sätta igång med det hela på franska istället. Vilket är precis lika jobbigt. Eller på många sätt värre eftersom jag kan så lite franska och måste googla så väldigt och eftersom jag fortfarande gör fel när jag talar franska och eftersom alla andra anser att de kan bättre franska än jag. Vilket ibland stämmer och ibland inte.
Jag är en jävligt petig person. Också på franska.
Men nej, jag berättar lika lite på franska om vad jag gör för omgivningen och nej, det tänker jag inte ändra på. Man kan prata sönder saker också och i vilket fall som helst så vet de ju bättre. Så det går inte. Men det jobbiga är alla dessa googlingar och översättningar och grejer man stöter på som man måste kolla upp hela tiden.
Ingenting går av sig självt eller särskilt naturligt.
Och ingen märker alla de här ansträngningarna.
Och ingen jävel tackar mig för att jag vet vad manchestersammet heter, eller arbetshästar eller mocka- eller lackskor, al, sälg och pors.
Blandskog, barrskog och flyttblock.
Men jag vet inte skillnaden mellan rivages och rives.
Jag har stora svårigheter med le littoral, som kanske, kanske betyder fastlandet. Bara för det googlade jag nu och det är inte fastlandet, det är en sorts remsa längs kusten. Jävligt underlig grej tycker jag. Tror inte att vi har någon motsvarighet egentligen. Å andra sidan har vi också en del konstiga saker utan motsvarighet.
Kustområdet, kanske.
Men det är just jobbigt. Men nu har jag klagat klart för den här gången.
Hej.
onsdag 20 mars 2013
Birds on line
Funderar på att döpa om bloggen till Black Sverige. Särskilt om jag får betalt gör jag det. Lättit.
Annars har jag som jag gör med ojämna mellanrum pluggat fågelläten igen. P2s pausfåglar med tillhörande kommentarer är en guldgruva!
De där två farbröderna kan otroligt mycket om fåglar och är djupt engagerade. Oh nej, kan en av dem utropa om någon titas varningsläte. Inte alls.
Och så liknelserna. En fågel som sjunger som då en silverslant liksom svirrar ned på en marmorskiva. Och sen undrar de om det säger något egentligen för några marmorskivor har vi ju inte längre. Tror de. De har inte sett nya kök, säger jag.
Sen försökte jag återigen ladda ned koltrasten som ringsignal till min mobil, men det gick inte. Lyckades däremot få den att låta i teven när dom andra kollade på någon amerikansk serie (gick via modemet). Det blev ett jädra liv. Och sonen påstod att den där fågeln hör man bara i Sverige.
Fel, den satt ju framför en miljonprogramsskiva och sjön för full hals här i Paris för något år sen.
Vilket bekräftades av de små farbröderna. Koltrasten väljer platser med god akustik för sina framföranden.
Kanske skulle man vara koltrast. Merle noir.
By the way, de flesta fåglar med en färg i namnet har samma färg i namnet på franska. De flesta fåglar är gröna och grå, svartfläckiga och kindade, rosiga, röda och egentligen beiga.
Men ingen har ordet beige i sitt namn.
När jag var liten och vi åkte till landet körde min pappa fågelkasetter i radion. Först sa en röst det latinska namnet, sen kom lätet.
Det innebär att jag känner igen rätt många latinska namn också.
Och innan internet fanns - om man ville ha reda på ett fågelnamn - så fick man gå via just latinet, från fågelbok till fågelbok. Det gick det med. Innebar att jag läste mer om fåglar. Och fågelböcker är ren poesi, hör här t ex den som kan säga vicken jågel det är vinner - eh, något (tar bort lite här och var annars blir det för lätt):
...Skuttar fram på marken i långa hopp, spanar i upprätt ställning, niger... Sjunger i topp. Sången silverklar, börjar med hisnande höga toner, ramlar så ned i en blixtsnabb räcka av ostyrigt porlande toner, hejdar sig igen, dansar åter iväg. Annat typiskt läte är ramsor av hårda kraftiga knäpp. "tick-ick-ick...", låter som när moraklocka dras upp...
Detta bör ni väl klara.
Hörs !
Annars har jag som jag gör med ojämna mellanrum pluggat fågelläten igen. P2s pausfåglar med tillhörande kommentarer är en guldgruva!
De där två farbröderna kan otroligt mycket om fåglar och är djupt engagerade. Oh nej, kan en av dem utropa om någon titas varningsläte. Inte alls.
Och så liknelserna. En fågel som sjunger som då en silverslant liksom svirrar ned på en marmorskiva. Och sen undrar de om det säger något egentligen för några marmorskivor har vi ju inte längre. Tror de. De har inte sett nya kök, säger jag.
Sen försökte jag återigen ladda ned koltrasten som ringsignal till min mobil, men det gick inte. Lyckades däremot få den att låta i teven när dom andra kollade på någon amerikansk serie (gick via modemet). Det blev ett jädra liv. Och sonen påstod att den där fågeln hör man bara i Sverige.
Fel, den satt ju framför en miljonprogramsskiva och sjön för full hals här i Paris för något år sen.
Vilket bekräftades av de små farbröderna. Koltrasten väljer platser med god akustik för sina framföranden.
Kanske skulle man vara koltrast. Merle noir.
By the way, de flesta fåglar med en färg i namnet har samma färg i namnet på franska. De flesta fåglar är gröna och grå, svartfläckiga och kindade, rosiga, röda och egentligen beiga.
Men ingen har ordet beige i sitt namn.
När jag var liten och vi åkte till landet körde min pappa fågelkasetter i radion. Först sa en röst det latinska namnet, sen kom lätet.
Det innebär att jag känner igen rätt många latinska namn också.
Och innan internet fanns - om man ville ha reda på ett fågelnamn - så fick man gå via just latinet, från fågelbok till fågelbok. Det gick det med. Innebar att jag läste mer om fåglar. Och fågelböcker är ren poesi, hör här t ex den som kan säga vicken jågel det är vinner - eh, något (tar bort lite här och var annars blir det för lätt):
...Skuttar fram på marken i långa hopp, spanar i upprätt ställning, niger... Sjunger i topp. Sången silverklar, börjar med hisnande höga toner, ramlar så ned i en blixtsnabb räcka av ostyrigt porlande toner, hejdar sig igen, dansar åter iväg. Annat typiskt läte är ramsor av hårda kraftiga knäpp. "tick-ick-ick...", låter som när moraklocka dras upp...
Detta bör ni väl klara.
Hörs !
tisdag 19 mars 2013
Blåögd betraktelse från långt håll av de blåögdas land...
Well well, blåögd dam i femtioårsåldern som jag är så drar jag mig inte för att ge ett handtag åt människor som behöver det. Nej, jag gömmer ingen här hemma, det har jag aldrig gjort. Men om en förälder i skolan ber mig skriva på en lista för att en familj som visade sig vara papperslös ska få stanna så gör jag ju det. Om någon annan blåögd katolsk dam ber mig att be för hennes skyddslingar då ett ärende ska avgöras - om en invandrare ska få uppehållstillstånd t ex, ja, då gör jag ju det med. I och för sig rätt osäker på effekten, men det är man ju alltid i såna lägen.
Och när skolans rektor vägrar lämna in listor på barnens nationalitet till en central instans, så stöder jag det, ihop med andra föräldrar. Vilket i och för sig inte behövs för det bestämmer han, och han motiverar det med att den typen av listor kan komma i fel händer.
Jamen eller hur.
Skolan ska vara en fredad zon. Barn ska i första hand ses i ljuset av FNs barnkonvention, men den vägrar ju svenska politiker skriva in i lagen.
Och då kan man alltså ifrågasätta barns rätt till utbildning. Obs, jag talar om barn. Inte om vuxna.
Igår pratade jag med en farfar som varje dag hämtar sitt barnbarn efter skolan. Farfarn har ungerskt-judiskt ursprung och en miljon historier att berätta. Många rätt sorgliga, bland annat om hans egen familj, särskilt om hans föräldrar och hur de klarade sig under kriget.
I den skola mina barn gått i finns i stort sett alla sorter med andra ord. Papperslösa, judar och muslimer, ateister och kristna. Vi bor inte i en invandrartät förort och skolan domineras helt klart av franska barn, fransktalande barn.
Men ändå finns de där allihop, i något som i Stockholm - antar jag - skulle vara ett medelklassgetto.
Vad beror det på? Att jag bor i blandad stad?
Jag påstår därmed inte att Paris och andra franska stora städer skulle sakna la cité, le bled, problemförorten - det vore korkat.
Men stora delar av Paris innerstad är också blandade. Jag tror inte att det finns några kvarter utan blandning, även om den förstås är mindre i motsvarigheten till Östermalm.
Jag förmodar att det beror på en politisk vilja, hör och häpna. I Paris ägnar man sig åt "socialt byggande", man bygger för de fattigaste - oftast invandrare, till mångas förtrytelse, och man bygger för medelklassen - den som inte skulle ha råd att bo i Paris annars. Såna som vi. Inte klokt egentligen, men om den här politiken inte fanns skulle Paris se ut som Stockholm vad gäller invånarna.
Och franska dagstidningar har annonsbilagor som de svenska - där en sketen etta i Hägersten som ska säljas tar en halvsida. När jag sålde min räckte en ruta om 1x3cm.
Och naturligtvis räcker inte det byggandet och det beståndet för alla som vill bo i Paris. Köerna är hur långa som helst.
Och att köpa en lägenhet kostar skjortan, även om annonserna är små.
Ändå kan jag inte låta bli att undra vad svenska politiker håller på att åstadkomma nu. Vill man verkligen ha de resultat som man med alla medel håller på att få till?
En ännu mer segregerad stad, ett ännu mer segregerat samhälle.
Här en sympatisk artikel som jag tror ger en del av svaret. Killen som i tio år skriver på ett historiskt romanprojekt och i slutändan blir refuserad och analyserar vad det kan bero på.
Jag kan inte säga något annat än att jag tror att han har rätt. Det finns så mycket som inte ryms i den svenska självbilden.
Däribland historia, papperslösa (fast de dök ju upp nu, till slut, får se hur länge de får stanna), fattigdom och misär liksom extrem rikedom. Nej, den möter man ju heller inte på stan direkt, i Stockholm alltså. Och visst, antalet oljeshejker som vill ha en övernattningslägenhet i Stockholm är litet, antalet afrikanska kungabarn som ska bibringas en europeisk utbildning också. Och det kan man ju inte göra så mycket åt. Och de svenska miljardärerna gömmer torra småfrallor i skrivbordslådan som de bjuder gästande journalister på, och journalisterna går på det.
Konstigt land, blir konstigare och konstigare, i alla fall utifrån betraktat.
Är väl bara att hoppas att det hela ter sig mer vettigt inifrån.
Och på förekommen anledning, kommentarer är välkomna och eftersom texten är rätt spretig så kan kommentarerna spreta, dock bör man väl hålla sig till åtminstone något av ämnena.
Uppdatering. Länkar till en av de läskigare artiklarna jag läst på länge på Newsmill. Jag skriver inte under på många rader i den, ändå antar jag att den på sätt och vis beskriver något som händer. Människor, vars tillvaro materiellt försämras, reagerar med avundsjuka.
Hur i hela fridens dar möter man det, politiskt?
Enkast vore ju en sjudundrande högkonjunktur, men den verkar inte vara i antågande. Hur gör man då? (Säg nu inte att man etablerar ett lätt främlingsfientligt parti med luddnationalistiskt partiprogram och går till val på det, för det har ju gjorts, och det verkar inte göra saken bättre.)
Seriöst, som mina barn säger.
Och när skolans rektor vägrar lämna in listor på barnens nationalitet till en central instans, så stöder jag det, ihop med andra föräldrar. Vilket i och för sig inte behövs för det bestämmer han, och han motiverar det med att den typen av listor kan komma i fel händer.
Jamen eller hur.
Skolan ska vara en fredad zon. Barn ska i första hand ses i ljuset av FNs barnkonvention, men den vägrar ju svenska politiker skriva in i lagen.
Och då kan man alltså ifrågasätta barns rätt till utbildning. Obs, jag talar om barn. Inte om vuxna.
Igår pratade jag med en farfar som varje dag hämtar sitt barnbarn efter skolan. Farfarn har ungerskt-judiskt ursprung och en miljon historier att berätta. Många rätt sorgliga, bland annat om hans egen familj, särskilt om hans föräldrar och hur de klarade sig under kriget.
I den skola mina barn gått i finns i stort sett alla sorter med andra ord. Papperslösa, judar och muslimer, ateister och kristna. Vi bor inte i en invandrartät förort och skolan domineras helt klart av franska barn, fransktalande barn.
Men ändå finns de där allihop, i något som i Stockholm - antar jag - skulle vara ett medelklassgetto.
Vad beror det på? Att jag bor i blandad stad?
Jag påstår därmed inte att Paris och andra franska stora städer skulle sakna la cité, le bled, problemförorten - det vore korkat.
Men stora delar av Paris innerstad är också blandade. Jag tror inte att det finns några kvarter utan blandning, även om den förstås är mindre i motsvarigheten till Östermalm.
Jag förmodar att det beror på en politisk vilja, hör och häpna. I Paris ägnar man sig åt "socialt byggande", man bygger för de fattigaste - oftast invandrare, till mångas förtrytelse, och man bygger för medelklassen - den som inte skulle ha råd att bo i Paris annars. Såna som vi. Inte klokt egentligen, men om den här politiken inte fanns skulle Paris se ut som Stockholm vad gäller invånarna.
Och franska dagstidningar har annonsbilagor som de svenska - där en sketen etta i Hägersten som ska säljas tar en halvsida. När jag sålde min räckte en ruta om 1x3cm.
Och naturligtvis räcker inte det byggandet och det beståndet för alla som vill bo i Paris. Köerna är hur långa som helst.
Och att köpa en lägenhet kostar skjortan, även om annonserna är små.
Ändå kan jag inte låta bli att undra vad svenska politiker håller på att åstadkomma nu. Vill man verkligen ha de resultat som man med alla medel håller på att få till?
En ännu mer segregerad stad, ett ännu mer segregerat samhälle.
Här en sympatisk artikel som jag tror ger en del av svaret. Killen som i tio år skriver på ett historiskt romanprojekt och i slutändan blir refuserad och analyserar vad det kan bero på.
Jag kan inte säga något annat än att jag tror att han har rätt. Det finns så mycket som inte ryms i den svenska självbilden.
Däribland historia, papperslösa (fast de dök ju upp nu, till slut, får se hur länge de får stanna), fattigdom och misär liksom extrem rikedom. Nej, den möter man ju heller inte på stan direkt, i Stockholm alltså. Och visst, antalet oljeshejker som vill ha en övernattningslägenhet i Stockholm är litet, antalet afrikanska kungabarn som ska bibringas en europeisk utbildning också. Och det kan man ju inte göra så mycket åt. Och de svenska miljardärerna gömmer torra småfrallor i skrivbordslådan som de bjuder gästande journalister på, och journalisterna går på det.
Konstigt land, blir konstigare och konstigare, i alla fall utifrån betraktat.
Är väl bara att hoppas att det hela ter sig mer vettigt inifrån.
Och på förekommen anledning, kommentarer är välkomna och eftersom texten är rätt spretig så kan kommentarerna spreta, dock bör man väl hålla sig till åtminstone något av ämnena.
Uppdatering. Länkar till en av de läskigare artiklarna jag läst på länge på Newsmill. Jag skriver inte under på många rader i den, ändå antar jag att den på sätt och vis beskriver något som händer. Människor, vars tillvaro materiellt försämras, reagerar med avundsjuka.
Hur i hela fridens dar möter man det, politiskt?
Enkast vore ju en sjudundrande högkonjunktur, men den verkar inte vara i antågande. Hur gör man då? (Säg nu inte att man etablerar ett lätt främlingsfientligt parti med luddnationalistiskt partiprogram och går till val på det, för det har ju gjorts, och det verkar inte göra saken bättre.)
Seriöst, som mina barn säger.
söndag 17 mars 2013
DN Rättar
Inte för att någon i Sverige bryr sig om hur det egentligen var; det gör inte jag heller, och det vet väl bara de som var med, men som Maria Schottenius skriver var det nog i alla fall inte.
Ingen bestrider det faktum att Iacub och DSK hade någon form av (sexuellt) förhållande. Nouvel Obs nätariklar är fulla med det påståendet och inget är liksom rättat/uppdaterat.
Med andra ord, det fanns en affär.
Men som jag fattat det efter att ha läst ett tiotal artiklar i Nouvel Obs och Iacubs brev till DSK (finns på Elles hemsida) så fick tidningen, Iacub och hennes förlag betala till DSK. Vidare tror jag att boken försetts med någon sorts brasklapp.
Och så långt har DN fattat rätt, Nouvel Obs fick be om ursäkt med stora svarta bokstäver. Något jag aldrig sett i en svensk tidning.
Vidare konstateras det att yttrandefrihet och privalivets helgd är två rättigheter som väger lika tungt. Och då blir utslaget ibland det ena och ibland det andra, debatten rörig förstås, som i det här fallet.
Men det som ändå slår mig är ju det faktum att
1. press, författare och förlag får krypa till korset och att det kostar pengar
2. ansvar utkrävs
3. Och som sagt, folk har rätt till ett privatliv.
Och det är ju det som då skiljer Frankrike och Sverige i den här typen av frågor.
Ni har inte läst något annat om det här? Inte hela världen, det är inte riksviktigt. Hej.
Ingen bestrider det faktum att Iacub och DSK hade någon form av (sexuellt) förhållande. Nouvel Obs nätariklar är fulla med det påståendet och inget är liksom rättat/uppdaterat.
Med andra ord, det fanns en affär.
Men som jag fattat det efter att ha läst ett tiotal artiklar i Nouvel Obs och Iacubs brev till DSK (finns på Elles hemsida) så fick tidningen, Iacub och hennes förlag betala till DSK. Vidare tror jag att boken försetts med någon sorts brasklapp.
Och så långt har DN fattat rätt, Nouvel Obs fick be om ursäkt med stora svarta bokstäver. Något jag aldrig sett i en svensk tidning.
Vidare konstateras det att yttrandefrihet och privalivets helgd är två rättigheter som väger lika tungt. Och då blir utslaget ibland det ena och ibland det andra, debatten rörig förstås, som i det här fallet.
Men det som ändå slår mig är ju det faktum att
1. press, författare och förlag får krypa till korset och att det kostar pengar
2. ansvar utkrävs
3. Och som sagt, folk har rätt till ett privatliv.
Och det är ju det som då skiljer Frankrike och Sverige i den här typen av frågor.
Ni har inte läst något annat om det här? Inte hela världen, det är inte riksviktigt. Hej.
onsdag 13 mars 2013
Nostalgi
Påmind av Thomas i hans snabbgenomgång av den svenska efterkrigstiden återser jag Cornelis som tolkar Victor Jara.
Och jag kan inte hjälpa det, jag tycker fortfarande att det är en jädra bra skiva. Det var naturligtvis inte jag som hade den, lika lite som jag hade Cornelis tolkningar av Bellman och Taube, lika lite som jag hade Röda Bönor och samtliga shower med Hasseåtage, lika lite som jag hade Brel- och Brassenstolkningar i översättning av Lars Forssell...
Nej. Det var mina föräldrar.
Och goda middagar åt de och gott vin drack de, kanske en konjak. Och till den en cigarr, och på morgonen fanns alla tunna glas kvar på diskbänken och man kunde spela skalor på dem och om man gick in i vardagsrummet kanske skivtallriken fortfarande snurrade fastän gästerna sedan länge hade gått hem.
Det är liksom en tid innesluten i den där vemodiga och samtidigt väldigt optimistiska rökigheten. Som på den tiden inte ens var farlig...
PS: Kommer nu att tänka på en sommar då jag satt på ett arkitektkontor som hade vunnit en stor tävling i Stockholmsområdet för att bygga en stor boll strax söder om stan, och en kille och jag satt där ensamma och skulle bygga en modell över eländet.
Sommaren gick där ute och vi byggde och byggde och det enda jag minns som den här killen sa var, helt plötsligt, att han älskade Cornelis Wreeswijk. Han hade väl i stort sett inte sagt nånting om känslor förut, och han gjorde det inte senare heller.
Men han älskade Cornelis.
Kontentan av den sommaren. Kanske det året.
Frågan är om jag inte nu, cirka tjugofem år senare håller med.
måndag 11 mars 2013
Nyhetssvep
Bra text av Anna om det absurda i Lars Vilks situation och hur det svenska (tyckar)samhället hanterar den.
Bra text i DN, en av de bästa jag läst på länge, om svenska humaniorastudenter i förhållande till kontinentens. Det gäller ju inte bara litteraturstudenterna, skulle jag vilja påstå, utan i stort sett hela befolkningen, med några undantag som t ex Anna ovan.
Men resten, hur många recensioner av böcker skrivna för mer än tjugo år sen har jag inte läst som beter sig på exakt det här viset?
Och egentligen de allra flesta recensioner av de böcker som skrivs idag med. Moral. De ska passa in i recensentens moralschema för att bli godkända.
Man läser inte vad som står, och bedömer det kritiskt (värderande ur olika aspekter), man anlägger en redan färdig mall: Jag själv, jag kritiker Niklas/Anna Johansson/Bredäng.
Men, och detta är vad jag kommit fram till: Man kan inte göra om Sverige till en del av kontinenten i det här avseendet. I Sverige kommer alltid Nina Björk och Maria Sveland anses som framstående intellektuella (vilket de i själva verket inte är, däremot framstående moralpredikanter) och Janne Josefsson vara en Riktig Undersökande Journalist (vilket han i själva verket inte är utan en i hög grad emotionellt styrd journalist, en farlig sort eftersom han mycket väl kan bli ett verktyg, bristande omdöme och integritet som han verkar ha...)
Det här ger ett litet lydigt folk, har ni tänkt på det? Ett produktivt, enkelriktat och effektivt folk som gör som makten säger. Ett unisont folk. Och de få som inte instämmer i kören mobbas bort från arenan.
Visst, jag överdriver litegrann, men nog är det så det ter sig, i stora drag, utifrån.
Det ger storföretag som går bra också i kristider, slimmade organisationer, där incitamentet är pengar.
Men i den offentliga delen av verksamheten verkar samma hypereffektiva folk nu torskat.
Tydligen fungerar inte dessa svenska honnörsord i verksamheter där man inte säljer grejer utan förvaltar och förmedlar kunskap, inte heller i det som kallas vård och omsorg (vilket ord, va?).
Vägs ände.
Och skattepengarna verkar strila bort ur landet som vatten ur ett gediget ikea-durkslag.
Snart blir det väl inget kvar... men joda, man fortsätter att fylla på uppifrån.
Nä. Hörni, det här blev en dyster text. Kan ju meddela att Frankrikes problem är de rakt motsatta i hög grad. Tröga mekanismer, ovilja till förändring, ineffektivitet.
Mindre fascinerande på ett sätt.
För det som är fascinerande med Sverige och svenskarna är ändå denna storslagna och svårslagna effektivitet. Man är effektiv också när det bär helt åt helvete liksom.
Fantastiskt.
Nej, jag tror inte att SD kommer att få dundesiffror i nästa val, jag tror att MP hamnar i vågmästarrollen. Det ska hur som helst bli intressant att se hur det går då. Hej.
Bra text i DN, en av de bästa jag läst på länge, om svenska humaniorastudenter i förhållande till kontinentens. Det gäller ju inte bara litteraturstudenterna, skulle jag vilja påstå, utan i stort sett hela befolkningen, med några undantag som t ex Anna ovan.
Men resten, hur många recensioner av böcker skrivna för mer än tjugo år sen har jag inte läst som beter sig på exakt det här viset?
Och egentligen de allra flesta recensioner av de böcker som skrivs idag med. Moral. De ska passa in i recensentens moralschema för att bli godkända.
Man läser inte vad som står, och bedömer det kritiskt (värderande ur olika aspekter), man anlägger en redan färdig mall: Jag själv, jag kritiker Niklas/Anna Johansson/Bredäng.
Men, och detta är vad jag kommit fram till: Man kan inte göra om Sverige till en del av kontinenten i det här avseendet. I Sverige kommer alltid Nina Björk och Maria Sveland anses som framstående intellektuella (vilket de i själva verket inte är, däremot framstående moralpredikanter) och Janne Josefsson vara en Riktig Undersökande Journalist (vilket han i själva verket inte är utan en i hög grad emotionellt styrd journalist, en farlig sort eftersom han mycket väl kan bli ett verktyg, bristande omdöme och integritet som han verkar ha...)
Det här ger ett litet lydigt folk, har ni tänkt på det? Ett produktivt, enkelriktat och effektivt folk som gör som makten säger. Ett unisont folk. Och de få som inte instämmer i kören mobbas bort från arenan.
Visst, jag överdriver litegrann, men nog är det så det ter sig, i stora drag, utifrån.
Det ger storföretag som går bra också i kristider, slimmade organisationer, där incitamentet är pengar.
Men i den offentliga delen av verksamheten verkar samma hypereffektiva folk nu torskat.
Tydligen fungerar inte dessa svenska honnörsord i verksamheter där man inte säljer grejer utan förvaltar och förmedlar kunskap, inte heller i det som kallas vård och omsorg (vilket ord, va?).
Vägs ände.
Och skattepengarna verkar strila bort ur landet som vatten ur ett gediget ikea-durkslag.
Snart blir det väl inget kvar... men joda, man fortsätter att fylla på uppifrån.
Nä. Hörni, det här blev en dyster text. Kan ju meddela att Frankrikes problem är de rakt motsatta i hög grad. Tröga mekanismer, ovilja till förändring, ineffektivitet.
Mindre fascinerande på ett sätt.
För det som är fascinerande med Sverige och svenskarna är ändå denna storslagna och svårslagna effektivitet. Man är effektiv också när det bär helt åt helvete liksom.
Fantastiskt.
Nej, jag tror inte att SD kommer att få dundesiffror i nästa val, jag tror att MP hamnar i vågmästarrollen. Det ska hur som helst bli intressant att se hur det går då. Hej.
torsdag 7 mars 2013
Nytt spel
Varning. Nu kommer ett inlägg som jag misstänker att läsekretsen har föga glädje av. Men jag kör det i alla fall.
Nytt spel.
Det är den äldre sonen (som nu har sportlov och jobbar med tyskan!) som visade mig det. Heter 94s, alltså 94 sekunder och är en sorts tolkning av spelet med papper och penna, le petit bac.
Man har ämnen och en bokstav och det gäller att så fort som möjligt skriva upp ord i varje kategori, i telefonspelet har man 94 sekunder på sig.
Okej, det är jättesvårt, ämnena är typiska skolungdomskunskaper.
Några exempel:
franskt departement/franskt vattendrag, flod (kan jag aldrig)
grönsak (kan jag ganska ofta)
sinnesstämning/känsloläge (är jag bra på!)
yrke (sådär)
fortskaffningsmedel (är jag ganska bra på, allt går liksom, lika mycket fötter som hangarfartyg och raket)
blomma (skitsvårt)
fransk ost (ganska svårt)
skolämne (är jag bra på!)
ingrediens i en hamburgare (är jag också bra på, favoriter är mayo, sauce och salade)
Ja, ni fattar. Dessutom ska man blippa svaren superfort på mobilen, vilket gör att inga vuxna egentligen kan vinna.
Men roligast är att se sonen spela.
Han är jättebra, och när svaren rullar fram, det vill säga när man får veta hur många poäng man fick och hur många serier man åstadkom (minst fem rätta svar i rad) så sitter han och skäller på telefonen. Och det är nästan det roligaste.
Fais chier. Putain. Connard.
Egentligen borde en fråga vara franskt slangord istället för oregelbundet verb.
Då skulle han bli ännu bättre.
Och nu kommer det som jag försöker klura ut hur man ska få till. Spelet finns även på tyska.
Jag försökte prata om det.
Tyska departement! sa han mycket skeptiskt.
Njae, men oregelbundna verb kan du ju?
Fais chier, muttrade han.
Annars läser han Ponge nu, ingår ju i skolans läsning. Jag försökte förklara en lässtrategi, man ska vara uppmärksam på ordlekar och dubbelbetydelser.
Jaha. Sa han. Då fattar jag bättre. Man ska alltså inte läsa den som om det vore en Balzac.
På något vis får man ibland en känsla av att det är med väldigt små steg människan tar sig framåt, eller bakåt.
Hej.
Nytt spel.
Det är den äldre sonen (som nu har sportlov och jobbar med tyskan!) som visade mig det. Heter 94s, alltså 94 sekunder och är en sorts tolkning av spelet med papper och penna, le petit bac.
Man har ämnen och en bokstav och det gäller att så fort som möjligt skriva upp ord i varje kategori, i telefonspelet har man 94 sekunder på sig.
Okej, det är jättesvårt, ämnena är typiska skolungdomskunskaper.
Några exempel:
franskt departement/franskt vattendrag, flod (kan jag aldrig)
grönsak (kan jag ganska ofta)
sinnesstämning/känsloläge (är jag bra på!)
yrke (sådär)
fortskaffningsmedel (är jag ganska bra på, allt går liksom, lika mycket fötter som hangarfartyg och raket)
blomma (skitsvårt)
fransk ost (ganska svårt)
skolämne (är jag bra på!)
ingrediens i en hamburgare (är jag också bra på, favoriter är mayo, sauce och salade)
Ja, ni fattar. Dessutom ska man blippa svaren superfort på mobilen, vilket gör att inga vuxna egentligen kan vinna.
Men roligast är att se sonen spela.
Han är jättebra, och när svaren rullar fram, det vill säga när man får veta hur många poäng man fick och hur många serier man åstadkom (minst fem rätta svar i rad) så sitter han och skäller på telefonen. Och det är nästan det roligaste.
Fais chier. Putain. Connard.
Egentligen borde en fråga vara franskt slangord istället för oregelbundet verb.
Då skulle han bli ännu bättre.
Och nu kommer det som jag försöker klura ut hur man ska få till. Spelet finns även på tyska.
Jag försökte prata om det.
Tyska departement! sa han mycket skeptiskt.
Njae, men oregelbundna verb kan du ju?
Fais chier, muttrade han.
Annars läser han Ponge nu, ingår ju i skolans läsning. Jag försökte förklara en lässtrategi, man ska vara uppmärksam på ordlekar och dubbelbetydelser.
Jaha. Sa han. Då fattar jag bättre. Man ska alltså inte läsa den som om det vore en Balzac.
På något vis får man ibland en känsla av att det är med väldigt små steg människan tar sig framåt, eller bakåt.
Hej.
söndag 3 mars 2013
3 mars
Har köpt en packe böcker med tyskaövningar, dem ska sonen göra på sportlovet. Han har luckor, ju. Han har dessutom lovat att göra dem.
Dottern är just nu i den fasen att hon ska söka till universitet och högskola. Det hela görs på något centralt vis (på nätet), alla elever som nu går i avgångsklass i gymnasiet fyller i en lista med sina önskemål, max tolv stycken, sen jobbar en jättestor maskin en stund och sen spottar den ut resultaten. Vet inte hur många miljoner eleverna är, men i alla fall ett par tror jag. Några skolor (två kategorier, de bästa och de dyraste) ligger utanför maskinen.
Och sen finns det en miljard prioriteringar och taktiska grejer man ska tänka på.
Dottern påstår att hon vill läsa juridik. Jag vet inte hur många universitet det finns i Paris där man kan läsa juridik, men med tanke på att det finns nio skolor som erbjuder arkitektutbildning så lär det väl vara fler som erbjuder juridik.
Nu är min mans familj en familj där det finns en hel del jurister, och en del kusiner läser juridik så hon lär väl göra som de. Gissar jag.
Frågade henne om hon kollat i en kursbok och om hon fattade vad som stod där. Tyckte nog att hon svävade en del på målet, men hon påstod sen att jodå.
Undrar lite hur det här ska gå.
Yngste sonen och hans far jobbar på. Liksom jag själv. Jag jobbar med min litterära franska. Sån kan man aldrig få för mycket av.
Blir ändå mer och mer förtjust i google, för att inte tala om wiki. Okej, Bengt O, den har ibland dåliga/felaktiga artiklar. Men som översättare är den oslagbar. Ta t ex en sån sak om äng, sankmark, våtäng, kärr och myr. Ja, inte vet jag vad såna grejer heter på franska. Men då tar man det svenska ordet på wiki, och i listan över andra språk går man in på den franska och får allt på ett bräde.
Gäller rullstensåsar och moränkanter (eller vad fan det hette) som endast finns i Finland. Isens kant, alltså. (Ja, jag hamnar alltid i studier av inlandsisen när jag skriver på franska, det beror på att jag skriver om själva landskapet, ju.)
Landhöjningen, rubbet.
Man borde skriva något där svaret på gåtan är landhöjningen, känner jag nu.
I alla fall. Jag knogar på. Det gör vi allihop. Våren är på väg, det mesta är rätt bra. Hej.
Dottern är just nu i den fasen att hon ska söka till universitet och högskola. Det hela görs på något centralt vis (på nätet), alla elever som nu går i avgångsklass i gymnasiet fyller i en lista med sina önskemål, max tolv stycken, sen jobbar en jättestor maskin en stund och sen spottar den ut resultaten. Vet inte hur många miljoner eleverna är, men i alla fall ett par tror jag. Några skolor (två kategorier, de bästa och de dyraste) ligger utanför maskinen.
Och sen finns det en miljard prioriteringar och taktiska grejer man ska tänka på.
Dottern påstår att hon vill läsa juridik. Jag vet inte hur många universitet det finns i Paris där man kan läsa juridik, men med tanke på att det finns nio skolor som erbjuder arkitektutbildning så lär det väl vara fler som erbjuder juridik.
Nu är min mans familj en familj där det finns en hel del jurister, och en del kusiner läser juridik så hon lär väl göra som de. Gissar jag.
Frågade henne om hon kollat i en kursbok och om hon fattade vad som stod där. Tyckte nog att hon svävade en del på målet, men hon påstod sen att jodå.
Undrar lite hur det här ska gå.
Yngste sonen och hans far jobbar på. Liksom jag själv. Jag jobbar med min litterära franska. Sån kan man aldrig få för mycket av.
Blir ändå mer och mer förtjust i google, för att inte tala om wiki. Okej, Bengt O, den har ibland dåliga/felaktiga artiklar. Men som översättare är den oslagbar. Ta t ex en sån sak om äng, sankmark, våtäng, kärr och myr. Ja, inte vet jag vad såna grejer heter på franska. Men då tar man det svenska ordet på wiki, och i listan över andra språk går man in på den franska och får allt på ett bräde.
Gäller rullstensåsar och moränkanter (eller vad fan det hette) som endast finns i Finland. Isens kant, alltså. (Ja, jag hamnar alltid i studier av inlandsisen när jag skriver på franska, det beror på att jag skriver om själva landskapet, ju.)
Landhöjningen, rubbet.
Man borde skriva något där svaret på gåtan är landhöjningen, känner jag nu.
I alla fall. Jag knogar på. Det gör vi allihop. Våren är på väg, det mesta är rätt bra. Hej.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)