27 november/Black Country

Har läst klart Thomas Nydahls Black Country (Vaka över ensamheten, 2012), (bokstavligt talat) svart men också intressant läsning. Thomas har rest runt i West Midlands, de gamla engelska kol- och ståldistrikten där mycket av industrin är nedlagd.
Han har också läst om denna bygd, ger en historisk exposé över ett landskap präglat av snabb expansion, industrialismens vagga stod här, enorm fattigdom och växande städer fulla av misär och motsättningar. Till sitt stöd har han haft först Engels och så småningom många samtida tänkare och filosofer.
I och med industrinedläggningarna blev arbetarklassen arbetslös. In i halvtomma bostadsområden flyttade nya invånare, invandrare från det forna imperiet.
Detta är de två grupper som idag dominerar det konglomerat av städer och förorter Thomas och Astrid Nydahl (foto) rest igenom.
Den vita arbetarklassen lever i en misär jag har svårt att föreställa mig, den verkar framför allt kulturell, ingen svälter ihjäl så att säga, men Thomas redovisar skrämmande siffror om skolans kollaps, familjebandens upplösning, gängbrottslighet och liv vind för våg.
Parallellt beskriver författaren de växande grupper invandrare, som även de (även om det inte är alla), tycks stå utanför normala liv med arbete, skola och amorteringar. Istället förefaller gemenskapen vara den kring religionen, islam, och det är ingen snäll islam som visar sig. Det är särkrav och seder på tvärs med västerländska begrepp och värderingar.
Thomas visar också trovärdigt hur den politik som förts (multikulturalismen) snarast gjort gruppmotsättningarna värre, liksom de etniska tillhörigheterna starkare. Stick i stäv mot vad man (förmodligen) hade önskat.

Att läsa Black Country är som att kika in genom ett nyckelhål eller att se en film. Det jag då och då kan ana mig till på gatan i Paris, gängbråk mellan förortsungdomar, eller läsa om i tidningen, hur unga män tar upp grova metallrör för att "försvara sig"är här vardag. Det liv som levs.
Det är rätt svårt att relatera till.
Inför så mycket elände står man liksom lamslagen.

För hur det än är, den här verkligheten finns ju inte bara i Black Country, även om den verkar som mest inbiten här, den finns i hela Västeuropa, i enklaver, i strimmor av de segregerade städerna.
Det leder åtminstone mig till frågorna: Varför skriva en sådan här bok? Och vad kan man göra åt detta?

Nydahl är, mellan raderna, upprörd över sakernas tillstånd. Men han ger inga lösningar, han applåderar heller inte myndigheters och politikers floskler kring den här problematiken. Ingenting görs som fungerar.
Jag tycker mig också ana från Nydahls sida vad som skulle behövas. Social upprustning förstås. En fungerande skola med krav och ambitioner, så att kommande generationer slipper samma elände. Motstånd mot militant islam. Nej till krav på särbehandling, nej till alltför mycket slöja, nej till dubbla budskap från moskéer och bokhandlare.
Hårt mot hårt.

Men det skriver han alltså inte. Slutsatsen är min.

Istället rör han sig med begrepp som åtminstone ibland får mig att studsa lätt, "lågintensivt krig" t ex. Minns nu inte vem som myntade begreppet, men Thomas Nydahl använder det, om islams kravapparat och även de yttringar av terrorism vi sett i religionens namn.
Om det är ett riktigt sätt att se/formulera saken är svårt att säga. Både ja och nej, kanske. Visst måste väl terrorismen ses som en sorts krigsförklaring, men det lågintensiva inbegriper en sorts ständigt pågående krig.
Det skrämmer.
Frågan är förstås om det stämmer.

Läsningen kan ge känslan av att vi står inför ett vägskäl. Gör vi inget (effektivt) nu eller snarast kommer vi så småningom allihop vara inbegripna i detta lågintensiva krig. Inte aktivt, men som, i någon mån, offer för det.
Dock får man väl lov att komma ihåg att den verkligheten ännu för de flesta, i Sverige, liksom i i övriga Västeuropa (obs, jag säger inte "alla") känns mycket långt borta. Trots allt.
Kanske är det som med klimatkrisen. När vi väl börjar märka den är det för sent att göra något åt den.

Två länkar som åtminstone indirekt konfirmerar Thomas Nydahls tes.
Den första kommer från Le Mondes ledarsida där man talar om den islamistiska terrorn mot judar i Frankrike. Sista stycket fritt översatt av mig:

Fransk islam saknar inte starka röster som kan motarbeta rasismen mot judar.  Det gör man regelbundet, nästan som ett mantra. Men medvetandet i frågan måste bli nationellt, den här historien angår oss alla. 

Och här en artikel som sammanfattar fransk antisemitism liksom Hollandes ståndpunkt i frågan, från något som heter Middle East Forum. Slutsatsen är den som Le Mondes ledare (eventuellt) också drar. Islamismen slår inte bara mot judar, den slår mot västerländsk demokrati och västerländska värderingar. Som om det vore något nytt, det är ju inte, men det nya, enligt artikeln är, att franska politiker och franska intellektuella inte längre förnekar eller underskattar hoten.

Uppdatering: Thomas har svarat på ett par av de frågor den här läsningen indirekt ställer. Här kan man läsa det.