Siri av Lena Einhorn var en riktigt bra bok till slut. En som det verkar väldokumenterad skildring av äktenskapet mellan August Strindberg och Siri von Essen men den här gången ur von Essens synvinkel.
Det är på något vis samma kalabalik som jag minns vagt från serien En dåres försvarstal som gick på teve då jag var barn. De (Maria och Axel hette de väl) sprang runt i mörkret i skogen i ålderdomliga underkläder och det hela var liksom dystert. Ska kolla om det finns några bitar på youtube av den.
Men denna gång fick man alltså veta vad som hände sen med Siri och barnen, istället för att som vanligt följa Strindberg in i hans nya äktenskap och nya kriser.
Ibland blir jag trött på Strindberg. Själva myten Strindberg, den han väl själv var med och skapade. Och som lever och frodas än. Det är väl nästan så att man inte är en svensk författare om man inte hela tiden proklamerar sin tajta relation till Strindberg. Jag tänker dels på alla som skrivit om honom, men också på Carina Rydberg, som på den tiden hon skrev artiklar jag läste, ständigt återkom till att det var minsann hon och Strindberg som blablabla...
Och så tänker jag på de intervjuer jag läst med Stig Larsson den senaste tiden. Det är ett märkligt land, ändå, Sverige.
Man hyllar liksom alltid folk vars privatliv rimligen borde förblivit privat. Man kan också säga ju svinigare desto mer hyllningar.
Funderar på den franska motsvarigheten som väl närmast är Houellebecq, även om numera alla svenska kulturjournalister säger att han borde få Nobelpriset. Hans "unkna" kvinnosyn och processen som jag inte minns hur den slutade då han hade sagt att islam var den mest korkade religionen.
Nog har han fått mycket skäll och nog har alla hans böcker (utom den senaste) blivit föremål för rättsväsendet och rejäla skandaler.
Men om han slår kvinnor och underlåter att betala underhåll för sina barn så är det i alla fall inte det han tjänar pengar på att skriva om. Och det får man väl säga hedrar honom. [Kanske lika bra att jag uppdaterar med en gång, han skrev väl en ganska gräslig bok om sin mamma, nu när jag tänker efter, en mamma som han inte tyckte var någon vidare mamma.]
Medan man strängt taget inte kan bli framgångsrik som svensk författare genom att skriva idéromaner (vilket väl H får sägas göra ändå, även om han blivit mindre kitchig/ytlig i den senaste), man måste vara en riktig karlakarl (eller kvinna med samma ideal och helst leverne) och pissa parnassen i gomen eller vad det nu var han sa för några år sen. Larsson. Enligt någon annan som jag glömt vem det var.
Detta blev långrandigt. Och ointressant.
Tillbaka till Strindberg. I den här boken framstår han som särdeles förskräcklig. Han verkar snart helgalen. Kroniskt förtal av och ständiga processer mot den frånskilda hustrun, där han vill få vårdnaden om barnen, vilket han aldrig lyckas med (manssamhället till trots, liksom; eller möjligen tack vare det?), och så inget underhåll. Och ingen annan betalar det i hans ställe heller.
Medan von Essen träder fram som en människa med stort mod och som faktiskt utvecklas och förändras genom livet.
Ska inte avslöja mer men den var värd de 44 kronor den kostade på bokus.
Men nu återgår jag till att läsa på franska, det ska bli skönt. Sånt som inte har ett dugg med supande skandinaver att göra. Också skönt.
Fortsätter att röja bland våra grejer och slänger bort en del.
Helgen står för dörren, första advent. Det blir mässa och tända ljus. Kanske gör vi knäck. Hej.
Och bara för att säga emot mig själv, här ytterligare en som har ett förhållande till Strindberg. Men det går förstås inte att förneka. Jag vet inte om jag gillar människan Ingmar Bergman (jag känner honom inte) men nog tycker jag att han gjort många fantastiska filmer och teateruppsättningar.
Med andra ord, det går inte att vara skandinavisk(?) författare utan att ha ett förhållande till Strindberg, om så bara indirekt, han finns där i mindre eller större koncentration, som en sorts dimma eller spöke.
Nu ska jag i alla fall släppa det hela. Lovar.
2 kommentarer:
Fast nu är det ju ändå ljusår mellan August och Stig L. - som jag ser det.
August skrev kärleksfulla brev till sina barn, och skickade pengar till roliga saker. Hur mycket han fick lov att vara med vet jag inte. Man kunde ju höra med barnens brev, kanske.
Men jag vet många män som liksom inte får finnas till riktigt för sina barn; de är dissade, inte som Strindberg utan bara som män i största allmänhet. En modern historia av Strindbergsk kaliber kunde vara Al Pacino, som liksom hela tiden får betala för att få träffa sina egna barn. Hans ex tar 300.000 i veckan av honom, och beslutanderätt angående barnens visiter hos far.
Där finns en Strindbergshistoria som Pacino nog aldrig kommer att skriva. Han är väl för stolt för det. För osvensk ; )
Och om Stig Larsson verkligen sagt det där om att pissa parnassen i gommen så är han ungefär lika originell som Sid Vicious. Vicious hur som.
Jo, jag håller med dig, Gabi, Strindberg är mycket mer komplex, och i just den här historien var han alldeles ovanligt läskig. Men den skrev han ju inte själv.
Håller med dig även om SL, det jag ville åt var väl snarare den där "normen" liksom, som jag antar att Strindberg ändå var den som skapade. Besvärlig, (milt uttryckt) karl men också genialisk. Privat och offentlig i samma andetag. Du vet vad jag menar.
Stig Larsson har jag som sagt inget förhållande till, utom ett mycket ytligt som jag fått via media. Jag har inte läst hans böcker eller sett hans pjäser, vad jag vet.
Strindberg däremot har jag ju då någon sorts förhållande till.
Skicka en kommentar