Har läst om Bengt Ohlssons Gregorius, inte för att jag då jag läste den första gången tyckte att den var särskilt bra, utan för att även jag är med i läsecirkel, och vi har bestämt oss för att läsa den ihop med Doktor Glas.
Men Ohlssons bok. Jag fattar fortfarande inte poängen med den. Den handlar om en mycket osäker man som ska föreställa präst och som är gift med en betydligt yngre kvinna. Tiden ska föreställa densamma som i originalet, det vill säga det förra sekelskiftet.
Men det mesta talar för att det här är en bok om en man i det tidiga 2000-talets Sverige. Umgängesformerna, tankegångarna, problematiken.
Jag förmodar att boken är tänkt att stå på egna ben, men det gör den inte. Slutet blir t ex fullkomligt obegripligt om man inte läst förlagan.
Men resten då? Tja, som sagt, det här är en bok om en slemmig karl som våldtar sin unga hustru. Hon går å andra sidan inte ifrån honom, vilket är lite märkligt. Men folk har ju underliga förhållanden även idag. Hur som helst, en djupt osympatisk typ som man fortfarande inte förstår bättre.
Söderberg lyckas ju övertyga läsaren, tycker i alla fall jag. Om man får göra ett enda undantag från regeln att mord inte är okej (för att uttrycka sig blasfemiskt) så vore väl just Söderbergs Gregorius en lämplig kandidat.
I Ohlssons bok är han fortfarande en lämplig kandidat, förutom då att man inte fattar att mordet begås i slutet.
Men var det vad Ohlsson ville åstadkomma?
Alla dessa sidor med långa långa uppräkningar av minnen och sällskapsliv, brunnsvistelse och ny förälskelse, folk som dör och folk som överlever, alltihop slutar ändå i att det är ju en ovanligt tråkig karl som förmodligen stryker med där i Kungsträdgården då Glas bjuder på piller.
För hustrun måste han förstås vara värre än "tråkig". Men för oss andra är han liksom bara en malande självföraktande modern medelklassman.
Och märkligt frikopplad från det som är, eller snarare borde vara, hans historia.
Karln heter Gregorius. Då är man av prästsläkt sen 1700-talet om man är svensk.
Men nejdå, Gregorius kommer från ett relativt fattigt småbruk nånstans ute på landet. Inte ett ord till förklaring från Ohlssons sida av denna anakronism. Småbruket liknar för övrigt mest en svensk sommarstuga.
Och denne präst som sen håller på och kommer ihåg än det ena än det andra. Han har inga som helst minnen från studietiden, eller i alla fall få. Hans småbrukande pappa dör dessutom tidigt. Vem bekostar studierna?
Nej, såna bekymmer har inte prästen, trots att han rimligen borde ha det. Han lallar runt där i Bellmankulisserna där folk hostar och spyr till höger och vänster i rucklen, och han funderar mest på sin egen oförmåga i alla möjliga och omöjliga sammanhang, fast mest i förhållande till hustrun.
Vidare är rummen "höga och vita" i den mån de nu har en färg.
Ja, då är vi i de där samtida lägenheterna igen. För för drygt hundra år sen var rummen mörka, murriga och överlastade med möbler och prydnadssaker, som bekant.
Ja, sådär håller det på.
Nu har jag i alla fall läst eländet en gång till, även om jag slarvade.
Nu övergår jag till originalet. Hej,
15 kommentarer:
nu blev jag lite sugen på att läsa den.. lustmord har ibland den effekten. Gregorius verkar vara i samma klass som Ohlssons bok om Margot Wallström, den är verkligen både gräslig och obegriplig.
Fattar hur du menar. Du kan ju testa. Den är liksom seg och långrandig, något jag kanske inte understryker tillräckligt i den här texten.
Hans bok om Wallström tror jag att jag låter bli. Det märkliga med Ohlsson är att han på ETT SÄTT kan skriva, han finner fina metaforer (ibland) och han har ett ganska fint språk.
Men problemet är att han inte har så mycket att säga på det där språket. Han kan liksom ingenting (verkar det som) mer än att gå omkring och känna efter. Vara Bengt Ohlsson och umgås med andra stockholmare.
Det är på sätt och vis lite synd.
ja det var mycket Ohlsson och hans storögad förvåning över världen utanför tullarna (Stockholms) i Wallström boken också.
Hu.
Ohlsson är det samma person som i Ohlssonfejden som menade att alla som inte ville bygga glashus på Slussen var kommunister?
Jag läste Gregorius när den kom ut och minns att jag tyckte bättre om den än flera bloggarkollegor även om jag störde mig på de många anakronismerna.
Sen kom ju "Mordets praktik" som jag tror de flesta gillade. Jag var litet mera ljum där. I sammanhanget skrev alltid aktuella Grönköpings Veckoblad om hur "Herr skriftställaren H. Söderbergs romaner har posthumt (i efterskott) visat sig vara en veritabel guldgruva, kanske inte så mycket för honom själv (han är f.ö. avliden) som för nutida författare. Sålunda har personager som fru Lydia Stille och hr pastor Gregorius redan blivit huvudaktörer i nya böcker och fler dylika är på gång." Sedan berättar man att en av stadens kulturpersonligheter skall komma ut med romanen "Jag och Doktor Glas". När huvudpersonen läser i tidningen att en av doktorns patienter dött knall och fall skickar hon t.ex. blommor för att muntra upp läkaren. "Rosor, det borde han väl förstå vad det betyder.""
Läste Gregorius när den kom och minns den som seg och liksom slemmig. Och helt meningslös. Har inte brytt mig om att läsa något mer av Ohlsson efter det.
Att Gregorius inte bottnar i den tid som avses håller jag helt med om nu när du säger det och det förklarar säkert en hel del av varför romanen känns så onödig.
Bengt,
Ja, det är samma person. Han förde ett långt och ganska rörigt resonemang i DN om bl a Slussen, men också konflikten i Mellanöstern. Hur snårigt som helst.
Vad gäller Söderberg har ju Grönköping helt rätt. Förmodligen borde jag göra samma sak! Ska ta det under övervägande. Bra tips.
Petra,
Ja, eller hur. Nu är jag ju då med i en läsecirkel och vi ska läsa den här OCH Söderbergs bok, som jag snart är klar med. Den är en lisa för själen, som balsam liksom.
Tack för stöd.
Alla,
Det som är lite märkligt är ju trots allt att Ohlsson för den här boken fick Augustpriset. Ett helt lands recensenter måste alltså ha tyckt att boken var bra?! Sånt ska man inte grubbla för mycket på, för då blir man rätt deprimerad.
Men Augustpriset delas ut av bokhandlarna, Karin. Vilka som sitter i juryn vet jag inte. Men det är ett BOKHANDLARPRIS. Inte som Akademins priser. Eller Nordiska Rådets.
Kanske säger nåt?
Gabrielle,
Jo, det har du rätt i. Fast jag tycker ändå att det är konstigt, för det är ju inte en särskilt bra bok.
Alltså, det finns andra och lika lättillgängliga böcker (varje år) som är lite eller t o m mycket bättre. Nåt skumt är det i mina ögon.
Sälja, sålde, sålt. Skummare är det inte.
Jag har inte läst Bengt O, bara Bengt O Karlsson, så jag säger inget.
Klandra den som klandras bör. Augustpriset delas inte ut av vare sig Sveriges bokhandlare eller bokrecensenter utan av Svenska Förläggareföreningen i samarbete med Posten.
Lars
Okej, Lars, jag tar in denna viktiga distinktion. Den mellan BOKHANDLARE, praktiker, och FÖRLÄGGARE, strateg.
Tack!
Summa summarum blir det ändå lite snarlikt i logiken ; ) Om varför - just Bengt O.
Gregorius fick även Sveriges Radios pris av en lyssnarjury.
Petra: Och då får man betänka vilka böcker som lades fram för läsning det året. Det är väl inte mer än fem-sex?
Skicka en kommentar