Konstdrömmar

Jag funderar på hur den där människan tänkte, hon som spelade psyksjuk då. Hur man är skapt när man kommer fram till att det här är en bra idé. Vilken omgivning man befinner sig i, vilken "kultur" som råder där.
Ett tag i början på nittiotalet umgicks jag med konstnärer, generationen innan den här då, människor som snodde en parkbänk och ställde in i ett museum och sånt.
Jag kunde aldrig riktigt ta det hela på allvar, minns jag. Jag tyckte att det mesta var för dumt. Så småningom skrev jag en bok om den här tiden, en stilla ironisk bok, Arnes kiosk, som handlar om precis just det här. Hur odd en konstnär som gillar att rita och teckna är, hur ensam han eller hon kan vara i de där sammanhangen, hur svårt det är att hitta likasinnade.

Det närmaste jag varit ett projekt av det här slaget är då jag var med i ett "feministiskt nätverk", hack, hette det. Vi var fyra. Vi satt och diskuterade ett manifest på ett sunkigt fik på Odengatan. Sen skulle vi tvångsfaxa det till alla manligt dominerade arkitektkontor. Om de stängde av faxen på natten skulle vi linda det kring tegelsten och kasta in det genom fönstret!
Jomän, det var planen. Faxarna skulle annars skickas från en tobaksaffär som hyrde ut sin fax.
Vår förebild var gerilla eller om det var gorilla girls.
Men vi blev aldrig klara med manifestet, jag minns inte varför, så de manligt dominerade arkitektkontorens fönster förblev hela.

Och allas vår idol (eller var han bara min?) var en kille som bodde i en etta och som hade byggt om den till kontor! Han hade lysrör i taket och egen kopieringsmaskin och ritningshurtsar under sängen! Dagtid när man kom dit så syntes det inte att han bodde där! När vi senare åt middag med honom blev min man överlycklig för äntligen träffade han en svensk som var precis som Strindberg! Idolen satt då och talade om en ombyggnation av det hus där han bodde som om ombyggnaden var riktad mot honom personligen.
De gillade varann, minns jag. Han och maken.

Och när jag blev intervjuad av en ung kvinna om boken, Arnes kiosk, så tyckte inte hon att det gjorde något att den inte var direkt feministisk för hon hade hittat ett kvinnligt nätverk för arkitektur på nätet där jag var medlem. Det gav "cred" sa hon, och det var nog första gången jag hörde det ordet.
Jag fattar fortfarande inte var hon hittade det där nätverket nånstans. Själv har jag aldrig mer sett röken av det.