lördag 4 september 2010

Frånfällen av Einar Askestad

Einar Askestads nya novellsamling Frånfällen (mbm förlag) är något av det mest välkomponerade jag läst på mycket länge. Jag tänker då även på boken som ting med omslag och pärmar och trådbindning fäst i guldstickat tyg. Den ger i allra högsta grad en antydan om vad vi ska få möta.

Senast jag läste något av Askestad så var det Kvinnohistorier, och den fick mig att tänka på musik, pianoklink som övergår i något liknande strömmande vatten för att återgå till att bli pianoklink igen. Då kring orden Jag älskar dig.

Frånfällen är en dystrare historia, höll jag på att säga, men är den verkligen det? Den är uppbyggd på likartat vis, ett antal noveller kretsar kring temat döden. Eller inte döden. Eller någonstans mellan levande och död.
Det låter lite spooky och är det också, den första novellen som också är den längsta är en sorts inre monolog som vi alla känner igen en inre monolog - men förd av någon som förmodligen är död.
Eller inte. Jag kommer vid läsningen av den att tänka på en av Poes noveller där en döende man hypnotiseras i dödsögonblicket och döden inträder men hindras på något vänster av hypnosen. Novellen slutar med att hypnosen släpper och den döde som varit intakt (och faktiskt till och med pratat, om än med svårigheter) geggar ihop till något som väl kallas kvarlevor mer.
Askestad laborerar med något liknande. En prövning av döden. Är döden verkligen helt säkert döden och slutet och man kan inte säga att svaret är entydigt ja.
Kanske mer mja.

Man kan också säga så här: Askestad prövar olika bilder av döden men också vad som finns bakom döden. Om något finns där.
Novellen Ron och Pam, som är en av de mildare i boken börjar så här:

Från flygplanets ovala fönster ser man endast himmel. För en timme sedan var den ljus, nu är den mörk med stjärnor som liknar tusentals nålstick på en svart pappskiva. Vad skulle kunna finnas där bakom? frågar Pam utan att förvänta sig något svar.

Den där pappskivan är liksom den yta Askestad kretsar kring. Vad finns bortom allt det vi vet något om? Han målar den gång på gång i bilder. Den heta ljusa skolgården som bländar den lille skolgossen, beduinen i sin monotona öken på väg mot horisonten.
Som en mur som man vet finns där men som man aldrig lyckats kika över eller under, komma runt. Murytan bakom Goyas kämpande hund (El Perro)- som är omslagsbilden.

Och samtidigt precis tvärtom. Flera av gestalterna kämpar mot orden, mot sina egna tankar och det fängelse de utgör, de tycks sträva mot utslocknandet, tystnaden, vilan. De går inåt, försöker jaga bort orden som efterhängsna flugor men med bara händerna. Det går inte. Det sista som verkar lämna oss är ordet, tycks Askestad säga - återigen i olika tonarter - och detta lilla är det enda som inger hopp.
Kärleken är en illusion, revolutionen och oordningen ett faktum, om än obegripligt.

Landskapet, husen, stränderna, flodbäddarna och bergen, flygplanen och pinjeträden, städerna som är mycket gamla och kvinnorna som ofta har spanska namn ger ledtrådar till platser. Berättelserna utspelar sig ofta kring Medelhavet eller i spansktalande länder. Krig och revolution och någon sorts anknytning till en kolonial epok och en kolonial stormakt finns. En avsatt kungafamilj som stuckit med statskassan figurerar liksom en habsburgsk prins, och så revolutionen, våldet i olika tonarter.
Det här är ingen snäll bok.

En enda av novellerna utspelar sig i Sverige, så vitt jag kan se. Klart och tydligt i Sverige alltså. I de övriga är havet blått och natten het, torgen gamla liksom träden.
Har det någon betydelse, kan man fråga sig. Ja, i allra högsta grad. Trots att jag inte vet hur. Kanske för att jag ibland tror att riktig litteratur inte längre går att skriva på svenska. Det visar Askestad är fel. Men kanske, kanske behöver man våldet, revolutionen och gevären för att ställa människan i hennes sanna dager. Se henne som hon är, utan förskönanden.
Men så är det också språket. Naturligtvis kan man skriva litteratur på svenska precis som på alla andra språk. Men man måste ha ett språk, en tanke som man försöker uttrycka på detta språk man har, och här är Askestad något av en svensk särling. Hans språk är så nära ett tidlöst språk man kan tänka sig. Tidsmarkörer finns som flygplan och elektriska väckarklockor. Fast de är få. Men kvinnorna är fortfarande inte berättarens tjej eller sambo, utan alltid fru. Barnet är barn och pojken pojke.
Jag tänker på alla böcker jag försökt läsa på senare tid som kan sammanfattas som mexitegelvilla, Spånga eller Segeltorp, gillestuga och medelklass.
Generellt rör sig den svenska samtidsprosan i ett tidsspann som sträcker sig från 70-talet och in i nuet. Ingen har djupare rötter i tiden, ingen har ett kolonialt förflutet (bara som ett exempel) - om än bara som dröm.
Det har Askestads gestalter.
(Nu får någon gärna invända att jag har fel och ge exempel på vad jag bör läsa som visar just det. Jag erkänner villigt att jag inte läst en bråkdel av det som kommit ut säg de senaste fem åren.)

En sista grej bara. I den här novellsamlingen sover folk ofta, de befinner sig mellan vaka och sömn, de drömmer och natten är, tror jag, mer närvarande än dagen.
Det är som om natten och sömnen är den enda intuitiva ledtråden in bakom den där muren Askestad hela tiden hamnar framför.
Och då och då, ja, faktiskt hela tiden om man ser på helheten, så bryter han igenom den.

Jag är alltså djupt imponerad av den här boken. Den verkar ha varit lätt att skriva. Handlaget är precist som i en pianosonat (igen) och just det är ju konsten.
Som att se en skicklig jonglör eller en eldslukare eller isprinsessa. Det ser så lätt ut. Det ser så svindlande lätt ut att man får lust att försöka själv.

Och det är väl det jag är gladast för. Lusten att skriva den ger. Tack.

5 kommentarer:

Andreas sa...

Och tack för en text som tveklöst ger lust att läsa själv.

Karin S sa...

Andreas,
Ja, gör det. Jag tror att du kommer att gilla den.

Bernur sa...

Mm, jag håller på att läsa den nu, och jag tycker nog ungefär som du ... Får se vad jag skriver om den ... På ett sätt känner jag igen mycket av Askestads tidigare, på ett annat - inte alls ....

Karin S sa...

Björn,
Jo, man känner igen en del, själva stämningen är sig lik, det där resonemanget om att vara en människa typ. Men det Poeska draget är nytt för mig.
Jag tycker att den här boken är den mest välkomponerade av dem jag läst. Tematiskt mest tydlig också.

Karin S sa...

PS. Det ska bli spännande att se vad du säger, och även mottagandet i stort.