tisdag 21 juli 2009

Kvinnohistorier av Einar Askestad

En bit in i boken slår det mig vad kvinnohistorier egentligen är. Eller snarare, en annan betydelse hos ordet, den så att säga mer ursprungliga betydelsen gör sig påmind.
En man som har kvinnohistorier?
Det fanns en i min släkt någon gång, avlägset sådär. Det slutade olyckligt, mannen ifråga tog sitt liv, inte på grund av kvinnohistorien - men den ansågs ha bidragit.
Kvinnohistorier hör till en annan tid. Kvinnohistorier har resande i korta varor. Män som sitter på Statt i små städer, eller män som är olyckligt gifta i romaner vars handling tilldrar sig under mellankrigstiden. Det är lite som svartabörsaffärer, kvinnohistorierna. Man vet att de finns men man talar inte högt om dem.
De är lite sjaskiga, eller... jo, det är de nog. Det blir sällan eller aldrig äktenskap och barn och någon annan mer seriös historia av en kvinnohistoria. Det blir något annat.

Och det är detta andra Einar Askestad skriver om, eller snarare undersöker. I sin bok med just detta tvetydiga namn. Kvinnohistorier.

Orden Jag älskar dig återkommer ofta. Som när någon klinkar Für Elise på pianot, det är slitna ord som måste prövas igen. Och igen.
Och så får musiken ändå breda ut sig, tills klinket kommer igen. Jag älskar dig.
Gör du?

Kring dessa ord och kring de situationer i vilka de sägs och kan sägas och liksom kan testas även om det inte blir så bra, cirklar ett jag. Oftast en man, ibland en berättare, någon gång en författare, någon som iakttar andra men som egentligen aldrig syns.
En man som någon gång är en äkta man, ibland älskare eller ibland bara man kort och gott.

Men det halvdana eller tvetydiga består. I vilket förhållande står de olika gestalterna till varandra? Hur lever de, vad tänker de? Vad kommer de göra sen?
Inte en aning. De är oftast helt losskopplade från sitt normala sammanhang, om ett sånt nu finns och befinner sig i en situation på gränsen.

De befinner sig också i ett språk utan nämnvärda egenheter. Ett klart språk, ett iakttagande språk, ett språk som inte avslöjar sig - eller dem.
Och de är förmodligen västeuropéer lite på glid, människor som kommit lite på sniskan eller aldrig riktigt fastnat. Människor som rätt som det är ser ett ansikte speglas i skyltfönstret och då reser sig från kafét de sitter på och går ut.
Bara sådär.
Minns jag de sista orden rätt så lyder de: Vart ska du?
Bort.

Och de ger mig lust att skriva noveller, bara för att se vad det blir, vad det blev av dem.

4 kommentarer:

Tobias sa...

Hej, jag tyckte mycket om din text om Kvinnohistorier. Så jag gick ut och köpte den idag. Tyckte mycket om boken också, även om den skilde sig från den bild jag gjorde mig av den utifrån vad du skrev. Det är mycket tjusigt hur han plockar upp Hjalmar Söderbergs specialitet att inleda novellerna med att ge en liksom tillkämpat distansierad (ofta rätt obehaglig) sammanfattning av novellens tema, som sedan följs av en mening om något helt annat som tillfälligt tar udden av det men just läst. Tag novellen "Åsa" till exempel: "en människa försvinner förunderligt lätt ur ens liv, men en efterlängtad vår är efterlängtad i flera dagar efter det att den anlänt."

Karin S sa...

Tobias,
Ja, jag kan tänka mig att det blev lite missvisande, för boken handlar vad jag kan se om samtida människor. Samtidigt var det något i den som var en aning ålderdomligt, tyckte jag.

Ska kolla upp din Hjalmar Söderberg-grej. Själv tänkte jag inte på den, tänkte mest att det här är en bra novellist!

Tobias sa...

Jo, associerar man till Söderberg så är det ju bra. Jag håller med dig det ålderdomliga. Tror du att man bör söka anledningen i att historierna har det där avskalade draget gör att historierna inte alls känns bundna till någon särskild tid eller plats?

Karin S sa...

Ja, och själva språket. Askestad använder ord som fästmö och fru, aldrig sambo eller tjej. Han är noga där, och det sätter sin prägel på det hela. Liksom att bilderna är icke-tidsbundna.

Fast några hintar om tider och platser fanns ju, men inte särskilt tydligt i språket, tyckte jag.