
Har nu börjat läsa om de moderata föregångskvinnorna i Moderata kvinnor i stad och kommun efter 1909. Redaktörerna heter Ann-Cathrine Haglund och Ann-Marie Petersson och boken är utgiven av Sällskapet för Moderata Kvinnors Historia 2009. (Boken kan beställas via den här mailadressen moderatkvinnorna@moderat.se)
Jag har tidigare som hastigast nämnt boken här, apropå att min mormors mor, Gerda Assarsson alltså förekommer i den. Hon var en av dessa föregångskvinnor.
Men nu har jag läst ett första övergripande kapitel av Birgitta Wistrand som behandlar den tidiga organisationen och organiseringen som det heter av moderatkvinnorna.
Wistrand ställer ett antal frågor som även jag har ställt mig då jag inte särskilt välformulerat funderat kring denna mormors mor.
Saken är ju den att vi lärt oss att kvinnor fick rösträtt 1921, det är liksom det stora årtalet att hålla i minnet. Denna rösträtt föregicks självklart av kamp, och där har åtminstone jag läst och hört om Key, Wägner och Fogelstadgruppens kvinnor. Spännande kvinnor som drev de här frågorna, ordnade utbildning och föredrag, stred och kämpade.
Jag läste till exempel Ulrika Knutssons Fogelstadgruppen som kom för några år sen, och som jag fann ytlig och lite jamsig (Oj, oj, oj, kysstes de med öppen mun eller inte?) då hon i stor utsträckning fokuserade på kvinnornas inbördes relationer. Som jag minns det i alla fall. Hur som helst, här kan man läsa en lyrisk recension i Expressen av den boken om man har lust.
Men kvinnornas politiska engagemang och deras kamp för rösträtt och för att kunna bli valda, började redan i slutet av 1800-talet. Och, vid sidan av de liberala eller frisinnade kvinnorna kring Fogelstad fanns alltså högerns kvinnor. Och deras historia har inte i särskilt stor utsträckning berättats. Det påpekar Wistrand och det kan jag bara hålla med om.
Enligt Wistrand beror det här på att högerkvinnorna visserligen tidigt organiserade sig men snart motarbetades av sitt eget parti. Arvid Lindman gillade inte deras i hans ögon alltför stora självständighet och startade ett eget kvinnoförbund inom ramen för det egna partiet. Där plockades ett par mer "lydiga" fruntimmer in, och de två organisationerna stred med varandra om medlemmar och politik fram till 20-talet.
Att detta spelat in för historieskrivningen verkar troligt.
Det är ju inte någon vacker historia, direkt.
Men, när jag läser om dessa moderata föregångskvinnor som engagerar sig för rösträtt, utbildning av kvinnor, sedlighet, kristendom, nykterhet och försvaret av fosterlandet, så tänker jag i mitt stilla sinne att de heller inte passar in i den överlevande vänstermodellen av vad en politiskt engagerad kvinna ska stå för.
Viktigt för dessa kvinnor var hemmet och husmoderns roll även om självständighet förespråkades samtidigt, men framför allt var de för ett starkare försvar - visserligen en klassisk högerfråga, men knappast något man förknippar med "kvinnokampen". Detta att jämföra med Fogelstadgruppens pacifister och Ellen Key. Även Wägner var väl fredsförestpråkare?
Så dessa föregångskvinnor inom den kommunala sfären, invalda efter 1909 års lag som gjorde kvinnor med egen inkomst valbara, har kommit i skymundan. De existerar lika lite i våra medvetanden som någonsin t ex det sena 1800-talsmåleriet.
Att döma av recensionerna av boken, dem jag hittat på nätet alltså, är intresset fortfarande lika svagt. Landsortspress i städer där någon av de här pionjärerna var verksamma skriver, här är t ex Västervikstidningens text där Gerda Assarsson står i centrum. Dock stannar boken på en lokal nivå, som del av en lokal historia. Jag har inte sett någon recension av den som lyfter upp den till en nationell eller varför inte internationell nivå - där den faktiskt också hör hemma.
De stora tidningarna håller alltså tyst.
Det var väl bara vad man kunde vänta sig. Den borgerliga historieskrivningen väntar fortfarande på sina uttolkare, eller om det är omtolkare.
Och bra är hur som helst att den här boken ändå nu existerar!