2 x samma story

Nu tänker jag göra som en kollega, citera Grönköpings Veckoblad, eftersom jag råkade få tag i ett nummer. Innan jag gör det tänker jag dock berätta en liten besläktad historia som i någon mån förstör citatet.
En av makens farbröder fick grå starr. När han körde bil sa han att det var som att köra med yoghurt över vindrutan. När man påpekade att han kanske inte borde köra just då svarade han:
- Men jag känner ju vägarna så väl.
Iallafall.

Gamla kör bra!
Grönköpings Pensionärsförening (GRPF) har å det skarpaste protesterat mot att en av föreningens medlemmar, en 80-årig grönköpingsbo, måste genomgå nytt körkortsprov, av den enda anledningen att han kört med igenimmade rutor på vägens vänstra sida.
Det är inte säkert att man kör sämre bara för att man är igenimmad, framhåler GRFP. Att våra medlemmar inte ser vägen , uppvägs mer än väl av att de har lång erfarenhet av hur densamma brukar gå! Det är för övrigt orättvist att utpeka just de gamla som en särskilt ålderstigen grupp.

Länk till Grönköpings hemsida.

Länktips

Stort tack till Charlie Truck som skriver insiktsfullt om Bodil Malmsten.
Maken till självupptaget navelskådande författarskap har jag sällan stött på.

Jag vill egentligen bara göra ett tillägg till Charlies inlägg som jag i övrigt skriver under på helt. Hon har faktiskt blivit bättre på en grej, BM. Hon läser lite franska romaner, numera. Och då träffar hon faktiskt ofta rätt. Man kan lita på hennes omdöme där. Men tyvärr endast där.

Sen har ju jag en liten teori om hur vi sen kommer att få läsa om hur mycket hon saknar somligt i Frankrike. Och hur mycket som har förändrats (till det sämre förstås) i Sverige under hennes frånvaro.
Alltså, fortfarande dessa naiva och förutsägbara reaktioner, men skrivna som om hon vore ensam om dem i världen.

Och medelmåttigheten har nog större chans att fira triumfer i Sverige. I synnerhet om den är svensk.
Så, bye bye Malmsten!

En dag utan hund

Igår var det en väldigt fin dag igen. Jag var i Cité U med ett av barnen som sportar där och ägnade timmen han knogade runt inne i en gymnastiksal åt att släntra runt över gräsmattor här. Och så tänkte jag på Bodil och hennes traskande i skog och mark med Londi.

I alla fall tycker jag att de här träden, till vänster, är så snygga.

Här ser man något spännande i övre vänstra hörnet, nämligen ett hus som utgör barriär mot Periferiquen, motorringleden kring Paris.
Dumt nog så fortsatte jag inte att plåta då jag fann en gångbro över den och in i Gentilly, förorten strax söder om. Att jag över huvud taget gick över berodde på att jag såg en apoteksskylt lysa där borta på andra sidan och jag behövde ett apotek.
Det var faktiskt ganska spännande och Gentilly såg skräpigt ut och glömt sen 50-talet ungefär. Första boulevarden hette Lénine. Det gör de ofta här i de förorter som fortfarande styrs av kommunister, och några sådana finns fortfarande.

Fast sen kom jag tillbaka och fikade i hörnet på det stora ståtliga huset, där man anar en terrass. Och sen var dagen (utan hund) slut.

De blå boxarna innehåller information om olika franska universitet och högskolor.

Linje 2

Hur som helst vill jag att ni alla trogna läsare av bloggen ska veta att jag inte har för avsikt att avveckla er!
Bloggen tycker jag, sammanfattningsvis (och nu håller jag liksom på och sammanfattar) har gett mer än den tagit. Om jag nu startar en "egen låda" (ska uttalas på stockholmska, med eee) och ritar hus så hoppas jag att ni blir kvar.
Jag tänkte först att lådan skulle heta ArchiEco, men det var upptaget. Nu tänker jag ArchiSuédoise, vilket betyder något i stil med Supersvensk(a), men Archi är också slang för arkitekt.
Jag tänker bli väldigt svensk här, nämligen. Propagera för trä och ekologiska lösningar, typ, för det är vad man förväntar sig av mig. Och värre kunde det ju vara?

Twitter har jag varit utan i tre dagar nu och inte saknat för fem öre, så det är mycket möjligt att det ryker.
Det mesta försvinner nog, men som sagt, inte bloggen!

Dessutom står ett källarförråd i Stockholmsregionen och väntar på 200 böcker, det bör bli ca 4 meter, det vill säga en Billy?

Om jag får inredningsjobb tänker jag företrädesvis föreslå IKEA. Och så danska braskaminer, asbra grejer. Mulltoa om det går och självklart bastu! Mulltoa känner de inte till så bra än, men jag lovar, det kommer! IKEA däremot, ojojoj, det finns inget svenskare. Sverige är liksom inte svenskt om man jämför med IKEA.
IKEA är svaret, skulle jag säga, på alla dessa frågor som svenskar ställer sig om sin identitet. Kolla katalogen och håll klaffen.

Mina böcker

Så kom nyheter med posten om att Bonniers inte vill ha kvar mina böcker. Det var ju rätt väntat. Erbjudandet från deras sida, som jag tycker rätt flott, är att de kör ut 100 ex av varje bok gratis till en adress i Stockholmsområdet.
Okej. Det låter fint.

Berättade det hela för min man och tillade att det av Den gordiska soffan borde finnas ca 800 ex till på det där lagret. Ville man ha fler än de hundra kunde man komma till Samdistributions lager och hämta till något pris man skulle komma överens om.
Maken tyckte att jag skulle överföra detta erbjudande till goda vänner som har öppen spis.

Jag tycker att det här känns helt följdriktigt. Man tänker: Nu avvecklar jag, och med ett brev på posten bekräftas det hela.
Är inte Sverige fantastiskt?

Hej monarkist

Jag drömmer verkligen knäppa grejer. Imorse ringde jag och presenterade mig för någon med orden: Hejsan, jag är styrelseordförande för föreningen Hej Monarkist! Som om jag skulle komma på en liknande tanke?!
I alla fall, då svarade personen i andra änden: Nej, det kan du inte vara, för det är jag också.

Jag har ingen uppkoppling för närvarande så det blir inte så mycket skriver här framöver. Men själv tänker jag alltså grubbla över ovanstående. Vad menar jag egentligen?

Om konstklimatet

Utifrån sett förefaller Sverige alltmer splittrat. Den mediala bilder håller på att krackelera eller om det är själva konsensus och i viss mån locket-på-mentaliteten som spricker i fogarna.

Själv tyckte jag att debatten kring utställningen Figurationer i somras var välgörande. Det framgick dels att konstkritiker av det gamla gardet faktiskt var ute och cyklade och dels att det kanske finns ett intresse för ett något vidare konstbegrepp på svenskt territorium. Jag uppfattade i alla fall saken så.

Innan dess hade vi en debatt i rätt uppskruvat tonläge om Anna Odells verk och en kille som sabbade tunnelbanevagnar, om jag minns rätt.
Även politiker gick då ut och ifrågasatte dagens - konst.

Regeringen beslöt så att ta bort konstnärslönerna. Jag kan inte säga att jag tycker att de är något att kämpa till döds för att bevara, men jag vet heller inte om de egentligen är störande. Jag vet ju det att de där lönerna går till folk som gör saker som de aldrig kommer kunna försörja sig på. Deras verk kan ju ha värde - ändå.
Konsten har alltid varit beroende av mecenater, idag i Västeuropa är den mecenaten staten. Kan inte gärna vara någon annan, för ingen annan varken kan eller vill betala. Dessutom har vi ju fått bilden att staten är garanten för att kulturen når oss alla. Antagligen ytterligare ett revolutionsarv.
Att staten kulturmecenaten i Sverige har djupa rötter i socialdemokratin och därmed antagligen mest stöttar konstnärer som är lojala med efterkrigstidens samhällssyn och välfärdsbygge, är väl i såna fall en smäll man får ta.
Vill man ändra på den saken finns det jobb att göra.
Men jag är inte säker på att svaret, om man vill ha en mer pluralistisk konst, är att strypa pengarna till konstnärerna. Jag tror ju mer, i såna fall, på att starta utbildningar, till exempel i klassiskt måleri - bekostade av staten.
Det här är knappast något man förändrar på en mandatperiod, utan något, om man vill förändring på sikt, måste bygga upp/om från grunden.
(Gäller ju även skolan, vad jag kan se.)

När jag då läser en sån här artikel, att konstnären Johan de Geer hotats till livet för att han uttalat sitt stöd för just konstnärslönerna så undrar jag vart det hela håller på att ta vägen.
Jag har ingen uppfattning om De Geers konstnärskap, vet att han retade USA genom att måla på deras flagga under Vietnam-kriget. Han har säkert retat fler. Och så har han ritat tyger som händer i barnkammare och gjort barnteve.

Om det finns ett sådant hat som den länkade artikeln ovan gör gällande, så är det också allvarligt. Lika allvarligt som de andra frågor som får Sverige-bilden att paja (invandringen är väl den största 250! bloggar länkar till Åkessons artikel i Aftonbladet på knuff.se), utifrån sett.
Det verkar som om detta konsensus som hittills rått faller sönder i smulor, och ur det kommer - våld.

Här skulle jag kunna starta en ny text om hur det är att leva i ett samhälle där just konflikterna lever kvar. I århundraden om så är. Kanske är det dit Sverige är på väg. Konflikter har ju tydligen uppstått, konflikter som inte kan sopas under mattan.
Nu återstår att se hur svenskt etablissemang och resten av befolkningen hanterar detta.

Etat d'âme

eller Vad Bloggar Är Till För
åtminstone var det så de betraktades inledningsvis. Men numera tycker jag nog att bloggarna tagit sig in i den mediala sfären, även om de för den sakens skull inte blivit bättre.

Men det var inte det jag skulle skriva om. Jag tänker nämligen på mitt Författarskap, med en viss état d'âme. Hur det har förändrats, hur det liksom började tveksamt och försiktigt. Hur jag skickade in mitt första manus till Bonniers då jag var 22 och efter ett drygt halvår fick ett illa maskinskrivet brev där det stod att de inte ville ge ut det men att de gärna ville träffa mig.
Jag var naturligtvis hysterisk inombords och det där mötet blev en katastrof som det tog många år att repa sig från. Jag har fortfarande mycket märkliga minnen av det.
I vilket fall som helst, med manuset, en bibba noveller följde ett lektörutlåtande som jag fann fullkomligt ointressant. Rätt snart langade jag alltsammans.
Men efter en sådär fyra fem år var det dags igen. Nytt manus, möte med samma människa efter en evig väntan, de ville inte ge ut men om jag kunde tänka mig att bearbeta det hela så kanske?...
Det såg jag inte heller den här gången någon som helst poäng med.

Och sen dröjde det nog nästan tio år. Och då bestämde jag mig för att löpa linan ut, med ett tredje manus, alltså. Vilket så småningom, efter två omtag och tre år till blev ett antaget manus. Efter ytterligare två och ett halv år en utgiven roman.
Och så småningom samma procedur, ett omtag, med den andra romanen.

Och vad de innehöll? Den första är hemlängtan, rakt av.
Den andra vet jag faktiskt inte vad den är. Vag längtan, ja, men efter vad? Knappast hem, knappast bort.
Den tredje, som vi inte har sett att den blir en roman än, är ett konstaterande: nu vill jag inte "hem" längre. Jag är här, i Frankrike för att stanna vad det verkar. Det beror inte så mycket på mig som att jag har tre barn och att de hör hemma här.
Och att jag inte vill flytta dem till landet i norr som blir mig mer och mer främmande. Naturligt nog, kan man ju tycka.
Det känns, vid det här laget, som om den franska verkligheten är mindre hotfull än den svenska. Jag vill ut i den, inte sitta här och skriva romaner på svenska.

Det här är alltså någon sorts biprodukt av mitt tragglande med ytterligare ett manus, det femte, och det tredje i ordningen som jag försöker fullborda. Och få utgivet.

Men jag hade aldrig tänkt mig att bli författare mer än möjligen som bisyssla.
Och det var nog riktigt tänkt.

Nu uppdaterar jag direkt med sånt som gör att jag inte orkar prata med svenskar längre:
Det här
Vad svenskar inte förstår, vare sig när det gäller Israels eller Frankrikes regering, är att de inte fungerar som den svenska. Franska ministrar försöker lägga sig i det mesta. Så har det alltid varit och det oberoende av partifärg. Men inte bryr sig folk om det! Det är en del av ett spel, mina damer och herrar. Man låtsas vara upprörd och säger att det är avskyvärt, äckligt etc. Och det vet den nuvarande Goncourtpristagaren också. Debatten förs så att säga offentligt.

Eller det här. Lilla gumman. Sett svenska tonårsflickor/unga kvinnor? Jag håller i och för sig med om att medelålders och äldre generellt mer liknar nunnor än sina franska systrar och att det, vid det laget, är mer klädsamt...

Vill bara påpeka att länklistan utgör undantag i mörkret...

Hur man skapar en kulturnation

Mina barn arbetar med fransk litteratur i franska. De analyserar berättarperspektiv, tempusändringar och gestaltning.
De får uppgifter som att beskriva någon inifrån och utifrån, två porträtt - förenklat. Språket ska helst vara litterärt, åtminstone vårdat. De får uppgifter som att beskriva sitt rum med personifikationer. Sängen stod som en morrande hund i hörnet, typ. De gör inte det här en gång, utan genom hela grundskolan, om de fortsätter i gymnasiet fortsätter det där.
Dessutom läser de böcker som ingår i läroplanen, Nils Holgersson tex. Det är obligatoriskt.
Just nu går de i högstadiet.

Henri Cartier Bresson

har helt klart tagit de bästa fotona för fish-projektet. Grejen med många av dem är att det händer saker över hela bilden! Cyklisten är väl ultimat, men det finns fler. Jag tänkte ta några av dem nu framöver.

Den här tiden, ett vagt femtiotal möjligen övergående i tidigt sextiotal i Paris, är för övrigt en sorts guldålder i stadens fotohistoria. Vill minnas att det var Sontag som skrev att då skapades bilden de flesta av oss har av staden, bilden som är starkare än stan själv.
Henri Cartier Bresson var inte ensam om den gärningen, men han var en av de ledande. Lika bra, men på nattbilder var Brassaï. Kanske kommer det lite Brassaï sen, under firrarna.
Men först alltså klarhetens profet: Cartier Bresson.

Jag lägger även fortsättningsvis de hela bilderna längst ned på bloggen där det finns mer plats.

Och nu har jag pillat in en ny och störs av delen av ramen som är så fin på bilden i sin helhet här dominerar. Hm, får kanske försöka hitta en annan...

Idel ädel

Detta med fideikommissen. De allra flesta kritiker tycks ju ha svalt af Kleens bok - rakt av. Budskapet stämmer med "folkviljan": Det här är inte rättvist - avskaffa den här möjligheten till kringgående av arvslagstiftningen.

I kölvattnet på jubelropen kommer dock eftertänksammare inlägg och partsinlagor från andra hållet. På Newsmill förklarar John Murray bland annat att arvsrätten fortfarande i stort sett kan kringgås genom stiftelser. Johan Lundberg slår ett slag för bevarandet av en grupp människor som inte är en del av samtidskören och Per Landin skriver i DN om hur det ser ut på f d östtyska gods idag.

Apropå Landins artikel funderar jag på hur det ser ut i Frankrike, hur den jordägande adeln har det idag. Några fideikommiss är det ju inte frågan om. Tvärtom. Här svepte som bekant revolutionen fram och lagstiftningen blev därefter hård. För att vara rättvis.
Jag gör inga som helst anspråk på att ha någon övergripande koll på fransk adel, dock träffar jag på representanter för densamma framför allt nere i södra Frankrike.
Vad gäller Landins skräckvision att slotten står och förfaller så gäller det här med på sina ställen. I avkrokar kan man köpa ett slott i mer eller mindre ruinskick för en symbolisk euro.
Det finns alltså fler slott än det finns efterfrågan, generellt, och det i sin tur beror naturligtvis på att slotten kostar skjortan att hålla i stånd.
Vanligare ägare till slott idag än adel är gissningsvis krögare med stjärnor i Michelinguiden, modeskapare och företagsledare.
Men, detta hindrar inte att de adliga familjer som lyckats behålla ett hus och en större eller mindre bit mark i sin ägo gör mycket för att bli kvar.
Jag träffar ädlingar som driver konferenscenter och hyr ut för bröllop och fester.
Jag träffar människor som delar upp egendomar och som försöker få dem att fortsätta leva i form av (juridiskt sett) små bostadsrättsföreningar, mitt ute på bonnvischan.

Det finns generellt en stark vilja att en av sönerna ska ta över (alla är överens här, sammanhållningen mot staten är förbluffande men begriplig). Det har med namnet mer än blodet att göra. Men adeln byter inte namn, adeln är också helpetig med att hålla koll på sig själva och varann och vem som är gift med vem och hur ett hôtel particulier i Nïmes (till exempel) övergick från en familj till en annan. Vem som gifte sig med vem och på vilken sida det hela ärvts. Man kan aldrig bluffa sig in i adeln, det finns alldeles för många som håller reda på vilka som seglar under falsk flagg - och gör man det så är man inte välkommen längre, i de gentila salarna.
Det konservativa och ibland smått frimuraraktiga drag, det drag av diskretion som af Kleen och många med honom verkar reta sig på hos den svenska adeln, finns naturligtvis kvar även i den franska. Här var det ju under en kort period förenat med livsfara att råka vara född in i en adlig familj.
Man ligger lågt. Man beter sig många gånger som en sorts subkultur, använder månghundraåriga titlar endast i sammanhang där det inte kan tas illa upp. Med likar och likasinnade.

Så man kan lugnt säga att den kultur som den franska revolutionen försökte utplåna endast gick åt sidan eller under jorden.
Naturligtvis kan man ta ifrån folk deras egendom, på sikt om inte annat, genom skatter. Men man kan inte ta ifrån dem deras historia och deras värderingar.

Och det kommer man inte kunna med den svenska adeln heller.

Bearbetning av manus

Alltså, det knäppa med att bearbeta manus är att man funderar på vad det egentligen blir. Det är ett faktum att om man skriver eller påstår att man vill skriva romaner, så har förlagen en viss idé om vad en roman är och liknar.
Det är ju naturligtvis inte konstigt, de vill kunna sätta etiketter på saker för att sen kunna sälja dem.
Det där tog en faslig tid innan jag begrep, men nu har jag begripit det. Man kan tycka vad man vill om det, men ur förlagets synpunkt är det ju rimligt. Också ur ens egen, om strategin fungerar.

Däremot är det kanske inte rimligt ur någon sorts stenhård konstnärlig synpunkt. Det direkta avtrycket lindas liksom in, blir till något annat, i värsta fall mer konventionellt och också mer igenkännbart. Aha, ska läsaren tänka. Det här är en roman. Eller en novellsamling, eller en prosalyrisk svit.
Men i det sista fallet tror jag kanske att förlaget lägger sig mindre i (den som vet mer får gärna säga emot). Det är när förlag tror eller åtminstone hoppas att sälja som de lägger sig i.
Romaner kan ju sälja. Prosalyriska meditationer mindre.

Så. Någon gång i livet tänker jag, om jag får tid, skriva en prosalyrisk meditation. Som kanske ingen vill ge ut, i alla fall inte det förlag jag harvar med nu. Men där finns en andlig fristad, känns det som.
Och obs, det här betyder inte att jag ändrat mig, här ska startas arkitektkontor.
Men det betyder att jag fortsätter fundera.

Utvärdering av helgen

Jag har startat en grupp på facebook, Vi som hatar broccoli, salladskål, endiver och andra legymer. Än så länge är jag ensam medlem i den. Den verkar inte slå igenom helt, kanske beror det på att jag inte riktigt behärskar sociala medier. Jag tror det i alla fall. Min nya twitterbekantskap Wildenstam påpekar vist att det är bättre att börja på ett socialt medium och bli bra på det, än att hatta runt och klanta sig i alla. Jag gör det senare.
Men sist av allt dör hoppet, som bekant. Jag tror verkligen på den här gruppen som ursprungligen är uttänkt av Bengt O. Det är han som är hjärnan här.

Jaha, så har jag träffat en annan nätbekantskap, Louloulia och lånat ut en bok! Det spännande med det, förutom att se Louloulia i verkliga livet var ett enormt polispådrag runt La Santé, alléer av polisbilar, och vi lyckades inte fatta varför! Det höll fö på hela eftermiddagen. Redan då vi åkte förbi vid ett hade det börjat, om än mindre imponerande, då vi var på väg till lunch hos svärmor. Jag har alltså träffat svärmor och en av barnens äldre kusiner. Inga svågrar eller svägerskor denna gång dock. Man kan inte få allt. Hm.

Och så har jag gjort de gamla vanliga grejerna, handlat mat, denna gång tillsammans med tolvåringen som var till stor hjälp. Jättejobbig grej var en liten starkt illaluktande liten farbror som drev runt i affären. Vi fattade så småningom att han var där för att det var varmare där.
Helgen har alltså varit kall och regnig och rätt dyster vädermässigt.

Och så har jag jobbat en del. Inte med sociala medier, är det verkligen ett jobb? Jag tvivlar. Utan med mitt gamla tjatmanus.

Och så känner jag mig efter den här texten djupt skeptisk till utvärderingar av det egna livet. Men man måste ju pröva.
Hej.

Dröm

Jag drömde verkligen en urkonstig grej alldeles nyss. Någon började förklara för mig att det var på 50-talet som fransmännen började sätta in glasdörrar utöver de vanliga dörrarna, och det visade sig ju verkligen vara en dålig idé.
Jaha, sa jag lite undrande sådär, för det har jag aldrig sett någonstans.
Jodå, folk såg dem inte och gick rakt in i dem. För det första. Och för det andra så satt de ofta så löst så att de trillade på spisar som också stod löst och på så sätt sattes dominoeffekter igång och hela hus kunde brinna upp!

Åh nej, tänkte jag. Det är nån sån där galning som ska dissa Frankrike med sina fördomar nu igen.

Framtiden

För att säga som det är. Exakt som det är. Jag har skrivit ett manus som är en uppväxtskildring. Trots blandade erfarenheter av Bonkers förlag skickade jag det till dem. De var (som vanligt) på sätt och vis mycket positiva, men sa ändå nej. Rättare sagt, de sa jobba vidare, något de gärna gör om de tror att något kan bli bra.

Okej, sa jag, jag ska se vad jag kan göra.
Och nu håller jag som bäst på att fundera på det, mot bakgrund av föregående inlägg (inklusive kommentarer). Jag är väl medveten om att det här aldrig kan bli något. Jag kan aldrig bli svensk författare därför att jag aldrig kommer att vara i närheten av att försörja mig som svensk författare. Inte ens med de mest optimistiska och verklighetsfrånvända kalkyler kommer jag kunna det.
Bra.
Då vet jag det.
Jag har ingen som helst lust att skriva halvhjärtade tidningsartiklar för svensk press, jag har för övrigt ingen som ber mig göra det heller. Då är läget rätt dåligt att få dem publicerade. Och även om jag hade det så skulle jag få jobba häcken av mig och ändå inte komma upp i ens en halv månadslön. Året om, dygnet runt.
Jag har i ärlighetens namn inte heller någon lust att mycket ovisst vänta på statliga kulor som det verkligen inte är säkert att jag får några och som för övrigt inte heller på långa vägar kommer vara något av en försörjning. Om de ens trillar in. Om de ens finns kvar.
Och själva principen bär mig emot.

Jag kan ju bara säga att det här framtidsperspektivet är helt främmande för mig. Börjar bli. Jag tänker helt enkelt inte ägna mig åt ett sånt loserjobb.
Jag gillar att skriva, men det räcker inte.

Så. Nu gör jag klart den här grejen (tror jag) som jag ändå påbörjat. (Eller också gör jag inte det?)
Sen struntar jag i det här.
Det ska faktiskt bli otroligt skönt.

Vad jag tänker göra? Starta eget arkitektkontor! Jag har en dator och jag har en telefon, det bör räcka. Till att börja med!

Kristallkulan

Vilken framtidsbransch man givit sig in i!
Nu ska författarna få ännu mindre pengar, enligt en artikel i SvB. Eller rättare sagt, överproduktionen av böcker i kombination med rabattkrav från alla möjliga håll som jag inte begripit, återförsäljare och distributörer tror jag, gör att marginalerna minskar. Bonkers verkar ha sparkat ca 10% av personalen under den senaste tvåårsperioden och går i bräschen för "förändrade avtalsmodeller" eller vad de nu kallar det hela. Dessutom har man under en längre tid aviserat att man kommer att ge ut färre böcker i framtiden.
Detsamma gäller även de andra förlagen, bör man väl tillägga.

Det blir alltså mindre pengar, eller antagligen snarare osäkrare pengar och för all del ännu mindre, voire inga alls, plus ännu längre väntetider, allt enligt det senaste årets rapporter i Svensk Bokhandel.

Förvånande är det egentligen inte. Om de flesta skönlitterära böcker bonkrarna ger ut ger den vinst min andra roman gav så är det här helt följdriktigt. I princip kan mina två böcker ännu inte gett någon vinst alls att tala om. Jo, kanske den första, men i sådana fall marginell. Den andra måste vara en ren förlustaffär eftersom de knappt sålt några alls av dem och eftersom jag ändå fick det förskott som var praxis då. (Och eftersom den ändå producerades också.)
Vilket i sin tur i och för sig var en löjlig summa i förhållande till den tid jag lagt ned på texten.

Hela den här branschen håller alltså på att förändras. Den modell som rådde förut, den så kallade gungorna och karusellen-tanken håller nu på att skrotas helt. Visst, några olönsamma författarskap måste man väl i rimlighetens namn behålla, men dessa olönsamma författare ska då bara få i stort sett glädjen att komma ut på Bonkers.
För de vet lika bra som förlaget att de har ännu mindre möjligheter att nå ut med ett litet förlag...

Så det gäller att ha is i magen och egen förmögenhet, om man tänker sig en framtid som seriös författare idag.
Det tål att tänkas på.

Det är liksom "den svenska modellen" inom förlagsbranschen som går i graven nu. Bonkrarna hade en ohelig pakt med staten. De gav ut seriösa författare, väntade tålmodigt på genombrott som så småningom kom och staten sköt till pengar så att författarna någorlunda linvnärde sig, den så kallade biblioteksersättningen.
Nu slutar Bonkrarna så gott som helt att ge några stålar till de olönsamma (Jo, jag fattar att lite blir kvar, men utslaget på hela gänget så måste den summan ändå minska avsevärt, som jag tolkar det här) och hur staten förhåller sig återstår att se. Än verkar ju författarfonden behålla sitt uppdrag och sina medel, men vilka som i framtiden kommer i åtnjutande av pengarna är förstås inte klart. Om de då finns kvar. Jag gjorde en googling på det där nån gång och har glömt det exakta resultatet men den stora majoriteten som har författarpenning är född på 40-talet. Några födda på 50-talet och en född på 60-talet (var det då i alla fall) och så några som var ännu äldre förstås. Minns jag rätt om det var nånstans mellan 70 och 80% som var födda på 40-talet och tidigare? Tror det.

Alltså, kommer det bli någon tillväxt här? Kommer en ny generation just seriösa, alltså skönlitterära författare kunna etablera sig?
Osäkert, skulle jag säga.
Och ändå tror jag det. De kommer bli färre, få mindre pengar för sina böcker, kanske mindre från staten, men jag tror ändå att de kommer finnas.
Vad de kommer att leva på, däremot, klarar jag inte att sia om.

Integration

Att ett sånt här förslag behövs, eller att politiker anses att det behövs i alla fall, är ett tecken på att något inte fungerar.
Alltså, invandrare (i Sverige) ska gå en sorts kurs där de får "lära sig" ("veta" är väl ett bättre ord) en del om "svenska värderingar". Och sen verkar det som om de får prov på det. Om de tillägnar sig värderingarna och gör dem till sina bara för att de hört talas om dem är väl högst tveksamt, skulle jag säga.
Bloggarna hånar och raljerar, och visst, det låter ju urdumt. Och visst kan man skriva om att det är orättvist att dela upp i ett "vi" och ett "dom" och så vidare.

Och samtidigt kan jag ju bara konstatera att efter femton år i Frankrike så vet jag onekligen mer om franska värderingar, men jag skriver inte under på dem allihop. Och jag har mycket kvar att lära.
När är man integrerad, som invandrare?
Aldrig, skulle jag påstå. När man börjar förklara för sina landsmän hur de i det nya landet tänker, när man börjar kunna se mönster och historiesyn - ja, då har man kommit en bit på väg. Men inte sjutton är man integrerad för det.

Och inte vet jag (och det är väl det de som raljerar vill visa, men det blir ju löjligt när helyllesvenskar sitter och talar om något de har noll erfarenhet av) om jag vill göra alla franska värderingar till mina. Heller.
Vad jag däremot kan konstatera är ju att integration tar tid, det är över tid och i mötet med det nya landet som man sakta börjar ändra uppfattning - integreras.
Och det behövs en oändlig mängd situationer, allt från det allra vardagligaste ytliga till dem inom familj och arbetsliv för att man ska se skillnaderna.

Jag utgår ifrån att de allra flesta invandrare, som jag själv, är villiga att anpassa sig så långt så att de fungerar, kan göra sig förstådda och tjäna sitt uppehälle i det nya landet. Redan det är rätt mycket, kan jag säga.

Men om man nu föreslår den här sortens "kurs" för invandrare, så är väl det antagligen för att den naturliga process jag själv är utsatt för inte sker på naturlig väg. Det vill säga, invandrarna stöter inte på svenskar och deras värderingar i en mängd situationer.
Och då försöker man skapa den "kunskapen" på konstlad väg. Som att sätta en blivande smed vid skolbänken för att han ska läsa om smide (och han får aldrig komma i närheten av hammare och städ).
Jag kan väl bara säga att jag inte tror ett smack på metoden.

Uppdatering: ja, här har vi ett sånt där svenskt blindstyre, på ledarplats dessutom, som inte ser eller tror att det finns någon svensk kultur. Flytta utomlands några år, säger jag bara. Så blir du varse en hel del om den svenska kulturens både värden och brister.

Saker som stacks

Det regnar här. När man står i köket som har fönster mot ett smalt ljusschakt, en courette, så slamrar regnet mot plåttaket där nere på botten.

Jag tänker på att kläder när jag var barn fortfarande stacks. Jag tror inte att det finns några barnkläder som gör det längre och tycker förstås att det är bra.
Det finns så mycket som inte finns längre. Finns tagelstoppade matsalsstolar längre? De sticks också, i alla fall om man har klänning på sig. Och är liten.
Nyponsoppan stacks också.
Och så gjorde man en grej på handleden på varann, man vred skinnet och kallade det tusen nålar. Det stacks, det med.

Men det fanns inga fästingar att tala om, och huvudlöss hade jag aldrig. De sticks numera.

Och så finns det en sorts stickig sallad här som jag inte vet vad den heter, det känns som att käka en tistel.

Beskt var det också mycket som var. Endiver, det var gräsligt. Maken till besk grönsak har jag aldrig stött på, varken förr eller senare.

Tänk om allt egentligen fortfarande är likadant, lika stickigt, beskt och äckligt, fastän man som vuxen inte märker det längre?

Tävlingen sjunger på sista versen

Jag har bytt bild, och det här är nog väldigt lätt. Det är alltså inte det som syns på bilden som ger vinst, utan det som ligger till höger om och nedanför bilden.
Ledtråd: ett stort barockrum.

Vidare för dem som orkar så har jag lagt alla bilder/svar hittills längst ned på sidan. För den som orkar skrolla.

Jag har en örn i mitt blodomlopp

skrev en gång en god vän till mig. Hon är poet. Det är inte jag, men jag gillade formuleringen, minns jag och började omedelbart ta reda på vad det kunde vara för en örn. Jag tror att jag menade att det var den här:

Havsörn Haliateeus albicilla. L 80-92. V 200-240. Häckar sällsynt i kustområden och fjälltrakter. Det väldiga risboet vanligen i grov fura. En ganska trög örn, sitter och spanar i timmar. Lever på fisk och sjöfågel, ofta as. Gammal fågel har vit stjärt, gul näbb och blekbrunt huvud, hals och bröst. Ungfågen ser i stort sett helmörk ut på håll med ljusare (rostbruna) fält på övre mellersta vingtäckarna, samt med ljus näbbrot (eg. tygelfläck). På närmare håll ses att huvud/hals är mörkt brunsvarta liksom minsta vingtäckarna. Stjärten är mörk (ser dock ofta ljus ut utbredd och genomlyst!). På närhåll ses ofta en ljus armhålefläck. Årsungen har svartfläckat rostbrunt bröst, 2-3-åringar brun undersida med vitfläckighet. Kretsflyger ofta, lätt igenkänd på betydande storlek, täml. lång och smal hals samt grov näbb och kilformig stjärt. Verkar mycket tung. Aktivt flyg med långa, grunda vingslag glest avlösta av korta glid, varvid vingarna hålls rakt ut eller något nedåtkupade. Skriker spillkråkelikt hamrande "kli kli kli kli kli".

ur Alla Europas fåglar i färg En fälthandbok (1975)

Ja, jag gillar den här texten. Det var mest det jag ville ha sagt. Den är otroligt bra helt enkelt. Uttrycksfull om en "trög örn".

Ur ett pågående projekt, i brist på annat

Ett tag tänkte jag att jag ville skriva den här berättelsen på franska. Det blir så annorlunda då, när man ser alltsammans genom ett annat språk, så ännu mycket mer avlägset - och exotiskt.
Inlandsis heter inlandsis även på franska. Ändmorän kunde jag inte hitta, men flyttblock fanns och rullstensås. Många ord fanns, men själva sammanhanget, människorna som byggde i den där skärgården som fortfarande reste sig på grund av landhöjningen. Mitt ute i ödemarken. Det kändes oöverstigligt.

Det finns så mycket vägar i Frankrike, man kan alltid ta en mängd olika vägar från ett ställe till ett annat. De äldsta är de romerska vägarna, stenlagda och raka som linjaler genom landskapet. Vi bor vid en av dem, rue Saint Jacques, vägen mot Kompostella.
Hur få en fransman att förstå att i Sverige finns, om man har tur, en väg. Om man har otur ingen.
Idag finns faktiskt två vägar in till stan från Bollmora, den gamla vägen har kompletterats med en motorväg. Men Nackareservatet ligger kvar. I Paris hade det varit mitt inne i stan.
Hur få någon att förstå det?
Vägarna ligger i lager som språket självt, allt är så ordnat här. Det finns inga impediment, inga dungar med sly och blåbär mellan höghusen.
Att skriva om detta på franska kändes som att stapla kartonger istället för att likt en fågel väva ett bo av kvistar och strån.
Hur man ordnar sina minnen till en berättelse. Hur man ordnar dem till något beboeligt, till ett hem. Eller åtminstone något överblickbart - vilket väl kartongerna hade blivit, en vägg full med etiketter på gavlarna. ”Farmors våfflor”, ”Pappas nya båtmotor” och så vidare.

Och samtidigt kan det inte hjälpas: Jag ser numera det där landet jag växte upp i på ett ännu större avstånd än jag hade gjort om jag åtminstone hade bott kvar i det. Jag ser det genom ett annat språk, genom en annan ordning, genom ett annat sätt att vara och resonera.
Genom en bakvänd kikare, nere på Stockholmsoperans scen.
Landet utan vägar, det väglösa landet.
Landet där staden ligger på skär och holmar, där den ännu inte sträcker sig över gammal sjöbotten, där den ännu inte griper ned i marken, där den inte lämnat spår på djupet. Inga katakomber och inga gamla stenbrott att balansera över (enjamber) med nya byggnader. En stad som ligger på ytan.
Ett språk som ligger på ytan?
Nej, men ett språk som lämnar mycket åt användarens intuition istället för åt ett gediget regelverk att följa.
Franskan byggs med välhuggen kalksten ur samma brott som romarnas. Staplas foglöst med närmast våldsam precision till Monument. I stil med triumfbågar och mausoleer. Arkader och palats, kajer och broar. Överallt tar den sig fram och lägger sten efter sig. Inte skulle en fransk lantmätare komma på att bygga runt en gammal sjöbotten. Nej, han skulle bara göra en stadigare grund. Mäta, kalkylera och bygga.
Så rasar detta språk fram genom landskapet och täcker in allt.
Tilltron till språket, är, trots vad man kan tro, enorm här.

Och här sitter jag med min svenska och försöker förklara entitans läte om våren. Den tid då björkarnas fina grenar blir violetta och himlen är alldeles kallt blå och gärdena ligger i klara grå toner mellan dungarna. Smutsig grov snö kvar i enstaka norrlägen.
Fåglarnas lockrop genom vidderna.
Hästhovens seger, smältvattnets seger över isen.
Inlandsisens tryck över landet som en bild av ångest.
Isens tryck över landet som en bild av ångest.
Jag kommer från ett land som fortfarande andas, ett land vars bröstkorg sakta, sakta häver sig.
Ett land där man måste ta upp båten ur sjön på hösten.

På franska skulle jag fortfarande kunna berätta för dem om det här landet jag kommer från, men jag inser att själva språket skulle deformera min utsaga.

Ledtråd - nej, för resten

Vi fortsätter höstlovstävlingen med nya bilder. Svårt att hitta en bra bild på den här grejen. De flesta hade bara givit gröna löv (övre vänstra delen). Och så tycks det under en period ha legat en jättestor, närmast Gogolsk näsa i, vilket inte jag var ute efter. Hur som. Nu tävlar vi. Som alltid på egen risk!

Idol olika årgångar

Satt och tittade på klipp från Idol 2007 på Youtube med dottern. Hon pustade över hur jobbiga och svenska de var allihop (de pratade på dialekt och hade toppluva, typ). Sen ville hon kolla på en audition från 2006 men då sa jag att det kan vi inte göra, det är ju jättegammalt!
Hon bara stirrade på mig.
Tydligen, kom vi på sen finns det Idol 2009 också. Som håller på nu.
Det tänker jag inte följa. Däremot Nouvelle Star då det sätter igång. För det är jättebra.

Hiroshima mon amour

Kom förra fiskunderlaget från. Nu har jag återgått till arkitektur igen. Vilken byggnad alltså? Och eftersom jag tyckte att fiskarna såg ut som ohyra så har jag reducerat dem lite, tillfälligtvis.

Uppdatering: Och eftersom Laura har svarat rätt så har jag mixtrat med fiskarna. Vadå logik.

I djurens värld

För en tid sen kallade Lars Vilks Anna Brodow Inzaina dyngsprätt, apropå att hon inte höll med honom om något. Jag orkar inte riktigt länka fram inläggen för poängen är inte diskussionen utan ordet. Det är ett kul ord. Lite originellare än många andra av det här slaget i kulturdebatten där folk väldigt ofta kräks över saker eller kallar dem för skit. Vill minnas att Maria Schottenius t ex kallade Noréns dagbok för en hink skit och menade att eftersom den var det skulle den behandlas som det.
Jag menar, då är dyngsprätten faktiskt roligare?
Men, vad jag grubblat på sen dess (och det här var ett tag sen) är genus här. Kan en kvinna sägas vara en dyngsprätt?
Dyngsprätten är för mig med nödvändighet en tupp. Tuppen står på toppen på gödselstacken och gal in dagen. Han kråmar sig och sprätter, ja? Och eftersom han står där han står så blir han en dyngsprätt. Eller?
Kan någonsin en höna inta samma position?
Nej.
En höna kan vara eller bli högsta hönset. Inte heller det är väl särskilt vackert att vara i överförd bemärkelse, precis som ett hönshus som liknelse är ett ställe där ett jäkla kackalorum råder. Alltså inte ett särskilt förtroendeingivande företag eller vad det nu kan vara.

Det som bekymrar mig lite är hur pass liten koll folk verkar ha på genus bland djur. Ett fruntimmer kan inte tuppa sig, svåreligen brösta sig (för även det gör tuppen), inte stå på ett ben och gala. Kråma sig kan hon, och säkert en massa annat ur den domestika fågelvärlden. Kackla, värpa(?), ruva (på hämnd). Hon kan nog även vara ett så kallat mobbarhöns.

Om man ska gå lite längre så kan man tänka sig t ex ett ord som tjurnacke. Den enda kvinna som skulle kunna ha det i mina öron är en fd östtysk brotterska eller nåt i den stilen. Jag menar, de här orden som är bundna till djur och kön kan inte överföras om inte människan också börjat mackla med kön?
Man kan naturligtvis tänka sig en hbt-tupp. Eller höna. Men i hönans fall så riskerar hon att bli hackkyckling i såna fall. Dyngsprätt blir hon knappast, som jag ser det.

Frågan är bara om någon håller med mig.