Design

Igår kom jag i kontakt med en diskussion via fb som förmodligen redan är över, apropå den här grejen. (Sidan kan alltså vara ändrad efter det. Här är i alla fall länken: http://blog.trendgruppen.se/)
Som jag fattat det hela har alltså NK ihop med någon eller några designers gjort ett antal föremål som enligt dem som formgivit dem ska ge oss anledning att fundera på jordens alla orättvisor och gränslösa misär.
Påslakan med wellpappsmönster, den klassiska hemlösa "sängen", är väl det tydligaste exemplet.
Den som orkar läsa kommentarerna kan konstatera att folk blir väldigt upprörda. Särskilt över att designen tydligen knyter an till occupy-rörelsen (som jag har dålig kläm på, erkänns), men också i övrigt.
På vilket sätt hjälper det här folk då? tycks vara det givna svaret.
Samt ett konstaterande om att det hela är "smaklöst".
Och det är det väl antagligen. Jag menar, det går att få till snyggare mönster på påslakan både med blom- och geometriska motiv.
Men i övrigt.
Jag fattar inte.
Jag är kanske dum, men jag fattar inte varför det skulle vara mer upprörande att köpa svindyra lakan (för det utgår jag ifrån att de är) med kartongmotiv än med rosor, när problemet kvarstår i vilket fall som helst: det finns en massa människor som inte har någonstans att bo.
Okej, designern blir kanske rik på det här?
Ja, i såna fall så tar han väl i alla fall inte pengarna direkt från de hemlösa eller utblottade, utan från dem som har råd att handla på NK.
Jag kan inte se att det här projektet är värre än en massa andra designprojekt.
Jag är över huvud taget skeptisk till den svenska tolkningen av design, något litet tillägg till en vanlig som gör att man ska köpa mer, verkar det som. Eller helt onödiga prylar av typen ställ.
Jag tror mer på hantverk än design, mer på trial and error än på formgivning. Vilket naturligtvis inte hindrar att det finns föremål som är formgivna och vunnit på det.
Men en trägaffel är en trägaffel, liksom.

Som jag fattar det här projektet så är det faktiskt en lyckad happening. Killen har lyckats epatera borgarna.
De rättänkande, occupy-greenpeace-what-ever-kramande, de som handlar designade påslakan på NK, helt enkelt.
Grattis!

Floder, örnar och kaffeserviser

Dagarna är frusna, det är trögare att gå genom kall luft än ljummen, mild, fuktig, eller varm. Kanske inte varm, det kan vara jobbigt.
Men det är som om själva luften har stelnat lite.
På trottoarerna ligger ett tunt lager salt, som om någon hade laserat dem (ojämnt) med vitt. De syns mycket bättre. Gatstenen i sina bågar. Stenen, den vi går på, underlaget. Ur den reser sig än mer sten. Hus och ännu fler hus.
Vi sackar. Så har det alltid varit. Barnen är alltid sjuka eller åtminstone hängiga mellan jul och februarilovet. Så även i år.
Och huset vi bor i slås sönder och samman, det känns inte riktigt stabilt, det här. Som om man kunde trampa igenom och hamna i svart virvlande vatten.
Fast Seine är aldrig svart, den är beige och grå och grön, men aldrig svart som Stockholms ström om vintern. Och inte virvlar den heller, den flyter på som floder gör. Jag uppfattar den som trög. Ungefär som en havsörn, som ju är en trög örn.
I Prag var floden svart och snabb, krusades i vitt. Tårtpapper. Används det fortfarande? Och såna där små runda virkade plättar att lägga mellan kopp och fat i finare kaffeserviser? Ihop med de ärvda kaffeskedarna i silver, så lätta som fjädrar, men skållande heta efter bara en minut i koppen.
Av detta kan man dra slutsatser.
Metall är goda ledare av värme och elektricitet. Floder... är floder helt enkelt.

Jag funderar på att gå ut och köpa varmare strumpor och undertröjor till barnen. 

Päls

Jag har tagit fram min fårskinnspäls från åttiotalet, den är stor som ett hus. Det var på axelvaddarnas tid, långa avsmalnande siluetter, ungefär som skyskrapor i en tecknad serie.
Jag kände mig rik i den, alltså rik i bemärkelsen "Nu gör det inget om jag blir hemlös, jag fryser inte ihjäl då." För rik var jag förstås inte, då heller.
Och så tänker jag på Ingela som på samma 80-tal (lite tidigare, kanske) hade sin mammas gamla fårskinnspäls från 60-talet. En lätt gulnad lårkort och lite insvängd sak. Så OMODERN, tänkte jag då.
Skrattar bäst som skrattar sist, ja?

"Vilken konstig jacka." sa sonen när jag följde honom till skolan.
Jomän, konstig var ordet. Några djurhudar och grått sidenfoder ur en annan tid, ett annat liv.
Köpt på PUB, halva priset. Februarirea. PUB finns inte kvar och halva priset finns förstås inte heller kvar.

Men det är faktiskt som att gå omkring inne i en bostad, när man har en rejäl päls. Som att titta ut ur något, som att man hade en feåglholk omkring sig, om man nu vore fågel.
Och det är bra för idag ska jag ut och ränna på stan. Dagen ser ut att bli klar och blå.
Och kall.

Frågetecknen hopar sig

Nu säger polisen att deras station förmodligen blivit sprängd för att de varit för framgångsrika. Men hallå, som man säger idag. Vari ligger den framgången?
Är det inte lite som när Juholt menade att han blev avsatt för att han skrev så vassa kulturartiklar?

Jag tycker att det är jätteläskigt det som sker i Malmö. Jag har följt rapporteringen om hur den judiska församlingen har det. Hemskt.
Och så folk som blir nedskjutna på löpande band.
Och vi andra får inte veta mycket om dem, vilka är de? Bakgrund, jobb, sociala förhållanden?
Så gott som inget, utom att den 15-årige pojken var invandrare (kanske också snubben som renoverade ett kafé?) och att hans föräldrar, naturligtvis, var förkrossade.
Jag läser inte på flashback och andra ställen där man - kanske - kan få mer upplysningar.
Polisen talar om "grov kriminalitet", då ser jag tatuerade kåkfarare framför mig, medelålders karlar med slokmustasch och missbruksproblem.
Är det dessa som nu börjar skjuta kaféägare och 15-åringar?

Jag har svårt att få ihop det.

ARCHISUEDOISE

Nu är jag på lite bättre humör. Har tagit hand om den akuta delen av papperassen. Har fakturerat.
Testade fakturan på dottern som ändå går nåt i stil med ekonomisk (eller om det är samhällsvetenskaplig) linje.
Jaaaa, sa hon dröjande.
Tycker du inte att jag ska ha lite mindre bokstäver, sa jag.
Jo, det tyckte hon.
Och sen frustade hon till.
Företaget heter ARCHISUEDOISE (Jag kör courrier som typsnitt, nämligen)
Det betyder supersvenska, ungefär, fast archi står för arkitekt också, på nån sorts slang- vardaglig franska.
Har du sagt det till pappa, undrade hon.
Nä, sa jag.
Det kan du inte ha, sa hon. Det är jättekul, men det låter helt oseriöst.
Just det, sa jag. Och har det naturligtvis kvar. Har bokat in namnet hos gmail och blogger, bara så att ni vet.
För vadå, ska man ha tråkigt, så kan man ju lika gärna ha kul?!

Och bloggen tänker jag mig som något ganska så fantastiskt, en livsstilsblogg helt enkelt, i nysvensk nyenkel design...
Nähä, inte det.
Jo, men jag gör det. Tänkte plåta alla aaltovaser jag ser med trötta tulpaner, alla parker med vass (nytt mode kring statyer här, har jag märkt), konstiga grejer som har med livsstil att göra.
Med iphonen.
Det är alltså tanken. Och så tänkte jag att det skulle vara tvåspråkig, för antalet beställare im Schweden blir nog begränsat. Möjligen antalet i la France också.
Men man har projekt, det har man.
Och livsstil.

Hej.

Pjuttmugg

Jag har kommit på ett nytt ord. Pjuttmugg. Man använder det om sina motståndare i alfapet, ordspill på nårska. Du, din pjuttmugg, säger man då. Fast på nårska. Typ Mjuttpugg, liksom.
Annars gör vi gratäng här. Nästa dikt kommer nog att handla om det. Gratänger. Jag tror jag har en ingång där.
Nu tänker jag uppdatera lite oftare. Pjuttell på er. (Nu verkar jag berusad, men jag lovar, jag dricker nada. Bara vådis. Hej.)

Vårljus

En udda strumpa
i livets torktumleri
har ingen kumpa-
n, inget alibi

Här kastas plast och purjo
Hej vilt i lagom galopp
Du säger det är som sig burr,
Jo, men fatta, a.k.a. flopp

En ensam strumpa fladdrar
På halv stång

Det är livets gång.

Er potät, K. Stenskott

Allsång igen

Har fått min ipod uppdaterad igen, och tänkte därför köra en ny omgång av serien Att sjunga med brytning. Denna gång även om man inte har någon brytning. Men något fel ska det i alla fall vara, en dialekt liksom.
De här pépéerna är jättegulliga, tycker jag. De sjunger klassiker som Ring of fire, I faught the law och Passenger. Allt lika bra. Och även om solisten inte kanske bryter så har han väl i alla fall en liten läspning. Det räcker.

Uppdatering, eller jag kom på en grej till. När jag lyssnar på de här farbröderna så kommer jag att tänka på en kompis som i en av de här lite söckersöta filmatiseringarna av någon av Astrid Lindgrens böcker, Madicken, tror jag, så finns det en scen vid en Valborgsmässoeld där en en husmorsföreningskör sjunger vårvisor.
Man hör de där liksom lite tunna gamla stämmorna och de är ganska rörande, just för att man hör åldern i dem (som här). I alla fall. Nu kommer jag till saken. I den scenen är en av mina kompisar helt övertygad om att hon hör, i den där kören, Astrid Lindgren själv.
Vilket jag tycker är lite skumt.

Nå, här har vi Karibiens Ture Sventons, jag älskar när han sjunger Nutting och I tink. Det är som när sonen ska prata engelska på franskt sätt. Antingen säger man på franska, aj lajk och aj ejt. Jag gillar och jag hatar. Eller också försöker man få det bättre: Haj lajk och Haj Hejt, det finns inga mellanting. Påstår han, alltså.

Så nu vet vi det. Hej.

Utflykt

När vi satt på bussen hem igen så tyckte vi båda två att det kändes som om vi varit på en utflykt, inte långt bort, men ändå. Vi hade liksom fallit ur mönstret, vårt vanliga beteende, vår vanliga lunk.

Det började på vägen till simningen. Sonens simning. Vi åkte förbi place d'It och hela platsen var smyckad med kinesiska lyktor och banderoller i rött med kinesiska tecken i guldskrift.
Vad är det här, undrade sonen.
Det står nog Gott Nytt Drakens År, sa jag, för det var ju nyår i Kina häromdagen.
Och det här är ju Kinakvarteren, tillade jag.
Är det? ekade sonen, som tydligen inte visste det, trots att han drömmer om att åka till Kina.
Ja, kolla nu om inte några av tecknen föreställer röd eller grön drake, sa jag. (Vi spelar nämligen Mah Jong ibland, och känner igen dessa två.)
Nej, sa han, och draken är en vattendrake, den är blå, förklarade han.
Men så kom en banderoll där skriften var på franska och det var mycket riktigt en lyckönskan om god hälsa inför det nya året, underskriven av Bröderna Tang.
Det är den största och bästa kinesiska matvaruaffären i Paris, förklarade jag.
Var ligger den, sa han.
Precis här, sa jag.

Vi bestämde oss för att gå dit efter simningen.
Sen simmade vi, fast inte som vanligt för fröken kom inte, så vi gick in båda två på vanlig biljett och simmade ihop. Han hade blivit mycket bättre och kunde crawla. En fröjd att se.

På hemvägen gick vi till Bröderna Tang. Där fanns förstås en massa frukt och grönsaker vi inte kände igen. Vi köpte två mogna mango och litchis. Små bananer som var som ett diadem.
Han ville mest ha kinesiskt godis, så det köpte vi också. Det var en massa guld och rött på det med. Sen kollade vi på snabbmat i enpersonsportioner, köpte ett urval nudelsoppor. Han förklarade att i Kina är det mycket snabbmat.
I kassorna pratade alla kinesiska och så gott som alla kunder var asiater. Affären var stor och skräpig.

Och sen tog vi alltså bussen hem igen, och det är något så mysigt med det. Man ser ut i glittret. På maireriet i trettonde har de inte tagit ned julglittret, fasaden på gobelängmanufakturen är belyst i grönt och violett, allt liksom glimmar.

Och hemma käkade vi snabbnudelsoppa (sådär) och mango som var jättegod. Även de i vanliga fall retsamma syskonen var positiva.

Och jag tänkte lite på Charlie, var tacksam att jag fick vara med om detta.

RIP Annaa

Ganska konstig känsla. Annaa Mattsson, för mig och kanske för några av er andra, känd som bloggare, är död.
Jag tyckte att hon blivit dålig på att uppdatera och kikade in på bloggen nu på morgonen, och då hade en av hennes döttrar skrivit att hon var borta. Och att det verkar som om hon blivit hastigt sjuk först.
Annaa kommenterade senast här i veckan.
Och jag har läst henne sen 2005 då jag började blogga. Det var hon och jag och Helena i den första omgången. Snart kom fler som ännu hänger med och fler som jag tappat på vägen.
Men Annaa var verkligen bloggare. Journalist i botten och med en genomtänkt politik för sin blogg. Vardag och samvaro. Opretentiöst. Ibland kåserande. Ibland elakt, ofta vasst. Men mest drev hon med sig själv.

Och jag tänker vilken tur att hennes dotter fått tag i lösenordet till bloggen! Samtidigt som det här måste vara helt hemskt för henne och hennes syskon tänker hon på oss. Tack för det Molly.

Och jag tänker också att bloggen har en funktion på det viset. Vänskap. Jag är ledsen för att Annaa är borta. Och det känns konstigt att aldrig ha träffat henne och att inte kunna gå på begravningen. Att inte varit en del av IRL. Som jag tycker på något vis att jag var.

Jaja, lärdomen blir väl att man ska hålla vännerna på nätet uppdaterade om vad man har för sig och att man ska inviga barn eller vänner så pass i sina bloggvanor att någon annan kan gå in och ta över. Tala om vad som hänt.

Jag mår bra. Hej.