Svenskt kosthåll

samt några svenska urtyper är nu statistiskt belagda. (Ja, vi vet, det här gränsar till rasbiologi, det är lite därför vi gör det.)

Först har vi själva urscenen: liten grupp fattiga barn växer upp i koja i skogen, syskonskara om tre fyra stycken sådär. Mamma och pappa är ute på bygden och sliter i sitt anletes svett. Barnen är hänvisade till sig själva och några paket med mjöl och klister som står i en låda bredvid spisen.
Ibland förekommer även knoster(brosk), en svensk specialitet.
Barnen kokar, steker och äter gröt. De kokar steker och äter palt. Samt ibland trådigt kött från ställets enda ko, som till slut inte orkade längre.
Då äter de med tårar i ögonen, men Herregud, vad gott det är ändå!

En annan lite snajdigare variant har föräldrar i krogsvängen, morsan kommer hem med kalvbräss och trötta ben. Barnen kan få tournedos eller kalops lika gärna som chokladpudding eller shwarzwaldtårta (ursäkta stavningen). Pappa är kock eller källarmästare Pettersson, alltid oklanderlig med sidbena och välputsade pjuck.
Här ser vi alltså en mer urban svensk, vars föräldrar är i tjänstesektorn.

Men sen är vi tillbaka på bonnvischan igen. Här lär sig alla barn att äta sik och makrill och annan fisk, samt att bena dem. Kanske kan de även från fyra års ålder filéea abborre och gädda, utan mankemang.
Tillbehör till det mesta verkar vara de gamla klassiska lingonen.
Potatis är själva grunden på vilken den kulinariska borgen vilar.
Och över alltsammans viner vinden och piskar snön.

Vidare förortstypen (bl a undertecknad) käkar Findus djupfrysta ärtor, pulvermos och fiskpinnar (som de arma liven på landet bara kan drömma om), vägrar bearbeta träbiten i träslöjden som ska bli en fisk ity han/hon tror att fisken är en så kallad panett.
Leverbiff, lapskojs och slottstek är ständiga inslag i kosthållet, tack vare skolmaten. Liksom råbit.

Sen har vi helt enkelt dagens svensk som följer ett antal moderna metoder (GI9, är inte det det där supermötet för resten?) och undviker transfetter. Transfetter är bedrägliga små saker som liksom förändras, därför kan man aldrig vara säker på att helt komma undan dem. De är lite matlagningens spioner (Mata Haris).

Utlandssvenskarnas kost kan vi inte närmare gå in på i det här inlägget, för då tappar vi bort själva brunsåskänslan, den känsla som även uppkommer i stadsmiljö vid snösmältningen.

Var det obegripligt?
Börja om från början!

Landet gräddsås

Nä, nu har jag irriterat mig på det här tillräckligt länge, nu sjunger jag ut. Landet Brunsås? För mig låter det lite som någon (kanske Åsa Moberg) som sa att socialdemokratin var som en stor varm kofta att krypa in i.
Är inte Landet Brunsås något liknande?
Sen får tydligen det hela mothugg av en köttbullsteoretiker. Jag orkar inte länka.
Men jag förundras lite här i min exil.
Och rannsakar mitt minne. Oh ja, det finns hur mycket matprogram som helst här, men inga som kan sägas komma i närheten av brunsåsen. Det är allt möjligt annat. Amatörer som tävlar, proffs som skalar runt i enorma restaurangkök, invandrare som lyckas öppna eget, ytisar som åker runt i liten bil och lagar regional mat på olika ställen i Frankrike, två tjocka tanter som lagar mat med mycket olja och smör.
De är bäst.
Men brunsås?
Nej.
Brunsås finnes ej.

Inte heller har de statliga kanalerna någon sån där folkbildande ambition, åtminstone inte vad gäller käk. Däremot vad gäller slott och herresäten, marinarkeologi och flora och fauna, språkvård och litteratur...

Men nu tänkte jag komma till saken. Vad äter ni, där borta, egentligen?
Hur ser en vanlig lunchvecka ut, samt middag?

Själv smörwokar jag mycket för närvarande. Eller möjligen oljewokar. Jag kokar ris och pasta och vi äter en skinkskiva eller omelett till middag, ihop med grönsakerna, då.
Fast ikväll stuvar jag morötter, lök, lardons och lite vitlök i tryckkokare. Sen lite grädde på det. Tryckkokare är kanon.

Sen undrar jag även: Vad åt ni då ni växte upp? Själv är jag uppfödd på en blandning av svensk och fransk husmanskost, med inslag av annat. Samt en del Findus fryst mat.
Vad jag minns.
Mycket lamm och lammgrytor, lamm inköptes helt och frystes in.
Samt soppor...
Grönkålssoppa med ägghalva t ex.
Eller potatis och purjolökssoppa, eller gratinerad löksoppa.

En del grejer är för mig typiskt svenska: all mat på tub, ren- och älgskav, alla såser typ ajvar, hp, ketchup etc. Ja, och så sill förstås och kaviar och alla såna där grejer, men de räknas inte.

Hoppas på svar!
Hej!

Eiffeltornet idag

DN

Jag är uppvuxen med DN, det är väl i stort sett alla i min generation, utom några som är uppvuxna med SvD, men DN var mer heltäckande i, vad gäller politiska grupperingar. Min farmor och farfar fick en rätt stor rabatt på prenumerationspriset då de hade haft tidningen i 50 år. Man var trogen.
SvD hade antagligen bara de som röstade på den gamla högern, dom som pratade om valmanskåren och Gösta Bohman och hans slidkniv.

I alla fall, sen flyttade jag hemifrån och hade väl DN i fem sex år till i alla fall. Som jag minns den då var den sig fullkomligt lik.

Sen flyttade jag och läste inte DN längre. Men DN förändrades och numera när jag läser den tycker jag att den är väldigt underlig många gånger. Den är som en mycket lokal tidning för Stockolm, med en väldigt begränsad läsekrets, känns det som. Jag har aldrig förstått mig på På Stan och förstår mig ännu mindre på DNs kultursida - det jag ser av den.
Jag minns att den förläggare jag hade då jag debuterade (2004) var mycket upprörd då DN inte recenserade min bok. Det är tjänstefel! utropade hon, medan jag inte var särskilt förvånad. Redan då hade jag slutat förstå mig på DN och jag förmodade att det var ömsesidigt.

Nu verkar det som om DN kommer att förändras än mer.
Jag undrar lite hur den kommer att bli nu. Kommer den bli ännu mer lokal, eller kommer den spotta upp sig och bli något av det den ansågs vara en gång i tiden, en rikslikare?
Det senare låter inte så troligt, va?

På något vis tycker jag att det här är tråkigt. Jag ska inte säga utvecklingen, jag misstänker snarare avvecklingen.
Av den tidning min farmor och farfar prenumererade på hela livet.

En kärleksförklaring till Thomas Nydahl

Nu tänkte jag skryta lite om en god vän, Thomas Nydahl. Efter sin långa essä om samtiden i Kristianstadbladet häromdagen kommer han redan idag tillbaka, återuppstånden, skulle man kunna säga på tredje dagen, med det här inlägget, där Thomas är med och smugglar tryckutrustning till Solidaritet i Polen, innan murens fall.

Jag har inte känt Thomas så länge, men jag har ändå hunnit förstå att jag har att göra med en människa som verkligen gjort en sorts resa, genom livet. Ungdom med sympatier långt åt vänster. Uppvaknande och offentlig avbön. Resor, resor och resor igen. Resor till ställen dit få andra reste, Albanien, Israel, Jugoslavien, balkan över huvud taget. Och så resereportagen i dagspressen, den han nu säger adjö till.
Samtidigt med resandet ett lika starkt läsande, Thomas slukar som få litteratur. Och allt omsätts i egna intryck och avtryck, alltsammans går som genom en sorts maskin, samtidsröran, kontinenterna, krigen, och kommer ut igen av form av skrift, konflikterna ordentligt uppspaltade och klargjorda, omöjligheterna satta på pränt, människans både litenhet och storhet.

Och rörelsen i denna resa är, med tiden, inåt. Numera tar Thomas ogärna flyget, inte heller bussen. Helst cyklar han, tror jag, om han inte får vara kvar hemma med en god bok. Vi har fått reda på mycket om det nära livet, barnbarnet, Alfons, som dog och hur ett annat av barnbarnen har en hemsk och ovanlig sjukdom - Alströms syndrom. Döttrarna som skriver, på egna vis, men på sätt och vis lika bra som sin far.
Astrids fina bilder.
Familjen och den lilla världen, bilderna på Thomas när han ser in i lilla Lykkes strålande ansikte. Hur denne gamle surkart (som Thomas kan vara) inte kan låta bli att le då han ser in i hennes skrattande ögon.

En resa som går inåt, en pendel vars rörelse avtar, men som inte står stilla.
Ibland har jag tänkt att Thomas ser världen för svart, för pessimistiskt. Men varje gång så är det som om han i precis rätt ögonblick slår av från den vägen, undviker att helt falla ned i gropen (diket på skånska). Hans texter är ofta på så sätt "svåra", Thomas iakttar, ger oss inte svaren, vilket kan vara frustrerande idag i den politiska korrekthetens tidevarv.
Så är du då islamofob? är en fråga jag tror Thomas ofta fått.
Nej, men ingen större vän av islam i bemärkelsen ideologi. Som den ju blir i det ögonblick den ska styra det vi kallar civilsamhället.
Och inte heller dess grundläggande tes att människor har olika värde, kan Thomas skriva under på.
Och vem kan det, egentligen?

Det finns mycket sorg i de texter Thomas skriver om samtiden, sorg över ett förlorat samhälle, sorg över tidens gång, sorg över förändring till något som verkar sämre, sorg - antagligen - över livets bräcklighet och den egna kroppens tillkortakommanden. Sorg över det egna ödet, någonstans, men han säger aldrig det. Han säger ibland att han inte förstår och drar sig undan. Då blir jag lite ledsen och hoppas att han ska komma tillbaka. Glad igen. Med ny kraft och energi, att han ska ha läst något bra igen som han berättar om på sin klara prosa.

Jag tror faktiskt aldrig att jag träffat någon som Thomas förut. Han är en gigant, på sitt sätt, undangömd på skånska bonnvischan (tror jag), en lokalkändis som i kapacitet mäter sig med de största läsarna i vår tid, en sorts Arthur Lundqvist, som jag läste i någon recension av någon av hans böcker. Minns inte var.

Thomas, jag är så glad att du finns.

Une soirée franco-allemande

Härom kvällen var jag just på det, en trevlig tillställning som ett tyskt-franskt par i bekantskapskretsen ordnade.
Vad jag gillar tyskar! Nej, nej, jag vet! så får man inte skriva! Man får inte skriva att man gillar grupper. Enskilda individer går bra, men man kan naturligtvis inte gilla 100 miljoner, eller vad de nu är. Tyskarna.

Och som i blixtbelysning såg jag hur den svenska historieskrivningen, efter krigsslutet gjorde helt om. Kulturnationen som gett Sverige så gott som all info de senaste 500 åren, ja, alltsedan Luther, övergavs hastigt och lustigt till förmån för England, hjältarnas land, och i någon mån USA - frihetens. Men USA bara för högervridna förstås.
Frankrike, med sitt upplysningsarv har väl alltid varit överkurs i Sverige, om man nu ska vara ärlig, även om somt sipprat in även härifrån. Det är nu en gång för alla glömt, det också. Frankrike är ju liksom ett lite bögigt land, eller hur? Fisförnämt och pretto.

Jaja, hur som helst. Denna tyskfranska afton klargjorde även hur tyskarna, med visst fog, har haft det problematiskt med sin historieskrivning. Skulle vi kunna få säga att det var tolv olyckliga år, en historisk parentes? föreslog en av herrarna.
En dag kan man ju hoppas att det faktiskt är en realitet, svarade jag. Men måste det gå femhundra år till? sa han.
Nej, det verkar väl vara att ta i, sa jag.
Men hur lång tid, kan man fråga sig. Och visst: det beror ju på vad de tar sig till i framtiden, tyskarna.

Tänk efter. Fransmännen kan fortsätta läsa sina filosofer och tänkare och glatt påstå att de verkar i en kontinuitet i de gamla grekernas och romarnas efterföljd. Nema problema.
Engelsmännen kan om inte annat förklara att de var unika i sin insikt och i sitt agerande då det handlade om att befria världen från en ond ideologi.
Men vad sjutton ska tyskarna ta med och vad ska de sålla ut ur sitt bagage?

Och, handen på hjärtat, vad ska vi, halvtyskar som vi är i praktiken, ta med och vad ska vi sålla ut i vårt bagage?
Vi lever ju som om vi aldrig hade haft ett smack med Tyskland och de tristare delarna av ett tyskt arv att göra.

Här har jag god lust att lägga upp en facebook-tråd som visar hur det hela ser ut. Men jag avstår. Däremot måste jag nog i rätt stor utsträckning fortsätta att bli ovän med folk på facebook.

Och vad är det då för poäng med stället?

Prag

Här en gammal bild från just den judiska begravningsplatsen i Prag. Jag gillar den för att den sammanfattar två intresseområden jag har: begravningsplatser och spioner.
Håll med om att mannen på bilden antagligen är där för att möta en annan spion och då överlämna papperspaketen som innehåller i det ena fallet dokumentation om Theresen Stadt av usel kvalitet och i det andra en helt vanlig Leninskärmmössa. Men, bakom Lenins pannband döljer sig ett microchip.
Detta är 80-tal, men skulle kanske kunna vara även något annat?

Beddan (Ett judiskt Europa) skriver om den (historiska) judiska stadsdelen i Prag:

Judenstadt i Prag är den tydligaste judiska stadsbildningen i Europa, känt för ett rikt religiöst liv och ett eftersökt rabbinseminarium. Det bestod av bortåt trettio kvarter norr om den gamla staden/.../Någon distinkt gräns mellan judarnas och de kristnas hus fanns inte, och många kristna bodde innanför judeportarna. I centrum av Judenstadt låg judarnas gamla begravningsplats och de äldsta synagogorna, huvudgatan hette Rabbinergasse./.../ Det egenartade med Judenstadt var ett labyrintformat gatunät med många återvändsgränder och små oväntade torg och platser inne i kvarteren. Utångspunkten var ett system av långgator, vilket under årens lopp blivit alltmer komplicerat. Labyrinterna i stadens inre hade att göra med behovet att gömma sig och lätt bli av med förföljare, det motsvarades av ett inre system med gångar från hus till hus, båda i källarna och uppe i bostadsvåningarna; många hus saknade synliga ingångar./.../
Den rikhaltiga hebreiska litteratur som skapades av de lärde i gettot, rabbiner och läkare, visar på en hög nivå, och det gäller också de förnämt utformade gravstenarna på begravningsplatsen med texter på hebreiska. Det är en statisk kultur, knuten till ordet. Tiden går inte att avläsa: en rabbingrav från 1500-talet kan se likadan ut som en från sent 1700-tal./.../ Det judiska skiljer sig från den kristna stadskulturen genom sin tidlöshet.

Spännande (och Kafka), eller hur? Och för mig en tydlig bild av den judiska kulturens förhållande till den kristna. Kvarteren med sin egenart och sina möjligheter till flykt. Men också med en blandad befolkning. Mitt i men ändå avskild.
Jag ser liksom ett rep eller en fläta där en del är det judiska och resten det kristna, hårt hoptvinnade till det som blev den europeiska kulturen. Oupplösligt förenade i en gemensam form men ändå enskilt avläsbara.
Judarna blir plundrade och förvisade, men kejsarmakten är beroende av deras kunnande och kontakter - så de får komma tillbaka. Gettot brinner och byggs upp igen.
Det mest anmärkningsvärda är förstås förhållandet till tiden.
Detta försvinner sedan i den epok Bedoires bok egentligen tar upp, den moderna tiden, då judarna lösgör sig från gettot och blir kulturbärare och omtolkare av historia och modernitet. Då de finner det optimala uttrycket för den moderna tiden, och då de förvisso har de ekonomiska förutsättningarna att göra så.
Faktum är att den tiden på sätt och vis är mindre spännande.
Kapitlet om gettot, inte bara det i Prag, utan även andra, är nog det bästa hittills jag läst i boken.

Uppdatering: Thomas har också en text om Prag och det judiska gettot (bland annat) där. Här!

Ney har allt.

För att åtminstone för närvarande avsluta Misslyckade Monument-tråden klämmer jag här i med Napoleons general Ney, som alltså inte slutade som tysk kanonkula, vilket Lars konstaterade under de tomma socklarna (skrolla nedåt en bit).

Ney har alltså både sockel och staty och dessutom ett litet staket. Plus sabel i högsta hugg.

Port Royal, där Ney står är en ganska monumenttät plats, alla statyerna verkar även intakta. Kanske återvänder jag dit så småningom för att dokumentera mer.
Men jag måste erkänna att jag tycker bättre om det halvdana och lite misslyckade, i alla fall vad gäller såna här nationella historier. Det gör dem mer mänskliga.

Äldre judiska kvarter

med jädrigt snygga små hus i orientaliserande stil, som Beddan kunde skriva. Inspirerade av Egypten i 1800-talets fria stilblandingar. Typ.

Såna här kan få mig att vilja ta upp arkitekturen igen! Tänk att få rita små snygga monument!

Och mitt emot

augustinersystrarnas kollektivgrav med enkla vita kors i grund relief i stenen, utan några enskildas namn.

Precis som i själva staden blandas här religioner, det är en begravningsplats, inte en kyrkogård, en följd av den sekulära staten och reglerna kring begravningar.

Jag vet inte om det finns andra typer av anläggningar, faktiskt.

Nyare judiska kvarter

på begravningsplatsen, med småsten på gravarna.

På hemvägen

tog jag en annan väg genom begravningsplatsen, strök inte som en katt längs muren längre.

3. This is what we in France call a post modern monument

En tippad isbana? Nej. En slät disk som ligger i mitten av en rondell, över den ska vatten rinna, men det gör det bara som idag - då det regnar.

I bakgrunden kåkar av Bofill, om någon minns honom?

Man kan gå på olika sidor av muren

Här måste jag tillägga att jag gick på insidan av muren till Montparnasses begravningsplats, istället för på den trista gatan utanför.

2. Raspailsockel utan gubbe, men här kanske det är meningen?

1. Aragos sockel utan Arago själv

Misslyckade Monument förbereds

Om allt går som jag hade tänkt mig så ska jag ut i ett ärende nu. På vägen kommer jag gå förbi ett antal mindre lyckade monument. De är knappast misstänkta för något, däremot mer eller mindre misslyckade. Om jag har tur ser jag även något misstänkt i största allmänhet på vägen. Jag brukar ju göra det.
Hej.

Misstänkt personal i bokandel+misstänkt bokhandel it self

Jag sätter igång ett nytt dåliga-foton-projekt, denna gång med misstänkta. Av kommersiella skäl

Närbild på dörren

Fler misstänkta i inställd 60-talsmiljö

Ett länktips till

Och en bra text till, Bob Hansson som lämnar Bonnier-förlagen på, vad det verkar, goda grunder. Via svensk bokhandel.

Länktips

Bra rutet, av Kleen!
Visserligen känner även jag tveksamhet inför att någon använder sig av ett material (på facebook) för att skriva en recension av ett teveprogram. Det gjorde sagde af Kleen för en liten tid sen, och den artikeln blev inte lysande.
Men i den ovan länkade är han klarare och har tydligen tänkt igenom saken.
Jag kan bara hålla med honom. Har själv stängt av "vänner" vars trådar gjorde mig alltför illa berörd. Tonen går över gränsen, och som Johan Lundberg påpekar, folk smutskastas. Ofta utan att ha en aning om det och alltså utan att kunna bemöta de grovt felaktiga och faktiskt kränkande påståenden som förekommer.

Facebook är en del av offentligheten, åtminstone som den används av dessa med många många hundra "vänner".
Facebook kan även vara något annat, det de själva påstår, ett sätt att hålla kontakt. Men det är verkligen inte där problemet ligger.

Jacques Lamms villa

(Ludvigsberg 1859-60) på Skinnarviksberget i Stockholm. Lamm var fabriksägare och producerade gjutjärnsgods till byggen men också finare saker som ångmaskiner, säger Bedoire i Ett judiskt Europa. Bedoire börjar med några judiska familjer verksamma i Sverige, familjer som kom hit i slutet av 1700-talet, förmodligen som en följd av den reform Gustav III införde om dessas utökade möjligheter att bedriva verksamhet här, liksom om religionsfrihet. De var entreprnörer och kunniga inom sina verksamhetsområden och hade dessutom så gott som alltid ett internationellt kontaktnät.
Men nu citerar jag Beddan om det här huset:

Hans villa är med sitt utsiktstorn och rummen symmetriskt grupperade kring trapphus och centralt belägen sal inspirerad från Berlin. Stilblandningen är ovanlig, renässansaktiga former mot yttervärlden och fabriken, gotiska spetsbågar mot den inre, privata gården. Byggnaden var påtagligt elegant, inredd med kakelugnar i carraramarmor, nyrokokomöblemang i Cubamahogny, heltäckande Bryssel-mattor och i fabrikens rum en stor skinnklädd soffa av gjutjärn, dessutom en mängd stora oljemålningar av hans konstnärsvänner.

Låter det inte fantastiskt?
Men smolk i glädjebägaren fanns förstås. Villan låg nära kåkbebyggelse med en mängd krogar där judehatet levde oförställt.
Så småningom flyttade familjen till city istället, och även där lät Lamm bygga om kåken med det senaste, smäckra gjutjärnskolonner och dekorerad portal från judiska kollegor i New York.

Jag skulle kunna skriva av hela boken här, men det vore dels ett brott mot upphovsrätten och dels orealistiskt. Den är på 500 sidor ungefär.
Men jag tror att jag återkommer till den!
Hej så länge!

Ett judiskt Europa

Thomas länkar till en artikel i Sydsvenskan om judiska familjer som flyttar från Malmö. Och nu gör jag samma sak. Här är den, och det är verkligen sorglig läsning.

Bengt skrev för en liten tid sen en intressant recension av Arnstads bok Skyldig till skuld, och den läsningen tangerar i allra högsta grad Malmös problem (för det är Malmö som har problem i första hand, inte de judiska familjer som känner sig tvingade att lämna Malmö).

Bengt resonerar kring begreppet att upparbeta/bearbeta sitt förflutna. Arnstads bok handlar just om det, antisemitismen och hur efterkrigstidens intellektuella och politiker hanterat den i några olika europeiska länder.
Resultatet får nog sägas vara nedslående och bekräftar den bild jag själv har.

Tyskarna har bearbetat detta, egentligen till skillnad från alla andra europeiska länder, så säger åtminstone mina franska judiska bekanta. Enligt dem finns det två länder möjliga för judar att bo i idag: Tyskland och Israel.
Kanske kan man tillägga USA, men det gör inte de, möjligen för att de är just européer och aldrig skulle komma på tanken att lämna Europa.
Israel är ju en visserligen på sitt sätt konstig, men ändå del av, Europa.

Själv håller jag på att läsa Frederic Bedoires fantastiska bok Ett judiskt Europa. Den beskriver den här perioden jag är på jakt efter, den europeiska borgerligheten under 1800-talet, förutsättningen för en självmedveten medelklass, som Shwarz skrev.
Den som inte finns i Sverige.
Den som är en förutsättning för de intellektuella.
De som med några undantag inte finns i Sverige.

Läs den. Läs och begrunda vilka som åker ifrån Malmö, och vilka som blir kvar.