fredag 26 juli 2013

Har läst en bok på svenska, Haren med bärnstensögon av Edmund de Waal (Bonniers 2012).
Boken är enligt andra artiklar och recensioner en svårkategoriserad (släktkrönika, essä, roman?) bestseller. Författaren, enligt samma artiklar, världsberömd engelsk keramiker.
Här är hans hemsida, där man kan kolla både på hans keramik och flera av de små japanska föremål som utgör bokens röda tråd. 246 stycken "netsukes" som författaren ärvt av en gammelonkel bosatt i Tokyo.

Hur mycket författren vet om sin historia innan han sätter igång förblir en gåta. Man får ett intryck av att här är en passionerad keramiker, en typ ungefär som du och jag, som råkar få stipendium till Tokyo och som där råkar stöta på sin gammelfarbror som i sin tur låter förstå att samlingen av små föremål kommer tillfalla författaren.
Början är rörig, kanske för att han just inte vill avslöja hur mycket han redan vet. Det där snava på ett bananskal-greppet är rätt effektivt, om man lyckas ro det i land.
Och det gör han, får man väl lov att säga.

Ur den här trassliga början formar sig en historia om en judisk familj från Odessa som gör sig en förmögenhet på spannmål från Ukraina, startar bank och etablerar sig, via söner, i Paris och Wien.
De japanska pryttlarna inköps av den första generationen parisare, en ofantligt rik mondän judisk karl, enligt författaren en av Prousts förebilder till Swann.
Han samlar allt, köper allt, skriver om konst och etablerar sig som kritiker. Bygger ihop med sina bröder palats vid Parc Monceau, umgås med impressionisterna (som han stöder genom att köpa) liksom med hela det kulturella toppskiktet.
Och vi som kan vår konsthistoria vet ju att japansk konst kom ut på marknaden och blev högsta mode.
Charles, som karln heter köper hela samlingen på ett bräde, har den i vitrinskåp i sin våning i Paris och ger så småningom bort den i bröllopspresent till en kusin eller om det är ett kusinbarn som gifter sig i Wien.
På vägen har vi då sett Dreyfussaffären, fransk antisemitism och ofantliga rikedomar.
Hamnar alltså i Wien där det börjar bra, men snart blir ett första världskrig som ställer familjen, utspridd över Europa, mot varann och som även gör att en del av förmögenheten skingras.
Och sen hårdare antisemitism och nazistiskt intåg, plundring av palatset på Ringstrasse, och familjen flyr mer eller mindre hals över huvud åt olika håll.

Efter kriget ingenting kvar av konstsamlingar, palats, antikviteter, företag.
Och ett bittert konstaterande av att den österrikiska staten inte anser sig ha några som helst skyldigheter gentemot överlevande, utplundrade judar. Den är ett offer för nazismen. Hepp.
Och de ytterst få judar som återvänder efter kriget till staden är milt uttryckt inte välkomna.

Varför boken blivit en sån succé är lite svårt att förklara. Den är helt klart trevlig att läsa, stilen är en keramikers, eller en konsthantverkares, de Waal går på stofflighet, tyngd, linje, känsla då han genom sin bok beskriver allt det han stöter på. Han kan uppenbarligen även söka i arkiv och på muséer, men hans blick är den verksamma konstnärens.
Ibland blir det nästan lite för mycket av den varan.
Men han klarar det.
Ironi, frågetecken, ärligt uppsåt. Han medger t ex att han inte begriper hur man står ut med den antisemitism som finns i de här mljöerna.
Och det kan man ju fråga sig, men det är förmodligen inte underligare än att man står ut med andra konstiga grejer om man inte har något val (näthat om man försörjer sig som journalist etc). Och man kan med största sannolikhet inte föreställa sig vart det ska leda och man kommer från Odessa (pogromer i färskt minne) och tänker att just pogromer blir det väl inte i Paris eller Wien.

En fråga jag ställer mig blir hur ett samhälle ska vara funtat för att majoriteten ska stå ut med en liten grupps orimliga(?) rikedomar.
En rejäl medelklass, svarar min mamma, och det är väl vad som behövs.
Ändå, och det kan bero på författarens sätt att se på allt detta, sticker förmögenheterna läsaren i ögonen.
Expressens recensent är inne på samma sak, liksom DNs.
Och här kan man, tycker jag, faktiskt göra den invändningen, boken är skriven i vår tid. Inte ett historiskt dokument.
Å andra sidan, av en människa som genom framför allt nazismen, fått hela sin familj sönderslagen för att inte tala om deras vänner och bekanta, och allt det de har byggt upp har helt sonika stulits.
Man kanske som läsare då måste ta med det i läsningen?

Hur som helst är det inte det som är författarens huvudintresse. Istället är han, på ett ovanligt djupt sätt, intresserad av fina prylar. Människoöden. Historia. I den ordningen.

I vilket fall som helst är boken klart läsvärd. Om man sen har möjlighet att läsa Josef Roth och Marcel Proust blir det ännu bättre. Och så lite promenader i Wien och Paris på det.

Hej.

torsdag 25 juli 2013

Allt i världsklass

Ingen fransman skulle få för sig att Frankrike var världsbäst någonstans, utom på ett enda område : kulturens. Där sitter den franska världsbästheten som fastgjuten i det kollektiva medvetandet.
Det franska språket är bäst och borde ha fått/tagit engelskans plats som världsspråk, den franska litteraturen räcker, det finns författarskap på inom alla epoker som är på toppnivå - man behöver alltså inte gå utanför landets/språkets gränser för att få sig i stort sett allt som behövs till livs.
Naturligtvis tänker inte alla så här, men jag har stött på det mer än en gång.
Invändningar som: Men är det inte lite synd att missa Shakespeare och Cervantes? viftas bort med Molière. Som ju är bättre.
Hur man ser på det klassiska arvet och Bibeln vet jag inte riktigt, kanske är det egentligen franskt.

Och så har vi då filmen, den franska moderna kulturpolitikens slagskepp... den som kostar ofantliga mängder pengar, franska skådisar påstås vara högre betalda än Hollywoods, och som man slåss med näbbar och klor för att hålla kvar på toppen...

Och här får man kanske göra ett lite tråkigt konstaterande, fransk film är förvisso bra, men världsbäst, på det där svenska sättet?
Hm, säger jag.
Att den franska kulturpolitiken är bättre än många andra, så långt kan jag sträcka mig.
Men det stannar där.

Nå, vad gäller det egentligen mer adekvat världsbästa landet Sverige, så börjar ju fjällen falla från ögonen på folk.
TIMS/PISA har i tio års tid visat att landets skola är högst medelmåttig. I början var det ju bara Bengt O och jag själv som följde dessa undersökningar, men så småningom har ändå resultaten landat i någon sorts kollektivt medvetande.
Men då får vi höra att Sverige ändå var världsbäst. Innan mätningarna började.
Den skola jag själv gick i skulle ha varit under världsbäst-tiden, helt enkelt.
Och det kan jag inte riktigt tro på. Heller.

Å andra sidan, den franska skolan var, om inte världsbäst, så åtminstone väldigt bra under välfärdsåren, les trente glorieuses, och den ledde till klassresor. Social omblandning, den fungerade.
Påstår man i Frankrike numera. Medan man suckar över dagens skola som ligger ungefär lika bra/dåligt till som den svenska i de där undersökningarna.

Själv misstänker jag ju att den epoken, den långa strävsamma, fredliga uppbyggnadsepoken efter de två världskrigen ledde till en någorlunda bra skola. Eftersom det fanns utsikter för de allra flesta eleverna att hitta jobb och försörjning och ett bättre liv efter den.
Grunden var lagd redan tidigare, nu var det liksom bara att hugga i. Och folk flyttade och knogade på.

Och i den epoken hade förstås Sverige ett unikt läge, i stort sett det enda landet som gick stärkt ur andra världskriget, en hyfsad industristruktur och råvaror som efterfrågades.
Men den kollektiva erfarenheten var också unik. Hybris? Dåligt samvete? Vad som lett svenskarna till den i många avseenden helt befängda självbild man har idag torde finna sin förklaring dels i geografiskt läge, dels i 1900-talets historia.

För hur det än är, den bild man får av landet via media och statlig info i radio-teve, ger ett närmast psykotiskt intryck. Eller kanske bipolärt.
Gränslösheten är total, hierarkierna obefintliga, förmågan att just se vad som är viktigt och vad som är oväsentligt lyser med sin närmast totala frånvaro.

Och så dessa klämkäcka politiker som ständigt utropar "Världsklass!" om allting.
Herregud, säger jag.
Räcker det inte med att skolan blir lite bättre? Börjar gå uppåt i de där undersökningarna istället för att fortsätta dala?

Och så vidare. Dags att kavla upp ärmarna, sätta sig in i hur det mesta verkligen fungerar, och sen behålla det som är bra och ändra det som är dåligt.
För det krävs analytisk förmåga, viss försiktighet, noggrannhet. Förmåga att sålla.

Och ett tips i all välmening, titta inte på Finland som toppat hela tiden. Titta på Tyskland som, liksom Sverige och Frankrike låg risigt till i mitten, men som sedan dess sakta men säkert jobbat sig uppåt.

Vilket skulle kunna bli ämnet för nästa text. Landet som gång på gång på gång kommer igen.

Hej.

onsdag 24 juli 2013

Mer lästips

Äntligen någon som säger (bättre) det jag försökt påstå i tjugo år.
Svensk sjukvård är inte särskilt bra.

Artikelförfattaren riktar in sig på sjuka barn för det är hans ämnesområde, och det är ju även något jag haft erfarenhet av i Frankrike, eftersom jag väntat, fött och uppfostrat tre barn där.

Och allt har fungerat fantastiskt bra. Har mycket litet att göra med det jag läst och hört om i svensk vård.
En läkare, specialist, följer graviditeten och dyker upp vid förlossningen. Liksom den narkosläkare man träffat innan på sjukhuset, som också kommer (vilken tid på dygnet det än är frågan om) och fixar den smärtlindring man kommit överens om.
Spädbarnet följs sedan av just det Lagercrantz efterlyser, utbildad barnläkare.
Allt kollas, mäts och vägs, minsta lilla avvikelse kollas igen.
På så sätt hittade dessa barnläkare även hormonrubbningar hos mig. Via spädbarnet. Och skickade mig till vuxenspecialist.
För akutvård finns åtminstone i Paris, två stora barnsjukhus.
Brutna ben och krångligare sjukdomar tas om hand där.

Och det värsta med det här är förstås alla de sjuka svenskar som inte får den vård de behöver. Men det näst värsta är den propaganda som så effektivt bedrivits, gissar jag under hela efterkrigstiden, där svenskarna hjärntvättats och tror att de är bäst på allt, för evighet amen.

Det har ju liksom varit omöjligt att diskutera en massa saker med svenska småbarnsföräldrar t ex. Vilket gjorde att jag snart slutade med det. Tjejen som varnade mig för att föda barn i Frankrike t ex.
Tyckte att jag skulle åka "hem" istället.

Andra saker jag stött på som fungerat bättre (vad det verkar i alla fall) är barnpassning (dagis, förskola, dagmamma etc), skola - när den fungerar, elförsörjning, kollektivtrafik, tågtrafik, monumentvård, turism.

Vad svenskar fortfarande verkar bättre på: körsång, dataspel, popmusik, sopsortering, åtminstone på individuell nivå, artkännedom flora/fauna, och - bland politiker - medvetenhet om ekonomi.

Om man lyssnar på P1 får man en rätt bra bild av just detta. Kulturprogrammen ofta under all kritik, i den mån de finns, omvärldsbevakningen lätt psykotisk ity i stort sett gränslös (inga hierarkier existerar, Eritrea lika viktigt som Norden och Tyskland tillsammans t ex), men naturprogrammen helt outstanding, liksom programmen om ekonomi, gäller från hushålls- till internationell.

Men just det där gränslösa gör svensksvenskar många gånger omöjliga att ha att göra med. Jag menar, man orkar ju inte diskutera med folk som har fel men uppenbarligen inte kan ta in att de har det.

Hoppas nu bara att svenska politiker gör som Hugo Lagercrantz säger.

Hej.

tisdag 16 juli 2013

Lästips

Johan Hakelius intervjuad i en norsk nättidskrift. Mycket bra om svensk självbild, svenska värderingar, svårigheter och möjligen kvaliteter.

Hynek Pallas om Prag och Tjeckien.

Om hur juridiken tar sig in på litteraturens domän i Frankrike då "autofiktionen" tar sig större och större friheter.

Tror det var allt för stunden. Hej.

måndag 15 juli 2013

Det är Vägen


som är mödan värd, heter det nånstans. Boye?
Well, well, sommarens väg avklarad i alla fall. Just hemkommen. 
Vi gick mellan Figeac och Moissac i södra Frankrike. För att precisera lite, liksom ovanför Pyrinéerna mer än ovanför Medelhavet. En bit strax norr om Toulouse.
Och jag fick lära mig att Moissac liksom trycker på Centralmassivets sista knöligheter, sen vet jag inte vad som händer, kanske blir det lite plattare ett tag innan Pyrinéerna tar vid.
För oss som är dåliga på geografi så är faktiskt Frankrike ett helsicke. Inte nog med att i stort sett allt ligger i "mitten av Frankrike", dessutom är det en förskräcklig massa småfloder som rinner ut i större floder som i sin tur rinner ut i olika hav. Och de rinner inte rakt, kan jag säga.
Här var det frågan om Lot ett tag, ett rätt beskedligt vattendrag enligt en flicka på plats. Vill man paddla kanot i strömt vatten så ska man förflytta sig några mil, till Célé
- Här vid Lot badar vi och fiskar gädda och tar det lugnt, sa hon.
Det tyckte jag lät kanon, men eftersom vi inte var där för att göra det, utan för att gå därifrån, så blev det ingen gädda. 
Däremot en del gått. 
Det var mycket upp och ned och kullar och rasande grus och rullande stenar i år också. Varmt, kring 30° varje dag. En rejäl åskskur. 
Rätt snart började vi traska iväg vid sju halvåtta på morgonen, fram till tio är det okej. 
Och sen höll vi på med våra beräkningar och etapper och planering och var man kan köpa picknick (bageri och helst köttaffär behövs) och var det finns en restaurang.
Men principen är denna:
Man (vi) går mellan 18 och 24 km på en dag. Man bor på "gîte d'étape", ungefär som vandrarhem. Man betalar för en sängplats. Ibland hamnade vi i sovsal med andra, ibland fick vi en egen sovsal på fyra. Ofta erbjuder de som har gîten middag och frukost, det ska man ta vara på. För en rimlig summa får man en fyra rätters god middag, ofta lokala specialiteter och alltid med god efterrätt. Särskilt viktigt om man vandrar med barn.
Middagen på gîten är kollektiv, alla som stannar över natten käkar tillsammans. Man möter nya och gamla bekanta, frågar alltid samma saker, hur långt man gått, varifrån man kommer och vart man ska, och så klagar man på de värsta backarna.
Men man hinner också prata om annat, och möter för den delen även andra européer, i år ett trevligt tyskt ungt par som sonen inte pratade tyska med. Men han fattade vad de sa och räckte dem potatisen när de pratade om kartoffeln. Än är inte allt förlorat. Irländare, engelsmän och så fransoser förstås. 

Religiösa höjdpunkter i år blev det sämre med, förra året gick vi ju mellan Conques och Rocamadour, helt otroliga ställen, både vad gäller natur och religion.
I år avslutade vi alltså i Moissac där det ligger en bit kvar av ett jättekloster som hade sin storhetstid på 1000-talet. Kvar av det är ett gäng pelare med skulpterade kapitäl kring en gård och ett jättetympanon som (tydligen) tillhör världsarvet.
I kyrkan sjunger benediktinersystrar aftonsång halvsex varje kväll. Om man bara ska göra en religiös grej i Moissac så är det att gå dit och vara med då. Mycket vackert. Och om man inte är religiös kan man göra det i alla fall - så fint är det.
Annars en vanlig men sympatisk mässa söndag förmiddag i Lauzerte.
Min svägerska tvekar liksom aldrig i såna här lägen, hon ångar på. Så vi satt längst fram i ena vingen av transeptet. Och prästan kom fram och pratade, det gör de med pilgrimerna, ställer några vänliga frågor liksom, och bad dessutom henne att läsa en av texterna, vilket hon gjorde med bravur. Hon medgav även att hon gillar det.
Och så blir man liksom välsignad i klump, ihop med alla andra som är på väg till Kompostella.

Det var en fin vecka i år också. Pojkarna hade vuxit, det märktes, ingen av dem gnällde längre. 15-åringen drog dessutom iväg på höga ben, lätt som en gasell på de där kammarna vi gick på i ett par dagar. Vit stenig väg, låg växtlighet i form av tallar och buskar med läderartade blad, mycket utsikter åt två håll, mängder av insekter och fjärilar. Knarrande cikador överallt.
Och så väntade han in oss vid någon korsväg och sen bar det iväg nedåt igen, och då förändrades landskapet dramatiskt. 
På botten rinner vattnet, grönskan är tung och tät - det har dessutom regnat ovanligt mycket i år - husen ligger i små klungor och på fälten växer solrosor, majs och tobak. 

Vad gäller fåglar: hörde väldigt mycket bofink, några jag inte kan, kring kyrkspirorna flög tornseglare i svärmar på låg höjd och vid Lot, när vi gick över en hög bro tidigt en morgon, hörde vi en näktergal i höga träd på en liten ö mitt i det där bruna klara vattnet. 

Särskild hälsning till Gabi, som är ute och knallar på sitt håll !
Och till alla andra trogna läsare av denna blogg. 
Nästa gång blir det något Helt Annat !

Ciao,