lördag 28 februari 2009

Gissa berget 2

Jag gillar berg i fint ljus.

fredag 27 februari 2009

De papperslösa och de aningslösa

heter en bok jag just läst, skriven av Kristina Mattsson. Den handlar förstås om den här gruppen som man som europé med papprena i ordning inte funderar särskilt över, alltså de människor som stannar i våra länder trots att de inte får och som sen försörjer sig och i regel sina anhöriga någonstans långt bort genom att jobba svart och med genomusla villkor här. De städar, jobbar i byggbranschen och diskar på restaurang.
Mattsson låter oss först möta några enskilda människor, både papperslösa och köpare av svart städhjälp. Hon visar sedan att den här ekonomin, den svarta, nu tagit sig så långt in i den vita så att man som köpare av tjänster ibland inte ens kan veta att det är en svart tjänst man köper. Även om man förstås i många fall kan eller åtminstone kan ana. Men vi väljer ofta att bortse från den saken.
Sen läser Mattsson främst internationella undersökningar och bilden blir allt tydligare. Det handlar om massvis av människor. Som försörjer än fler i sina hemländer, som alltid är röriga instabila och ofta demokratiska. 
Här, i Sverige, har de det dessutom ofta sämre än i andra västeuropeiska länder. Avsaknaden av de fyra sista siffrorna i personnumret gör att de måste betala all sjukvård själva. All. Barnen får i princip inte gå i skola! Och de flesta fackförbund (inom LO, vilket det ju handlar om) vill inte ta i dem med tång.
Hennes bok utmynnar så småningom i en svidande kritik av främst den svenska fackföreningsrörelsen som hon menar måste börja befatta sig med de papperslösa. De måste i första hand ses som arbetstagare, vilket de ju faktiskt alltid är (inga bidrag där inte), och de måste på något vis organiseras - annars undergräver facken på sikt sin egen situation.
Hon tar även upp det enda fackförbund som redan gör detta, syndikalisterna, och visar att det går om man vill.
Hon tar även upp andra institutioner och nätverk som fungerar och hjälper och stöttar inom de religiösa samfunden.

Hennes text är riktigt bra, den belyser något som i allra högsta grad behöver ljus. Den är skriven utifrån ett klart vänsterperspektiv, och jag hade nog inte saknat hennes egna erfarenheter av närstående (mamma, mormor) i dåligt betalda jobb i hushåll, om hon hade tagit bort dem. Å andra sidan, de erfarenheterna sätter in de papperslösas i en längre historisk kedja som kan vara bra att få på plats. Med klasstermer så är de papperslösa i allra högsta grad den nya underklassen. Och de har precis lika usla villkor som fattiga svenskar hade för femtio eller kanske snarare hundra år sedan.
Möjligen, utan att för den skull vara cynisk, antar jag att det är ofrånkomligt att det finns en underklass. Men naturligtvis finns det gränser för hur man får behandla folk. Och naturligtvis är det oacceptabelt att inte ge samma chanser åt en viss grupp i samhället. Chanser vad gäller framför allt utbildning - det som skulle kunna förändra de här människornas levnadsvillkor på lite längre sikt.
Mattsson menar vidare att man borde ge de papperslösa papper - rakt av.
Jag är verkligen ingen expert på detta, men om man tänker sig att facket faktiskt engagerar sig i dessa människor, hjälper dem att dokumentera livet och jobbet här? Borde de då inte efter en viss tids slit (fråga mig inte hur lång) faktiskt få det. Jag menar, har man kunnat försörja sin mamma och sina bröder någonstans i Sydamerika i fem år som papperslös med svartjobb som städare - ja, då är man inte direkt här för att snylta.

Funderar även på det lilla jag vet om motsvarande grupp i Frankrike. Att den är stor vet jag. Att barnen får gå i skolan vet jag också, då och då ska någon familj ut och föräldrar och skola engagerar sig och försöker få till stånd ändringar i besluten. Även kyrkan engagerar sig i dessa människor. Och massor av organisationer. Fast så verkar det i och för sig vara i Sverige också. Vårdkostnader i Frankrike? Ingen aning, men att barnen får gå i skolan är ju faktiskt bra och riktigt.

Nej, jag kommer definitivt inte på svar på alla de frågor den här boken ställer, men just därför var den naturligtvis bra.
Leopard förlag var det också, kommer jag på nu.


torsdag 26 februari 2009

Babel

Nu ska jag låta som en ärkekonservativ utlandssvensk. Babel igår. Vad de sa under den kvar jag kollade, programledaren, Maja Lundgren, Björn Wiman och en konstkritiker som jag missade namnet på, var inte på något vis förvånande. Jag tror inte att jag lärde mig något nytt, men inte heller upprördes jag. Det var helt enkelt ungefär som jag förväntade mig. Bäst tyckte jag att Wiman var, mest kunnig och med roligast infall.
Men vad jag ändå förvånas över är hur folk ser ut i svensk teve! Den enda som hade kunnat passera i en fransk television var Wiman, men då efter midnatt, skulle jag säga, i lite halvskum "kulturell" sändning. Öppen skjorta och kavaj, det går. Men inte på bästa nyhetstid.
Efter elva åker slipsarna på sned hos oss (fula slipsar och oknäppt översta knapp), efter midnatt kan man klara sig utan.

Även språkligt och attitydmässigt var Wiman den enda som skulle platsa. Man kan inte ha nervösa tics i fransk teve. Man kan heller inte ha hemstickad randig urringad tröja, varken som man eller kvinna. Då blir man inte tagen på allvar.
Det såg helt enkelt ut som en sändning där man tagit in ett par hemlösa och piffat upp dem, en människa från en hjälporganisation (Wiman) och så en oklanderlig tevejournalist som varken gör till eller från - programledaren.

Är nu detta något att uppröras över? Nix, inte ett dugg, så länge de sitter kvar här i sitt svenska sammanhang fungerar det ju, och det får man väl se som huvudsaken.

Jag hoppas nog mer på prinsessbröllopet ändå.

hej,


onsdag 25 februari 2009

Förväntningar

Ska försöka kolla på babel ikväll. Problemet är väl bara att jag struntar i förstörda t-banevagnar, åtminstone som konst.
Och antagligen också att jag struntar lika mycket i litteraturens motsvarigheter. Tycker inte att frågan är brännande, direkt, faktiskt inte ens kittlande.
Couldn't care less, men jag gör min plikt som "svensk författare", eller nåt.

Faktum är att jag tycker att kungabröllop är mer spännande och jag tycker också att det är fint. Kollade på teve igår och insåg ju att de nyförlovade inte är några intellektuella giganter direkt. Å andra sidan är det verkligen inte vad jag förväntar mig av dem, det gör jag snarare av babel och dess inbjudna. Om man säger så.
Och jag tycker att den här Daniel verkar vara en bra kille, bra att han inte är en festprins eller en sån där provokatör som den där Ali Ben eller vad han heter. Tänk er själva, hur skulle det se ut? 
Prinsessor är fint och jag håller med min dotter om att prinsessan Madeleine har fantastiskt snyggt hår.

Om jag skojar? Inte mycket.

tisdag 24 februari 2009

Den engelska flaggan/Alla de andra som också skrev

är en liten vindlande bok av Imre Kertész, utgiven på Weylers förlag 2008.
Som vanligt skriver Kertész runt mer än rakt på. Upplägget är att han berättar om den unge man som samtidigt är ett jag men inom parentes (jag) som håller på att etablera sig som journalist i Budapest under stalinismen.
Kertész skriver med femtio års distans och försöker nu formulera den omöjlighet som låg i själva uppdraget, inte journalistens, men något i stil med det mänskliga uppdraget. Han kallar epoken för katastrofen.
Utgångspunkten är att han lovat sina f d elever att berätta om den engelska flaggan, detta återkommer han till som en förhoppning om en story, men i själva verket är den föregående texten den egentliga berättelsen. Hur förhålla sig under förtrycket. Kertész finner musiken (Wagner) och litteraturen (Mann) och dessa två ger honom en föreställning om en avlägsen svindlande möjlighet om ett "privatliv" som han kallar det vid något tillfälle. Och samtidigt pågår katastrofen precis överallt runt omkring honom. Man får en snabb liksom i förbigående insyn i hopplösa juridiska processer om en lägenhet som någon bara gjort till sin då någon annan på lika lösa grunder dömts till läger och tvingats lämna den. Godtycket förefaller totalt.

Eftersom boken är kort så kommer faktiskt den engelska flaggan med till slut och då den visar sig sitter den på kylaren på en engelsk bil, en engelsk bil som kör genom Budapest under den pågående revolten -56. Genom den nedvevade rutan vinkar en säkert vänlig och handskbeklädd hand, sen försvinner bilen i slutet av någon boulevard. Några dagar senare kör sovjetiska tanks samma boulevard men åt andra hållet.

Den engelska flaggan var en svindlande kort sekund av närvaro av hopp. 

Läsningen av boken blir än intressantare om man dessutom läser Thomas Nydahls samtal i boken Alla de andra som också skrev (kommer ut på Tusculum förlag i mars) med Kertész' svenske översättare Ervin Rosenberg.
Här resonerar de båda om begreppet ödet, i allmänhet och i synnerhet i Kertész prosa. Rosenberg säger att Kertész' öde måste ses som ett mänskligt öde just under de diktaturer som formade honom, den protofascistiska ungerska som utmynnade i nazismen och sedan den stalinistiska som efter kriget övertog makten (katastroferna). Människan blir "utan öde", men då i den mer moderna betydelsen ett öde hon själv åtminstone delvis formar.

Sen övergår Nydahls och Rosenbergs samtal i ett resonemang om det judiska, även det mycket intressant, men det får jag ta nästa gång.

Er, i all hast,

söndag 22 februari 2009

Författarpengar

Jag begriper inte den här upprördheten. Eller vad man nu ska kalla det.

"Det vore också ett övergrepp att socialisera Författarfonden. Den består av pengar som staten betalar som ersättning till författarna för bibliotekslånen. Pengarna är alltså betalning till ett yrkeskollektiv för en konkret tjänst. Att föra in de pengarna i en statlig myndighet är konfiskationspolitik."

Säger alltså Magnus Eriksson i SvD.
Som jag uppfattat den här delen av kulturutredningens förslag, så är det alltså inte frågan om att man ger de här pengarna till någon annan (än författare). Vad som däremot händer är väl att någon annan än som idag, författarna, blir den som bestämmer vem som får några stipendier.
Men hur kan man kalla det hela en "socialisering" av fonden? Fondens pengar kommer ju från skattepengar. 
Och vidare, pengarna är "betalning" för en "tjänst". Så kan man förstås se det, men man kan ju också kalla det för en fördelningspolitisk åtgärd. Författarna ska också ha del av välfärden. Typ.
Man skulle naturligtvis kunna bestämma att författarna inte ska ha del av välfärden. Det skulle antagligen gå. Det skulle bli ett jädra liv, och kanske skulle man förlora makten på kuppen.
Men det har man ju inte gjort.

Det enda man gjort är att man föreslår att en annan instans ska bli ansvarig för kulorna. Möjligen för hur de delas ut och till vem. Men fortfarande till författare, påstår i alla fall Lena Liljerot i intervju efter intervju. Mats Söderlund har väl möjligen en bättre invändning när han ifrågasätter målen för litteraturen. Om det nu är målen för litteraturen han citerar. 
Följer man de nya målen kan det bli en annan sorts litteratur som premieras med den nya politiken. Men fortfarande alltså författare.

Dessutom har det väl många gånger diskuterats hur pass neutrala eller oberoende eller ojäviga de författare som sitter i fonden och nu bestämmer är. Ibland kollar någon på det och då brukar det finnas konstiga grejer. Vad jag minns.
Rätta mig om jag har fel.

lördag 14 februari 2009

Mr Moto

heter den här mallen hos blogger om jag minns rätt. Finns även Mrs Moto som är rosa och unge herr Moto (Master?) som är ljusgrön. Det blir väldigt mycket mindre klassiskt då.
Men. Det var inte det jag skulle skriva om, jag retar mig på en grej i layouten. Redan. Poängen verkar vara datumet. Resten försvinner, rubriker på enskilda inlägg syns knappt, och vad värre är, kommentarer till föregående inlägg ser ut att vara en överskrift till det mitt i. Krångligt? Kolla får ni se.
Nu funderar jag på om jag ska anpassa mig till detta, det vill säga skriva dagbok istället. Det verkar ju vara meningen med det hela?
Typ: Karen Stenskott har köpt böcker till barnen. Och en film och två böcker till sig själv (en till av Le Clézio om en flicka som är judinna och åker på strapatsrik resa till Israel strax efter kriget, verkar vara en bok i min smak. Enligt omslaget om introspektion och resan som metaför för självinsikt. Samt, som vanligt med Le Clézio - religiösa spörsmål. Han framställs verkligen som en andlig typ här. Hur är det med det i Svedala?) Slut på parentes. Det här är ju en dagbok nu och jag kommer knappt sätta punkt. Vidare köpte jag en kyckling, den är nu i ugnen. Vi ska ha potatis till. Det är outgrundligt på något vis. På franska tangentbord måste man trycka på shiftknappen för att komma åt punkt. Däremot inte för semikolon och komma, det säger något om skillnaden, menar jag. Det blir längre meningar, helt klart.
Nu ska jag låta er slippa detta i fjorton dagar, jag nästan lovar. I alla fall till större delen. Hej;

torsdag 12 februari 2009

Vår i bloggen

Gjort.
Jag stod inte ut med svärtan längre, nu är här en sydfransk trädgård i april, inspirerad av en trogen läsares!
Observera att på det rangliga bordet står en karaff vatten och en brödkorg. I förgrunden blommar iris.

Une ville mordorée

Alltså, det är vår i ljuset här. Jag har lust att göra om den här bloggen till en ljusgrön blogg med blomrankor i sidorna, kanske lite karyatider som bär upp bilden i överskriften, men inslingrade i typ törnrosasnår.
Men det ger jag sjutton i, för jag vet vad som händer. Det tar dagar innan man får ordning på tårtljus och annat.
Får köra den gamla vanliga svarta stilen. Men det känns lite post punk, liksom. Jag borde ta mig själv och mina tant-tendenser på allvar. Klä mig i dyra skynken och bli mer vinalkoholist igen. (Storblommigt, fina tygpåsar, lådvin, Valdemarsudde, artikelserie i Svenskan, ny sorts bra grötgryn på Konsum, te och scones, konsert i Operans punchlund - sånt.)

Men grejen var att stan var helt förgylld i morse. Jag måste komma ihåg att lägga tillbaka kameran i jackfickan. Det är dagens löfte. Kanske årets. Möjligen livets.
hej.

söndag 8 februari 2009

svenska krönikörer har...

Det här är typiskt svensk journalistik. Det är inte ens en recension, utan en "krönika" inom fältet "kultur". Tur är väl det, för som recensent måste man väl ändå ha en viss beläsenhet? Som "krönikör" kan man häva ur sig vad smörja som helst, bara det innehåller "åsikter". Och här får vi alltså åsikter om Le Clézios Öken. Men inte ett ord om ett litterärt sammanhang - vi får bara veta att det är en illa skriven bok vars främsta fel verkar vara att den är orealistisk, ger en dålig och romantiserad bild av ökenstammarna, liksom av huvudpersonen Lalla och egentligen av människan i stort. Och att den är skriven på ett "kvasivackert" språk.
Nej, ingenting finner nåd i krönikörens ögon.

Själv läser jag boken mot en helt annan bakgrund. Jag ser den framför allt som ett försök att gestalta religiositet, för att inte säga religiös hänförelse. Exstas, typ, hört talas om det? Människan som religiös varelse.
Jag ser partierna om ökenfolkets Exodus som en pendang till Mose folks vandring.
Realistiskt är väl det sista jag begär att det ska vara.
Jag ser berättelsen som i första hand något i kraft av andra berättelser, jag ser en likhet mellan Le Clézios öken - själva landskapet alltså, och Tjeckhovs stäpp.
Jag läser inte den här boken som ett försök att skilda en ensild individ, en utvandrad och invandrad ung kvinna.
Jag ser inte språket som "kvasivackert" men polerat till någon sorts högglans som inte lämnar några personliga uttryck kvar. I en tradition av sagor och myter.

Att beskylla den för att vara orealistiskt är ungefär lika givande som att beskylla Tolkiens Sagan om ringen för att vara orealistisk, eller Rödluvan och vargen eller Moseböckerna.
Klart att de är orealistiska!
Poängen ligger inte där.

Men en sak är säker, finns det inte en rostfri diskbänk i en roman, ja, då är det inte en bra roman. Så ser det ut i Sverige. Basta cosí.

lördag 7 februari 2009

Svenska romaner

i Frankrike handlar den här understreckaren om. Jag måste säga att jag inte känner igen mig i det här upprapandet av framgång efter framgång för svenska böcker i Frankrike. Möjligen umgås jag i fel kretsar, men när man läser artikeln kan man ju tro att folk i gemen här har rätt god kläm på svensk litteratur. Inget kunde vara mer fel, vilket förstås inte hindrar att en något större mindre grupp känner till den.
Och sen är det det där igen. Svensk litteratur eller svenska böcker?
Jag vill minnas att jag läste någonstans att svenska kokböcker säljer bra här. Det nämner artikelförfattaren inte alls.

Och framför allt minns jag den här artikeln som väger mycket tyngre. Som förklarar hur detta gick till - de svenska författarna på åttiotalet som kom ut på Norstedts hade en bra agent. Där ligger den större delen av förklaringen vad gäller litteraturen, enligt Espmark. Som fö inte heller befattar sig med böckerna.

Så här ser man väl ett exempel på en initierad artikel i ett ämne och en som bara rapar "fakta", urskiljningslöst och utan några som helst ambitioner att värdera.
Är det en understreckare, egentligen? En jäkla tabell?

Jaja, nu ska jag inte reta mig mer på det. Tro nu bara inte att man hittar en massa annat än Stieg Larsson, Dagerman, Lagerlöf eller Strindberg i närmsta bokhandel. Det gör man inte. Man hittar slumpartat annat, men aldrig konsekvent.
Att en massa böcker har blivit översatta betyder inte att de fortfarande säljs och lever. Nåja, de har ju i och för sig chansen, det ska man inte ta ifrån dem...

torsdag 5 februari 2009

Angleterre

Ett av barnen ska till England. Vi kom på att man måste växla pengar. Sen kom jag på att jag kanske hade några gamla pundsedlar i en sparbössa jag har. Kollade. Jodå, två såna där gröna med en ung Elisabeth II i oval. Gäller de fortfarande frågade jag maken. Inte en aning, sa han. Men jag tycker att du ska spara dem, för de där har du säkert betalat dyrt och nu är de inte värda nånting.
Jaha.

Annars är inte England något man åker till här. Det är liksom fel håll, lite off sådär. Ah bon? säger folk om man ska dit. Vad ska du där att göra?!
Det är en land som är känt för att ha väldigt dåligt väder och väldigt dålig mat.
Det är väl därför jag inte kommit dit på tjugo år eller så och alltså inte har någon kläm på sedlarna längre.

Jag gick till en växlingsholk i turistkvarteren och köpte pund. De var faktiskt väldigt billiga. Damen i luckan menade att det fortfarande fanns gröna enpundssedlar, men jag är inte säker. Har de inte slutat med dem och infört mynt istället?
Mynt hade jag i alla fall många, det där fina som är kantigt, 50 pence, det hade jag ett av. Det fick man hur mycket godis som helst för när jag var åtta år...

Jag tror inte att England är vad det har varit och jag tror aldrig att det har varit det härifrån sett. Ingenting är någonsin likadant från alla håll.
England ligger som bekant i norra Europa. Det är lätt att glömma bort det, men England är ungefär som Sverige, bara lite mindre och lite mer tättbefolkat. Kanske mer odd. Härifrån sett alltså.
Igår kväll t ex, då var det ett teveprogram på arte där det var en massa vikingar som raglade runt med kniv i bröstet och flätor i det röda skägget. Framför gröna kullar.
Det där måste vara svenskt, sa min man.
Norskt, sa jag, för jag kände inte igen skådisarna.
Det visade sig vara engelskt.
Ungefär så ter det sig, England, härifrån sett.

Thomas nya bok

Som synes så har jag lagt in en bild på Thomas Nydahls nya bok som kommer ut på Tusculum förlag i mars. Jag tycker själv att det ser fint ut där i kanten på bloggen. Dessutom är omslaget väldigt flott. Thomas har under en period visat många bilder av den konstnär, Collins, som gjort bilden, på sin blogg Occident. Här finns även en katalog över några av Thomas många böcker som man kan beställa via hans blogg.

Både Thomas och Helena som har förlaget Tusculum har jag lärt känna via just det här mediumet(?), bloggosfären. Vi har bloggat och läst varann i tre års tid vid det här laget. Min gissning är att om vi inte hade bloggat alla tre så hade just den här boken inte blivit till på just det här sättet.
Det är roligt att det blir något av papper också, av detta, till slut. Inte bara något undflyende som försvinner om servrarna lägger av.

Böcker är lite som barn. Jag vet, det är en sliten och på många sätt dålig metafor, men det finns inte så många som är bättre. Det blir (eller det blir inte) en bok. Om det blir en så märker man i efterhand vad det blev för sorts bok. En livskraftig och duglig som tar sig fram här i livet eller en lite svagare och vekare - kanske med ett handikapp - som inte har så lätt för sig.
Jag kan inte säga att jag älskar mina böcker som jag älskar mina barn, det vore helt uppåt väggarna, men jag tror att jag kommer följa dem resten av livet. Eller konstatera att de dog före mig.

Och Thomas nya bok, Alla de andra som också skrev, om jag får gissa? blir för det första en fin bok, välgjord med vackra typsnitt, fint papper, bra tryck och flott omslag. Sen tror jag att den kommer få ett gott mottagande, och ja, jag tror att det kommer bli en av dessa böcker som kommer att bli just livsduglig. Man ska väl inte tro att det blir en kioksvältare, men vem vill ha en sån? De hamnar ju snart i grovsoprummet med prislappen kvar över författarens ansikte... Såna böcker är... svåra att förhålla sig till. Kanske är de just böcker men inte litteratur. De liknar mer det skräp som far omkring i vinden i januari, trasigt glitter från julgranarna som åkt ut och som ligger kvar och barrar.
Nej, ingen risk för ett sånt öde med Thomas och Helenas (och lite min!) bok. Ett långt liv tror jag att den kommer få, nya läsare kommer att droppa in.
Kanske dör den aldrig.

Man vet faktiskt inte med böcker.