onsdag 31 augusti 2011

Tiden är dyrbar

Nu mår jag lite bättre, tackar, tackar. Vi har shoppat, det kan vara det. Visserligen inte till mig, men till barnen. Eller ett barn. Var ute med yngste sonen och dottern och erbjöd dem skor. Dottern nappade omedelbart och fick två par skor till henne. Till priset av ett par dubbelt så dyra. Nu återstår att se vad som håller längst. Men sonen ville inte ha skor, han ville ha en ny klocka.
Men det är ju inte samma sak! Du behöver nya skor här nu, kan inte gå i sandaler och badtofflor hela hösten.
Nej, det tyckte inte han. Han tyckte att han behövde en ny klocka. Man kan ju inte ha samma klocka varenda skolstart, typ.

Har ni tänkt på det, att klockor blivit förbrukningsvaror?
Jag fick min första klocka när jag fyllde sju år och så småningom skulle börja skolan. Det hela var en allvarlig sak, givaren min farfar som enligt min pappa var "klockskojare" hela sitt liv. Han sålde och köpte begagnade klockor, helst med vinst. Kanske var det en bisyssla till den där pantbanken. I alla fall. Min första klocka var en TIMEX med vit urtavla, arabiska siffror och vanliga visare, en sån klocka som barn ska ha för att lära sig klockan. Den hade jag rätt länge sen, fick kanske nån ny Moretime i tonåren och en fin blänkande liten CERTINA i typ artonårsåldern av pappa. Allt i borstat rostfritt. Damstorlek och urtavla med förenklade romerska siffror och sekundvisare också. Bakgrund lätt gråtonad.

Mina barn byter klockor som skor. Mellansonen sliter ut dem. Till slut är de så repiga att siffror och visare inte syns bakom glaset, och när jag vill lämna in dem till urmakaren så rycker han på axlarna och säger att det kostar lika mycket att byta glas som att köpa en ny klocka. Sexhundra spänn för en klocka som håller i ett par år. Max tre. Klart att man kan se det som ett rätt billigt nöje. Ändå stör det mig på något vis.

Själv byter jag också klocka oftare. Det råder det ingen tvekan om. Och de där små, små stela smyckesuren som jag tror var i guld och som min farmor hade tror jag aldrig mer att man kommer få se igen. Jag menar, har man mycket pengar att lägga på klockor idag så köper man väl dyra märkesklockor och har dem omväxlande. Matchar kläderna och sånt.

Jaja, nu ska jag inte tjata mer om det här. Det var mest för att säga att jag repat mig. Tillfälligt i alla fall. Hej.

Misantropens dröm

Jag har ont i hjärtat. Jag vet inte vad det är. Sommaren över? Barnen stora? Ungdomen borta, långt långt borta, i ett land där jag inte finns längre. Jag tycker mer och mer illa om att bo här. Jag har svårt för i stort sett allt nostalgiskt franskt, antagligen för att jag inte delar nostalgin. Jaha, så lät den franska punken. Och? Jaha, så gjorde de på femtiotalet. Och?
En djupt sittande känsla av att det här landet inte angår mig. Jag bryr mig inte. Deras banker går i putten? Fine with me. Statsskulden inte ens petad på på de tjugo år jag bott här. So what? Inte en enda pensionsreform, inte en enda reform av statligt anställdas villkor, istället nedskärningar av antalet tjänster pga lärarbrist på sina ställen. Jo, det stör mig faktiskt. Men det här landet är totalt jävla omöjligt att ändra. Det kommer att köra huvudet längre och längre ned i sanden. Tills det kvävs.
Houllebecq har rätt, det enda de kan är turism. God mat, gott vin och bra vägar att köra runt i bil på (dåligt med sexditon, dock, det kan begränsa saken något. Men vadå, par i övre medelåldern?). När världens medelklass är utdöd är Frankrike dött, och i och för sig, det lär väl dröja.
Jag är inte intresserad av mat och vin och bra vägar och bilkörning, så för mig får det gå som det vill med den saken.

Det enda jag, fortfarande, tror är något bättre här, är delar av utbildningssystemet. Men då blir barnen fransmän, om de genomgår det. Jaha. Och?
Ja, inte ens det bryr jag mig faktiskt om. Inte så länge de kan prata svenska, förstår svenska. Fast det gör de ju inte heller. De delar inga minnen (det hade de väl inte gjort ändå), men de fattar inte ironin i att ingen som inte kan sjunga Kumbayaya är svensk. Blev det rätt?
Jag vill bort från precis alltsammans, och jag kan inte precis säga att jag vill till Sverige heller för där har jag ju ingenting att göra.

Det jag vill är försvinna in i en av mig uppfunnen fiktiv värld. Och det lär ju dröja tills jag kan göra det. Men det är åtminstone vad jag vill. Hej.

tisdag 23 augusti 2011

Grejer jag inte fattar

Kan någon förklara det här för mig? Är verkligen alla de här "paketen" helt bortkastade? Okej, vi har fattat det som så att antingen måste en mycket hårdare styrning in på central nivå (överstatlig), i såna fall för att man ska kunna behålla euron men antagligen även resten av Europatanken, eller så gäller Norbergs tes? Var och en klarar sig själv men med så goda förutsättningar som möjligt?
Det här tyckte jag också var en bra text. Även om jag inte blir klokare av den.

Men frågan är rätt ställd: Vad händer nu?

Annars fortsätter jag att läsa Roth.

måndag 22 augusti 2011

Mina svägerskor

Det är svägersketider och jag har ögona på skaft. Vad säger ni om ett ångstrykjärn kopplat till en vattenreservoar i stil med en tryckkokare? Eller metallställning med vinranka och druvklasar i taket? Underjordiskt kök. Nya jättekrukor att ha buskar i? Bagageburk på taket. Sandaler som ett par jag själv skaffade mig, men som jag inte använder. Ohållbart vid deff. Har gått över till des birks.

Hur mycket dricker svenskar nu för tiden? När man följer svenska yngre journalisters twitterflöden så verkar det som om det är något man gör dagligen. Dricker vin. Franska svägerskor på semester dricker typ ett halvt glas, kanske dagligen. I övrigt vatten. Själv har jag återgått till ett för mig klassiskt svenskt beteende. Inget alls i veckorna. Ev. max 1/2 fl. fred. el. lörd. A.k.a lagom.

Och till min stora besvikelse, de har slutat med jeanskjol. Det har iofs jag med, men jag tänker göra om min till lampskärm. Det tänker nog inte de.

Och så har jag lärt mig en n'y förhyrning, a.k.a. Jättebra. Hej.

torsdag 18 augusti 2011

Exilgrejen mm

Well, well. Har suttit här och inte fattat varför det inte går att skriva inlägg just nu. Hittade en lösning som jag hoppas är provisorisk, ändra språk till engelska. Så det gjorde jag.

Annars är jag på g. Tänker på en roman jag borde skriva. Tänker på bra romaner jag läst i sommar, som Radetzkymarchen och Utrensning (som Jorun påpekade att Oksanens bok heter) och på andra bra romaner, som Makines näst senaste och även Roths Job (som Jens Christian påpekade att den heter).

Grejen är att en bra roman ska gripa stort över tid och rum, den ska också innehålla konflikter, liksom den ska innehålla en massa annat.
Radetzky spänner över tre generationer och ett imperiums glansperiod och fall.
Oksanens gör samma sak, i alla fall i princip. Imperiet är visserligen ockupationsmakten som liksom inte helt försvinner - maffian blir ju kvar, men annars kanske man kan säga det.
Makines bok som jag läste för ett par år sen spänner i tid över författarens liv, och det innebär Sovjetunionens fall. Den innehåller även exilbiten. Makine är exilerad ut ur något som inte finns längre.
Roths Job slutligen kan man väl säga beskriver den östeuropeiska judenhetens - fall. I just den familj det handlar om så överlever man visserligen, men man utvandrar till USA, och det är rätt givet att själva kulturen försvinner. Exil är det också.

Så, om man då jämför med Sverige. Sveriges 1900-tal har inget eller snarare mycket litet av det våld resten av européerna levt med, blivit offer för respektive utövat. Sverige har liksom kurat i skuggan av detta, hoppats att inget ont öga ska se det, fifflat lite mer räkenskaperna, varit nöjt med god folkförsörjning och pragmatism."Vi ska inte ta ställning i stormaktskonflikten."
Jag läste en roman som inte alls tog upp detta, Oline Stigs bok (Jupiters öga) om hennes farfar och farmor, som var nazister. Det var en svensk bok, men farföräldrarna var norrmän, vilket naturligtvis gjorde saken värre. I alla fall där. Det framskymtade men kunde ha fördjupats.
Nå, det var en bok där Stig hittade på det hon inte visste om sina farföräldrar, men det var inte en bok som egentligen svarade på den fråga hon själv ställde, nämligen Varför gjorde de så här? Och den hade ytterligare en gigantisk brist - om nu detta var ett ämne att skriva roman om, vilka konsekvenser hade farföräldrarnas val för Oline själv?
Noll svar. Verkade inte ha några konsekvenser alls, förutom att hon alltid hade skämts för dem. Det skrev hon. Men det var allt. I övrigt framkom det att hon levde gott i ett radhus i Vaxholm och att hon såg sig själv som en sorts intellektuell, om inte överklass, så åtminstone - medelklass. En resonerande människa, typ. Inte som de dumma grannarna som ville fälla fula träd mellan tomterna.
Äh.

Vart jag vill komma? Jag tänker att om man ska skriva den här sortens roman så måste man ha material ända fram hit och nu, man kan inte behandla en bit historia i tiden där borta utan att ge den någon sorts förankring här och nu. Man kan i och för sig skriva romaner som tilldrar sig i historisk tid, det är inte det. Men skriver man i den autofiktiva genren så måste man satsa mer. Sig själv.
I annat fall får man hitta på ända fram. Låta fiktionen löpa linan ut. Spänning. För att läsaren ska vilja läsa vidare så krävs mer än en skolboksaktig uppräkning av sen hände det och sen hände det och jag förstår inte varför. Man måste ha en intrig. Gåtor i gåtorna. Överraskningsmoment, in i det sista. Vändningar. Peripetier.

Det är svårt att skriva bra romaner. Men det är inte omöjligt.

onsdag 17 augusti 2011

Transfer

Rensning.

Tillsammans med Åmarks bok Att bo granne med ondskan sommarens bästa läsning. So far.

onsdag 10 augusti 2011

Bot och bättring

Hej,
Jag har försummat denna del av min tillvaro. Tänker ibland att om jag bodde i Sverige skulle jag antagligen inte blogga. Inte skriva några romaner heller, antagligen.

Men nu har jag läst en bok! Ja, egentligen har jag läst flera. Klas Åmarks Att bo granne med ondskan, som var mycket bra. Apropå det, den här utredningen som drottningen själv gör om sin pappa, är det inte något skumt med att den här judiske mannen efter en kort tid "lämnade tillbaka" den där farmen? Stämmer det så kom han visserligen undan med livet i behåll. Men det var också allt. Någon egendom hade han alltså inte kvar sen...

Jo, jag har läst Barnen av Ida Jessen. Den tyckte jag också var läsvärd. Handlar om ett utsnitt av i första hand en kvinnas liv, hon är ung och hinner bli medelålders, hon får en dotter ung och sen handlar det i stort sett om hur hon liksom försöker få ihop sin tillvaro. Man kan säga att hon med moderna ord "satsar på sig själv", eller kanske att hon satsar på "sina relationer". Hur som helst är det rätt splittrat och i slutändan kanske inte helt lyckat.

Det handlar helt enkelt om den moderna kvinnans dilemma, att få ihop det där med barn, karriär (även om den biten är nedtonad i den här boken, vilket är bra) och man. Eller män.
Och var hon hamnar då bokslut görs.
Till det kommer fina bipersoner, hur man liksom bygger upp ett liv med vänner och de moderna relationer vi har idag, dagisfröknar, grannar, jobbkontakter... hur det är att leva i ett litet samhälle.

Well, läs den.

På lördag ska jag springa Midnattsloppet. Jag har hårdtränat de senaste tio dagarna, varannan dag enligt en god väns råd. Okej, okej, jag borde börjat tidigare. Jag kommer inte att orka springa hela (10 km), men jag kommer nog inte diskas och ätas upp av sopbilen som åker efter den sista löparen med glappande käftar. En timme och trettio minuter har man på sig och tröjan är självlysande orange. Hej.