onsdag 29 augusti 2012

Protokoll

Nähä, ni har inga åsikter om källargolv. Tur att man har stabben. Han föreslog tätt liggande reglar och spånplatta.
Det tyckte stämman blev för dyrt.
Nu har stämman kommit fram till att enklast blir att helt enkelt låta bli att lägga in golv i källaren. Tids- och pengabesparing av avsevärd vikt.
Stämman har börjat skriva protokollsvenska.
Härmed avses.

Till diskning av ett ton porslin föreslogs författaren Karen Stensätter. Dansk deckarförfattarinna bosatt i Paris.
Stämman godkände förslaget. Med acklamation.
Nu ska stämman strax gå och handla på Carrefour.
Hejdå Stämman!
Hejdå Karen!

tisdag 28 augusti 2012

Dagens lista

Funderar på vad jag ska göra idag. Måste köpa te och en ny borste till dammsugaren, den jag hade har kommit bort. Det finns en affär inte så långt härifrån som har allt till alla dammsugare. Inte klokt. Man kan i princip sätta ihop en dammsugare själv. Om man nu är road av sånt.
Mer rökt te. Jag dricker bara rökt te om jag får välja.
Så har vi källaren. För att kunna få ordning här uppe måste man rimligen plocka bort en del saker som man inte använder så ofta. Farmors servis t ex. Den använder man inte alls just nu.
Då kan man ställa dem i källaren.
Men. Källarens golv består av sand, sous les pavés la plage, ni vet.
Nä, jag tror inte det, men vad som finns under sanden vet jag inte. Har petat lite i det där och sanden är liksom inte ren. Det ligger skräp i den.
Så, jag tänkte skaffa en liten kratta och sen tänkte jag bygga ett golv. Källaren är (till min besvikelse) mycket liten, tänkte göra en grej ungefär som en sån där trätrall som man kan ha på en balkong eller på ett gammaldags badrumsgolv.
Men då måste jag mäta först, hitta lämpliga verktyg och sen gå och köpa virke och spik.
Behöver nog inte vara hyvlat, det hela är bara till för att hindra grejerna från att bli sandiga.
När det väl är gjort kan man börja ta ned grejer.
Återkommer, om inte förr, då.
Hej.

måndag 27 augusti 2012

Svenska Verktyg, del 7

Hej!
Kommer jag någonsin orka blogga igen? Det kan man fråga sig.

Minns den där tiden, den första tiden med blogg, hur fantastisk den var. Hur världen öppnade sig.
Och det gjorde den ju. Flera bloggare har blivit vänner. En har blivit förläggare för min senaste bok.
Bloggen var och är en del av min tillvaro.

Ja, min tillvaro. Jag undrar lite över den faktiskt.
Hur kommer det att bli?
Jag har en flytt att "absorbera" som en god vän kallade det i somras. Plocka i ordning, sortera, slänga, ordna. Det kommer att ta tid.
Och så har jag ju då anmält mig till en skrivarkurs. På franska, här i Paris.
Det har jag grunnat på hela sommaren. I vissa ögonblick har jag verkligen ångrat det. Djupt. Det är så helt emot min natur, tänker jag. Jag har alltid skrivit i total ensamhet, inte låtit en katt läsa förrän det är klart i stort sett. Inte sett någon mening med att en massa människor som i vilket fall som helst inte ska ge ut något läser.
Men nu har jag alltså bestämt mig för att gå en kurs där det hela är kollektivt och man läser varandras texter och håller på. Som man väl gör på skrivarkurser.
Känns lite som om jag anmält mig till en kurs i keramik eller oljemålning. En sån där tantkurs som man startar i femtioårsåldern eller så.
Hur som helst. Jag testar och jag ger det ett år.

Vidare. Eva C Franko har läst Den gordiska soffan, min andra roman som kom ut 2006. Jag blev alldeles rörd av hennes läsning. Jag hade i viss mån glömt det jag hade skrivit, och så väckte hon det till liv genom att förstå det och få ut så mycket av det.
I pris (för bästa läsning av Soffan 2012) får hon ett ex av Arnes kiosk. Så småningom på posten.
Läsningen, och själva Soffan snuddar också vid den problematik som pappa Wästberg och dotter Ekström kretsar kring.
Nu har alltså faderns skildring av den tid dottern Johanna Ekström skriver om i sin roman (min något råddiga text här) kommit ut. SvDs snyftreporter intervjuar Wästberg.
Wästbergs bok har fått mycket blandade recensioner (orkar inte länka). I de flesta spökar också dotterns text.
Svårigheten med att förhålla sig till den självbiografiska texten, från såväl fader som dotter, blir uppenbar då man läser recensionerna av Wästbergs memoar (del 4).
Men problematiken blir kvar. Pappor som lämnar (eller blir utslängda ur) sina familjer och bildar nya. Min generation blev den första att i större skala genomleva det. Vi lever med det än.
Jag tror inte att det här är sista gången vi får läsa den här storyn.

Resten låter jag vänta. Men nu är jag i alla fall hemma igen. Hemma i det som brukar beskrivas som "Ursäkta röran", vi flyttar.
Skulle aldrig falla mig in att sätta det som rubrik på inlägget. Istället får det bli något helt oväntat. Svenska Verktyg del 7. Hej,






lördag 4 augusti 2012

Moderspassion

Har läst Maj-Gull Axelssons Moderspassion och blev riktigt inspirerad av den. Så pass att jag kollade upp kritiken litegrann. Den visade sig vara ganska blandad.
DNs kritiker tyckte jag hade förstått sig bra på boken.
Medan den här kritikern läser det hela som om det vore ett försök till realism.

Själv blev jag som sagt inspirerad. Jag gillar Axelssons dramatik. I den här boken, liksom i hennes första Långt borta från Nifelheim föses ett antal människor som inte har något alls med varann att göra ihop av en naturkatastrof. Då var det ett vulkanutbrott, nu är det en höststorm för att inte säga orkan som lägger hålan Arvika under vatten och ställer allt på ända.
Och sen kommer själva konstruktionen. GPs recensent har förstås rätt i att hela grejen är totalt osannolik. Men hur sannolikt är ett grekiskt drama?
Hur stora sannolikhetskrav ska man ställa på romaner? Är det bara autofiktion som platsar nu för tiden? Och hur kul blir det?

Det jag gillar med Axelsson är att hon låter mytologiska gestalter ta plats och form, så var det ju också i den sönderälskade Aprilhäxan. Då fornnordisk mytologi, nu antik.
Att hon syr ihop alltsammans någorlunda i tid och rum.
Att hon låter sina gestalter leva sina tragedier. Hon är inte rädd för det.

Vad däremot även jag har lite svårt för ibland är det där en aning bjärta i färgskalan. Ibland blir det lite för uttalat. Vad det än är.
Och så tycker jag att den recensent som i slutändan, trots alla katastrofer, kallade boken en feel-good-bok är något på spåren.
Här traskar kvinnor omkring och är ensamma i sina mödraskap och i sin skuld och skam och i sitt (evigt) dåliga självförtroende. Som så ofta hos Axelsson. Fine. Antingen gillar man det eller också inte, man kan ju i alla fall förstå att det är en genre som många svenskar kan känna igen sig i.
Men sen, i denna bok, så slutar det hela faktiskt lyckligt.

Och där ställer även jag mig lite frågande. Det grekiska anslaget fullföljs inte, hade det gjort det så hade huvudpersonen åtminstone stuckit ut sina ögon, typ.
Nu blir hon frisk och kry och sätter igång på nytt, liksom bättre än förr.

Jaja.

För den som vill ha en beskrivning av handlingen hänvisar jag till andra recensioner.