fredag 27 juli 2012

Uppgörelser

Två böcker av döttrar till svikande föräldrar, tillika kändisar.
Felicia försvann av någon som kallar sig Felicia Feldt och som uppenbarligen är Anna Wahlgrens dotter.
Om man håller sig i solen av Johanna Ekström, dotter till akademiledamoten Per Wästberg och författaren Margareta Ekström.

Felicia försvann är en lättläst, kronologiskt hattig bok om en uppväxt i misär. Den förefaller vara en del av en terapi, i slutet tar är författaren med på sin mammas påhittade begravning. Och får där sig slängt i ansiktet att allt var hennes (författarens) fel.
Well, det hela är liksom kört på något vis.
Och det är klaustrofobiskt, man får inget annat perspektiv än det försmådda/misshandlade barnets. Men okej. Det är konsekvent och det är övertygande.
Tesen är att Felicia inte tänker förlåta och försonas. Den driver hon rakt igenom och den övertygar. Inte fasen ska hon försöka försonas med den här galna människan - det håller jag med om. Försoning och förlåtelse bygger ju faktiskt på att båda parter vill komma vidare. Och det verkar inte Wahlgren vilja, nej.
Samtidigt framgår det ju hur krångligt det blir, Feldt är uppvuxen i en sorts nomadfamilj där den enda fasta punkten var mamman och syskonskaran. Syskonskaran drillades i att ställa upp på mamman. Bryter man med mamman förlorar man sålunda sina syskon.
Och det vill hon förstås inte, eftersom hon tycker om dem.
Men. Och det får man väl säga är hennes styrka: hon står ut med det.
Vilket gör att försoning, som jag ser det, förmodligen en dag kan bli möjlig med dem, i alla fall en del av dem.
Den som lever (och läser) får se.
För detta förefaller vara en familj där man lägger ut en hel del till offentlig beskådan. Vi får väl utgå ifrån att vi får reda på mer.

Den andra boken är betydligt sämre. Johanna Ekström jamar på om hur hennes pappa svek först hennes mamma och sen henne själv. Och hur fint (ändå) allt var, och hur rika och ytliga de var.
Det enda problemet är hennes egen totala brist på ifrågasättande av alla dessa löjliga normer den här familjen hittade på.
Hon tycks fortfarande mena att höjden av raffinemang är vita vikta pappersservetter och svenskt 1700-tal. Att dricka te och gå på restaurang och åka till England.
Första halvan är olidlig just därför. Hon har gått på rubbet och tror på allvar att de var jättemärkvärdiga. Suck och gäsp.
I andra halvan framstår alla de problem som en pappa (oftast) som lämnar sin familj får med sina barn och de med honom.
De blir inte så mycket kvar då. Ingen plats i den nya familjen för de gamla barnen.
Det här är något som jag tror att min och Ekströms (och Feldts) generation påverkats starkt av. Jag vet inte hur många kompisar jag har som har exakt samma bakgrund.
Om det nu är ett så väldigt stort problem.
Det är ju mest då gruppfotona ska tas som det liksom syns. Morfar eller farfar är inte med.
Men är det ett jätteproblem. Egentligen?
För Ekström verkar det ju vara det.
Hon verkar ju vilja att hennes pappa ska tycka att hon är viktigast i världen och det tycker han inte.
Surt förstås.
Men det är väl bara att leva med?

Vad gäller Feldt är det problemet värre. Mormor ska liksom finnas och helst vara snäll. Mostrar och morbröder ska finnas och eventuellt ha sina egenheter, men nog ska de finnas i närheten. Om man inte flyttat till Australien. Kusiner också.
Feldt är ursinnigare och djärvare och modigare och inger mer hopp. Hon jobbar på, hon vill verkligen att det hela - hennes liv och hennes barns liv - ska bli mindre stökigt än det var under hennes barn- och ungdom.
Det tycker jag är bra.

Ekström däremot har skrivit en precis lika tråkig och självupptagen bok som hennes pappa redan skrivit tonvis av. Lättsam, visst. Ytlig och elegant. Jodå.
Och totalt jävla astråkig.
Det enda jag egentligen stör mig på i grund och botten är att hon verkar tror att både hon och han har humor. Eller kanske inte förresten. Humoristisk är väl det ord hon använder.
Och det betyder för vanliga människor eller oss läsare helt enkelt urtrist och självupptagen. Bra att veta.

Nå. Var detta då bra böcker och skulle de ha getts ut om inte kändisfaktorn hade pockat på utgivning.
Nej, det var inte särskilt bra böcker, och ja, kanske hade de givits ut utan kända föräldrar för så här är svenska böcker. Ofta. Dessa var varken sämre eller bättre. De är barn av dagens boktrend. Självupplevda, självupptagna och fantasilösa (även om Ekström förstås beskriver sig själv som väldigt "fantasifull").
Däremot hade de väl då sålt lika lite som alla andra böcker och även recenserats lika mycket.
Stor litteratur är det inte.
Men de flesta läser dem sannolikt för att få veta mer om kända personers baksidor och privatliv. Och det får de ju.
Så då är förhoppningsvis alla nöjda.

måndag 23 juli 2012

Mindre konstigt men fortfarande vissa frågetecken

Det börjar kännas lite mindre konstigt att bo här.
Utsikten fortfarande svindlande. På kvällen ser man liksom små gnistor vid Sacre Cœurs fot. Det är turisterna som tar kort med sina kameror och som inte kan stänga av blixten.
Notre Dame ligger som en väldig hund mitt i.
Pantheon är den enda som ser normal ut.

I källaren är gångarna av betong, men inne i själva källarkontoren (varför är det kontor egentligen?) är golvet sand! Lös sand som på plajan. Jag tycker att det känns jättekonstigt att stoppa in möbler eller rullade mattor eller resväskor på små hjul i sanden.
Man måste kanske bygga ett golv? Dammsuga? Skotta?

När man kommer ut på den nya boulevarden luktar det illa just nu. Det är träden som blommar. Vet inte vad det är för träd, men sonen gnäller varje gång om hur illa det luktar. Jag tror att det går över, säger jag.

Och så nya stället att handla. Jättestort. Ett Carrefour. Man kan gå runt i timmar och inte hitta något. Det är liksom som att jag kommit till Frankrike, som att jag bodde någon annanstans innan. Hemma.

Annars gör jag sånt där man gör när man flyttat, antar jag. Ställer om posten. Försöker fixa nycklar till alla. Fortsätter att packa upp ur kartongerna.
Och det gamla vanliga. Tvättar. Men har nu en balkong att hänga tvätten på.

Det luktar så konstigt överallt. Det är nog den största omställningen. Grannarnas mat, Gobelins träd, själva trapphuset.
Det börjar lukta lite mindre konstigt hemma hos oss, det beror nog på att vi vädrar som dårar. Eller vädrar, förresten. Allt får stå öppet, bara jalusierna är nere en bit när solen ligger på.

Och sopnedkastet! Det är liksom inne i köket. I en hörna sitter en plåtlucka med en liten skopa i. Där lägger man små sopor och så visslar de ned alla våningar. Ibland hör man saker fara förbi med en viskning.
Jag tror att det här huset var höjden av modernitet då det byggdes. Nu är det liksom ett museum över 60-talet. Precis som Bollmora.

Alla grannar är gamla eller jättegamla, precis som i Bollmora.
Folk bor kvar i de här husen sen de byggdes. Inte klokt egentligen, men inte så konstigt. Det är ju socialt byggande (som det väl heter), subventionerade hyror. Då bor folk kvar.

Hörs,


söndag 22 juli 2012

Servis på väg

Det bästa sättet att bevara porslin är att inte använda det. Alls.

Det här är min farmors finservis. Jag fick den, tror att den är från 30-talet, lite nyklassisk, sådär.
Massor av delar. Några gick sönder i den här flytten. Tre flyttar = ett inbrott säger en dam i bekantskapskretsen. Den här servisen har flyttat två gånger med mig.
Nåja.
Vi har alltså inte använt den. 
Farmor däremot verkar ha använt kaffedelen. Kannorna och sockerskålen är kvar, liksom tekannan. Men få kaffekoppar, inga tekoppar alls.
Själva matservisen har kvar sina tolv av i stort sett allt. Och en hel del uppläggningsfat.

När jag diskade alltsammans i förmiddags och började med soppterrinen kom jag att tänka på mina nyfödda barn. Hur man badar dem där på bb, hur små de är, hur man trycker dem mot bröstet sen då man torkar dem - livrädd att tappa.
En ärvd soppterrin är ungefär som ett nyfött barn, både i färg och omfång, däremot lite lättare vad gäller vikt. I övrigt också.
Och kaffekopparna flöt som små jollar på vågorna i diskhon. De är så tunna så att man ser skuggan av sina fingrar genom dem då man håller upp dem mot fönstret.
Vitt porslin, tunt och från Lidköping, står det i botten. Blå blommor och smala guldränder.
Kanske kan vi använda det så småningom. Men inte för mycket!

Har ni sett våra nya utsikter?
Det är helt sanslöst, vi ser både Notre Dame de Paris och Sacre Cœur! Man borde förmodligen skaffa en kikare också. På stativ.
Så ser vi en svart skyskrapa som har en jädra raffinerade nattbelysning, det ser ut som om den är skev och då och då liksom rinner den iväg nedåt. Jag ska försöka visa så småningom.

Flytten gick sådär. 
Nu återstår att liksom absorbera den. Få ned kartongbergen, fatta var vi bor nånstans. Förstå nya vägar och bussar och sånt. 

Vi har varit ute och gått också, mot Santiago. Det var som vanligt fint. Kanske återkommer till det. Hörs,

Norrut

Och här är andra hållet. Vi ser Sacre Cœur och Notre Dame, typ. Och en massa annat som jag inte vet vad det är. 

Söderut

Ny utsikt här, det här var igår kväll, eller på eftermiddagen kanske. För uppmärksamma läsare är det väl rätt tydligt att några av höghusen är samma som förut. Men nu ser vi ännu fler.

torsdag 5 juli 2012

Läst bok

Så har Göran Rosenberg skrivit en bok om sin pappa, Ett kort uppehåll på vägen från Auschwitz, Bonniers 2012. Jag läser den med höga förväntningar och de infrias. Det är en mycket bra bok om en ung man som också är Rosenbergs pappa men också sig själv, genom citat ur brev och genom sonens grundliga, och ibland lakoniska, rekonstruktion.
Ett av alla dessa människoöden ur förintelsen som stiger fram och får fast form.
Eller fast och fast. Pappan tar i bokens slut sitt liv, hinns upp av skuggorna från det förflutna. Kvar blir Göran själv som däremot känns som en mycket fast och mycket svensk form, trots allt.

Pappan och mamman, också hon judinna från Lodz och sen gettot där,  tycks ha haft som idé att göra barnen svenska och rotfasta i den lilla staden Södertälje med den stora lastbilsfabriken.
Det här är lika mycket en berättelse om det Sverige som växer sig starkt då resten av Europa mödosamt reser sig ur ruinerna, både de inre och yttre.

Och kanske är det det jag lite har emot den här boken, dess fasta förankring i det svenska. Jag saknar så mycket av det som jag läst hos Némirovsky och Roth och Appelfeld, men kanske också hos Kertesz och Klein - det östjudiska, antingen traditionellt eller sekulariserat. Den kultur föräldrarna inte kan, förmår, orkar? förmedla till sina barn, bland annat därför att de befinner sig i det avlägsna lilla landet Sverige.

Jag får god lust att sätta Appelfelds böcker i Rosenbergs händer. Inte bara Primo Levi har något att säga dig, också den här unge mannen som även han kunde ha varit din pappa - har en historia efter förintelsen, den enorma svårigheten att se bara framåt, att tillägna sig ett nytt språk och ett nytt land, även om det i hans fall är hebreiskan och Israel.
Som om inte det vore rätt så förmätet av mig.
Det är det förstås. En helt befängd idé.

Men det är som om Rosenbergs pappa fortfarande är instängd i den svenska lilla staden med de krympande horisonterna, det är, någonstans, som om han fortfarande är lika lite förstådd.
Och det är förstås inte sonens fel. Inte ett dugg.
Men det blir en ännu mer sorglig bok på så sätt.

Samtidigt blir den skuld Göran Rosenberg bär på tydlig, hans föräldrar önskade göra den nya platsen och det nya landet till sina - genom honom, den förstfödde. Tror i alla fall han.
Mycket pekar på det, valet av svenska som språk med honom, bortvalet av polska, tyska, jiddish.
Men var det verkligen så?
Tänker jag som också satt barn till världen i ett främmande land.
Visserligen tycker jag att det i mitt fall gått bättre, men då har jag ju oändligt många fördelar varav den första förstås är att jag inte är ett barn av förintelsen.
Men inte var det något jag planerade. Att jag skulle känna mig eller göra mig mer fransk genom att låta barnen bli franska.
Tvärtom har jag med min enklare och rätt oförstörda bakgrund stretat emot det franska, framhärdat med svensk kultur (vad det nu är) och framför allt svenska som språk.
Ändå var det genom barnen som dörrar in i det franska öppnades, dörrar jag eventuellt hade kunnat komma igenom (öppnade) på andra sätt, men det vet jag ju inte.
Och det är därför jag tänker att det faktiskt kanske inte var något Rosenbergs föräldrar planerade heller. Viljan att sätta barn till världen är liksom mer outgrundlig och irrationell än så, tänker jag.

Nu kom jag över på mig själv. Det får man göra i en bloggtext tycker jag.

Jag vill ändå, eventuellt avslutningsvis, skriva av en bit ur Rosenbergs bit som jag önskar att jag hade skrivit själv, eller snarare, som jag hela tiden skriver själv, om än med andra ord:

Jag tror inte att någon plats kan ersätta den plats där vi första gången sätter ord på världen och delar den med andra människor och gör den till vår. Jag vet att det finns de som anser att en sådan plats kan upprättas på nytt varsomhelst och närsomhelst, men jag tror inte det. Jag tror att platsen som format oss fortsätter att forma oss också sedan vi lämnat den och gjort oss hemmastadda någon annanstans. Eller snarare, vi kan bara göra oss hemmastadda någon annanstans om något slags förbindelse med platsen och människorna och språket som format oss lever kvar.

Well, exakt det tror jag med. Och det gör att många människor idag har rätt dåliga odds. Rosenberg lyckas beskriva den misstänksamhet och den likgiltighet de överlevande möttes med. Trots att de kom från Polen som, även om det idag fortfarande är "fd öststat" ändå är en del av Europa och något vi numera omfattar som mer en del av vår nära omvärld, då uppenbarligen för många svenskar var ungefär som dagens somalier i det idag svenska. Eller något ditåt.
Ingenting har egentligen blivit enklare sen dess, snarare är idag väldigt mycket just the same. Bara det att gränserna för var främlingarna finns ändrat sig lite.

Hur som helst, läst boken, det är den värd.

tisdag 3 juli 2012

Parken

Sitter och tittar på träd och barn i en park. Första gången idag som jag sitter sysslolös. Jag vet, folk brukar inte sitta sysslolösa, men sitter gör de väl i alla fall?

Nu har vi skrivit kontrakt på den nya lägenheten. Och jag har köpt tre t-shirts. Det senare tog längre tid för det var kö till provhytterna.
Men om man betänker det år vi envist hävdat att vi måste flytta så tog ju det längre tid.
Det är en fråga om proportioner. Jag kommer att sakna det här kvarteret tror jag. Eller också inte.
De första tio åren i Frankrike vantrivdes jag. Men om det var med Frankrike eller i största allmänhet är svårt att säga. Har inga minnen av att ha trivts så väldigt mycket bättre i Sverige.
Men tänk om jag kommer att vantrivas de första tio åren i ett nytt kvarter?

Nu går en kvinna med helt konstgjort hår förbi, jag har sett henne i den här parken i femton år. Aldrig pratat med henne, däremot hört henne lägga ut texten om sina barn med andra. Snart slipper jag henne. Positivt.

Träden (kastanjer) är som en mössa över oss. Förmodligen finns här någon tigande person som har samma förhållande till mig som jag har till kvinnan med plasthåret.

Dags att byta kvarter.

Skrev för en stund sen, men mailet åkte inte iväg.

Soldis

måndag 2 juli 2012

Ting

Har packat kartonger hela dagen, tagit ställning till hålslag t ex. Jag har två, ett för svenska hål och ett för franska (kontinentala). Antalet pärmar med svenska hål blir mindre och mindre. Men jag har fortfarande ett par.
En brevvåg. Mer böcker.
Jag plockar ned hyllor från väggarna och upptäcker själva väggen. På den sitter det tapet.
Jag har tre rullar kvar av den tapeten. Oöppnade.
Är de något att ha?
Jag tror inte det, slänger dem ihop med en gammal skrivare, en skrivare som fortfarande fungerar, men det ihop med en dator jag övergav för femton år sen. Själva kontakterna ser inte likadana ut.
Hyllorna gapar tomma, väggarna är blottlagda.

Jag frostar av frysen (uräten) och lagar lunch också.
Sen börjar allt om med sonen. Men då orkar varken han eller jag. En gigantisk sortering av kulor, legobitar, playmobilpryttlar, plastmojar väntar. Jag gör det inte. Inte han heller.
Men böckerna packar vi, och skaffar nya kartonger istället för trasiga till slottet i Playmobil, grunkorna av plast att sätta ihop.

Vi kommer aldrig bli färdiga.

Och samtidigt. Jag kan inte göra annat än säga det till barnen. Om vi inte hjälps åt nu så grejar vi inte det här.
Och då hjälper de till. Under protest. Den tysktalande steker lök, dottern sorterar skor, yngsta barnet packar sina tidningar.
Om de inte bidrar så går livet inte ihop.
Om jag visar min maktlöshet. Nej. Min otillräcklighet - så hjälper de mig.
Annars inte.

Är inte det vad som gäller med alla människor? Och ibland funkar det inte ändå.

Eller nu

Tog en till bild strax efter men mailet åkte inte iväg där uppifrån. Ingen wifi. Så därför blir det nu en favorit i repris.
Det går otroligt sakta att packa flyttkartonger, det kan bero på att man samtidigt packar soppåsar. Och att man hela tiden måste tänka efter och dammsuga. 
Jag tror aldrig att vi kommer att bli färdiga i tid.