fredag 28 oktober 2011

Uppdatering

Tanken var att detta höstlov skulle jag och de stora barnen sortera deras grejer. Evakuera, som man säger här. Dottern försvann illa kvickt. Kvar är jag och den ibland tysktalande sonen.
Vi har sorterat bilar. Han kommer ihåg alla och varifrån de kommer. I en hade han pillat in en liten anka som han aldrig fått ut igen. Den var kvar. Tittade som krockskadad ut genom vindrutan. Och sen gick bagageluckan aldrig att stänga igen.
Jag har dammat playmobil-grunkor och förslutit lådan med gladpack efter det. Enligt sonen en metod som ser ut som en uteliggarvariant. Vad vet jag. Ser inte allt ut så, i grund och botten?
Det hela är tämligen deprimerande och vi är dessutom förkylda. Tanken var att vi skulle komma ut lite mellan varven, men vi är för snuviga. Vi nyser av damm och får tårar i ögonen om vi dessutom skär lök. Ingenting händer mer än att dammet hamnar i dammsugaren istället för på hyllorna (och sen in i skåpet igen, dammsugare är överreklamerade, tycker jag) och grejer hamnar i kartonger som vi ställer i en liten korridor som finns här.

Kanske ska vi flytta, det här är ju som bekant en byggarbetsplats. Kanske inte. Det hela hänger i luften. Precis som dammet.

onsdag 26 oktober 2011

Dagens nyheter

Alltså, Bloggtoppen hade jag min dåvarande blogg registrerad på i en bloggandets forntid. Jag antar att de lösenord jag då använde nu nånstans finns att fiska fram på nätet. Dock ej själva bloggen, utom i någon mystisk spegelbild i sökmotorernas yttersta galaxer.
Den här Petzäll (heter han verkligen så?) börjar man ju nästan tycka synd om. Han sitter tvångsomhändertagen för vård och får sina konton kapade. Visst, han borde lämnat riksdagen för länge sen, och tydligen borde han hålla sig nykter/på fri fot så att han kan hålla ordning på sin nätidentitet också. Men nu sitter han där han sitter, och tänker han sig verkligen att han sen ska komma tillbaka och bära upp lön i riksdagen, som politisk vilde dessutom?
Jag tycker nog inte att de här SD-politikerna, som förutom att de har obehagliga åsikter, inger något vidare förtroende.
Nä, tacka vet jag lagom fifflande klassiska politiker. Barnflickor och hyror...

Usch, jag är bara trött på alltsammans, jag tycker att världen har blivit obegriplig. Och Saab t ex. Vad är det för skillnad egentligen mellan Saab och Grekland? Nu är pengarna slut, säger radion. Nähä, de var det inte. Men nu är pengarna slut. Okej, jag vet, det ena är ett företag som bilar och det andra är ett land, men det låter fanimig exakt likadant i rapporteringen.
Det måste vara något fel på rapporteringen.

Här säger de att de ska bli ressession. I vinter. Motsatsen till tillväxt. Inte deflation, utan ett ord jag gissar lite på. Vad innebär det?
Kriiisen 2009 innebar ingen som helst skillnad för oss. Oss i egenskap av arkitekter, alltså. Då blir man ju inte klokare. Nu är det ju i stort sett permanent kris (Vad hände t ex med Island?) men det är bara något man hör. Inte något man ser.
Ska man antagligen vara glad för men det finns ett glapp som är väldigt oroande nånstans.

Tycker du att det här inlägget vara osammanhängande? Ja, då har du inte läst nästa inlägg. Hej.

måndag 17 oktober 2011

Ny kjol

1. Jag funderar på att köpa en svart läderkjol som enligt reklamen är både "rock och chic". Låter inte så dumt, va?
2. Det var nog allt.
Men alltså, jag återkommer till det här  med läderkjolen. Jag har aldrig haft en läderkjol, knappt några kjolar över huvud taget. Men jag tycker ibland att jag behöver någon typ av kjol. Jojo, jag har ju jeanskjolen, men den ser jag ju ut som en svägerska i. Och det vill man ju inte alltid göra.
Men läderkjol, vore inte det på något sätt både chic och rock?
Frågan är vad man har för skor. Och blus. Idag såg jag en gammal tant med loafers och gula knästrumpor med hålmönster i. Såg ut som ett påskpynt i benform.
Herregud, tänkte jag. Man kan göra fel också.
Men till ens svart läderkjol utgår jag ifrån att man antingen har svarta ben eller möjligen skotskrutiga som i sin punkinspirerade ungdom. Dock inte knästrumpor.

Min son håller nu på att putsa sina skor. Jag gick förbi och kollade och tyckte att hans skor inte ser kloka ut, vilket jag sa. Vad knäppa dina skor ser ut, sa jag.
Vadåra? sa han intresserat.
Det tycker jag var ett fint bemötande.
Dessutom tog han fel skokräm. Brun, på svarta skor. Herregud, tänkte jag igen. Gör folk inget annat än fel. Då påpekade han att det inte fanns nån svart skokräm.
Se där, sa jag.

Vi behöver även en ny stekpanna.

Annars har jag fattat en grej till. Folk blir inte bekräftade i Sverige. Jag har lyssnat på radiopsykologen som menade att man kanske inte måste konfrontera sina gamla päron med det där med dålig bekräftelse, för de skulle ju fortfarande inte bekräfta det. Liksom.
Och i tidningarna står det ju det också.

Det var en gammal tant där som inte orkade vara mormor ordentligt. Hon grät i radion. Och det var faktiskt synd om henne. Men det berodde på att hon inte hade blivit bekräftad. Och så anmälde hon sig till kurser och resor och betalade och sen gick hon inte dit. På nåt vänster berodde även det på den där uteblivna bekräftelsen. Jag tycker i och för sig att det var oklart hur.

Men vadå, vi gör alla dumma grejer. Jag t ex har kanske i morgon så här dags en svart läderkjol. Hej.

fredag 14 oktober 2011

Jag brukar bara synålar med förgyllt öga

Ni tror att jag gett upp vad gäller poesin!? Ingenting kunde vara mer fel. Nu t ex tänker jag sampla den här parlören och sen skickar jag in den till Bonkers och säger att jag bytt genre. Och att om de inte ger ut den så skriver jag en bok om min bipolära sittasjon och det kan bli väldigt väldit jobbit. För dom.

Poesin är mitt uttrycksmedel.

Nästa avsnitt heter Hos skräddaren. Hej,

Sprechen Sie Deutsch? Quiss

I ett svagt ögonblick utlovade jag ett quiss. Alltså, en tävling. Den blir det inget av, men som den enväldige bloggare jag är kör jag istället en liten översättningsövning som kan pigga upp.

Som alla vet är jag mycket ledsen över att jag inte kan tyska något vidare. Nu har jag i och för sig en parlör, så jag bör kunna klara mig ändå.
Boken tillhörde min mormors far, tror jag. Och nu tänkte jag helt enkelt bjuda på några meningar på svenska ur den. Den som vill får översätta. Bäst vore om översättningen kom i frakturstil, för annars är jag inte säker på att jag kan läsa den ihop med facit, som är parlören. Here we go.


 
Vi börjar med lite siffror, datum, ordningstal och sånt. 
De allierade förlorade femtio man i döda och ett hundra sextiotre sårade.
Jag såg i går sjuttiofem Engelsmän och nittiotvå Tyskar.
Jag har i dag köpt två tjog ägg, ett par handskar, ett par pistoler och ett dussin näsdukar.
Denna gata är dubbelt så lång som den andra.
Jag har ridit två gånger kring staden.

Väder mm.
 
Jag tycker mycket om att resa i månskenet.
Ser ni röken där borta? Det måste vara en eldsvåda.
Passadvindarne blåsa från öster till väster.
Vi måste söka skydd för natten, det tyckes bli ett svårt oväder.
Vi råkade ut för en förskräcklig storm under vår överresa.
Då jag kom dit, låg husen redan i aska.

Lite militärer och lite flottan 
Är amiralen eller eskaderchefen ombord?
Kan ni klättra upp till storbramstången?
Hala an skoten på märs- och undersegel och brassa mer bidevind.
Brigantinen rigade sina undersegel och brassade back.
Då vi seglade förbi Gibraltar, lågo der två engelska brännare till ankars.

Sen kommer sparris, rödbetor och nejlikor, men det skiter vi i. Vi tar något om kläder istället: 
Jag har aldrig förkylt mig sedan jag började nyttja galoscher.
Hvad har ni givit för dessa halfstrumpor?
Kan man gå på konserten i bonjour?
Nej, ni får ta på er en frack.
Gör dessa sporrar rena.
Jag brukar alltid synålar med förgyllda ögon.

Och som bonus:
Skaffa mig fort en kirurg, jag har vrickat min fot.

Ja, som ni märker var livet vanskligt för att inte säga dramatiskt för drygt hundra år sen. Boken är tryckt 1877 och speglar tillvaron som det var då, antar jag. Ett liv med skräddare, krig, eldsvådor, stormar, barn som faller i brunnar, vackert växta fruntimmer och grevinnor som blivit änkor. Bröder som är ångbåtskaptener och klockor som går sönder.
Men nu till quisset. Ni får översätta precis vad ni vill, däremot inte hur ni vill. Om det blir bra så fortsätter vi med andra övningar ur boken. Hej,

 

onsdag 12 oktober 2011

Problem

Borde jag inte kommentera det här med Juholt?
Jo, det är klart jag borde. Jag fattar inte hur karln hänger ihop.

Men jag orkar inte skriva nåt här. Jag har nämligen tagit mig vatten över huvudet på annan ort. För ovanlighetens skull så avslöjar jag en grej jag skriver om.
Jag har ställt in en kista, eller snarare lår, med en typisk naziskatt i en källare i Vasastan.
Och nu ska jag liksom få det att verka realistiskt.
Nej, det är inte en deckare i Läckberg-klass. Åtminstone är det inte tanken, möjligen är det vad det blir.

Men det känns ungefär som Barna i Bullerbyn hittar en naziskatt, eller Karlsson på taket filurar vidare - NU med inbyggd naziskatt.

Alltså, lika sannolikt som om Scheherazade dök upp i Bollmora eller. Äh. Ni fattar.

Alla tips emottages med tacksamhet.

fredag 7 oktober 2011

Okej, jag testar

Jag står vid E4:an
den är en psalm
Inom mig

Som rulltrappans rytm
Minner om en tramporgel

Pipiga morgontoner
Flödande ljus

Människa, du är förlåten!

Sorry, jag kunde inte låta bli. Jag har alltså skrivit en dikt. Ni får tycka att den är dålig. 
Yours,

torsdag 6 oktober 2011

Mitt förhållande till poesi

Nu känner jag mig föranledd att förklara mig. Nedanstående inlägg, dåra.
Jag avfärdar inte årets Nobelpristagare i litteratur. Jag har bara inte läst honom.
Och jag läser alltså inte särskilt mycket poesi, faktiskt så gott som ingen alls. Och, jag vet inte vad det beror på. Jag kommer från ett hem där man läste poesi, inte högt om kvällarna, men där poesin liksom var en självklar del av litteraturen. Där fanns poesi att läsa.
Men jag gjorde alltså inte det.
I skolan har jag inga som helst minnen av dikter före gymnasietiden. Då tog vi oss igenom ett urval. De lämnade så gott som inga spår.

Och jag vet inte varför!

Jag kan faktiskt inte svara på varför jag inte intresserar mig för just poesi. Med de flesta kulturella avtryck har jag åtminstone haft perioder. Inte med poesin.

Så för mig blir inte det här unisona hockeyvrålet idag något jag kan instämma i. Det beror inte på Tranströmmer. Det beror på mig. En sorts lucka, en brist.
Jag förnekar inte det som Gabrielle säger, att poesin kan ändra på sakernas ordning, få en att se på nytt sätt.

Annat jag inte heller gjort som de flesta inom kulturella områden gjort, mer eller mindre:
- gått på författaruppläsningar
- deltagit i litterära tidskrifter innan publicering av första boken
- läst litteraturhistoria på universitetet
- eller språk

Jag vet inte varför här heller. Jag har ö h t aldrig velat vara en del av en litterär värld, om en sådan existerar.
Och spelat och tippat och köpt lotter har jag heller aldrig gjort. Om jag haft pengar över har jag satt in dem på något tråkigt sparkonto av något slag.
Sån är jag.

Årets pris

I Le Monde låter det hela rättså tråkigt. Både livet och dikten. Håsen underförstås bero på samarbetet med Robert Bly, som gjorde poeten "stor i det anglosaxiska språkområdet".

Jag vet inte. Jag läser inte dikter.

måndag 3 oktober 2011

Lästa böcker

Man vill lägga saker bakom sig, komma vidare. Framåt, typ. Jag inbillar mig i alla fall att det är så det är. Kanske är det i själva verket helt annorlunda. I såna fall försöker jag inte fördjupa mig i det.

Bernur har läst En underbar roman. Det vet väl i stort sett alla bloggens läsare redan, kanske. Men jag nämner det ändå, eftersom jag blev glad av recensionen.
Bernur konstaterar också att jag fortsätter att blogga, till skillnad från många andra författare. Vet inte egentligen om jag behöver hålla på och förklara den saken, men ibland undrar jag ju själv varför jag håller på. Det jag kommer fram till är att det är för att jag inte bor i Sverige. Jag finns liksom lite på svenska, via den här bloggen. Blogo ergo sum, var det någon som skrev på sin blogg, minns inte vem eller var. På mig stämmer det.
Och eftersom jag har hållit på rätt länge nu så har det hela utvecklats till att bli en sorts löst sammanhållen grupp av vänner. Bloggare är mina brevvänner. Rätt många har jag träffat, rätt många har jag kontakt med bakom bloggscenen, i kulisserna. För allt kan inte sägas på en blogg. En blogg är en del av offentligheten.

Men att lägga saker bakom sig. Jag har medverkat med en kort text om Bollmora i Axess sammanfattande bok Under omprövning (Atlantis 2011, redaktör Johan Lundberg), som jag nu också läst stora delar av. Kanske inte allt, nej, helt säkert inte allt, men en hel del.
Och jag kommer att tänka på en god vän, arkitekt, som då den stora biografin om Gunnar Asplund kom ut, direkt gick ut och köpte den, eftersom man ju måste ha den!, och sen omedelbart klämde in den i bokhyllan, utan att öppna den.
Varför, kan man fråga sig. Jag har ju läst stora delar av Under omprövning.
Därför att jag kände igen det allra mesta. Det jag inte hade läst förut var helt klart i samma andas barn som resten. Tidskriften Axess uppfattar jag som mer "spretig" (kärt förläggarord om debutromaner), man kan också säga mer mångstämmig. Inte fullt så unison.
För Under omprövning är just unison. Det gör den lite väl mastig för mig.
Här finns många fina texter. Ämnena är konstkritik, särskilt samtidskonsten och förhållandet stat-konstnärer-gallerister, poesins ställning idag, den seriösa musikens och arkitekturens. Saknas gör väl möjligen och skol- och utbildningsfrågor, som ju tidskriften tar upp. Även annat saknas, men allt måste ju ha någon begränsning och man kan helt klart säga att det är vackert så.
Utöver skribenter som medverkat i tidskriften sätter redaktören, Johan Lundberg, sin prägel på boken. De debatter han initierat, den om OEI-poesin och offentligheten, liksom den om den föreställande konsten i utställningen Figurationers kölvatten gås mycket grundligt igenom igen. Med namns nämnande av alla motståndare.
Och här känns läsningen lite för mig som Under omtuggning. Sorry to say, för jag håller i sak fortfarande med Lundberg om det mesta han skriver. Det beror förmodligen på att jag följde och deltog i debatterna litegrann, från just denna blogg.

Och då är vi tillbaka där vi började. Man vill komma vidare, ja?
För Axess del tycker jag att det här var en viktig och bra bok, fin dessutom, snyggt omslag och välgjord layout. Men nu önskar jag Axess och dess redaktion många nya debatter.
Liksom deras läsare.
Det behöver den svenska offentligheten.