fredag 28 september 2012

Sås mm

Äntligen har det slutat regna. Promenad genom klar morgon genom parker och snirklande gator. Fint. Annars köpte jag nya paraplyer i stort sett varje dag här ett tag. Konstigt nog är det fortfarande bara ett kvar.
Har fått ett ritjobb, kan man väl kalla det. Ett rum i ett hus som ska byggas om till garage. En jäkla massa byråkratisk ritning som ska till för att denna enkla åtgärd ska kunna utföras på ett lagligt vis.
Och gör en gravlax, vilket var länge sen sist.
Borde även göra sås.

Var igår på den där skrivkursen som inte alls var som jag trodde, men som nog kan vara rätt okej ändå. Man går dit, skriver i en timme, sen läser alla upp sina texter och så pratar man om dem.
Vet inte riktigt vad jag hade trott men inte att man skulle skriva där i alla fall. Så jag hade inga papper, men det kan jag ju skaffa. I och för sig. Fick ett igår.
Lite konstig känsla, men rätt okej. Sitta flera vuxna människor tysta kring ett bord och bita på pennskaftet liksom.
Vi fick ett antal små textsnuttar att låta oss inspireras av.
Man skulle kunna se det som ett bloggande irl.
Fast folk skrev inte som på bloggar, de skrev liksom litterärt. I alla fall några. Och jag fattade inte vad de hade skrivit då de läste upp sina texter. Jag tyckte att det var asdåligt i flera fall.
Men det gjorde inte heller så mycket. (Jag höll truten, stämningen var generellt uppmuntrande och positiv.)

Nåväl, nu gör jag den här grejen i ett år så får man se vart det leder någonstans. Om det leder någonstans.
Jo, till nästa gång ska man skriva ut sin text på maskin och liksom fila på den.
Tror inte att jag gör det med den jag skrev igår, men sen så.

Hörs,

torsdag 20 september 2012

Ett till utdrag

eftersom jag fortfarande inte kommer på något bättre. Det är ju det här jag håller på med, jag vill bli klar nu. Jag närmar mig slutet på historien.
Stycket nedan kanske låter lite pretto?
Jag hoppas att det ska passera liksom naturligt då man läser det i sitt sammanhang.


Jag får Henriettes historia den kvällen. Hon får min, hon får den riktiga versionen av silvret, det silver som nu blivit en del av mig, som finns intryckt i min kropp som granatsplittret i den gamle frontsoldaten. Jag tänker så nu, också jag blev till slut märkt av den här epoken. Om än bara som en tanke. Också i mig, oskyldiga barn uppvuxet i det kalla krigets neutrala Sverige, finns metall, krigsrov, som en del av min identitet.



måndag 17 september 2012

Möt Ivar

Eftersom jag sitter här och håller på med den här romanen nu så lägger jag ut ett litet stycke ur den. Det är klippt nånstans mitt i. Tänkte att ni kunde kanske komma på en bra fortsättning? Eller en bra början? Om ni har lust alltså.


En bild av en äventyrare växer fram. En äventyrare med chaufför och dyra vanor. Kunde en pantbank vara tillräckligt för att försörja honom? Pappa kunde berätta hur farbror Ivar vid dagens slut kom och tog några tior direkt ur kassan, med dem gick han raka vägen till Metropol. Då hade han lugnat ned sig och kriget hade satt stopp för äventyren.
Det finns en bild från Metropols matsal också, ett hav av vita dukar och brutna servetter inom ramar av oskarianskt tunga draperier. 
Och jag försöker känna stämningen. Bilen som startades med vev. Koffertarna som packades med kostymer och resplädar och pistoler och åtta dussin näsdukar. Pengar som växlades in. 
Det måste ha varit ett företag att resa då, Hitler hade väl inte ens hunnit bygga sina famösa motorvägar.
Dammiga grusvägar, dåliga kartor och landsbygd så långt ögat nådde mellan städerna.
Men det är klart, nere på kontinenten ligger de tätare. Kanske reste de tåg ned till Berlin och köpte Bugattin där. Trivdes så pass bra med den att de tog reda på möjligheterna att få ensamrätt på försäljningen i Stockholm.
Det kan inte ha gått något vidare.
Jag läser intetsägande vykort från Ramlösa Brunn och ett sanatorium i Dalarna, undertecknade en Vivica von Bååth. Med henne kan det inte ha blivit så mycket. Ja, herregud, sanatorier fanns det också. Och ännu inget penicillin. 

torsdag 13 september 2012

Lästips

På den nya skolvägen går vi förbi tre skolor och genom en park. Det är ganska mysigt.
En avs skolorna är uppenbart judisk, pojkarna bär kippa och barnen verkar ofta komma långt bort ifrån, bilar står och morrar utanför entrén och en skolbuss kommer också insvängande strax efter åtta. Det verkar också vara en pojkskola, utom möjligen för de mycket små barnen där även flickor dyker upp.
Försökte googla på den här skolan, men hittade ingen hemsida. Så småningom fann jag dock en intressant artikel (på engelska!) i Hareetz om det (som jag fattar det) nätverk för judisk utbildning som finns i Frankrike, i en artikelserie om utbildning i diasporan.
I artikeln verkar det som om skolan är förhållandevis konservativ, tror att de använder ordet ortodox, fast när man läser om den så verkar den ungefär lika konservativ som de privata katolska skolor som finns i Frankrike och som får statligt stöd. De följer den allmänna läroplanen men har några timmar i veckan religionsundervisning som de själva bestämmer över.
I övrigt, visst klädtvång, ungefär samma, det med. Inga håltagna kroppsdelar, inte för korta kjolar, kippa för pojkarna. Och jo, de verkar dela på pojkar och flickor, och det gör inte alla privata katolska skolor, men några.
Och skolan har ambitionen att vara bättre än den statliga skolan, som är gratis och religionsfri, precis som sina katolska motsvarigheter. Gissar att det finns muslimska också, men dem har jag inte stött på.

Hur som helst, detta också apro på den här jättebra (nyanserade och kunnig) understreckaren om islams och muslimers plats i det franska samhället.

För övrigt har hösten kommit efter en vecka med indiansommar. Det känns bra.
Hörs,


fredag 7 september 2012

Miljoner bostäder flera gånger om

Gick runt vårt hus nere på marken i morse. Det innebar att jag kom in i en sorts trädgårdsanläggning, lite som minikolonilotter i anslutning till det komplex av fyra rejäla miljonprogramshus som står i det här kvarteret. Man kan odla sallad och solrosor i studiesyfte, verkar det som.
Och så försökte jag förstå vårt hus planlösning, det var inte så lätt. Fyra lägenheter per plan varav tre har balkong. Mot den bästa utsikten, rakt över stan, verkar det endast finnas badrumsfönster. Typiskt miljonprogrammet, det också.
Det spännande med miljonprogrammet som ju finns överallt i Europa, kanske världen, om man betraktar det som en stil, är hur likt det sig är överallt.
Och hur olika utfallet blir. Här där vi bor är det hela prydligt på gränsen till prudentligt. Rosorna prunkar och gräsmattorna vattnas. Inget klotter på lekplatsen här inte.
Lite som i Bollmora för den delen.
Och så finns det då enklaver, företrädesvis utanför innerstadskärnorna, Europa runt, där alltsammans gick åt helvete.
Konstaterade: Det är inte husens, eller skalans fel. Det är invånarnas. Möjligen politikens/politikernas, om vi ser till segregeringen.
Och då kan man ju hamna var som helst i sitt resonemang.
Men, om man tänker på de konvulsioner Europa genomgick med två förödande krig under en mycket kort tid, så är det kanske inte så konstigt? Inte så konstigt att människor som inte kände sig hemma där de bodde - av olika orsaker - aldrig kom att smälta in, integreras, tillhöra. Jag talar inte om invandrare, jag talar om alla dem som kom att bebo dessa hus. I Sverige svenskar och invandrare, i Frankrike fransoser och invandrare.

Fred och öppenhet, långsamma förändringar - till det bättre, det verkar vara de bästa ingredienserna för ett gott samhällsbygge.
Fredligt och förhållandevis öppet var det ju under efterkrigstiden, än mer öppet blev det efter murens fall. Men långsamt kan man inte säga att det gick. Och framför allt fortsatte ju folkomflyttnignarna, både inom och över nationsgränserna.

Jaja, det var bara en fundering, här är tyst som i graven (nästan) men det börjar lukta mat och jag är hungrig. Nu går jag ut en stund. Hej,

onsdag 5 september 2012

Trivia

Det blir ett jäkla travande här. Som om vi inte hade flyttat men fått mycket längre till allting.
Och tillvaron består av en massa praktiska ting. Skaffa fler nycklar. Skolstart. Nya kläder - två av tre barn har röda byxor.
Gubbe kommer och ska dra ny sladd för någon box. Jag vill inte ha boxen öht. Ful och felplacerad. Efter en hel del dividerande är boxen så liten den kan bli.
Jag handlar i nya affärer och glömmer hälften eftersom jag inte hittar men hittar å andra sidan annat och köper det. Det innebär att vi inte har något hushållspapper men jäkligt mycket kakor.

Nya skolvägen går liksom i sicksack genom en liten bit Paris med medeltida gatunät, genom en park och sen trasslar den sig fram till gamla skolvägen. Parken sig lik. Barnen sig lika men rundare i kinderna och brunare. Som små pepparkakor med långt hår.

Och så har jag köpt en liten rullbräda som man kan flytta grejer med, en sån som flyttfirman hade. Nu kan jag flytta runt här i all evighet utan att få ryggskott. Vet fan inte om man ska skratta eller gråta.
Balkonger. Hur gör man med dem egentligen? Kan man ta bort dem om de skymmer sikten?

Det konstigaste med det här huset som ändå är sjutton våningar högt är att det inte syns någonstans ifrån, utom när man står precis nedanför det. Jätteunderligt. Jag ska verkligen hålla utkik, för jag saknar det på något vis.

Nu orkar ni inte mer, inte jag heller. Ledsen att det inte blir roligare än så här. Hörs,

söndag 2 september 2012

Höst

Först, en bra text av Imre Kertesz i Expressen idag, översatt av Ervin Rosenberg.

Sen. Vi håller på att bo in oss. Var ute strax före elva i förmiddags. Då, och först då, såg man folk som antagligen bor i det här kvarteret, små farbröder med ofyllda Dramaten-vagnar, på väg åt motsatt håll än mitt. Undrar om det finns någon marknad i närheten som jag inte känner till?
I annat fall är det rue Mouffetard som gäller, det var dit jag styrde mina steg.
Fläskkarrén slut hos slaktaren, de hade jobbat bra igår och det är skolstart på tisdag så folk har kommit hem. Jag tog någon annan bit och det gick ju, det med.
Druvor, tomater, gräslök.

Sen hem igen och sen höll vi på och plockade här ett tag. Eftermiddag i parken, yngste sonen träffade sina kompisar igen. De var bruna och hade runda kinder, hade varit hos mormor eller farmor och ätit upp sig på lovet.
Det är alltid så märkligt att se barnen igen efter två månader (andras alltså). De har vuxit som ogräs, ibland känner man inte igen dem.
Träden fortfarande gröna, men svala morgnar, dagarna fortfarande varma.

Balkongen är bra, även om den är ful. Vi dividerar om vad vi ska ha på den. Olivträd, äppelträd eller basilika. Ljusgirlang till jul (min idé) helt nedröstad. Lite kryddväxter. En cykel (har de flesta). Tvätt har vi redan.
Och utsikterna liksom bedövar på något vis. Men snart kan man nog dra upp jalusierna. Det blir höst.
Ja, det blir höst i år också.
Vet faktiskt inte om jag är särskilt positiv till det.

Det roligaste i det här huset är sopnedkastet. Man har luckan i köket. Det kommer förändra hela vår sophantering. Hej.

Uppdatering: en bra artikel till. Om turken i svenskens medvetande.