lördag 31 oktober 2009

Ledtråd - nej, för resten

Vi fortsätter höstlovstävlingen med nya bilder. Svårt att hitta en bra bild på den här grejen. De flesta hade bara givit gröna löv (övre vänstra delen). Och så tycks det under en period ha legat en jättestor, närmast Gogolsk näsa i, vilket inte jag var ute efter. Hur som. Nu tävlar vi. Som alltid på egen risk!

fredag 30 oktober 2009

Idol olika årgångar

Satt och tittade på klipp från Idol 2007 på Youtube med dottern. Hon pustade över hur jobbiga och svenska de var allihop (de pratade på dialekt och hade toppluva, typ). Sen ville hon kolla på en audition från 2006 men då sa jag att det kan vi inte göra, det är ju jättegammalt!
Hon bara stirrade på mig.
Tydligen, kom vi på sen finns det Idol 2009 också. Som håller på nu.
Det tänker jag inte följa. Däremot Nouvelle Star då det sätter igång. För det är jättebra.

Hiroshima mon amour

Kom förra fiskunderlaget från. Nu har jag återgått till arkitektur igen. Vilken byggnad alltså? Och eftersom jag tyckte att fiskarna såg ut som ohyra så har jag reducerat dem lite, tillfälligtvis.

Uppdatering: Och eftersom Laura har svarat rätt så har jag mixtrat med fiskarna. Vadå logik.

torsdag 29 oktober 2009

I djurens värld

För en tid sen kallade Lars Vilks Anna Brodow Inzaina dyngsprätt, apropå att hon inte höll med honom om något. Jag orkar inte riktigt länka fram inläggen för poängen är inte diskussionen utan ordet. Det är ett kul ord. Lite originellare än många andra av det här slaget i kulturdebatten där folk väldigt ofta kräks över saker eller kallar dem för skit. Vill minnas att Maria Schottenius t ex kallade Noréns dagbok för en hink skit och menade att eftersom den var det skulle den behandlas som det.
Jag menar, då är dyngsprätten faktiskt roligare?
Men, vad jag grubblat på sen dess (och det här var ett tag sen) är genus här. Kan en kvinna sägas vara en dyngsprätt?
Dyngsprätten är för mig med nödvändighet en tupp. Tuppen står på toppen på gödselstacken och gal in dagen. Han kråmar sig och sprätter, ja? Och eftersom han står där han står så blir han en dyngsprätt. Eller?
Kan någonsin en höna inta samma position?
Nej.
En höna kan vara eller bli högsta hönset. Inte heller det är väl särskilt vackert att vara i överförd bemärkelse, precis som ett hönshus som liknelse är ett ställe där ett jäkla kackalorum råder. Alltså inte ett särskilt förtroendeingivande företag eller vad det nu kan vara.

Det som bekymrar mig lite är hur pass liten koll folk verkar ha på genus bland djur. Ett fruntimmer kan inte tuppa sig, svåreligen brösta sig (för även det gör tuppen), inte stå på ett ben och gala. Kråma sig kan hon, och säkert en massa annat ur den domestika fågelvärlden. Kackla, värpa(?), ruva (på hämnd). Hon kan nog även vara ett så kallat mobbarhöns.

Om man ska gå lite längre så kan man tänka sig t ex ett ord som tjurnacke. Den enda kvinna som skulle kunna ha det i mina öron är en fd östtysk brotterska eller nåt i den stilen. Jag menar, de här orden som är bundna till djur och kön kan inte överföras om inte människan också börjat mackla med kön?
Man kan naturligtvis tänka sig en hbt-tupp. Eller höna. Men i hönans fall så riskerar hon att bli hackkyckling i såna fall. Dyngsprätt blir hon knappast, som jag ser det.

Frågan är bara om någon håller med mig.

Ny bild

Agneta svarade rätt på andra omgången fråga, och svaret var Operabaren. Nu har jag bytt bild igen. Det knäppa är att bilderna måste ligga på nätet och fiskprogrammet tar övre vänstra hörnet av bilden. I rätt många övre vänsterhörn händer ingenting.
I och för sig kan jag ju för all del starta en hemlig blogg på vilken jag endast lägger lagom stora fiskbakgrunder. Ja, kanske är det det jag får lov att göra.

onsdag 28 oktober 2009

Josabeth Sjöberg

Jag har snöat in på en grej igen. Mamsell Josabeth Sjöberg.
Man kan se alla de 65 bilder hon gjort av sitt liv på Söder under andra delen av 1800-talet i något som heter Stockholmskällans arkiv. Här.
Och alla bilder kan bli så här stora, men man får inte ta dem därifrån utan tillstånd, så jag låter bli.
Mamsell Sjöberg bodde på tolv olika adresser. Hon målade sina rum och sina utsikter och så målade hon interiörer från Borgerskapets Enkehus och någon annan inrättning där fattiga ensamstående kvinnor kunde bo.
Jag såg de här bilderna som barn. Jag måste ha sett många av dem flera gånger, för de är märkligt bekanta. Kanske förekommer de i skolböcker också. Eller också var det bara så att vi ibland gick på Stockholms Stadsmuseum och att de där var permanent utställda.
Jag minns Enkehuset som en omgjord gymnastiksal med skärmar i, som senare bilder jag sett från kriget, tror jag. Eller läst om?

I alla fall, Mamsell (som ju måste vara en sorts försvenskning eller förkortning av Mademoiselle) hade ett antal möbler. Jag har googlat på stränginstrument också. Kollat på cembalos, flyglar, hammarklaver och något som jag glömt namnet på. Tills jag äntligen, på någon jäkla sida fann ordet jag var ute efter. Taffel. Taffeln är en sorts lite mindre piano som föregår de pianon de flesta av oss förknippar med ordet piano.
Mamsell Josabeth har en taffel och en gitarr. Hon har två gustavianska stolar målade i vitt och en karmstol av något senare modell. I hennes rum står ofta en kakelugn i förgrunden, i den kan kaffepannan i koppar stå. Hon har ett runt bord i brunt trå med en sorts trefot till fot, hon har ständigt samma tavlor, två stycken, men framåt slutet av livet får hon några fler. Hon hänger upp gardiner, är klädd i pelerin och hon möter folk som har muff.
Hon har också ett par mattor, ett litet smalt brunt bord helt utan utsmyckning som står längs väggen - det gör för resten alla hennes möbler. Hon har ett vackert tyg att lägga över taffeln, en säng med lapptäcke och en liten möbel som kanske kallas pigtittare. Ett par ljusstakar.
Tapeterna är alltid stormönstrade inom ett kvadratiskt eller medaljongaktigt raster och rummen är låga. Något av dem ser man ligger under taket, då fönstret sitter i en takkupa.

Allt detta för att komma fram till att den här sortens rum, själva dimensionerna, påminner mig om något. Möblerna prosaiskt ställda kring väggarna.
De påminner om de rum jag nu bor i. De är inte stora, huset är antagligen byggt i mitten av 1800-talet.
Möblerna påminner om de möbler som stod i min mammas föräldrahem. Men där var rummen större.
Jag är ute efter rums dimensioner, verkar det som. Ljusfallet in genom rutor av viss storlek i förhållande till rum.

Så googlade jag på Vetekatten. Det finns ett vykort som visar Vetekatten som det såg ut då jag var barn. Fast kanske inte disken, jag minns den som högre. Men så var jag ju barn också. Men på kistan till vänster på bilden ville jag alltid sitta. Det gick ofta bra.
Också de här rummen har något av det där jag är ute efter även om färgskalan på vykortet är alldeles för gul. Vetekatten var ljust gråbeige.

Jag håller på och går igenom minnet och förundras över hur väl det fungerar, liksom jag förundras över internets alla möjligheter.

Svar Kafé Rydberg

Det var kanske inte så lätt ändå. Eller också distraherade fiskarna för mycket. Men i alla fall, bakgrunden till mina black mollies är alltså en del av den här bilden men i obearbetat skick. Man kan se den i sin helhet här, men det är ingen mening med att jag försöker krympa in den hit, jag brukar misslyckas med det.
Det här omslaget tycker jag annars är rätt ok, även om jag inte är jätteförtjust i typsnittet. Det enda med bildberarbetningen jag inte begriper är varför man tagit bort mustaschen på mannen i centrum. I originalet har han en sån. Här har han det inte. Och därför ingen mun heller.
Och så gillar jag den siluett av bollfrans man anar i gardinen bakom fiskarna.

Kafé Rydberg alltså. Nu byter jag snart bild igen. Hej.

tisdag 27 oktober 2009

Ny tävling

inledd.
Det är väl för lätt den här gången, antar jag. Men jag tänkte byta bakgrunden till firrarna då och då. Och det bör vara foton som läsekretsen kan identifiera.
Hur bilderna beskärs är jag inte ansvarig för och det är väl där själva spänningen ligger. Kan bli frågan om tapetflikar att repérera. (Jag kör den Ekmanska stilen nu. Franska verb.)
Tävlingen består i att man ska tala om vad det är för bild.
Den som vinner KAN vinna något. Eller inte. Beror på, helt enkelt.

måndag 26 oktober 2009

Mordets praktik II

Mordets praktik utläst och den tog sig, i allra högsta grad. Det var som om både Revinge och Ekman glömde bort Söderberg i de sista två tredjedelarna av boken. Han (Söderberg) dök upp igen litegrann i slutet, men mer pliktskyldigast.

Och nu orkar jag inte skriva en lagom lång text om handlingen och gestalterna, utan jag fortsätter på den inslagna vägen och grubblar över franskan. För den hänger kvar. Boken igenom talas det om folks mindre eller mer soignerade apparition, om deras embonpointer, om att de brouillerar sig med varandra. De äter legymer. Och de äter över huvud taget mycket och noggrant återgivet. Som så ofta i Ekmans böcker. Här äts anka och kalvbräss och gös och anklever. Blancmangén återkommer och den har jag diskuterat förut, vad det kunde vara. En dallrig efterrätt påstod en kunnig väninna. Dricker gör man med. Whisky och pårrtvin.
Likaså finns här den Ekmanska faiblessen (nu härmas jag, ja?) för dofter, lukter och odörer. Sänglinnet luktar liksom underkläderna, för att inte tala om kropparna. Maten och blommorna, röken och madrasserna. Det är kvalm, mögel och förmultning.
Och det är en närgången studie i den åldrande kvinnans brist på fysiska (och psykiska) behag, jämfört med den unga, för att inte säga purunga. Gulnande tänder och decoltage som borde ha haft en infäst bit broderat tyg (som jag glömt namnet på) för att dölja det som inte längre är vackert. Bristande sömmar och framtunga kroppar.

Staden däremot är styvmoderligt behandlad. Jag kommer inte ifrån det. Den är mest angivna gatunamn, men aldrig ett direkt synintryck.

Men framför allt är det, som alltid hos Ekman, ett resonemang om att ta och att ge liv. Här tas det mest. Ingen förlossning, ingen nyfödd, kvar finns bara de vaga spåren av blod i sänglinne som går på auktion.
Revinge är aldrig med om att sätta barn till världen, heller aldrig om att se dem komma till den. Däremot motsatsen. Och spanska sjukan kommer dessutom till.

Efter avslutad läsning får jag nog säga att det är en rätt förskräcklig historia. Som historia betraktad. Men som språk var den rolig och, fortfarande, något égarerande. All den där franskan...

Uppdatering med bloggande vänner om boken:
Bengt Os inlägg
Lennart Långsams och
Bernurs
Kanske kan man sammanfatta det så att fler än jag blev lite konfunderade av boken. Lennart konstaterade att boken inte riktigt var som han hade tänkt sig, även om han själv inser att det är något orättvist. Något liknande gör jag i mitt första inlägg. Vi har alltså alla en väldigt tydlig bild av Glas och hans sammanhang.
Så här i efterhand slår det mig också att boken varken jag eller Bengt O gillar så mycket (rätta mig om jag har fel, Bengt!) nämligen Gör mig levande igen, är samma sorts bok på sätt och vis, det vill säga Ekman utgår ganska nära från någon annans bok. Då Eyvind Johnssons Krilonsvit. Den gången minns jag hur jag läste eller hörde en diskussion om titeln. Ekman gör Johnssons bok levande igen, orden Remember me står i slutet någonstans, och har en analog tolkning i stil med: Gör mina lemmar levande igen. Ungefär, alltså.
Och i det här fallet alltså Doktor Glas, som inte behöver levandegöras på samma sätt, eftersom den aldrig fallit i glömska. Och här är ju titeln motsatsen? Mordets praktik, dels Revinges läkarpraktik som blir en mordets, och dels hur det egentligen går till när man mördar. För det är ju där Ekman verkar irriterad på Söderberg, mord är inte en intellektuell handling, tycks hon säga. Mord är infall, impuls, oövertänkt - och resulterar i döda kroppar.

Ekman har alltid varit tydlig med det, att litteratur lever av annan litteratur. Vilket hon härmed återigen har visat.

Avlutning eller åthutning. Avhyvling?

Jag håller på och pillar med bloggen, som ni kanske märker. Gillar den här nya rätt bleka framtoningen. Kanske gör jag den så småningom ännu blekare. Men jag väntar lite, för förra gången hade jag en svart och den blev snart nästan kolsvart, allt blev liksom bara svartare och svartare. Jag antikbehandlade den. Har fortfarande googlare på antikbehandling.
Nu skulle det alltså vara vätesuproxidbehandling som gäller. Eller helt vanlig blekning. Med lut eller målarsoda eller vad man nu använder. Herregud, jag skriver samtidigt som jag kollar på teve och det blir varken hackat eller malet. Men nu ska jag sluta.
Kanske tonar jag ned det orangea. Det är väldigt orange.

Annars är jag snart klar med Ekman och återkommer förhoppningsvis, men som bernur skrev så tar den sig och blir bättre och bättre.

söndag 25 oktober 2009

Jag försöker vara social och BOKBLOGG, typ

Jag satt och knåpade med det här i tre timmar i morse, medan familjen sov och klockan fortfarande bara var typ 6 (kom min man upp och sa efter en stund).
Och sen tänkte jag att jag inte orkar göra klart, men nu kör jag. Oklart. Idén har uppstått nånstans, jag fann den hos Therese som i sin tur länkar till Andedräkt av koppar och Bernur, som gjort samma sak.
Man ska presentera sig med hjälp av boktitlar.
Jag tog bort en grej. En aforism. Jag tror inte att jag har någon bok med titel som kan tolkas som en aforism, ju mer jag funderar på det hela desto mindre känner jag mig säker på vad aforismer är. Trots att jag har en bok med drottning Christinas och en med Söderbergs, vad jag vet. Kanske har jag andra. Jag vet, det var inte det, men jag tog helt enkelt bort aforismen. Annars är vad som blev:

Är du man eller kvinna? Homunculus

Beskriv dig själv: La Vagabonde

Hur mår du? Svindlande höjder

Beskriv stället du bor på: En stad av ljus

Vart skulle du vilja resa? I Egypten däremot

Vilken är din favoritfärg? David Golder

Beskriv din bästa vän: Lyssnerskan (och andra noveller)

Hurdant väder är det just nu? Molnen över Metapontion

Vilken är din favoritårstid? Vinterbarn

Om ditt liv vore ett tv-program, vad skulle det heta? Den dåraktiga gudskärleken

Vad betyder livet för dig? Din stund på jorden

Vad är du rädd för? Att döda ett barn

Dagens aforism:

Vilket råd skulle du vilja ge? SJUNG, SVENSKA FOLK!

Hur skulle du vilja dö? Bergtagen

Ditt motto: Inre frihet

Mordets praktik I

Har börjat läsa Mordets praktik (Ekman, Bonniers, ni vet) och är efter fyrtio sidor mest förbryllad. (Resumé: Ekman skriver en bok kring Söderbergs Doktor Glas.)

Jag vet inte vart hon vill komma, och det är väl rimligt efter endast fyrtio sidors läsning, men jag är ändå, just nu, skeptisk. Det första jag hänger upp mig på (av allt knäppt att göra) är att den sjabbige doktor Revinge, Ekmans huvudperson, en betydligt glanslösare läkare än Glas, använder sig av en massa franska. Han approcherar Söderberg på Rydberg, han funderar på om han borde cedera i något sammanhang, och han konstaterar att hans kollega Skade, har en patient som är moribund, vilket kanske är latin och ett jäkla bra ord för döende, men varifrån får Revinge sin franska vokabulär? Jag känner mig som om jag läste ett brev skrivet av Gustav den III.
Eller ska man utgå ifrån att den tidens studenter helt enkelt hade ett jäkla bra ordförråd på tyska och franska?
Nåja, förklaring kanske kommer.

Minns att då jag irriterades på mycket i Bengt Ohlssons bok om Gregorius, men att jag gillade hans Stockholmsbild, som sammanfattningsvis, för mig, var mer Bellmansk än Söderbergs. Kraftigare grönska, mer vind i seglen, gator där folk (nästan) slängde ut pottinnehållet genom fönstret.

Hos Ekman är staden en gråmörjig stenanhopning i snöstorm, någon gång bländande ljus. Här finns funderingar kring skuggor på olika plan. Men än så länge känner jag inte igen Stockholm. Ljuset över den stan, som Söderberg onekligen är den som fångar bäst som jag ser det, även om just Bellman och Strindberg också har fina skildringar, har jag ännu inte sett skymten av hos Ekman.
Här rör sig en klunga prostituerade i grå sjalar genom snöyran. Det är suggestivt och så kan det naturligtvis också ha varit. Men jag känner inte igen mig. Jag blandar ihop det med en granskog på något vis. Än så länge.

Och sen då.
Det är som om Ekman hittills medvetet missförstår Söderberg, via Revinge. Revinge säger att Glas mördar för att slå ihjäl ledsnaden eller ledan.
Så har jag aldrig tolkat honom. För mig drivs han av en korrumperad form av medkänsla då han mördar. Och är även förblindad av rejält undertryckt förälskelse. Men dock förälskelse.
Hon säger att han inte vill göra aborter av barmhärtighet - men det säger han ju inte själv. Glas medger att han inte vill beroende på att han inte vågar.

Så jag blir lite förbryllad av det hela. Vad är det för poäng med att gå i kamp med en av Ekman påhittad eller åtminstone tolkad, Glas? Och inte Söderbergs egen?

Kanske står svaret att finna i dessa rader.
Jag måste inse att Glas inte är någon läkare. Han är sin författares fantasi om en läkare.

Detta är Ekmans fantasi om Söderberg, Glas och de gestalter dessa två framlockar.
Well, jag känner att min egen ligger en bra bit ifrån Ekmans.

Och så hänger jag upp mig på när hon inte skriver konsekvent - vad det nu heter- i verbformerna. Hör här:
Det är stora takkronor inne i Rydbergs kafé och de lysa med ett milt gassken. Röken svävar i slöjor och ansiktena bli diffusa.
Varför sväva inte röken? utan r? Jag studsar liksom till när jag ser det och börjar fundera på franska verbformer. Jag är språkligt en manisk läsare. Jag ser det här som en inkonsekvens och den skorrar. Om än aldrig så lite.
Annars stör det mig inte med pluralformer på verben, de flyter fint. Det är mer själva helheten som är... oigenkännlig, eller förvrängd...

Men nu ska jag fortsätta läsa.

fredag 23 oktober 2009

Länktips

Håller med Fransyskan H här, en nyhet jag annars hade missat.
Och gillar även hennes fransyska visit...

Google och myten

Jag hörde något igår som jag inte vet om det är en modern myt eller inte.
Så här: Google ska ha köpt det företag som gör såna där små textrutor man får fylla i för att inte vara ett spam. Ni vet de står två underliga ord på engelska och man ska pliktskyldigtast fylla i dem igen.
Och nu påstår myten, ryktet, att när vi gör de så "hjälper" vi Google att översätta ord som inskanningsmaskinerna gått bet på. På så sätt fylls de i även i de där böckerna.

Vad ska man tro om det?

mvh, åäö

Igår skrev bernur om att han inte språkvårdar, och det gör han ju inte.
Och så skrev han om hur man avslutar e-brev och han gillar inte riktigt MVH, fast det gör jag. Även om jag inte fattar varför det ska vara med versaler.
Med Vänliga Hälsningar.
Skriver man så?
Det låter som Glad Påsk och God Jul, inte heller där har jag fattat varför man har stor bokstav sådär.

I alla fall. Igår hade jag lite svårt att sova och då tänkte jag på det där, och dessutom på hur det blir om man inte har åäö. För det har inte alla.
Vanliga hälsningar, kan det bli då. Det tycker jag är bra! Inget särskilt med de hälsningarna, de är vanliga helt enkelt. Inte vänliga, absolut inte hjärtliga, vanliga.
Och de är inte halsningar.
För det är knäppt.
Vilket gjorde att jag kom in på knäppa respektive knappa hälsningar.
Knappa hälsningar skickar man väl till någon man är sur på. Knappt att man hälsar, liksom.

Man kan ju i stort sett skicka hurdana hälsningar som helst. Har man bett om något kan man skicka förhoppningsfulla hälsningar. Molokna, många - är väl inte så bra, fattar inte vad det ska tjäna till, en hälsning räcker. Men svinaktiga, räddhågsna, ilskna, svaga - allt är möjligt.

Tänkte jag igår när jag inte kunde sova. Kanske bör man pigga upp det där med hälsningarna, helt enkelt, eller uttrycka mer med dem.
Det är nog modellen.

Fröjdefulla hälsningar, typ

måndag 19 oktober 2009

Fideikomissen

Nu har jag fortsatt läsa om Jorden de ärvde, längst ned på sidan kan man klicka fram ett kapitel som handlar om en familj som ansöker om att få fideikomisset för sina egendomar förlängt. Hur det går med det får vi inte veta, bara att familjen ifråga antagligen missförstått lagstiftaren, fideikomiss borde kunna bli kvar endast i ett enda fall: Skokloster. Påstår af Kleen frankt.

I redogörelsen för fideikomissens historia dyker förstås den franska revolutionen upp. Här gjorde man ju upp med den här mycket riktigt orättvisa arvslagen och den existerar inte längre.
Men, vad af Kleen missar, och det må vara begripligt, för det är inte så lätt att veta, är att franska adliga familjer många gånger i alla fall lyckas behålla egendomar i familjen därför att alla syskon uppfostras i den andan. Hör och häpna. Alla vet att äldste sonen ska ärva huset/slottet. Det läggs i en hög för sig vid arvsskiftet och syskonen delar sedan så rättvist det går på resten.
Något som är genomförbart så länge det finns det som i arvsfrågor är en sorts minimum, laglott eller vad det kallas - till alla berörda.

Så visst, den franska lagstiftningen är så långt det någonsin är möjligt rättvis. Däremot inte den franska befolkningen.

Jag tycker att det är okej. Därmed inte sagt att jag tycker att shariadomstolar är okej.

Och jag är inte alls så säker på att en ändrad lagstiftning skulle få den svenska adeln att ändra vanor och värderingar i brådrasket heller. (Här har ju alltså mycket lite skett på drygt 200 år.)
Grönsöö slott är ett ursprungligen barockslott som inte alls är fideikomiss, men som fortfarande ägs och drivs av den adliga familjen som fick det i sin ägo på 1800-talet. De har inrättat en sorts stiftelse för bevarandet av hela egendomen intakt. Och de har fått alla instanser, kulturhistoriska etc, med på det.
Och deras arbete är nu att driva stället som ett företag - och att få det att gå runt.
Precis som så många franska slottsägare håller på med.

Så nej, det är inte säkert att den familj af Kleen beskriver i inledningen till sitt kapitel om fideikomissen, faktiskt förlorar sina egendomar.
Återstår att se, det också.

söndag 18 oktober 2009

Om privatlivets gränser

Via twitter och Wiman där så hittade jag det här radioprogrammet om en baron Gripenstedt som stämmer journalisten Björn av Kleen och dennes förläggare Svante Weyler vid vite om 1 miljon var. Tror jag man uttrycker saken, alltså, om boken släpps som planerat så hoppas Gripenstedt att håva in två miljoner - det vill säga, han vill att boken ska stoppas.
Boken, Jorden de ärvde, handlar alltså om den svenska landägande adeln. Och i radioprogrammet där både af Kleen och Gripenstedt kommer till tals, även om vi först (naturligtvis) får reda på att Gripenstedt "krånglar" och blandar in sin advokat så framgår med all önskvärd tydlighet den kollision mellan värderingar som råder mellan de båda.
Gripenstedt ser familjen som något värdefull och privat, något man vårdar.
af Kleen vill göra ett närgånget reportage om en samhällsklass som fortfarande har en hel del makt. Därför är allt, i hans ögon, viktigt.
Också den privata del av sfären som för Gripenstedt blev droppen som kom bägaren att rinna över, nämligen då af Kleen dök upp på Gs pappas begravning och även närvarade vid familjens minnesstund och där spelade in Gs tal över sin pappa. Som sedan ingår i boken.
Gripenstedt menar att han hade rätt att få ta tillbaka sin medverkan om den, eller snarare texten om den, inte passade honom. af Kleen säger att någon sån rätt inte alls förekommit men medger att han kanske var otydlig på den punkten.
Och ger sen också det urdåliga argumentet att ingen annan av de medverkaden har krävt något sånt.

Vidare framställs adeln som "skygg" och "medieovan".

Och som sagt, här står värld mot värld, en gammal konservativ värld där det som sker inom hemmets väggar tillhör den privata sfären. Var gränsen går för någon annans insyn framgår egentligen inte. af Kleen gick för långt, tycker Gripenstedt, och om han skulle tycka att det var okej då oegentligheter på något vis sker får vi inte veta. Men vi får väl utgå ifrån det.

En däremot medievan person som råkade många gånger värre ut, kan man väl tycka, var Ingmar Bergman, vars liv och bild och namn exploaterades tämligen hämningslöst i en roman för ett par år sen. Bergman sa luttrat till pressen att han var helt emot den här boken, men han tänkte inte vidta några rättsliga åtgärder.
Ger en fingervisning, menar jag, om hur det här kommer att sluta.

Själv tycker jag, instinktivt, att Gripenstedt har helt rätt. Inte ska hans pappas begravning exponeras om han själv inte vill det. Samtidigt tror jag att hans möjligheter att stoppa af Kleens bok är otroligt små. Med tanke på hur mycket den enskildes integritet väger mot det allmännas upplysning. Individen står sig slätt i Sverige.
Och jag måste ju även tillägga att jag inte läst af Kleens bok, som säkert kan vara en mycket intressant bok, så något omdöme kan jag egentligen inte ge, på det sättet.

Fast det tänker jag nog å andra sidan göra. Läsa af Kleens bok, alltså.
Vad som sällan framgår i reportage om den svenska överklassen som ofta framstår som obegripligt konservativ och lite töntig eller löjlig på något vis, är allt det värdefulla som faktiskt också följer med - ett arv. Inte bara ett materiellt arv, utan ett arv av värderingar och kunskap om det förgångna och den egna historien. Inte nödvändigtvis bara för den enskilda individen och hans/hennes familj - utan också, ofta, för det ställe där de här människorna sedan länge har sina rötter.

Säger jag som själv är ingift i en fransk adlig familj.
Vilket naturligtvis inte gör att jag kan vara 100 på att jag vet vad jag pratar om.
Men 99.

lördag 17 oktober 2009

Twitter, första utvärdering

Djisus, det känns som om jag kommit ut med livet i behåll, men det knappt. Jag talar om twitter. Det är rätt stressigt. Man blir följd och så följer man folk och så rätt som det är har man någon som upptar hela rutan och som kallar sig tvättomaten, typ. Och som talar om den varma fina gemenskapen och föreslår gemensam blogg, gemensam tvätt och jag vet inte allt.
Jag tog till slut bort tvättomaten. Jag tar bort alla som skriver om idol09 också. Till slut tror jag att jag kommer ha tagit bort varenda kotte utom klippis, helena, trucken och therese och kanske några till som jag ju liksom redan har ett gammalt förhållande till. Så vad är då poängen?

Ja, poängen är att det liksom är den sortens samtal som man för medan man gör något annat. Skraffar en plan eller bygger en modell. Inte skriver en roman. Mina barn chattar medan de gör läxorna, eller om det är tvärtom. Medan man väntar på svar läser man en bit om Merovingerna, typ.
Eller som när man, förr i tiden, läste tidningen: Nämen! Nu går skam på torra land! säger man och någon annan grymtar Mmm, och fortsätter att läsa sporten eller kulturen eller vad det nu är. Well, det här kanske är en poäng. Man kan läsa tidningen ihop med såna som grymtar mindre och ropar mer: Ja, det var det värsta!
Och så håller man på så.

Men vadå. Man kan ju inte ägna hela dagarna åt att läsa tidningen, för att inte tala om tvättomaten. Hjälp.

torsdag 15 oktober 2009

Det ULTIMATA litterära manifestet

Vill bara tipsa om att e klipspringer skrivit sitt eget litterära manifest.

Svensk bildning när den är som bäst!

Nu ska jag fortsätta mitt muttrande över grejer som de flesta verkar tycka är helt okej, eller till och med lysande. Som den här texten av Ulrika Knutsson. Har sett den hyllas både i twitterströmmar och på facebook. Eftersom jag inte har något bättre för mig för närvarande så följer jag nämligen med där.
I alla fall. Mina invändningar:
Två grejer gör Sverige känt utanför Sverige. Det ena är mycket riktigt Nobelprisen. Det andra är IKEA - som är betydligt viktigare i det här sammanhanget än alla övriga svenska institutioner tillsammans.
Nobelpriset ses som något ärevördigt och rojalistiskt och traditionellt och europeiskt. Det är för att Sverige ligger i Europa som det har Akademier. Både för snille och smak och för vetenskap.
Så Nobelpriset ger en aura av något - traditionstyngt, vilket i de allra flesta sammanhang är något positivt.
Men inte för Knutsson. Otidsenligt! utropar hon gång på gång.
Kanske det, men samtidigt väldigt modernt, eller samtida.

Fast det är klart, det beror väl på vem man vill förföra. Platt-teve som gåva känns på så sätt både mer tidsenligt och Knutssonskt. Men nejdå, inte heller det gillas av Madame.
Nej, det är obildat.
Minsann.
Men vad är då bildning, Knutsson? Är det inte just det samlade vetande som bärs vidare av generationer och som även utvecklas? Är inte Nobelprisen just en uppmuntran för fortsatt bildning?

Nejdå, bildning för Knutsson är böcker på svenska som inte läses av svenska män. Det är liksom definitionen. Att Sverige aldrig haft någon filosof i världsklass men däremot många naturvetenskapsmän i sagda klass, genom historien, verkar inte Knutsson medveten om. Men bildning är förstås en fråga om genus? Och om det som inte är?

Men det är klart att man skulle kunna lösa Nobelprisen på något annat vis. Skicka en postanvisning på pengarna eller ordna en banköverföring. I såna fall blir bara IKEA kvar.

onsdag 14 oktober 2009

Litteraturkritik och litteraturkritiker - idag

Har funderat vidare på den diskussion om litteraturkritik (manifest) och i någon mån litteraturkritiker som uppstod i samband med Ola Larsmos artikel i DN och som jag kommenterade här och som även Therese kommenterade här.
Samtalet har alltså fortsatt, främst hos Therese och det beroende på att även kritikern Ulf Eriksson skrev en lätt obegriplig text om Sebald och Bolaño i vilken han inte kunde avhålla sig från att ondgöra sig över den "stora berättelsen" eller den "hela berättelsen" eller vad vi nu väljer att kalla det.
Nå, följande reflexion är nog tämligen obegriplig om ni alltså inte dels läser Erikssons text och sen samtalet på Thereses blogg, framför allt den bit som tillkommit där författaren Einar Askestad och jag själv försöker begripa Erikssons artikel.
Uppdatering: Larsmo (vad det verkar i alla fall) invänder att han inte påstår det jag påstår att han påstår nedan. Alltså, texten nedan är min tolkning av en kritikergenerations ståndpunkt - den kan naturligtvis vara en total missuppfattning. En sak kvarstår dock: Jag har svårt att följa dem i deras resonemang, Larsmo och Eriksson.
Rättelser i lila.



Einar,

Jag tror att alltsammans kan reduceras till en "trosfråga". Larsmo och Eriksson har gnuggats i detta: Den hela berättelsen är omöjlig, myten är omöjlig och dessutom farlig, religionen är är en del av myten och opium för folket. (Min tolkning! Larsmo säger inte att religionen är opium för folket, det var Marx som gjorde det. Eriksson har inte heller uttalat sig om detta. För säkerhets skull.)
Etc.

Detta har de levt med och förhållit sig till och på olika sätt stött och blött genom livet. De kan inte tro att en annan världsåskådning kan vara varken möjlig eller sann.
Ta ur människorna dessa villfarelser, är deras budskap.

Och med det har de också kommit på kollisionskurs med den normala tidningsläsaren, det vill säga folk i största allmänhet. Båda artiklarna var ju fullkomligt obegripliga, Erikssons möjligen ännu värre.
Jag hörde ett radioprogram för någon tid sen där någon av DNs kvinnliga recensenter på fullt allvar menade att den akademiska diskursen hörde hemma på kultursidorna.
Och det är väl Eriksson också ett bra exempel på.
Därmed förlorad kontakt med en läsande allmänhet. Med allt vad det innebär för litteraturen. Jag menar, ingen kommer ju att börja läsa Sebald eller Bolaño efter att ha läst Erikssons text?

Men som sagt, i grund och botten en trosfråga där jag aldrig kommer att tro som de här skribenterna, och de aldrig som jag.

Ingenting säger att jag (eller du) har mer rätt än de. Ingenting heller att vi har mer fel. Det enda man kan konstatera är att den Erikssonska/Larsmoska synen på tillvaron och litteraturen, är den som idag har tolkningsföreträde på de stora tidningarnas kultursidor.
Och jag tvivlar på att det egentligen finns något alternativ där. Varifrån skulle man hämta de nya recensenterna? Belästa men med annat bagage? De existerar ju inte i den svenska debatten, kommer inte ut från de svenska universiteten?
Eller ja. Då är vi där igen, vid Axess och det försök Johan Lundberg nu driver att introducera ett annat synsätt.

Men säg att vi liksom vill rucka på grundvalarna för deras existens (vilket jag alltså vill) så inser du också att det kommer att bli en hård strid som vi med största sannolikhet förlorar?

Allt gott,

Karin

lördag 10 oktober 2009

Mer språk, allmän kurs

Sonen ska på audiens hos påven. Inte bara han förstås, utan hela klassen.
Vi tyckte att det lät jättespännande och frågade hur man tilltalar påven.
Pater eller padre? föreslog jag.
Fazzörr, sa maken.
Han är helig, sa sonen, Saint Père!
Jamen han är ju italiensk?
Han är tysk! ropade sonen.
Vater?
Vaterland! klämde någon i med.
Heilige Vaterland?
Han kan franska, sa dottern.
Va?
Han kan franska och ni är värdelösa på språk.
Då började barnens far (inte den helige, alltså) sjunga Oh Tannen Baum, vilket är det enda som finns kvar efter hans sex års studier i det tyska språket inom l'Education Nationale Française. Och då dör barnen.

Saken är den att maken satt (som pojke) längst fram vid katedern. Undervisningsmetoden var ny och modern. Den bestod i att en lärare kom och satte på en sån där stor rullbandspelare, ni vet. Efter att han spolat lite fram och tillbaka först.
Sen gick han och klassen skulle säga efter.
Någon bit in på terminen märkte maken att om han istället för att sätta i kontakten, vilket läraren bad honom, satte densamma mot sin stols ben så blev hela stolen elektrisk. Kul. Han gjorde de på kompisens stol och kompisen skrek rakt ut att det här var Zö Elektrikall Chair.
Läraren kunde naturligtvis inte fortsätta med bandspelaren, och på så sätt eliminerades det sista hindret och barnen slapp helt tyskan!

Mina barn lär sig också tyska inom det här utomordentliga undervisningssystemet.
Så man får ju vara glad om de lär sig sjunga Oh Tannen Baum.
Det är en jädra fin bit.

torsdag 8 oktober 2009

Franska språket

Diskuterade franska verbformer med familjen apropå att sonen (11 år) kom hem och var osäker på verbet conduire i passé simple. Tredje person singular. Vi dividerade om det en stund och blev till slut tvungna att titta i en bok. Ingen hade haft rätt.

Jag påstod att rätt få franska författare idag använder sig konsekvent av passé simple i sina texter. Le Clézio till exempel, förra årets Nobelpristagare i litteratur, använder mycket oftare den ledigare passé composén i sina texter. Undantagsvis smäller han till med ett passé simple.
Maken tittar på mig ett ögonblick och säger sen:
Nä, men han fick väl inte Nobelpriset i franska, heller.

Ettikett: Hur man aldrig kommer komma fram till några språkreformer.

Nobelyra, typ

Idag är jag en mycket stolt god vän med Bodil Zalesky som enträget tjatat om Hertha Müller på sin blogg. Och som oförtrutet försvarat henne och fått oss andra att läsa henne.

Bengt O, som gissningsvis är precis lika glad och stolt, har redan gjort en länklista med Bodils Müller-inlägg.
Och jag kan bara instämma med honom då han säger att det här är ett bra europeiskt pris.

onsdag 7 oktober 2009

Generationsmotsättningar igen

Till slut känner jag mig i alla fall tvungen att skriva om den här texten av Ola Larsmo. Det har liksom surrats om den och Axess har bloggat om den och jag har kommenterat på Axess blogg men kanske räcker inte det.

Larsmo lägger ut texten om romaner och om det sammanhang han debuterade i på 70-talet, han drar 80-talet och hur man förhöll sig till Berättelsen då.
Och han drar postmodernismen och dess nedbrytande av Berättelsen. Vilken den nu var. Politisk, ideologisk, religiös - fast det är den väl mer nu än den var då.
Men han sätter liksom ett likhetstecken som jag förstår det mellan Berättelse och Historiskt skede. Nazismen var inte en ideologi och en massa undergrupper sinsemellan rätt olika som hängde på en politisk rörelse, utan en Gemensam Berättelse?
Så tolkar jag Larsmos text, och om det är så han menar och skriver så är jag emot den sortens historieskrivning. Historia är historia. Bibeln är Bibeln. De hänger ihop men man bör försöka kalla saker vid deras rätta namn. Så långt det någonsin är möjligt.
Okej, okej, man kan kalla det en metafor, men i alla fall.

Jag hade föredragit att Larsmo talade ur skägget och förklarade hur sjutton han får ihop en vilja till berättande litteratur med det (gamla vanliga) nazistiska förflutna eller hotet eller vad det nu är.

Jag är uppvuxen med folk som Larsmo. Jag har uppfostrats och utbildats av folk som Larsmo, folk som muttrar och hummar och i slutändan går det ut på att vi inte får bli nazister igen. Och det apropå vad som helst!
Du ritar ett fyrkantigt hus, klämmer dit ett par pilastrar. Jaaa, hummar Larsmos motsvarighet, det där ser inte bra ut. Du vet väl att nazisterna använde sig av pilastrar?
Näe, hade jag ingen aning om, säger man surt.
Tu parles!
Har jag någonsin hört något annat?

Du skriver en roman med början, peripeti och slut. En hel roman, som om det gick att berätta en historia? Ja?
Och om någon i Larsmos generation ens ägnar din historia en blick så låter det:
Jamen, hörru du. Du vet väl att den Hela Berättelsen inte Finns längre?
Vadå, inte finns. Mina gestalter är fanimig motsägelsefulla, deras historier är inte densamma, här finns inget ideologiskt tveksamt. Jag har lärt min läxa - vi kan inte frälsa mänskligheten med romaner!
Nä. Det var inte det jag menade. Du försöker skriva som om tillvaron gick att omfatta, gick att förstå. Det är fel. Du kan bli nazist.

Det handlar om en massa människor i övre medelåldern som ser i syne. Som ser spöken där de inte finns. Självklart finns det nazister och rasister och andra grupperingar i dagens Sverige och framför allt i dagens Europa. Inte tu tal om det! Men, de är ändå, rätt långt från den unga generation romanförfattare som bara är trött på att de antingen måste skriva språkmaterialistiskt, chicklitt eller deckare för att bli lästa.
Faran ligger faktiskt inte i dem!
De är inte mer anstrukna än någon annan.

Men det handlar om en generation som liksom uppfostrats i detta. Som var barn under eller strax efter kriget. Den generation som vände blickarna mot väster och som bröt med allt vad historia, tyskt, och kontinuitet hette. Som tvingades in i det, och som nu, tragiskt nog, inte ser hur det faktiskt ser ut både här och nu - och på andra ställen i Europa.

Och då handlar det, i andra änden, om yngre människor som är lika fed up with den här historieskrivningen som jag är. Som inte ser pilastrar på ett hus som något självklart brunt. Som inte heller ser norskt figurativt måleri som självklart fascistiskt, även om det kanske inte är jättekul heller.
Det handlar om att se med filter.
Mitt filter är inte Larsmos/Ströms/Kempes och jag framhärdar med att jag också får se. På mitt sätt. Med mina filter, ja? En dag ska mina barnbarn (kanske) säga till mig att de där farorna du målar på väggen finns inte, mormor!
Nähä, ska jag säga surt då. Den som lever får se.
Och sen får jag inte det. Se, alltså.
Det handlar i slutändan om döden.

Och nu ska jag inte blogga mer på ett tag. Jag ska skriva en ideologiskt mycket tveksam roman. Entydig som fan. Bara ett enda ord tänker jag använda. FÖR DET KAN INTE MISSFÖRSTÅS!

Pausen fortsätter

Men jag läser böcker, franska romaner.

söndag 4 oktober 2009

Paus

Just nu känner jag mig rätt klar med det här stället. Det kan ju ändras, men i alla fall.
För den som vill höra Alain Finkelkraut tala om sin senaste bok och det postlitterära samhället. Klicka här.
För den som vill följa med på twitter finns jag där. Så länge det nu varar.

torsdag 1 oktober 2009

Generationsskifte

Det här tycker jag är lite intressant, eller snarare, det blev intressant. Peter Englund ger intervju och verkar jättemysig, blygsam, norrländsk, fortfarande en av grabbarna som dricker sprit, en folklig ständig sekreterare, helt enkelt. I alla fall så här i början.

Och sen kommer Madame Ekman och sågar hans historieskrivning.
Segraren skriver förstås historia, och Ekman vet det lika väl som Englund. Han kan alltså leva trygg i förhoppningen att leva längre. Längre än Ekman och Gyllensten - som redan är död.

Men det intressanta är egentligen, i mina ögon, generationskonflikten (jag vet, frågan om yttrandefrihet är väl egentligen viktigare, men just nu struntar jag i den). Ekman raljerar över att Englund fallit för sjuttonhundratalsglansen, att han kallar Akademien för "hon". Hon pläderar i slutet av sin text för en förändring av stadgarna så att folk inte sitter där på livstid.
Medan Englund alltså verkar gilla läget.

Är inte det här samma generationsmotsättning som vi ser överallt just nu? Det vill säga, en yngre generation som vill tillbaka till historia, gamla traditioner, frack och ordnar, kungamiddagar, kanon och figurativ konst och vad det nu kan vara - gör sin stämma hörd.
Och mot detta stretar de gamla 68-orna. De som rev ner, barriärer, motstånd och skrankor.

Det märkliga, som jag ser det, är att det här försöket att etablera ett annat synsätt parallellt med det rådande Ekmanska, (- och nu förenklar jag, för Ekman är en pålitlig kulturkonservativ i många avseenden, men ändå) Strömska och Kempeska - för att ta några exempel, först nu börjar formuleras och först nu börjar samla sig i någon sorts formation. Även politisk.
Naturligtvis är det här inte bara en fråga om generationer, 68-orna har många yngre i sina led, men motståndet kommer alltså i första hand från män i 45-50-årsåldern?
Peter Englund, Johan Lundberg chefredaktör för Axess som väl är den som har drivit det här mest konsekvent hittills, och nu även Göran Hägglund.

Att det ska ta sådan tid? Att det är medelålders människor som gör något i stil med "fadersuppror"?
Kanske inte så konstigt, när allt kommer omkring, med tanke på hur makt ändå behålls in i det längsta.
Liksom verklighetsuppfattningar.

Det är väl den andra lärdomen detta ger. Ström och Kempe (och kanske många med dem) kommer aldrig se verkligheten på något annat vis än den var då då de revolterade. De ser inte att de bastioner de upplevde som högborgerlighetens fästen nu är pulvriserade. Kyrkan, skolsystemet och stora delar av universitet och högskola, och i någon mån även "borgerligheten" - som den såg ut då i alla fall.

När fan blir gammal blir han inte religiös. Han blir blind.

Bokhöst

Har köpt en packe böcker igen och börjar med Un roman français, på min andra blogg franska romaner.