fredag 19 oktober 2012

svensk press har/hade

Följer ni den svenska tidningsdöden? SvD kom ut med att de ska göra om allt och lägga ut all kultur- och sportbevakning utanför huset, resultatet får vi se under våren 2013, om jag minns rätt. DN gjorde rent hus för ett par år sen, väl? Då sparkade man bland annat folk som satt och hade halvtidslöner utan att ha några som helst krav på sig att skriva.
I sammanhanget framgick att så hade de flesta lokala förstatidningar fungerat under tja, hur länge? Trettio år eller så?
Just den grejen tyckte jag kändes mindre oroande än det som nu ska utredas.
Man ska slå ihop Expressen, DN, Dagens Industri och Sydsvenskan.

Min gissning är att fullt så drastisk kan man inte vara, men man går ut hårt för att det som sen blir ska kännas mindre tungt.
Fast jag måste säga att mig lurar ni inte.
En epok håller på att gå i graven. Vad som ska komma i dess ställe ska i och för sig bli intressant att se.

Uppdatering, för att förekomma mig själv. Egentligen tror jag att vi redan ser vad som ska komma istället. Det blir inget revolutionerande, det blir den fortsättning på det vi redan ser.
Mindre upplagor på papperstidningarna, färre dagstidningar, mer på nätet, men, inte längre gratis.

Tänk t ex på Svensk Bokhandel och Axess, ett tag hade den förra allt på nätet, sen en del, nu får man betala för allt. Axess gjorde aldrig helt om, men har dragit ned aktiviteten på nätet.
Och ja, den sortens tidningar kommer vi se mer av. Framför allt på nätet.

torsdag 18 oktober 2012

Millet-debatten

Har ägnat eftermiddagen åt att sätta mig in i Millet-affären, eller Millet-debatten som det väl skulle heta på svenska. Om det var en särskilt bra sysselsättning vet jag inte, heller inte om jag fått med allt, eller ens det mesta.
Millet är alltså mannen som skrev en text som innehåller en hyllning till Brevik. Eftersom jag inte läst Millets text och heller inte har för avsikt att göra det så får jag väl helt enkelt lita på att det är vad som står i den. Där står säkert en massa annat också, att döma av reaktionerna.
Alltsammans har, ungefär på svenskt manér, istället för att handla om texten, som alla tar avstånd ifrån, handla om Millets ställning.
Millet är tydligen utöver författare även förläggare och det på anrika förlaget Gallimard, (ABB-texten kom ut på ett annat förlag) där han även sitter i någon sorts "läsarkomitté", vid googling visar det sig vara en grupp bestående av förläggare och namnkunniga författare. Man får väl gissa att det är en sorts styrgrupp, för jag orkar inte googla mer på det just nu.
I alla fall, Millet satt i den kommitén är väl sanningen idag. För det var vad debatten kom att handla om. Ett stort antal författare (118 stycken) tvingade förlaget att välja mellan dem och Millet i en artikel publicerad i Le Monde.  Och här tycker då bloggaren Assouline (min främsta källa) att det hela blir krångligt. Istället för att handla om Millets text kommer det hela att handla om Millets person och position. De som uttalar sig i pressen för Millet säger att han varit och är en bra förläggare, men att han ger uttryck för väldigt dåliga idéer i sina egna böcker. Här ett exempel.

Och så har vi en filosof som konstaterar att dagens motsvarighet till det katolska/kristna ondska har idag blivit rasism. Med andra ord, det värsta man kan vara idag är inte ond, utan helt enkelt rasist.

Ska inte säga att jag kan ha en klar och tydlig åsikt i detta. Ska en människa som ger uttryck för hårresande åsikter som författare straffas för det? Även om han gör sitt förläggarjobb bra? Och, i såna fall, vem ska döma? Knappast en författarmobb väl. Eller?
För så vitt jag förstår debatten så är det ingen som säger att Millets text inte borde ha publicerats. Det är alla överens om att det var ok.
Men däremot ska han alltså bort från ansvar inom bokbranschen.

Ja, inte vet jag. Blir man klokare av detta? Liknar det inte rätt mycket svensk debatt och svensk rättskipning via media? Millet gjorde förstås en (av förlagets direktör beställd) pudel i ett teveprogram. Men som filosofen konstaterar i sin artikel, den sortens pudel kommer aldrig att hjälpa eller få någon tro att Millet någonsin kan vara något annat än rasist. Det är ett spel för gallerierna, en del av showen eller drevet. Och nej, det hjälpte ju inte Millet heller.

Samtidigt framgår det ju också, till skillnad från svenska förlag, att skönlitterära författare har viktiga positioner inom förlagen. En enorm skillnad mot den svenska motsvarigheten till Gallimard, nämligen Bonniers, där inte ens förläggarna har sista ordet. Det har marknadsavdelningen.
Nå, nu tror jag i och för sig att även Gallimard har en marknadsavdelning som har en del resurser. Men besluten om var de ska läggas verkar inte fattas av den.

Hela den här debatten speglar också ett politiskt fält inom litteraturen. I det senaste numret av Lire, en månadstidning om litteratur, konstaterar Beigbeder, en relativt lättsam författare (men som har skrivit i alla fall en bra bok) att den här historien riskerar att få alla konservativa författare att framstå som rasister om det vill sig illa.
Beigbeder räknar upp ett antal mer eller mindre konservativa författare som enligt honom inte är ett dugg rasistiska eller mot invandring, utan tvärtom öppna, fördomsfri och nyfikna. Men däremot bekymrade vad gäller kulturens och litteraturens ställning.
Känns det igen?
Jag tycker väl inte riktigt det.
Hur många etablerade skönlitterära svenska författare kan ni ställa till höger om socialdemokratin? Jag kan väl en. Lars Gustafsson.

Och som Bengt brukar skriva: Varning. Alla länkade texter är på franska. Hej.



lördag 13 oktober 2012

Skrivarkursen

Ni undrar säkert hur det går med min skrivarkurs? Nähä. Inte det. Men jag undrar.
Förra gången gick det bättre.
Jag gick dit liksom sammanbiten och tvär, helt på det klara med att det här var totalt bortkastat, men har man tagit fan i båten osv. Och så blev det ganska bra.
Helt otroligt.

Och det allra konstigaste är att de tycker att jag skriver bra. Jag är lite generad att säga det, för själv tycker jag att jag skriver rätt kasst eftersom jag skriver på franska och alltså får lov att skriva som jag kan. Inte som jag vill.
Men jag löser liksom uppgifterna på ett elegant sätt. Tycker dom.
Nå, det är jag inte ensam om, det är ett par där som jag tycker skriver bra. I och för sig är det ganska många som skriver halvbra också, konventionellt och liksom ständigt en bra början. Och så är det några som jag inte begriper ett ord av. Verkligen inte ett ord. Men jag misstänker att det skulle vara samma sak på en svensk skrivarkurs (inte för att jag kvävs av medelklassen, eller jo, just därför att jag kvävs av medelklassen, men det beror inte på dess medelklassighet, utan på dess tråkighet och fantasilöshet).

Kanske kan det bli en bra kurs. Kanske lyckas jag faktiskt få ihop en hyfsad roman på franska, tack vare den här kursen. Det är i alla fall tanken.

Hej.

torsdag 11 oktober 2012

Är Sverige verkligen svenskt och hur är det med svenska krigarkonungar?

Idag dyker vi djupare i det svenska och vad som eventuellt kännetecknar detta. Och det gör vi med hjälp av en ny skribent, Mostern.
Mostern har reagerat på den här nyheten, en motion av två miljöpartister, något hon säkert inte är ensam om. Vi på Blott Sverige ser fram emot en livlig debatt i ämnet.


Som neutraliserad (?) svensk fr o m 1648 med djupa rötter i den skånska
myllan (min farfars farfars farfars farfars far - Knut Nilsson född 1627 i
Gislöv, dvs under den danska tiden) borde (?) jag göra ett tillägg till
denna fåniga motion. Först ska Gustav Vasa bort! Den unge adelspoling som
ingick i riksföreståndarens Sten Stures gruppering som satte sig upp mot
unionens legitima konung Kristian II (Tyrann i Sverige, och den gode i
Danmark) och gjorde uppror bekostat av tyska pengar som han lånade av
lübeckarna. För att betala denna skuld fick svenskarna utan demokratiskt
inflytande raskt blir lutheraner och överlämna den katolska kyrkans silver
till den skuldsatte konungen.

Min reflektion över MPs motion är: har inte politiker något viktigare att
syssla med än att flytta statyer och därmed dölja vår historias olika faser.
Finns det inte en risk att vi glömmer sådant som vi borde minnas om vi
ställer det i garderoben? Jmfr Oslo-borna deras nationalgata heter Karl
Johan trots att han knappast var deras favoritkandidat efter eden i Eidsvoll
1809. När jag läste historia på universitet framhöll min historielärare att
Karl XII ur en synpunkt var en bra kung, eftersom han förlorade det mesta av
de landområden som tidigare konungar tagit. Och frågar man en del finnar
vill de säkert att vi stryker Erik den helige ur historien eftersom det var
han som lade Finland under Sverige. Några andra nedslag i historieboken:
1220: Svenskt korståg till Estland, 1249: Birger jarls korståg mot Finland
och så kan man fortsätta i det oändliga hur mark och makt vandrat mellan de
olika nordiska riken som även av och till infiltrerats av tyska intressen.

Mer historia i skolan och dessutom extra kvällskurser för politiker!


Mostern

tisdag 9 oktober 2012

svensk räksallad

Nu har diskussionen (äntligen!) kommit in på räksallad på Pressylta. Now we're speaking shrimpsallad, som Gunnar antagligen inte skulle säga.
Är inte just räksallad något av det svenskaste som finns?

Detta apropå den här artikeln som en del av mina fb-vänner blev mäktigt upprörda över. Själv tyckte jag inte att den var så konstig. LA försökte hitta ett vidare sätt att definiera vem som är svensk med utgångspunkt i en bok jag inte läst. För mig lät det hela rätt så okontroversiellt. Men ack vad jag bedrog mig. LA ansågs ha dold agenda eftersom hon krävde att man skulle känna sig som svensk.
Fast jag kan inte se att hon gör det. Hon säger att det är ju bra om man känner sig lite svensk, men något krav kan jag inte se från hennes sida.
Och sen började folk där på fb tjata om hur lite, mycket, inte svenska de kände sig.
Vi expats har ju diskuterat detta förut.
Hur intressant är det på en skala, som också är ett ganska svenskt sätt att uttrycka sig.

Men nu tänkte jag, för mitt eget höga nöjes skull, göra ett antal nedslag i min egen, outgrundliga, svenskhet.

Vi börjar vid den då dygnet-runt-öppna korvmojen på Slussten, strax nedanför ingången till Katarinagaraget. Att där i bitande kall och svart natt med alldeles för tunnsulade skor äta en tunnbrödrulle med kokt korv, mos och extra! tatatataaaa! räksallad (typ elva spänn till eller nåt) är för mig en sorts höjdpunkt.
Vart man tar vägen sen där i natten förmäler icke historien. Nattbuss? knappast, man kommer inte in med korven. Eller också gör man det.
Marken glashal av den där isbarken, ni vet, men skorna (med de för tunna sulorna) ändå förstörda av saltränder.

Diskarna (heter det inte), kassorna på ccop extra i Bollis. Stora som bagagebanden på Arlanda, och lika mycket folk. En purjo glider sakta ned och man fångar elegant upp den sju meter bort från kassörskan. Rusar tillbaka och får stoppa pengarna i maskiner för att betala.

Embassy club. Stureplan.
Att vara ute på nätterna i ett land och ett klimat som inte är gjort för det, utom sommartid, det är vad jag känner är det svenskaste man kan göra.
Åka fyrtio mil för att plocka svamp och sen inte hitta någon, istället ett kalhygge.
Att inte höra ljud från gatan när man är inomhus.
Att det är så förtvivlat tomt över allt, mitt inne i stan.
All skog som Zaremba påstår är kulisser. Numera. Vad vet jag?

Det är faktiskt en sorts känsla, något säger mig det. Känslan av finlandsbåt, av gurkmajonäs (en annan klassiker som jag är mindre förtjust i), av allt som var.
Och allt som förändras, utan min medverkan.

Ta Vasastan till exempel, där vistades jag ofta som barn. Jag sov över hos farmor och farfar. Där bodde folkpensionärer i halvmoderna lägenheter (tjotta men inte bad) med tjocka pudlar och utflyktsmålet var Epa på Odenplan. Grannarna hette fru Österberg och Wiklund. I källaren hade farfar verkstad. Där fanns få affärer och en krog då Butler och Svensson hade öppnat. Där jobbade min kompis Ingelas moster. Men jag tror aldrig att vi gick dit, vi var i alla händelser inte stammisar till skillnad från kompisens familj.
Eller Odenplan. Odenplan tycker jag är väldigt svensk. Var det inte Pär Rådström som skaldade Oden, Oden, Odenplan, till melodin av Sverige, Sverige Fosterland?
Om man följer Odenplans utveckling skulle jag tro att man får hela Sveriges urbanisering och gentrifiering på ett bräde. Möjligen missar man migranterna från Odenplan under andra halvan av 1800-talet. Fast kanske åkte inte de som redan hade funnit ett jobb och en kvart vid Odenplan? Kanske åkte man direkt från bystan till Amerika?

Jag har två epoker av mitt liv i Sverige, barndom och ungdom. Sen är det slut. Sen dess åker jag till Sverige som människorna kring Odenplan åker till Skansen.
För att se något, om inte exotiskt, så i alla fall - väldigt annorlunda.

Hej,

måndag 8 oktober 2012

Tid och rum

Alltså, om man säger att "effekten uteblev", då innebär det ju att effekten aldrig kom. Det blev ingen effekt. Om man säger att kungaparet uteblev så kom aldrig kungaparet. Om man säger att sportevenemanget uteblev så skriver man fel, för sportevenemanget ägde aldrig rum. Antagligen.
Men kan man säga att effekten aldrig ägde rum?
Det kan man väl inte.
Om effekten inte kom så är det något som (inte) hände i tiden?
Om sportevenemanget inte blev av så är det väl också något som inte hände i tiden, men heller inte i rummet?
Olika språk verkar ha mer eller mindre flytande gränser om vad som sker i tid och vad som sker i rum.
Franskan uppfattar jag som extremt luddig i de här avseendena. Eller snarare, superpetig i tid med alla verbformer och möjligheter där, men gravt luddig i rumsliga hänseenden.
De har ett ord för sånt vi har tre för. Upp och ned. Bak och fram samt Ut och in. De säger samma sak om alltihop.
Knäppa brännvin säger jag när man knäpper skjortan fel.
Sonen säger att man inte gör det. Men om man har gjort det så har man stoppat måndag i tisdag etc. (Snacka om förvirring i tid och rum?)

Vet inte riktigt vart jag vill komma med det här, själv fungerar jag liksom bättre vad gäller rum än tid. Jag har ofta svårt att placera saker i tid, när jag skriver romaner så känner jag en stark motvilja mot att förankra dem i en exakt tid. Vill liksom ha den lite flytande på något vis. Misstänker att om man ska skriva franska romaner så kommer man inte undan med det. Eller jo, det finns alltid ett sätt att kringgå sånt som är besvärligt, men det där svenska sättet att skriva i någon sorts dåtid och så rätt som det är så glider texten över i presens - det ser man väldigt sällan i en fransk framställning.
Jag gillar inte dåtid på franska, detta gnetande med vad som är vad, imperfekt och passé simple eller passé composé. Allt på sin plats på en scen lång borta i urtiden, liksom.

Och när man skriver så är ju tiden ett så tydligt rum, det förgångna/minnet är rum man på olika sätt tar sig igenom, flytande som drömmar. Men samtidigt precisa i ögonblicket.

Effekten ägde inte rum. Hej.

fredag 5 oktober 2012

Makramé

Nytt avslöjande. För er som alltid undrat vem som egentligen drev bloggen Makramé och Dikter kan jag nu, unikt för er, avslöja att det var jag.
Jag har för mig att jag skapade den för att kunna göra lätt spåniga men ibland ganska skärpta kommentarer hos andra, som jag tyckte var om möjligt ännu dummare.
Men jag är inte säker. Hur som helst så kom jag mig aldrig för med det, och nu ligger den där, bloggen. Jag har ingen aning om hur jag ska komma in i den igen. Alla användarnamn och lösenord borta med vinden.

Och ibland saknar jag den där tiden, en tid då jag hittade på folk där ute i rymden, liksom spökade runt för att bara ha kul.
Det verkar jag ha slutat med.
Fast man vet ju aldrig, kanske dyker jag upp i nya, gamla skepnader. Hej.

Uppdaterar med ett Makramécitat:
Om jag skulle göra något konstnärligt som kunde förknippas med islam så skulle jag väl försöka mig på profeten i makramé. Jag tror att skägget kan bli särskilt bra. Men då finge jag väl en sån där fasta över mig. Så jag avstår. Men en snygg lampskärm kanske man kunde kosta på sig?

Vardagens bestyr

Två grejer.
Testade igår qigong för första gången i mitt liv. Var liksom helt oförberedd på det, hade gått till jympan och tagit fel på tid. Det var qigong istället för den vanliga jympan.
Okej, tänkte jag. Sen stod jag där i en timme och försökte utföra rörelser i ultrarapid ihop med de andra. Det intressanta var efteråt. Efteråt insåg jag att jag under en timmes tid inte hade tänkt. Inga ord i skallen under en timme.
Jag vet inte om ni fattar vad det innebär, antagligen gör ni det, men det är i alla fall en väldigt behaglig känsla. Man är renspolad. Det enda jag varit med om som liknar är att teckna kroki. En total koncentration - som inte bygger på ord.
För en människa som ständigt har en sorts ordström i skallen, och som liksom somnar in till ord, igår kväll t ex undrade jag vad järnfilspån heter på franska, men orkar inte kolla upp det, gjorde det dock i morse, så är en timme utan ord en sorts gudagåva.
Sen googlade jag lite på qigong, och för att det ska ha någon effekt så ska man hålla på nästan varje dag i minst en halvtimme.
Det går ju inte.
Men jag kanske gör om det.

Så min kurs.
Var där för andra gången. Tydligen får man varje gång olika sorters övningar. Denna gång skulle vi skriva en text ihop, ungefär som man ritar gubbar bit för bit, rullar och skickar vidare pappret, fast med den skillnaden att vi skulle läsa vad de andra skrivit och fortsätta.
Temat var Gare.
Det kan vara flera saker och tja... jag vet inte.
Jag tyckte ju att de där texterna, med ett undantag, blev fullständigt katastrofala. Urdåliga, det hade inte räckt att redigera hårdare, de var obegripliga, svulstiga och utan all logik.
Är det då meningsfullt att gå den här kursen, de andra deltagarna är ju fransmän och borde kunna skriva på franska. Men det kan de alltså inte.
Det är väl därför de går en kurs.
Några av dem kanske kan lära sig. Några tror jag är hopplösa fall.

Samtidigt, de har helt andra referenser. En av dem klämmer i just tjugotusen referenser i varje text. Litterära sådana. Jag tycker ju att sånt ska göras diskret. Jag tycker vidare att det viktiga med en text är att den fungerar även utanför sitt sammanhang. Det vill säga utanför den här lilla gruppen människor som råkat få samma uppgift.
Jag tror inte att det är en poäng för kursdeltagarna att tro att de ska skriva som Apollinaire. För det gör de ju inte i alla fall, det är det bara Apollinaire som gör.
Det är alltså rätt mycket jag inte kan säga när jag, efter att ha skrivit på plats, lyssnar till de andras texter.

Vidare har de fått mitt namn fel för sig. Jag heter Anna Karin och de kallar mig av någon anledning för Anna. Antagligen för att det står på checken jag lämnade in från början. Vidare har de tagit bort adelspartikeln i efternamnet, så helt plötsligt sitter jag där och är en helt annan människa, liksom.
På något vis passar det mig bra. Gäller bara att komma ihåg att reagera när det är Annas tur.

Ni som känner både Karin Stensätter och Karen Stone vet vad jag talar om. Hej,

onsdag 3 oktober 2012

Svensk litteratur, en epok som gått i graven

Bra artikel om bokbranschen i Fokus.
Så är det kan man säga. Det är den utveckling, eller vi ska väl snarare säga avveckling, jag faktiskt hunnit se under den korta tid jag var i den där branschen.
Klart att det också blir något kvar, en liten litteratur som lever sitt egna liv på småscener och i källare, som blir läst i bokcirklar och säkert ibland annars också.
Men. Något har i alla händelser gått i graven. En epok, liksom. Jag tror faktiskt det. Den epok som var det gyllene 70-talet ungefär, då litteraturen lyckades vara bred och hålla hög kvalitet. Tänk gänget Delblanc, Tunström, Lidman, Ekman. Några fler fanns säkert. Få är kvar.
Nå, den sammanföll väl med välfärdsbygget och den allmänna uppgången. Kanske var det tvunget att det tog slut en dag? Allt kan liksom inte bara bli bättre i evigheter, det säger sig självt, ibland blir det sämre också.
Ungefär som i alfapet.

Å andra sidan får man nog säga att Sverige i det här avseendet är extremt. Som i så många andra. Utan knussel och prut avvecklar man sin egen litteratur. Häpp.
I ett land som Frankrike skulle det inte gå.
Men då finns ju här knäppgökar som Kundera (som numera skriver allt på franska, om jag fattat det hela rätt) och som till och med vägrar ge ut sina böcker som något annat än pappersböcker.
Här finns en kulturpolitik som inte ser litteraturen som en vara som vilken som helst. Däremot spriten. Frågan om vad som säljs från pall (i respektive land) på stormarknaden tycker jag är relevant.
Ja, ni vet. Jag behöver inte dra det igen.

Klart att man som svensk författare kan vara förbannad, förbannad över att vara avvecklad utan att ha blivit tillfrågad. Å andra sidan är det väl ungefär så det går till? Tekoindustrin, varven... det enda som kommer bli kvar i det där landet är kalhyggen och gruvor. Basindustrin, quoi.

I övrigt tystnad.