måndag 27 december 2010

torsdag 23 december 2010

bloggens alla läsare önskas

GOD JUL!

Klicka på länken och, som vanligt, tack till Agneta för läntips!

onsdag 22 december 2010

22 dec

Har verkligen gjort nytta idag. Fått iväg perspektiv, borrat i en vägg (7 cm) utan att borra in till grannen. Satt upp krokar. Tvättat en fäktningsutrustning (värja), gjort ett p-kaksbak (500 g deg) samt slagit in paket.
Det är något med julen som är självgående.

Men jag har inte varit utanför dörren, så några bilder från kvarteret blev det inte. Man får se om det är något kvar av kvarteret efter jul.

Återkommer med Agnetas julklassiker imorgon. Hej.

tisdag 21 december 2010

En dröm om lyx

Eftersom gallerior eller inglasade centrum är sig ungefär lika överallt blir det inga bilder idag. Har en otroligt dålig mörkerbild Bio-Coop men har glömt vad jag skulle säga om det. Kanske kommer det tillbaka. Nåt med frön.
Jo, så här var det. Jag gick dit för att köpa frön, de har i särklass mest frön i min omgivning. Men de har också mycket soja, örtteer och tvättmedel som inte tvättar.

I kassan stod före mig en liten tant som köpte en flaska rödvin. Hon beklagade sig över att hon inte hann dricka upp allt förrän vinet började smaka vinäger. Jag och kassören höjde ögonbrynen och hon förklarade att hennes dotter var hjärtspecialist och att hon drack rödvin som medicin. Jag föreslog en liten bag-in-box. Kassören sa att de hade en jättebra bordeaux på box. Hur stor då, sa jag. Fem liter. Tantens ögon vidgades och hon sa torrt att den hann hon nog inte dricka upp. Alls.
Sen började hon fundera: Jag skulle vilja ha ett glas champagne varje kväll, sa hon. Champagne och några oliver, och sen vill jag titta på teve, Questions pour un champion.
Det är min dröm om lyx.

Jag tänker att det inte var så dumt, trots allt. Även om jag själv hellre skulle se Racines et des ailes. Jag behöver verkligen ingenting i julklapp. Möjligen en ny schweizisk kniv, men det kan vänta till 50-årsdagen, den jag har nu fick jag då jag fyllde tio.
Och så skulle jag vilja få vara ifred ibland. Ta ett glas champagne och några oliver. Och se något riktigt bra på teve.

söndag 19 december 2010

Fjärde advent


Jag sa att vi skulle gå till bio-coop idag. Det är ett ställe för, på sitt sätt, troende. Men det blev inte så, istället går vi till dominikanerna. Det är ju trots allt den fjärde advent.

Vi har gått i mässan av och till hos dominikanerna de senaste tio åren. Deras kloster som är ett av de större och mer centrala ligger alltså i kvarteret. Byggnaden är relativt ny, 60-tal skulle jag tro. Den är diskret om man jämför de de många äldre kloster som ligger här runt om. Augustinersystrarna till exempel har en enorm anläggning i samma kvarter som vi bor i, med kyrka och stora trädgårdsland, bikupor som Luxembourgträdgårdens trädgårdsmästare sköter.
Dominikanerna ligger med andra ord lågt.



Mässorna är ändå påkostade - de har resurser. Stämsång, intressanta predikningar (helt utan några som helst pekpinnar), vackra musikstycken - allt ingår.

Efter tio års frekventation känner vi också igen bröderna då de är ute på stan. Dominikanerna är en orden som predikar och som både ägnar sig åt andakt och kontemplation och är ute bland människorna i staden. Något av en motsägelse menar de själva, och så är det antagligen.

Vi känner igen den lille brodern som aldrig blev prästvigd, han som hängde alldeles för mycket på l'Idéal ett tag, vi känner igen den unge svensken som numera, efter avslutad utbildning och prästvigning är skickad till Lund. Vi morsar och hälsar, ser dem också som civila i kvarteret.



Här något som ser ut som en exteriör men som i själva verket är kyrkrummets avslutning uppåt. Brödernas celler ligger kring denna centrala - öppning - som vi alltså anar ovanför de sjungande munkarna. Typiskt exempel på fransk arkitektur där idé går före praktiska avväganden. För visst är det väl vackert att bo kring en ett atrium som öppnar sig mot himmelsljuset och som i botten innehåller andaktsrummet?
Dock, enligt bröderna, förknippat med vissa praktiska svårigheter.

Man kan fundera mycket av en stad och vad den innehåller. Paris innehåller också, vägg i vägg med både lyx och misär, representanter för de flesta religioner som över huvud taget finns, tror jag.
Det enda jag saknar är egentligen klockklangen. Kyrkorna ringer endast till mässa och då mycket diskret.
Man kan också fråga sig, i den sekulära statens namn, om det verkligen är riktigt att tillåta kyrkklockor men inte muslimska böneutrop.
Samtidigt måste jag erkänna att jag verkligen gillar Stockholms alla klockspel.

lördag 18 december 2010

L'Idéal

När jag växte upp i Bollmora hette även Bollmora centrum just Bollmora centrum. Så småningom bytte man namn på detta centrum och numera heter det Tyresö centrum. Jag vet inte om det är en del av ett större sammanhang men jag tycker alltid att det är skumt när man byter namn på ställen. Tyresö, däremot lär ju ha hetat Tyresö sen vikingatiden, Tyr är ju en gud som ingår i en hel del ortsnamn.

I alla fall, när jag flyttade hit, till Paris, hette den här baren, eller bistron är det väl kanske, de serverar enklare mat, L'idéal. Innehavaren var då en karl från Bretagne som hade ett stamklientel av kvarterets alkisar, lunchgäster var t ex vi arkitekter vägg-i-vägg och andra som jobbaade i kvarteret. De drickande växlade mellan L'Idéal och Le Postale, som nog var ännu sunkigare. Le Postale är nu nedlagt, istället ligger där en snabbmatsinrättning.

Bretagnaren som hette Philippe körde ut folk vid niotiden på kvällen för han ville hem och sova. Efter honom kom ett portugisiskt par, Filip där med, och Maria. De hade samma kök, samma inredning men fick ett lite mindre alkat klientel.
Nu innehas L'Idéal sedan ett par års tid av två mycket flotta libaneser. De rev ut den gamla standardinredningen, målade väggarna vita och lät stenen vara naken där den fanns, de köpte nya vita möbler och de stänger inte förrän de sista av kvarterets boboer gått hem. Det är nästan nattklubb nu för tiden. Och stället har även bytt namn, heter numera Bistro 13. Kanske är det ballare på något vis.

Kvarter förändras, det har de alltid gjort. Vår tabac som vars innehavare då jag kom var från Auvergne - ett av Frankrikes fattigare områden (det är där man bland annat odlar linser, samt gör usel likör) - då dessa sålde blev ägarna ett rätt stort gäng kineser.

Jag vet inte riktigt vart jag vill komma med detta mer än att jag kan konstatera att en långsam förchickningsperiod håller på. Det blir fler och fler restauranger med vit inredning och färre traditionella. Hotellen saneras och blir designade och dyrare. Det är naturligtvis ofrånkomligt.

Imorgon går vi till bio-coop, där är det mesta sig (ganska) likt.

Hej.


fredag 17 december 2010

Jag ifrågasätter det svenska skolsystemet

Men stämmer detta verkligen?
Jag skulle, om det stämmer, ha gått i skolan på den tiden den var bra?
Ja, i såna fall är det hela än mer oroande, för inte var den skola jag gick i särskilt bra. Och tydligen har den bara blivit sämre sen dess.

Här en bra kommentar till debattartikeln (jag länkar till).

Breiz exteriör - Mina kvarter

Jag fortsätter traska genom kvarteren. Det här är en gammaldags butik som säljer mest kläder. De har norska lusekoftor och skotska rutor, allt möjligt av ylle och så har de de traditionella franska fiskar- och sjömanskläderna. Randiga bomullströjor och ylledito med knappar på axeln. De säljer, som synes, även begagnade cyklar.

Interört är det rätt fullt. Det fanns en liknande affär på Folkungagatan då jag var barn. Där kunde man köpa murarskjortor och undertröjor och kalsonger, såna där rundtåade skor som vänsteranhängare hade då, svensktillverkade, tror jag. Med mera får man väl säga.

Och här är innehavaran som röker cigarill och pratar. Han frågade mig vad jag bröt på för språk. Svenska, sa jag. Aha, sa han. Och sen ursäktande: Vi jobbar inte med Sverige. Textilt är det inte en referens, som han uttryckte saken. Det kunde jag ju hålla med om. Ett tag hade vi en sorts filttofflor på gång, sa han sen, men det föll på att vi inte kände oss säkra på kvaliteten.

Det ante mig.

Butiker av det här slaget håller förstås på att försvinna även här, men än finns några kvar. Jag kommer att leda er vidare en annan dag. Hej så länge.

torsdag 16 december 2010

Mina kvarter - Bokhandeln L'Arbre à Lettres

heter en ny liten serie jag startar nu. Tog den här bilden för några dagar sen, den där dagen med snöstorm, men orkade inte starta projektet just då. Man kan för övrigt säga att det i viss mån började med Misslyckade Granar Projekt.
I alla fall, detta är den bokhandel jag köper de flesta av mina böcker i. Ligger vid foten av rue Mouffetard. Den har en barn- och ungdomshörna där den ansvariga tjejen läser alla böcker. Hon hittar böcker till mina pojkar. Pojkar läser, som ni kanske vet, inte längre. Det gjorde inte mina heller, men nu har de börjat. Visserligen läser de inte vad jag hade tänkt mig, men tant pis. De läser i alla fall, önskar sig fler böcker i julklapp och det är alltså här jag köper dem.

Och så här ser alltså interiören ut. Ljus och prydlig och inga fronter utom på borden.

Historiska bordet, alltid med spännande saker.

Och slutgligen Nobelhörnan, nu till jul.

Som ni ser är franska böcker idag oftast ljusa, något jag skrivit om tidigare. Man sätter gördel på dem med författarfoto eller eventuella priser. Den är röd och kan med ett enkelt handgrepp avlägsnas.

Jag menar att fransk bokformgivning kan vara en inspirationskälla för svenska förlag. Likaså franska bokhandlar, som ser ut ungefär så här.

Hörs,

tisdag 14 december 2010

svenska planer har

Har kollat runt lite på nätet. Herregud. Svenskar verkar tro att terrorist-bekämpning (inget bra ord, men jag kommer inte på något bättre) består av FRA - och inget annat?!
Det är ju helt otroligt!? Hur skulle det gå till? Visst, polisen måste kunna spana, så långt är jag också med, med eller utan FRA - det har jag ingen uppfattning om.

Men resten då?

Vad händer med kvarlämnade väskor på bussar i svenska storstäder? Hur ser det ut på stationer och flygplatser? Finns det någon/något mer än den ibland bemannade spärrvaktskuren att vända sig till om man ser något konstigt?
Hur agerar skolorna? Kan folk av alla de sorter fortfarande komma och gå som de vill i dem? Andra institutioner?
Får man gå runt med väskor och ryggsäckar i de stora varuhusen?

Men framför allt, hur reagerar folk på gatan, om de ser något konstigt? Har de över huvud taget någon idé om vad som är konstigt?

Och vidare, och värre. Säg att den där mannen hade lyckats. Hade då polis, ambulans och sjukhus haft en plan för hur de skulle agera, eller hade totalt kaos uppstått?

Enligt DN idag finns inga som helst planer för hur man skyddar befolkningen i händelse av terrordåd.
Här i Paris -95 så funkade det mesta som det skulle, vilket jag alltså skrev om på Newsmill.

Det finns också en allmänt spridd uppfattning att det är onödigt att reta muslimerna. Kommer till exempel till uttryck på Lars Vilks blogg i kommentarerna. Och visst, på ett sätt kan man ju hålla med om det, men de här killarna (självmordsbombarna, terroristerna) är inga vanliga muslimer. Rationalitet biter inte på dem. De är som en liten diktatur, en diktatur skrämmer sin befolkning till tystnad och lydnad, men när folket både tiger och lider så fortsätter den lilla diktaturen att plåga det ändå. Under nya förevändningar.
Så man kan säga att Vilks varken gör från eller till.

Kriget i Afghanistan då? Ja, jag är inte så säker på att det heller är Förklaringen.

Att försöka hitta förnuftiga förklaringar till våldet räcker aldrig ända fram. En del i det kommer alltid att undslippa oss, så släpp den delen just nu och bygg upp den organisation som behövs - om det värsta händer.
Omvärldens trådar och förgreningar in i Sverige, liksom Sveriges ut i omvärlden är nu så omfattande att det inte går att backa bandet. Försumlighet på den här punkten riskerar att straffa sig - våldsamt.

mer transfer

Skriver på Newsmill om hur man också kan bemöta terrorism.

PS. En artikel av som Flugan på väggen tipsade om i en tråd hos Axess: Uppfinnandet av islamofobin av Pascal Bruckner.
Fransk version
Tysk version

Ni andra får väl använda Google Translejt. Det är alltid grejt!

måndag 13 december 2010

Mittåt

Mitt förra inlägg var nog lite dumt. Men men. Jag låter det stå kvar i alla fall.
Med dumt menar jag att det hela inte är något att raljera med. Och när till och med Aftonbladet tar det på allvar och explicit skriver om terrorism så får man väl se det som att konsensus råder. Och att svenskarna antagligen hade en jäkla tur.

Annars har jag ägnat dagen åt att försöka få tag i Google Ketchup 6. Inte det enklaste. Och imorgon ska jag testa det.
Hej.

svenska terrorister har

Så har Sverige då (äntligen?!) fått sin första egna terrorist. Kostymläge, som Gunnar skriver, fast i ärlighetens namn mer apropå Aftonbladet.
Nå, han visade sig vara från Jönköping, och han verkade inte heller vara en del av en större organisation. Dessutom misslyckades han (fumlade antagligen, enligt svensk terroristexpert).
Om det inte vore rätt smaklöst så skulle man kunna säga att Sverige fått den terrorist Sverige förtjänar. En terrorist i nivå med landet, liksom. Ja, en Grönköpingsterrorist, helt enkelt.
Det positiva med Sverige, kan man också säga. Man drar inte till sig eliten - här heller.

Jaja, livet går vidare. Europa något mer skakat än tidigare. Ett skalv som nu även känns i den nordliga periferin.

Alltså. Det europeiska projektet. Har jag dålig koll (ja, antagligen) om jag tänker att det hela är ett jätteexperiment i 1:1 med en helt ny politik som säger att nu ska vi alla vara vänner. Vi ska vara justa och inte ha några handelshinder och vi ska låta folk resa och komma och gå ungefär som de vill så långt det någonsin är möjligt. Vi krigar inte mer, vi har slutat med det, vi är en ny sorts människor nu som har kommit till insikt: Det var inge bra med krig.

Att terrorism är en del av konflikterna på resten av klotet där i stort sett alla numera, trots Europatanken, är inblandade är kanske inte en helt felaktig teori. Och där går det inte att backa?
Och att de omedelbara kommunikationerna, internet, gör både terrorismen och dess bekämpande enklare borde väl också stämma?

Det tråkiga är väl att det knappast finns någon väg tillbaka?

UPPDATERING: Anna Brodow skriver både fint och bra om Lars Vilks och om hur han vågar vara något av en projektionsyta för den konflikt jag försöker ringa in ovan.
Eget tillägg blir att Vilks är en ganska få svenskar som inte hör hemma i Grönköping. Han gör sina grejer på riktigt, och blir även bemött av omvärlden på riktigt. Något rätt många Grönköpingsbor verkar ha svårt att begripa.

söndag 12 december 2010

META

abborre.
Nä.
Eftersom jag hänger mer på fb än tidigare och faktiskt både deltar i en del intressanta diskussioner där och får värdefull information, så fick jag för mig att jag skulle lägga upp min fb-profil här i högerspalten. Men därav blev intet. Den var alldeles för ful, själva ramen och texten och alltihop.
Så kvar blev i stort sett ingenting.

Så man får väl se det som en sorts info mer. Jag gillade aldrig twitter av den orsaken att det inte fanns någon ömsesidighet i det. Man kunde följa och följas, men det mesta var verkligen skräp. Där tycker jag fb har en poäng, dels att det inte ligger ute i det allmänna flödet, dels att kontakt kräver någon sorts ömsesidighet.

I övrigt blev jag förstås både ledsen och arg över terrorattentatet i Stockholm. Länk till Dilsas text (via fb), länk till Nordic Derwishs text (via fb).

lördag 11 december 2010

Transfer

Den blinde Argus har hittat en notis om en ny liten borgerlig myndighet av möjligen obskyrt slag. Återstår väl egentligen att se. Men dagens blogginlägg har jag nog skrivit apropå den och annat i deras kommentarsfält. (Hint: Det handlar om kulturpolitik.)

fredag 10 december 2010

Ça y est!

Apropå Bengts kommentar (här på Blott Sverige) om PISA:

Jag anser att vi i Sverige har lyckats med vår skola på ett plan där de flesta andra länder är långt, långt efter. Vi har en skola som utbildar självständiga, modiga och starka barn som blir kreativa, ansvarstagande och engagerade vuxna. Det unika försprånget riskeras i en "kunskapsskola" där kunskap om fakta (som två veckor senare kan vara borta) är det enda målet.

Skriver alltså, bland annat, bloggaren "Jämlikhetsanden".

Hördu, Jämlikhetsande, vi är ett litet gäng utlandssvenskar med stor erfarenhet av skolor i andra länder än Sverige.
Vi håller inte med dig.
Däremot är vi intresserade av på vilka grunder du gör det här uttalandet. Internationella erfarenheter? Bra/dåligt med dem? Vilka (få) länder ligger då före Sverige i denna så centrala fråga?

mvh,

torsdag 9 december 2010

Poetiska finter

Hela den här karusellen med poesi och 00-tal eller vad det heter? 10-tal? Och Berns, och blockad av Berns (heter det Berns? Jag var där som barn och såg en uppsättning av Grodan Boll, senare har jag nog sett någon av Hasseåtages revyer där. Tror jag.) därför att Berns använder sig av papperslösa för att få städat och diskat.... Ja, hela den grejen är ju så långt ifrån en debatt om poesi man någonsin kan komma.
Jag ifrågasätter tidskriften XX-tals allvar då deras uttryckliga uppsåt är att konfrontera SD och rasismen.
Jag menar att man inte kommer till rätta med rasism genom konfrontation (och piketbussar) eller att skrika högst. Jag menar att det som XX-tal gjort, tvärtom, är ett jippo som ska passa i media men att det inte har ett skvatt med varken rasister eller deras offer - invandrarna - att göra. (Vill man göra nytta så kan man, nytta görs ansikte mot ansikte; man gömmer en flykting, man tar hand om någon - personligen. Man tar en viss risk - personligen. Men man står inte på ett torg med en megafon och "deklamerar" poesi högst.)
Det är inte ens art for arts sake - det är alldeles för plumpt.

Nu hotar tydligen SDU med en poesiuppläsning. Om inte undertecknarna av det sk uppropet kommer och läser sina dikter själva, så gör SDU det åt dem.
Hot eller löfte?
I vilket fall som helst ett mycket elegantare sätt att bemöta dem man inte gillar. Och det är väl rätt pinsamt för poeterna, att SDU visserligen för en gångs skull, men ändå, faktiskt visar sig ha något som kan kallas stil.

Okej, bara för sakens skull. Jag röstar inte på SD, inte ens i hemlighet, är ingen påhejare av den borgerliga regeringens kulturpolitik heller, jag är folkpartist. Hej.

onsdag 8 december 2010

Nostalgi

En bild ungefär som denna var det första jag publicerade på min första blogg i slutet av november 2005. Jag har kvar bilden, men inte bloggen.

tisdag 7 december 2010

PISA 2010

Nya PISA har presenterats. Sverige dalar...
Här en intressant ledare (DN) apropå ämnet.

I Frankrike går det minst lika dåligt. Till och med amerikanerna har bättre läsförståelse, konstaterar Le Mondes journalist. Då fattar man att det är illa.
Tyskarna har, likt vad gäller ekonomin, tagit sig sakta men säkert uppåt från och med den första studien för tio år sen. Och med Tyskland jämför man sig här.

Och ännu värre: elevernas sociala utgångspunkt ("klass") är i Frankrike mer betydelsefull för resultatet än på något annat ställe. Dystert konstaterande: Den sociala hissen (ungefär "Klassresan") fungerar inte längre.

Uppdatering. Skolverket om samma grej, tydligen var det riktigt dåligt med "likvärdigheten" även i Sverige. Jag kan inte låta bli att tänka att det måste betyda att alla ska vara lika dåliga.
Den lite halvjobbiga slutsatsen man kan dra av Skolverkets rapport är att det är invandrarbarnen som inte hänger med. Särskilt pojkarna.
Och här är det så uppenbart så att det väl knappast behöver sägas. Skolan är hypersegregerad, den statliga skolan som har jättefina ambitioner och bra idéer går på knäna. Endast toppskiktet av skolorna i statens regi, och som fortfarande tillhör toppskiktet också då man tar med de privata skolorna, fungerar som normala skolor. Som skolor borde. Resten är högst nyckfulla inrättningar, åtminstone vad gäller högstadiet, ibland också gymnasiet.

Egentligen är det något osannolikt sorgligt med Sverige som har blivit ett av Europas mest segregerade länder. Länge var det ju inte så. Men nu är vi där.
Och det här resultatet bekräftar ju den saken.

Uppdatering 2: Bloggaren Inga Magnusson var den enda som hade något vettigt och konstruktivt att säga om den svenska skolan, visserligen om små barn, men det är nog hennes svar som är de riktiga lösningen på problemet. Det vill säga att allt fler inte har en grundläggande läsförståelse. Gör som i Ingas skola!

Spioneri

Ja, vad gjorde man utan sina vänner? Har fått ett anonymt (eller det var inte ett anonymt, men jag skriver inte ut tipsarens/medarbetarens namn förrän han/hon sagt att det är okej) tips.
Alltså:

Hör du, Bonniersurfaren, nu när jag ändå har dig på tråden, skulle du vara intresserad av en deckare, t ex vid namn Dressman Koden?
Vi är några stycken som jobbar på den, men det är klart att det skulle gå mycket enklare med ett lite, och kanske inte så litet, förskott.

Vi är alla högutbildade, spirituella och dåligt betalda och behöver cash. Och ni har ju cash, ja? Vår deckare kommer att bli kanon, följ bara tråden, till Koden.
Följ sedan råden
och till oss alla ska falla
den ekonomiska nåden

Nä, skämt åsido, det här kan verkligen bli bra och jag hoppas verkligen att du hör av dig snarast. Med checkblocket i innerfickan och glatt humör.

Och för resten, ni som är så fiffiga och bra på affärer, när jag nu ändå håller på: Oron lyckas inte köpa Lotass senaste. Kunde inte ni ta över hennes förlag så att hon får ut tillräckligt många böcker?
Alltså, jag vill verkligen inte verka kritisk, men här finns uppenbarligen en insats att göra.
Hej.

Handelsministern goes vandelsministern

Den svenska handelsministern, som tydligen heter Ewa Björling, verkar gå från klarhet till klarhet. Inte nog med genidraget att fylla all världens ikeahyllor med svensk "kvalitetslitteratur" (som jag ärligt talat inte tror att hon vet vad det är, tills hon visar motsatsen), som vi fö skrev om här, hon har tydligen också ett alldeles eget litet nice kondomprojekt, som den katolska bloggen Nytt och Noterat skriver om här.

Kunde inte hon skaffa en svart barnflicka, glömma tevelicensen eller något annat harmlöst så att hon blir avsatt?

Undrar, er alltmer ilskna,

måndag 6 december 2010

Scouter

Har bläddrat bland mina bilder för att hitta något som kan ersätta dessa gräsliga skärmdumpar. Har sällan sett något så fult. I alla fall hittade jag denna bild på en scoutskjorta som skulle kunna leda mig rätt långt i en betraktelse av staden och dess innehåll.

I Paris ser man scouter på stan. Man ser klungor av dem på järnvägsstationer, man ser dem sälja kalendrar utanför kyrkor och på marknader om hösten. Man ser dem i parker och på tåg och och i affärer där de slår in klappar till jul för att få pengar till verksamheten.

Min dotter är scout, i sommar är det en stor jamboree, alltså ett jättemöte med scouter från jordens alla hörn, strax utanför Kristianstad. Och eftersom min dotters grupp ska dit och eftersom alla vet att hon är tvåspråkig så finns det vissa förhoppningar om att hon och även jag, ska kunna vara till hjälp. Visst, inte mig emot.

Men apropå detta frågade dottern mig om det finns svenska scouter. Och det var jag ju ganska säker på att det gjorde. Frågade mina föräldrar och jodå, på deras tid fanns de också.

Men varför ser man dem aldrig, sa dottern.

Det kunde jag inte svara på. Vi började googla. För det första visade det sig att det fanns en väldig massa scoutstugor i Sverige. Sen började vi även hitta bilder på grupper som lekte på gräsmattor i typiska svenska förorter, de såg ut exakt som de franska scouterna. Samma lekar, liknande skjortor och märken. Pluss Valborgsmässoeldar.

Men frågan kvarstår: Varför ser man dem aldrig på stan?

Scouter är inte nödvändigtvis kristna, men de flesta är det, åtminstone här i Frankrike (det finns judiska, protestantiska och muslimska scoutrörelser, men barnen är alltså få och man ser dem inte så ofta). De utgör alltså ett inslag i stadsbilden av unga människor som står för sin kristna tro. Eller som dottern säger: Ja, när jag har skjortan på mig måste jag resa mig för gamlingar på bussen. Hm, svarar jag på det.

Kan det vara förklaringen till att man inte ser några scouter på Stockholms gator? De vill inte sticka ut, inte bli "mobbade"? Eller ser verksamheten helt enkelt bara annorlunda ut?

Jag har läst två artiklar på senare tid om människor som inte ser ut som alla andra i Sverige och som får lida för det. Den ena var en artikel om finska romska kvinnor i DN. Den andra om rabbinen i Malmö som inte kan röra sig fritt på stan. Nu påstår jag verkligen inte att scouter är i samma sits som traditionellt klädda romer och judar - det vore ett befängt påstående. Men jag undrar. Varför ser man inte några svenska scouter på stan i Stockholm?

Över huvud taget ser man ju inte människor som visar sin tro i klädsel i särskilt stor omfattning i Sverige. Här ser vi utöver scouterna, prästerna, nunnorna och munkarna också traditionella judar och naturligtvis muslimer.

Jag gillar det.



Hejdå läsare på Bonnierforlagen AB

Inget ont som inte har något gott med sig - jag har lärt mig att göra skärmdump. Bonniersurfaren tragglar oförtrutet vidare i denna blogg, har nu även tråcklat sig hit via den tråd som öppnats på facebook i ärendet. Dock inte av mig.
Mitt antagande är som följer: Diskussionerna i vilka Klippviks artikel delvis tar avstamp fördes här i mitten av november. Säg att Klippvik sen skrev sin artikel, skickade till Aftonbladet, som innan man publicerade erbjöd Bonniersurfaren eller någon annan på förlaget replikrätt direkt?
I såna fall skulle det förklara detta märkliga intresse som helt plötsligt visas den här bloggen.

Well, jag kan väl bara säga till dig, Bonniersurfare, att jag aldrig namnger folk som inte själva vill eller vet om det. Det finns en sökruta längst ned på bloggen där du kan leta efter det du nu letar efter, mer precist.
Men jag ska väl erkänna att jag tror att det faktiskt inte finns något att hämta.

För min del är den här "diskussionen" (eller om man så vill paranoida monologen från min sida) avslutad. Lycka till!

Hej läsare på Bonnierforlagen AB


Den diskussion som förts här om de stora förlagens agerande (eller något annat) har lockat en helt ny kategori av läsare till Blott Sverige! Jag vet inte om jag ska vara smickrad eller oroad, för det är första under mina fem år som aktiv bloggare som någon från Bonnierförlagen intresserar sig för det hela.
Det är naturligtvis inte förbjudet på något vis. Möjligen kan det vara på sin plats att tala om det så att läsare av denna blogg vet.
Och sen kan jag väl tillägga att Bonnierläsaren varit mycket flitig sen i mitten av förra veckan någon gång, han eller hon går in många gånger om dagen och tja, läser. Här en skärmdump från mitt statistikkonto där en bit av fredagens aktivitet syns.
Nu utgår jag ifrån att jag inte hänger ut någon anställd på Bonnierförlagen, det vill säga jag antar att detta närmast nitiska och plötsliga intresse ingår i vederbörandes arbetsuppgifter. Är det fel kan du ju maila?!

Vad jag vill ha sagt med allt detta? Jo, mig förbryllar det. Jag tycker att det vore snyggt från Bonnierförlagens sida att gå in i diskussionen och inte bara tassa i kulisserna.
Det kanske kommer. Man kan ju alltid hoppas.

Vidare kan jag ju tillägga att jag själv ser den här diskussionen och mina egna inlägg i det som ett ställningstagande. Jag tycker alltså att det är skrutt, milt uttryckt, att de stora förlagen inte även fortsättningsvis tar det ansvar för kulturen(?) inget bra ord, kvalitetslitteraturen i brist på bättre, som de länge tagit.
Jag vet också att det inte finns några som helst regler som gör att man kan tvinga dem att göra annorlunda. Vill de vara vinstdrivande företag och inget annat så kan de.
De enda tungt vägande argumenten emot detta är de moraliska.

I Sverige har mycket vilat på tysta överenskommelser mellan olika parter i samhället. Lagstiftaren har inte tyckt att han(?) behöver gå in och reglera för det har fungerat ändå. Saltsjöbadsandan är ett exempel.
Bokbranschen har styrts av ett liknande förhållande där staten tagit på sig en del av försörjningsansvaret för de skönlitterära författarna sen -74 (tror jag), kanske tidigare. Förlagen har givit ut, trots brist på vinst.

Nu har en ny situation uppstått där de flesta jag diskuterat med är ense om att kvalitetslitteraturen är på väg allt längre ut i marginalen. För detta har även de stora förlagen ett ansvar. Så, du läsare på Bonnierförlagen, vad har du att säga om det?

Allt gott,

lördag 4 december 2010

Granar

För ett par dagar sen hade fleuristen fått in gigantiska julgranar, säkert 4 meter höga, som låg i travar på trottoaren framför hans skyltfönster. De luktade så gott och jag undrade om han hade kunder som ägde en gymnastiksal eller så. Vanliga julgranar här är mellan 1 och max 2 meter (höga). Man bor smått i Paris, i alla fall i våra kvarter.
Men lite senare hade någon surrat fast dessa träd vid stolparna kring korsningen närmast fleuristen. Vi har fått en liten artificiell granskog där som gömmer röda och gröna gubbar.

Kanske startar jag ett Misslyckade Granar Projekt (självklart särskrivet). Ifall jag hittar fler. Jag menar alltså att pyntet är rätt misslyckat.

Fortsatt diskussion

Så bra, Ola Klippvik har skrivit om det vi några stycken diskuterade här och här, men i Aftonbladet, vilket ju gör att den här kommersialiseringen av litteraturen som nu sker hos de stora förlagen inte förblir okänd.
Visst, man kan skälla på den nuvarande regeringen, man kan skälla på den förra också, och man kan visst skälla på kritiken, tidningarna och så vidare.
Men faktum kvarstår, en del av ansvaret ligger också hos de stora förlagen. Det får Klippvik fram. Bravo!

fredag 3 december 2010

3 december

Dåligt med uppdateringar, men för dem som vill kan jag tipsa om att Jorun kör sina adventskalendrar i repris, och att jag har varit med den 3 december två gånger, visar det sig.
1. Le con, som jag själv fortfarande tycker är rätt kul. 2006 var den tydligen på tapeten.
2. Ett allmänt grubbleri om Nordeuropa och borgerligheten, från förra året. Bonus: en dikt av Anne-Marie Berglund. Värt att klicka på om man inte redan läst.

Annars funderar jag över kvarterets granar, uppföljning kanske kommer.

Uppdatering med en riktigt dålig nyhet. Var har gammaldags kulturkonservativa värderingar tagit vägen egentligen? Borta med skolreformen som kallades enhetsskolan, verkar det som. Det vill säga, hela dagens politikergeneration, från höger till vänster, harvar i samma träsk.

Titta inte på England, Lena Adelsohn-Liljeroth. Titta på kulturnationerna som närt Sverige genom historien, Tyskland och Frankrike.
Och du ska se att det finns andra sätt att betrakta kulturen.

torsdag 2 december 2010

Man får den stadsbild man förtjänar

Varje gång jag kommer till Stockholm på vintern slås jag av hur nermörkt det är, hur lite fasadbelysning man har, där ligger slottet och ruvar svart på Tegelbacken. Syns knappt. Nationalmuseum syns lite vid foten, sen är det slut. Söders siluett syns därför att folk har vänligheten att tända sina lampor. Södra teatern vill jag minnas är hyfsat belyst, men resten ligger alltså i mörker.
Var t ex på Skeppsholmen senast och där såg man inte var man satte fötterna framför sig leran. Helt otroligt.
Att jämföra med Paris där allt liksom badar i ett gult ljus, också vanliga och inte särskilt chicka stadsdelar som vår. Man ser att läsa tidningen (på papper) precis överallt här mitt i natten.

Man kan lägga en massa aspeketer på det hela. Elåtgång och så vidare, det finns säkert jättebra skäl att försvara mörkret. Tanternas lårbensbrott är med all sannolikhet billigare att reparera än att sätta igång en korrekt gatubelysning.

Men det här däremot var det dummaste jag läste på länge. Okej, en människa bestämmer sig i detta (även andliga) mörker för att fasadbelysa, kanske inte de snyggaste husen, men i alla fall. Och så kallar hon det för en kampanj mot främlingsfientlighet?!

Scenario: Man kommer till Stockholm och ser att hötorgsskraporna, av alla hus, numera är fasadbelysta. Jamen vad kan det bero på, tänker man ju då. Fanns det inte några finare hus att lysa på?
Men sen kommer man på det. Jamen självklart, det är en kampanj mot främlingsfientlighet! Givetvis symboliserar de där skraporna fred och öppna händer och gud vet allt. Det syns ju lång väg!
Så dum jag var som funderade över stadens skönhetsvärden, så korkat av mig att tänka på stadsbild. Det är ju inte det städer handlar om. De handlar om främlingsfientlighet och fascister. Dem motar man bort genom att sätta strålkastarna på det modernistiska arvet.

Jag kan ju bara tala om att för de allra flesta stockholmare symboliserar "trumpetstötarna" (om man nu ska gå in i den här fullkomligt snurriga symboliserings"logiken") rivningen av Klarakvarteren och Stockholms Citys förstörelse. Klart man kan sätta igång en ny kampanj för att (indirekt) förklara att hela stadsbilden och miljön kring plattan i själva verket är jättebra.
Men inte en jävel kommer väl att tro en.

Jag kan sätta fem spänn på att den där historielösa människan som kom på det här genidraget är nyinflyttad från Bromölla. Som alla andra "stockholmare" nuförtiden.
Lantisar. De borde fan stanna på landet och inte flytta till stan och få tillgång till mer el än ett bilbatteri innehåller,

Anser,