lördag 26 juni 2010

Svenskt, nu uppdaterad

Den svenska sommaren när den är som bäst.
En svensk midsommar.
Svenska jordgubbar och svensk potatis.

Jag funderar på detta när man säger svenskt. När man påpekar det svenska och där det då underförstår att det svenska är positivt.
Svensk gröt är inte positivt, inte svensk höst heller, för att inte tala om tysk.
Svensk natur är jättepositivt. Svenska traditioner kan vara både och, det beror på vem som pratar om dem.
Svensk sill och nubbe är väl lite bättre än norsk, men kanske inte än dansk? Om vi ska försöka vara objektiva i detta ämne.

Svensk är positivt ihop med sommargrejer och traditioner, tror jag.
I andra sammanhang är det negativt: "Typiskt svenskt!" är ju inte en komplimang alla gånger.

I Frankrike har man inte, tror jag, detta sätt att förstärka positivt med ordet franskt. Ett franskt vin är ju förstås bättre än ett annat, men det behöver inte påpekas. Det franska brödet, le pain français är något större än det svenska (det är liksom det bibliska, vårt dagliga). Det är själva den livsuppehållande substansen. Är invandrarna här (t ex) för att käka upp det franska brödet så är det negativt.

En fransk jul säger man aldrig. Att jämföra med en svensk, som ju underförstått är en bra jul.

Jag vill på intet sätt vara en kulturrelativist, men efter tjugo år i Frankrike så reagerar jag lite numera på detta sätt att använda ordet svenskt.
Som om alla andra jular, somrar, jordgubbar etc vore lite sämre. Eller är det inte så? Franska jordgubbar är ofta bättre än svenska, likaså tomater. Däremot inte färskpotatis.
Den franska sommaren är väl så bra som den svenska, den franska våren är - annorlunda, men inte dålig.
Parisisk vinter säger mer än "fransk".
Om man säger att någon är typiskt parisiskt så säger det också mycket mer än att någon är typiskt fransk.

Sammanfattningsvis tror jag inte på att använda ordet svenskt som positivt förstärkningsord. Däremot naturligtvis som ord för att beteckna ursprung.

Obs! Nu UPPDATERAR jag det här inlägget, med en länk till den här texten av Gudmundson.
Vart jag ville komma med ovan sagda, är att det finns en rätt stor omedvetenhet om vad som egentligen är svenskt, också hos svenska politiker.
Det är väl inte så konstigt, för det blir man inte nödvändigtvis medveten om förrän man möter något annat. Andra förhållningssätt, andra värderingar, andra sätt att fungera.

Men det här sättet som man har i Sverige att då och då använda ordet svenskt som positivt förstärkningsord - det är väldigt svenskt. Åtminstone med franska mått mätt.
Det behöver inte vara negativt, inte positivt heller.
Det enda som möjligen är viktigt är att man vet vad man gör, då man gör det.

söndag 20 juni 2010

Rapport från utlandsbevakningen. Just det.

Kollade på teve hela eftermiddagen igår och tyckte att det mesta var jättefint. Särskilt imponerande är alla dessa smycken och diadem och tiaror(?) och vad det nu är som plockas fram. Och dessas historia.
Victorias klänning tyckte jag nog var lite tråkig, jag kom att tänka på en ikeatermos, typ, men ful var den inte. Silivas (igår) var finare. Jag vill ha skal och lager och broderier och gärna stenar infällda i kläderna. Smakfullt eller diskret prål, liksom. Det är Silvia bra på.

Sakine bloggar om alla slöjor på stan, och undrar varför invandrare tycks gilla kungahuset. Jag skulle vilja tillägga att även många utlandssvenskar gillar kungahuset, om än inte alla.
Själv tror jag att svaret är rätt enkelt, om man gillar sitt nya land så gillar man tydliga representanter för det - som kungen. Man delar också den känslan med många infödda och det känns liksom bra. Tror jag.

Men i alla fall. Jag kollade på alltsammans och fann en sak till rätt fascinerande, dessa kungligheter (arvprinsar?) som inte har någon tron (eller något land) som var där och liksom representerade. Jag tänker på Serbien, Rumänien och Grekland. Och undrar vad de representerar. Förhoppning om monarki? Familjeband? Ett Europa som liksom inte finns blev synligt där nånstans i glittret.

Detta diskuterade jag med min svärfamilj (under Etna ni vet) och jag påpekade att Frankrike inte representerades på det viset (inte så konstigt, egentligen, konstigare är de andra varianterna), men de räknade upp möjliga franska tronpretendenter och undrade om de var där.
Ingen aning! Där var 1200 pers, sa jag.
Fast jag undrar lite också, var den franske ambassadören där då, eller? Sarko var det i alla fall inte, för honom hade man ju filmat.

Och sen kom vi in på hur norrmännen fick dit en kung vid unionsupplösningen om det nu var 1904, eller vad det var. Varifrån kom han egentligen? Och det har jag ingen aning om, men jag tror att han är släkt med alla andra. Kanske kommer han från Danmark, föreslog jag. Eller England, sa någon.
Men svågern ville ha precisare uppgifter än så, så om någon vet så är jag idel öra.
Jag orkar inte googla.

Jag tycker att det är rätt otroligt med de där kungarna utan land som går omkring och väntar. Det finns en Bourbon (tror jag) i Spanien som skulle kunna bli kung i Frankrike. Jag såg ett program om honom. Han är beredd. Han har fransk utbildning och talar franska och är som sagt redo.
Är inte det rätt - naivt?

Fast Spanien och Norge visar väl att nya monarkier kan dyka upp, eller inte nya, de kan snarare återuppstå.
Så de ska kanske inte ge upp hoppet ändå.

Och som sagt, jag tyckte att det hela var mycket flott, och tyckte också att föräldrarna Westling var duktiga på att dansa vals och bete sig kompetent. Och så gillade jag de där spelmännen som kom från deras hörna av världen.
Så jag tycker att det är helt okej att även vallpojkar kan få prinsessor, det är som det ska, helt enkelt.

onsdag 16 juni 2010

En lägenhet av Christo

Här har genomförts ett helt sjukt grundligt städrace. Jag har till och med tvättat de vita skynkena som ligger över sofforna. När jag höll på med det så började jag fundera över bilder jag sett på gamla borgerliga våningar där man inför sommaren täcker in möblerna i vita skynken. Allt hängs det vita skynken över. Värst är väl mumintrollen för de har som vanligt tappat bort varför (och det har jag med, det är det jag ska komma till, varför gjorde man så här?) men även i Fanny och Alexander vill jag minnas att det finns scener från den där Uppsala-våningen med gigantiskt breda dörröppningar där allt ligger i skugga och sofforna ser ut som spöken föreställande sig själva.

Jag antar att man sen drog för gardinerna och sen åkte man därifrån. Men varför gjorde man alltså detta? Skydda mot damm och ljus? Men tål gardinerna ljuset då?
Och om nu ljus är ett problem, varför har man inte fönsterluckor i Norden?

Här har man fönsterluckor av två orsaker (tror jag): Att det blir för varmt om man låter solen lysa in och så mot inbrott.
Men ingen talar om skydd av möbler, och det gör man väl inte i dagens svenska hem heller. Har aldrig sett något inredningsmagasin om Hur man täcker in möblerna inför semestern, bilaga på sex sidor. Extra. Det är slut med intäckandet helt enkelt. Liksom med möbelpolishen och bonvaxet.

Fast en sak slår mig nu, apropå detta med ljus och gamla föremål. Tydligen, och det vet jag inte heller om det stämmer, ska månljus vara det mest förödande för gamla böcker, hel- och halvfranska band. I alla fall här nere i Södern, som mumintrollen säger, eftersom jag nu ändå är inne på dem. Mina vilsna guider i latinsk kultur.
Folk glömmer att stänga sina fönsterluckor om sommarnätterna, eller glömmer inte för resten, man sover med dem öppna för att kyla huset under natten, och då passar månen på att bleka bokryggarna med sitt vita ljus.
Det säger inte mumintrollen utan min svärmor, och hon (däremot) brukar veta vad hon talar om.
Fast ibland undrar jag.

fredag 11 juni 2010

I tunnelbanan

Grälade med dottern på tunnelbanan idag. Det var fullt med folk och vi stod och gapade på varann över någons arm. Vid Montparnasse fick vi sittplatser och grälade mindre, eftersom vi satt åt samma håll. Bredvid varann.
Så kom det in två par, jättelånga, blonda och solbrända. Då knep vi käft. De fick platser på andra sidan gången och allas knän krockade i gången: Alltså när jag (1,76) sitter på ett säte så är det tio cm kvar till platsen mitt emot. Den här stans tunnelbana är byggd för 1800-talets fransmän och min svåger slår skallen i dörröppningen om han inte böjer sig (1,92) när han går in.
I alla fall, i de här blonda giganternas sällskap höll vi instinktivt klaffen.

De talade norska, den där norskan som låter lite dansk och mindre glad. Var är det i Norge?
Vi satt där bleka och liksom anpassade till den här stan, medan de la upp flatskratt och viftade med karta och tunnelbaneplan.
När vi gick av hade vi glömt vad vi bråkade om. Och vi började inte bråka om var i Norge man talar på det där sättet, för det visste varken hon eller jag.

torsdag 10 juni 2010

Pensionärerna svarar i telefon

Det var väl det jag trodde. Vi (utlandssvenskar) är inte tillfrågade, av SCB, alltså. Bara svenskar med fasta abonnemang gäller.
Bra inlägg om saken hos denne bloggare.

Funderar på ytterligare ett inlägg på Newsmill. Nåt i stil med: SCB behandlar oss utlandssvenskar som paria. Men vi kan avgöra valet.
Vad tror ni om det?

Cinéclub igår



Vill inte vara alltför pessimistisk här, men det var ungefär en sån här händelse som var inledningen till den här filmen. Områden av laglöshet, en gata utan namn som sträckte sig över hela den amerikanska kontinenten.
Och så sköt de med en Luger och hade sig. Jättebra film.

tisdag 8 juni 2010

Att vara förälder

Apropå Therese Es inlägg om barn. Vem man var och vem man blev och vem man kommer vara. Som förälder. Jag håller så klart med om att man som förälder ska behålla en bit liv utanför hemmet och barnen.

Vad jag själv inte visste och blev varse då mina barn kom till världen var hur otroligt viktigt det var för mig att kunna tala svenska med dem. Att de förstod, att de kunde röra sig som infödda i Sverige, att de också skulle bli svenskar - lika mycket som fransmän.
Det ställde, inser jag i efterhand, eller jag håller ju fortfarande på, rätt stora krav på mig. Jag måste vara där, eller skaffa en svensk aupair-flicka, typ.
Att de skulle gå på dagis (från ca ett års ålder) tyckte jag var självklart. Men inte för mycket. Sen skulle de hem och prata med mig.

Med ett språk och en förälders närvaro kommer en hel värld in i ett barns liv. Man tänker kanske inte på det när man bor i landet, så att säga. Men när man inte gör det så blir den saken klar. Som förälder fyller man delvis sina barn med innehåll, och då menar jag ord, analys, klargöranden, verktyg för att förstå - allt. Egentligen tror jag inte att man som förälder behöver göra något annat utanför hemmet för barnens skull. Man är den man är. Det är för sin egen skull man behöver andra vuxna. Småbarn är på sätt och vis astrista. Lite större barn är mycket roligare och tonåringar är nästan som vuxna.

Men det enda vettiga man egentligen har att göra, som förälder, är just det - att lära barnen ett språk, att se till att de blir sociala varelser, människor, helt enkelt. Människor som kan kommunicera.
Det kan man tycka är självklart, men när ens barn inledningsvis svarar en på ett främmande språk - så inser man att det är det inte.

söndag 6 juni 2010

Den svenska luddkristenheten

Har umgåtts alldeles för mycket med Sverige och svenskarna det senaste dygnet. Grejen är att jag inte delar problemen.
Visst kan man hitta dålig köttfärs här med, men jag har hittills inte lyckat. Påstår inte att den inte finns - för det gör den - men om man går till sin vanliga köttaffär så maler de köttet inför ens ögon. Man får om man vill välja bit. Kommer man sent ser man hur de står och plockar isär kvarnen (som är kyld) och rengör den.
Och mat. Jag vet inga som är så vilsna som svenskar vad gäller mat. Traditionell mat verkar inte finnas i folks medvetanden, nej, krångligt ska det vara. Och importerat, typ. (Och som en japansk bekant sa efter fem år i Sverige: Ni äter ju som grisar. Och då menade han inte bordsskicket.)
Och konstigt är det kanske inte heller. I detta land av möjliga klassresenärer och klassresor. En problematik som jag alltså inte heller delar.

Vilket naturligtvis ingen kan klandras för (utångsläget alltså). Men påfrestande blir det med alla dessa oskrivna blad, alla diskussioner om triviala ting, möbler, käk, prylar - med en emfas som om de vore riksviktiga.

Och så har vi det ständiga käbblet om skolavslutningar i kyrkan. Här finns en sorts luddkristen argumentation som bygger på att det är en tradition (vilket det förstås är, jag säger inte emot), och då kan man fortsätta med det utan att någon ska kunna invända: Det är väl inte så farligt, typ. Ingen har dött av att gå in i en kyrka.
Jag har ingen aning om hur många som har invändningar, antagligen rätt få. Men om man har en konfessionslös skola, vilket Sverige tydligen har? så ska man väl inte lägga delar av dess aktivitet i en religiös byggnad?
I Expressen kallar man då invändningarna för kyrkfobi, vilket är helt uppåt väggarna.
Antingen står man för det konfessionslösa eller också gör man det inte. I Sverige gör man det tydligen inte. Varken i befolkningen i stort, eller på ledarredaktionerna.
Förmodligen hänger detta ihop med hur skolan länge länge såg ut, det enda mina farföräldrar lärde sig i skolan utöver att läsa och skriva var i stort sett var kristendom. Mina föräldrar hade daglig morgonbön.
I mitt fall inskränkte sig det hela till liten orgel i klassrummet i lågstadiet och några psalmer. I Bollmora fanns heller ingen kyrka. Men folkskolan infördes väl 1842 så det blir väl ca 150 år av just allmän kristendom. Innan dess hade man väl husförhör och sånt, så ingen kom nog undan då heller. Och ingen sa emot, för ingen hade någon annan religion.
Nåväl, en sorts lite smålömsk kristendom ingår tydligen i dagens "konfessionslösa" svenska skolpaketet.

Och detta är väl det jag har svårast för i det svenska. Man har aldrig ifrågasatt den här grejen, nu görs det och då blir det kalla handen. Njet. Vad är det för fånerier. Är du kyrkofob, eller?!

Jaha, så har vi Svenska Flaggans Dag som sent omsider blir nationaldag. Men märk väl, Sverige har fortfarande ingen nationalsång. Den är alltså också en sorts sedvana. Kommer någon och ifrågasätter den så står det ingenstans att den är nationalsången.

Och så är det med rätt mycket, som jag uppfattar det. Inget finns egentligen satt på pränt. Man har lunkat på och gjort som man brukar och ingen har brytt sig. Folk har väl skakat hand på tinget typ. Och sen har det varit bra så.

Nu måste jag väl ändå säga något bra om Sverige. Jag räknar upp några punkter där Sverige slår Frankrike med hästlängder:
1. Bättre service på myndigheter och ofta i affärer/butiker.
2. Väldigt mycket bättre reklamfilm. Här har jag aldrig sett en bra.
3. Godare färskpotatis.
4. Enklare språk.
5. Monarki... fast där är jag tveksam, men jo. Jag är för monarkin om än ej monarkerna alla gånger.
6. Bättre trähus och sommarstugor.
7. Starkare (folklig) tradition vad gäller sång och musicerande.

Äh, nu orkar jag inte mer. Hej.

6 juni

Via twittertips (niklasorrenius) hittade jag den här gamla Nationaldagsartikeln. Är den inte lysande?
Man vill ju gärna se det där monumentet i 1:1, tycker jag. Och så tycker jag nog att de sumpat en del grejer i det, som ärtsoppan, hemslöjden och tovningen, för att återgå till gårdagens funderingar. Och stamsångerna.
Och Björn von Sydow... Om det finns något som heter Björn von Sydow-kramare så är jag en sån nu:

"Björn von Sydows nationalism handlar om 'den trygga nationella identitet som man har när man bor i en mycket gammal stat'. Han ger några nyckelord: naturen, öppet samhälle, empati, omsorg."

Skulle man inte kunna skissa på en ny icke-nationalsång utifrån det (nota bene, Du gamla är inte nationalsång, vill jag minnas, den är som allt annat svenskt, mer en sorts sedvana, eller tolkning, typ) och få den att låta som om den handlade om en vårdcentral?

Bäst var väl Rojas. Mer vaktparader åt folket. Vill betona att jag i såna fall vill ha tanks också. Många slamrande tanks. Det har man här, nämligen. Och hälften av tanksen åker efter defileringen (antingen de som svänger höger eller de som svänger vänster framför tribunen, eller vad det kan heta) förbi nere hos oss på boulevarden. De låter så att man blir rädd, vilket antagligen är meningen. Inte stannar de för rött ljus heller. Vi tror att de har bråttom hem att käka lunch.

Ja, kära nån. Slaget om att fylla nationaldagen med innehåll har bara börjat. Fast det var 2005. Nu kanske den fått ett innehåll? Själv kommer jag, om jag har tid, dricka ett glas på Svenska Klubben. Där får vi sjunga hymnen till en svensk vårdcentral och bli lulliga i godan ro medan sommarkvällen faller som en sorts ludd över stan.

lördag 5 juni 2010

Ifall någon skulle undra

vad jag ägnat kvällen åt (men det skulle förvåna mig).
http://twitter.com/stenskott
Har fört en diskussion/monolog om Luddviiika och luddkristenhet och golvmoppar som klättrar i träd i svensk tv och annat ungefär lika intressant.
Ciao,

fredag 4 juni 2010

Mer om konflikter

Här en "lista" ur SvD på omvärldens reaktioner på den israeliska (vålds)aktionen på ett av fartygen från Ship to Gaza.
Västeuropa (egentligen EU med både Tyskland och Frankrike) starkt kritiskt, England och USA mindre kritiska.
Och här en bra text (genom Den långsamma bloggen)av Göran Rosenberg om hur denna händelse speglas i israeliska media, liksom om israelisk själv- och världsbild.
Rosenberg skriver om diskrepansen mellan omvärldens bild av Israel och den egna bilden. I just Israels fall blir det här glappet särskilt tydligt, eftersom landet då ligger där det ligger, har den historia det har och framför allt: befinner sig i väpnad konflikt eller ockuperar, om man föredrar den termen.

Själv kan jag ju konstatera luckor i svensk självbild, lika mycket som jag kan det i fransk. Först då man befinner sig utanför något ser man det, så att säga. Och man ser inte allt, man ser något av det som är just glappet, de tomma orden - det som inte stämmer.

Förr eller senare antar jag att Israel måste ta in något av omvärlden, mer av omvärlden. Men när kan man verkligen fråga sig. Eller också måste palestinierna det? Backa från sin position, ge efter. Verkar ju inte mer troligt, eller? Förmodligen måste båda parter vara beredda att göra uppoffringar. Det kräver ledare som vill förhandla, som vill sätta stopp för dödsdansen. När kommer de?

Jag tänker att vi, inklusive jag själv, i Sverige och Västeuropa kanske tänker fel eller i alla fall fullkomligt missförstår den här konflikten då vi tror att alla egentligen vill ha en lösning, då vi liksom tror på upplysningsvärdena och alla människors lika värde och inte minst rätt att finnas till - då vi i grund och botten tror på förnuftet.
Då vi utgår från att alla egentligen tänker så. Också. I alla fall innerst inne.

Det finns ju andra sätt att vara människa, sätt som har blivit oss djupt främmande. Martyren står inte högt i kurs. Det irrationella, sedvanan och de djupa rötterna.
Primitivt, säger vi. Och antagligen är det primitivt, men det är knappast med det man övertygar någon som kommer från en helt annan värld i de här frågorna.

Ja, det var bara en tanke, inte satt på pränt för att irritera, skada eller kränka någon. Jag är liksom öppen för diskussion här.

Hej.

Franska arbetsplatser

Ytterligare en intressant artikel av Zaremba i DN, denna gång med fokus på franska arbetsplatser och mobbing.
Jag kan väl bara konfirmera vad han säger. Har en svägerska på France Telecom som bekräftar uppgifterna Zaremba ger. Gamla anställda som egentligen inte får plats i den nya slimmade organisationen kan alltså inte avskedas, men mister sina arbetsuppgifter och trackas.
En fotnot i sammanhanget är just att statligt anställda inte kan sägas upp. De har livstidskontrakt, något som gör att unga människor idag enligt undersökningar gärna blir just statligt anställda. Fortfarande.
Jag förmodar att det är en anställningsform som i längden inte kan behållas. Men än är man alltså inte där, och i avvaktan på det så försöker man på France Telecom bli av med folk på annat vis.

Generellt kan man även påpeka att franska arbetstagare har betydligt bättre eller om man ska säga högre skydd. Uppsägningstider (där det går att säga upp, det vill säga den privata sidan) för dem som varit anställda länge är flera år. Alla har rätt att strejka när de vill, något de livstidsanställda (lärare, postanställda och tågförare t ex) är de enda att utnyttja, övriga riskerar för mycket vid strejkande.
Det finns också domstolar dit lurade/missnöjda anställda kan vända sig och få klarhet i vad som gäller. Inte bara mobbing är ju ett brott. Utebliven semesterersättning, krav på för mycket övertid - allt möjligt är det.
Men en avgörande skillnad mot Sverige är det Zaremba pekar på, nämligen att arbetstagaren betraktas som en individ, oegentligheter prövas i domstol. Det gäller allt.
Facket har en annan och för mig en ganska otydlig roll i Frankrike.

Har svårt att tro att man i Sverige kan bortse från det här problemet i längden, även om man som det ser ut nu egentligen inte har något sätt att pröva fallen.

torsdag 3 juni 2010

Hehe

Har testat igen. Nämligen skrivit en artikel på Newsmill om det svenska bullinfernot. Fast de där jepparna på sajten fick det att låta lätt spooky i rubriken.
Nu hoppas jag att folk blir riktigt arga igen!

tisdag 1 juni 2010

Bloggtips - en hobbysvensk har ordet

Ha! Nu fastnade den äntligen i bloggrullen: Den här soptunnan har fler läsare än din blogg. Förra gången jag försökte hamnade den längst ned och påstod att den inte hade något sånt där flöde. RSS eller vad det heter. Jättekonstigt.

Annars ritar jag hus och det är ursvårt för det är inte parallellt, det är skevt, fanskapet, lite som Paris stadsplan, typ. Här kan man gå en gata och tänka jaja, jag svänger senare, det blir inte längre, men i själva verket går man kateten i en triangel - det blir aslångt. Man avlägsnar sig mer och mer. Sen undrar jag lite om isolering. Men jag ska väl inte gå in på det, kanske. Det blir så tekniskt.

Det är som om det fallit ned en bila mellan mig och Sverige, jag bryr mig inte särskilt. Ship to Gaza. Jaha, ja, vad skulle de där och göra, tänker jag.
Jag vet. Så får man inte säga. Man ska vara upprörd. Det är inte jag. Sorgligt är det, det kommer man inte ifrån.
Men inget jag går med i några grupper på facebook för. För resten går jag inte med i några grupper alls där nästan. Jag tror inte på dem nämligen. Jag tror att sociala medier är bara nys, på det stora hela taget. Särskilt gilla-knappar istället för agerande i verkligheten.

Säg så här: Jag har bytt författarförbundet mot Svenska Klubben i Paris.
Skillnaden mellan dessa två institutioner skulle jag påstå ligger i att författarförbundet tror att det gör nytta.

Eller som jag kom på häromdagen: Sverige är numera min hobby.
Hej.