onsdag 13 november 2013

Lägesrapport

Varannan dag är det bra väder och varannan dåligt, det vill säga det regnar och blåser. Bra är solsken. Så att inte några missförstånd uppstår här menar jag.
Hollande går det åt pepparn för.
Jag läser en av  Bodil Malmstens böcker, den där hon hux flux flyttar tillbaka till Sverige, men innan hon gör det så skriver hon då och då om Sarkozy.
Those were the days, tänker man då.
Grejen är ju att folk drev något hejdlöst med Sarko, särskilt i slutet, och missnöjda var de också, men han lät sig inte bekomma utan fortsatte att fara runt som en smörklick i en stekpanna och hitta på nya grejer.
Hollande är på ett sätt likadan, förutom att han mera masar sig runt, tempot opåverkat av opinionsundersökningar där han slår nytt rekord i bottennoteringar. Även socialisterna tycker att han är kass.
Fick förresten av en fb-vän tips om den här artikeln som väl lite försöker påstå motsatsen. Jag tycker nog att det låter lite ihåligt, men men.

Och i Sverige verkar allt vara som vanligt?

torsdag 7 november 2013

Gissa gubben

Från och med nu är jag filosof och matematiker istället. Tycker det låter bättre på något vis. Är trött på författare och arkitekt.
Eller läkare och publicist?
Bankir och statsman?

Min son läser om olika gubbar aktiva innan och under den franska revolutionen.

Han väljer Necker, någon sorts finansminister som försöker reformera beskattningen och sen går i putten.
Själv väljer jag nog någon annan.

Man måste ju förnya sig.
Apropå det har jag ett nytt speltips, quizkampen. Enligt mina barn ett pensionärsspel. Inte vet jag, tycker det är kul. Funkar ungefär som tp.

Om ni prickar in vilka revolutionärer som är vilka bara på två ord så - eh, vinner ni nåt. Tror jag.
Hej.

måndag 4 november 2013

Mer om Munros noveller

Läser alltså Munro, samlingen heter Secrets de Polichinelle på franska, tycks heta Open Secrets på engelska (den kom ut 1995) och hittar den inte på svenska.
Och som sagt, jag fattar poängen i ungefär en novell av två. Börjar så smått misstänka att hälften av novellerna inte har en poäng i den där klassiska (novell)meningen. Istället är de lite poänglösa men ger någon sorts inblick i liv.
Hela samlingen gör förresten det, ger inblick i liv. Liv under en period som börjar kring 1850 när den där avkroken av Kanada som hon skriver om, börjar befolkas av européer (gissar jag) som vadar över floder och hugger skog och bränner träd och bygger kojor där möblerna består av kluvna stammar och man skriver till en sorts fattighus om man behöver en fru. Ungefär.
Och hela den grejen, den här tillbakablicken, känner jag igen på något bakvänt vis. Dels är kvinnorna det handlar om någon sorts systrar till Brontë-systrarnas gestalter, rekorderliga fruntimmer som kan ta i och som inte alltid är bildsköna, förutom att de är fattigare och allt liknar på samma gång det där svenska arvet, både de som stannade kvar och de som utvandrade slet ju ont i trakter där det snöade. Ungefär.
En landsända och dess invånare under en lång period. Kvinnor som skjuter och jagar, kvinnor som har jobbiga äktenskap, barn som försvinner.

Flera av historierna innehåller i sig själva långa liv och i och med det flera epoker.
Hittills har krigen lyst med sin frånvaro medan väder, vind och stora avstånd verkar spela en viss roll. Samt präster, oftast anglikaner.

Så på något konstigt vis känns det på sätt och vis som att läsa något som skulle kunna vara svenskt. Eller i alla fall sånt som svenska läsare gillar och känner sig hemma i.

Håller någon med?

söndag 3 november 2013

Selfie plus landart



Var ute och gick med en kompis igår och vi snavade över ett landartprojekt i Parc Montsouris. Kompisen slog sig omedelbart i slang med en tjej som väl vaktade projektet så att det inte skulle bli förstört och fick en liten karta med fler projekt.
Vi besökte då två till som fanns i två andra parker i fjortonde.
Fotona här tagna i en liten park strax norr om Montparnassekyrkogården (som inte är en kyrkogård) som var full med krysantemum, länk Brels J'arrive) och där installationen bestod av någon sorts speglar på skaft, typ blomspeglar och enligt den lilla textsnutten så var projektet som bäst i gryningen och skymningen. Vi hade tur och var där i just skymningen.
Och sen var det mörkt och om man vill se övriga projekt i den här satsningen så är det idag man ska springa runt i fjortondes parker för i morgon plockas de ned igen.

Och nu, när jag inser att det här var en del av ett större och efemärt projekt så kommer jag ihåg att jag faktiskt gillar landart. Jag hade liksom glömt det.
Och jag tänker att det är lite som Munros noveller som jag nu börjat läsa och som jag fattar poängen i varannan gång. Om det finns en poäng.
Men att de alltid är öppningar mot något oväntat, som små darrande speglar mot mörk fond av buskar i skymningen.

Och att sig själv kan man kanske få syn på, som en figur som hastigt slinker undan, i de där speglarna, eller i de där novellerna.

Existensens halhet. Om man säger så.

Hej,