onsdag 29 juli 2009

Sussi

Det är lite skumt att vara tillbaka på den plats där jag växte upp. Varje gång. Det är inte så att tiden står stilla men jag känner ju igen folk som bor här och som alltid har bott här. Jag antar att de inte bor någon annanstans och bara dyker upp här då och då som jag själv, men egentligen vet jag ju inte. Kanske bor de allihop i Paris och tillbringar loven här.

Jag sprang på en av Susannernas mamma häromdagen, hon hade sällskap av en grabb i övre tonåren. Det där kan vara Sussis pojke, tänkte jag. Men jag har aldrig ens morsat på mamman så det gjorde jag inte nu heller. Lite konstigt om man tänker efter, men det verkar ju knäppt att börja hälsa nu, efter fyrtio år?
Så mötte jag Annika vid Albybadet. Vi har inte setts sedan högstadiet då vi gick i samma klass i ett år, och vi kom att tala om dem i klassen. Förstås.
Och vi kom in på Sussi, och hade jag inte hört?
Nej, vadå.
Jo, man hittade henne nedanför balkongen och hon var död.
Oj, så sorgligt, hade hon hoppat?
Nejnej, hon bodde på första våningen.
Jaha. Vad var det då? Hade hon druckit?
Grimas och axelryckning.
Och jag drog mina slutsatser.

Saken är den att i min skildring av denna barndom så tar Sussi en viss plats. Hon blir tidigt ensamstående mamma, och nånstans är jag liksom taskig mot henne i det där manuset. Jag skriver att jag inte förstår mig på henne och vart hon vill komma.
Vilket jag ju inte gör.

Men nu är hon alltså död. Och hade, enligt Annika, ångest. Och drack förmodligen. Och efterlämnar en son i tjugoårsåldern som hennes gamla mamma tar hand om.
Fråga mig inte vad pappan gör.
Enligt Annika så blev också en annan kvinna med barn samtidigt med Sussi och pappan valde henne.

Och det hela känns faktiskt inget vidare.


tisdag 28 juli 2009

Ett annat liv.

Håller på att läsa PO Enqvists Ett annat liv och tänkte de första 100 sidorna att han var precis så kanontråkig som jag mindes honom. Han är barn och ung och lever med sin mamma i Hjoggböle (eller nåt i den stilen) och han sportar, ber och runkar och ritar kartor på smörpapper och jag tror fan aldrig att jag läst någon manlig självbiografi ur hans generation utan att en massa sidor gått åt detta kartritande. Är det kriget?
Runkar gör han till drömmar om drottning Sibylla och det är möjligen originellt men det hjälper liksom inte.

Och sen, ja, sen bestämmer han sig för att skriva om baltutlämingen och sen är han på plats på OS 72 (och får ihop det där med idrott och politik) och sen är han på Broadway med en pjäs, och alltsammans är fantastiskt spännande!
Rekommenderas varmt.

Är inte klar än (och återkommer), nu är han alkad och intagen på någon sorts AA-klinik som också har stora likheter med hans barndoms kapell. Tidigare har han identifierat Ulrike Meinhof som en av bönesystrarna från byn, rundnätt och söt, och grubblar mycket på om han kunde ha räddat henne.
Jag måste säga att jag fallit pladask, slutligen, för denne Enqvist som gör en gedigen insats som tall. I sitt eget liv.

söndag 26 juli 2009

Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva

heter den alltså, Ann Heberleins bok som det är så svårt att skriva något om.
Den kom ut i höstas (Svante Weyler förlag) och det blev stort rabalder för i samband med det försvann författarinnan.

Boken handlar om Ann Heberlein själv och hennes psykiska sjukdom som kallas bipolär 2 (typ) och som enkelt eller oprofessionellt kan översättas till manodepressivitet.
Den är tämligen förskräcklig, eller snarare, då man läst den tänker man att man aldrig vill ha med Ann Heberlein att göra. Så gräslig framstår hon. Och hon har onekligen målat bilden själv.
Sann?
Hur ska jag veta det.

Men om jag nu min vana trogen ska försöka bena ut problemet (åt Heberlein) så tycks det vara dels denna läggning/sjukdom som inte är någon sinekur att leva med, varken för den som har den eller för hennes omgivning, dels ett hemskt minne av en våldtäkt som satt spår som fortfarande spökar och dels och slutligen ett konstant behov av alldeles för mycket pengar därför att Heberlein, dumt nog, köpte ett hus innan hon hade sålt det gamla. Och sen kom krisen och hon blir inte av med kåken till det pris hon borde. (Ligg lågt, det kommer att ordna sig!)
Detta gör att hon måste skriva, föreläsa, resa, stressa som en galning.
Vilket antagligen skulle knäcka den starkaste och som förefaller bli ännu jobbigare för en psykiskt sjuk eller labil eller kalla det vad ni vill-person.

Som bok betraktad är den som jag har för mig att både bernur och Thomas var inne på, närmast omöjlig att recensera eftersom man får en stark känsla av att det är personen Heberlein man recenserar.

Själv varken grät eller skrattade jag. Jag tyckte nog mest att berättarrösten var omåttligt jag-centrerad och led av en rätt hopplös brist på självdistans. Jag blev alltså mest irriterad, och alla dessa påståenden om hur mycket hon älskade sina barn rann av mig som vatten på en gås.
Men, när hon i ett obevakat ögonblick skrev om sin pappa som lagade en god middag åt henne då hon kom hem från sjukan efter självmordsförsöket i 20-årsåldern, rördes även mitt hjärta. En stackars snäll och hjälplös pappa skymtade som hastigast förbi.

Boken är även motsägelsefull. Heberlein konstaterar att hon alltid fått fin hjälp på St Lars sjukhus dit hon vänder sig, samtidigt som hon kräver att i alla sammanhang bli tagen på allvar. Trots att hon inte är normal. Hon verkar förfäkta idén att även psykiskt sjuka ska tas fram, upp till ytan, ges plats - ungefär som hbt-personerna.

Det är inte otänkbart att vi osynliggör de psykiskt sjuka, det är rätt uppenbart att vi hyllar det normala. Det är vidare en ganska trång sfär som är denna normalitet. Jag tror inte att jag känner någon som anser sig tillhöra "de normala".
Och det är här nånstans som jag inte hänger med längre. Hur skulle det gå till? En tok-pride?
Knappast.
Här tror jag att Heberlein helt enkelt tittar lite för mycket i den egna naveln.

Slutsatsen av boken är, trots allt, att jag är glad att jag slipper ha med Heberlein att göra, och det tycker jag själv känns som en delvis felaktig slutsats eftersom jag hört henne i t ex radioprogram där hon varit lysande. Och eftersom jag läst många bra artiklar av henne. Fast också några som jag inte skriver under på.
Men vadå.
Man kan inte hålla med om allt!

Så, jag vet faktiskt inte riktigt om jag helt och hållet tror på den bild Heberlein målar upp av sig själv i den här boken. Det är nog det närmaste ett omdöme av boken jag kan komma.

Läst roman

Har läst ytterligare en roman, En liten historia (Bonniers 2009) av Eva Adolfsson.

Och jag blir inte klok på vad jag tycker om den!
Å ena sidan en rätt fin berättelse om sidospåret i ett liv, en älskare som på avstånd finns kvar i en kvinnas liv.
Kvinnan, huvudpersonen, "jaget" är litteraturvetare som även skriver dikter. Hon är gift och har barn, skild och omgift och ytterligare barn. Litteratur och seminarier kring "kvinnors skrivande" och så på avstånd och som huvudämnen i just den här berättelsen - älskaren som kommer från samma ö som kvinnans mamma. Älskaren som egentligen blir det enda beständiga. Möjligen tillsammans med själva arbetet, artiklarna och forskandet kring kvinnors skrivande.

Och det är väl den aspekten på boken som får mig att tveka lite. Den övergivna kvinnan, söker, precis som Ann Heberlein för övrigt (och vars bok jag läste men som jag inte vet vad jag ska säga om, så jag låter bli) orsaken till att hon blir övergiven av män på en massa håll, däribland i att hon skriver och har makt.
Ordagrannt.
Att kvinnor skriver och har ordet i sin makt gör enligt kvinnor som skriver och har ordet i sin makt att de blir övergivna av män.
Jag ställer mig lite frågande till det.
Kan det inte finnas andra orsaker också?

Kanske framför allt att vi idag lever i ett samhälle där det är helt accepterat både av och för kvinnor och män - att överge?

Likaså fanns funderingar kring "kvinnligt språk" i boken. Vad är då det, kan man fråga sig. Men eftersom författaren liksom ledde mig in i de tankebanorna kom jag fram till att den här boken var skriven på/med ett ärkekvinnligt språk. Hur då?
Jo. Man liknar allt som är fint och bra vid lena barnkroppar, små kattungar. Allt är liksom mjukt och lockigt. Man slänger då och då in en brasklapp om att man är priviligierad och skäms för det. Och man lägger en stor del av förklaringarna till allt på att det finns två olika kön.
Och det känns också lite otillfredsställande, man misstänker som läsare att det kan finnas andra sätt att se på tillvaron som kan bidra med annat. Inte nödvändigtvis istället men åtminstone som komplement.

Så, boken är fin mycket tack var språket men också är tanken att göra bifloden till huvudintresse fin, men den är också i stor utsträckning ett barn av sin tid.
Och den känns däri betydligt mindre originell än vad den hade kunnat bli. Kanske.



onsdag 22 juli 2009

Ordförståelse

Jag borde uppdatera min status. Här också.
Vadå uppdatera. Vadå status.
Jag borde tala om var jag är och vad jag gör.

Jag tänker på ord. Författarskap har blivit författarroll och moderskap har blivit mammaroll. Det sista ordet är så fult så att jag inte riktigt vill ha det här, men jag får väl stå ut.
Så. Vad är det då för skillnad på ett -skap och en -roll?

Mig veterligt är rollen något man spelar. Det är inte på riktigt. Roller är väl något man har, men bakom dem döljs något "på riktigt", själva -skapet. Bakom mammarollen alltså moderskapet.
Jag tror att det har att göra med att man inte vill göra något på riktigt, varken vara mor eller författare.
För att inte tala om far, eller faderskap.

Faderskap är något i stil med kvinnohistorier. Det förekommer bara i utredningar och är en genetisk-juridisk historia.

Något i både fader- och moderskap får mig att tänka på stora klädskåp som står glömda i mörka rum, såna där spanska skåp ni vet, som liknar den lilla trälåda som ofta är byggd innanför en katedrals portar i västfasaden, för att det inte ska blåsa rakt in.
Där står fader- och moderskapet och väntar på bättre tider.
I spansk nyrenässans.

Hej på er!

tisdag 21 juli 2009

Kvinnohistorier av Einar Askestad

En bit in i boken slår det mig vad kvinnohistorier egentligen är. Eller snarare, en annan betydelse hos ordet, den så att säga mer ursprungliga betydelsen gör sig påmind.
En man som har kvinnohistorier?
Det fanns en i min släkt någon gång, avlägset sådär. Det slutade olyckligt, mannen ifråga tog sitt liv, inte på grund av kvinnohistorien - men den ansågs ha bidragit.
Kvinnohistorier hör till en annan tid. Kvinnohistorier har resande i korta varor. Män som sitter på Statt i små städer, eller män som är olyckligt gifta i romaner vars handling tilldrar sig under mellankrigstiden. Det är lite som svartabörsaffärer, kvinnohistorierna. Man vet att de finns men man talar inte högt om dem.
De är lite sjaskiga, eller... jo, det är de nog. Det blir sällan eller aldrig äktenskap och barn och någon annan mer seriös historia av en kvinnohistoria. Det blir något annat.

Och det är detta andra Einar Askestad skriver om, eller snarare undersöker. I sin bok med just detta tvetydiga namn. Kvinnohistorier.

Orden Jag älskar dig återkommer ofta. Som när någon klinkar Für Elise på pianot, det är slitna ord som måste prövas igen. Och igen.
Och så får musiken ändå breda ut sig, tills klinket kommer igen. Jag älskar dig.
Gör du?

Kring dessa ord och kring de situationer i vilka de sägs och kan sägas och liksom kan testas även om det inte blir så bra, cirklar ett jag. Oftast en man, ibland en berättare, någon gång en författare, någon som iakttar andra men som egentligen aldrig syns.
En man som någon gång är en äkta man, ibland älskare eller ibland bara man kort och gott.

Men det halvdana eller tvetydiga består. I vilket förhållande står de olika gestalterna till varandra? Hur lever de, vad tänker de? Vad kommer de göra sen?
Inte en aning. De är oftast helt losskopplade från sitt normala sammanhang, om ett sånt nu finns och befinner sig i en situation på gränsen.

De befinner sig också i ett språk utan nämnvärda egenheter. Ett klart språk, ett iakttagande språk, ett språk som inte avslöjar sig - eller dem.
Och de är förmodligen västeuropéer lite på glid, människor som kommit lite på sniskan eller aldrig riktigt fastnat. Människor som rätt som det är ser ett ansikte speglas i skyltfönstret och då reser sig från kafét de sitter på och går ut.
Bara sådär.
Minns jag de sista orden rätt så lyder de: Vart ska du?
Bort.

Och de ger mig lust att skriva noveller, bara för att se vad det blir, vad det blev av dem.

tisdag 7 juli 2009

Googlingar

Har gjort en del flotta googlingar på sistone:
Sörmland flyttblock var över förväntan, förstås.
Övergivet marmorbrott ledde hit och det var på sätt och vis hit jag skulle.
Men bäst av allt var nog ändå det här.
Och här kan man ladda ned storlomen som ringsignal till mobilen.
Vilket får bli veckans pausfågel här.

fredag 3 juli 2009

Jag lovar, det är sista gången!


Och nu lyser solen guldgul över den alldeles blanka parketten i en lägenhet som svävar högt över trädtopparna i det alldeles nybyggda Bollmora. Och en liten flicka svävar på det hon tror är tåspetsarna. Jag.
Och även om US Army blues (Band - får man väl anta) har gjort en förbannat baktung variant av Duke Ellingtons tolkning av Tjajkovskijs Nötknäpparsvit, så är jag dem evigt tacksamma.
Vadå.
Vem kan matcha Johnny Hodges på sax?
Och jag kan bara konstatera: Jag är ett barn av det moderna projektet. Världens mest dansanta balettmusik, Tjajkovskijs Nötknäpparsvit, blir ännu mer dansant som jazz.

Och när vi nu ändå håller på...

Sverige?


Apropå den här invigningen på Skansen som jag nu kollat på, men som jag lite zappade i för en del var så erbarmligt dåligt. När de satte igång att sjunga om Snickarboden tänkte jag att i nästa nummer så går de upp och dansar Små grodorna, hela gänget, till körsång under ledning av Erik Eriksson. Men han är väl död...
Hur som helst. Jag kom att tänka på Bengt Hallberg och min barndom igen. Jag håller ju på med den. Och det jag fann var ovanstående. Jag har vuxit upp med den.

onsdag 1 juli 2009

Knappast

Nej, det här tror jag inte på.
Nu var det länge sen jag läste något av Baldersson, men det hindrar inte att jag kommer ihåg tillräckligt för att vara skeptisk.
Baldersson är en man eller för all del kvinna, med insikt i maktens korridorer, det är en ämbetsman, en statsanställd, det kan jag sätta min högra hand på. Nåja, vänstra.
Det kan vara en museiintendent, en universitetslektor, en statssekreterare eller en diplomat.
Men inte en trubadur.
Inte heller en näringslivsprisse.

Så bättre kan ni, SvD! Fortsätt nu inte att schangsera.