torsdag 23 december 2010

bloggens alla läsare önskas

GOD JUL!

Klicka på länken och, som vanligt, tack till Agneta för läntips!

onsdag 22 december 2010

22 dec

Har verkligen gjort nytta idag. Fått iväg perspektiv, borrat i en vägg (7 cm) utan att borra in till grannen. Satt upp krokar. Tvättat en fäktningsutrustning (värja), gjort ett p-kaksbak (500 g deg) samt slagit in paket.
Det är något med julen som är självgående.

Men jag har inte varit utanför dörren, så några bilder från kvarteret blev det inte. Man får se om det är något kvar av kvarteret efter jul.

Återkommer med Agnetas julklassiker imorgon. Hej.

tisdag 21 december 2010

En dröm om lyx

Eftersom gallerior eller inglasade centrum är sig ungefär lika överallt blir det inga bilder idag. Har en otroligt dålig mörkerbild Bio-Coop men har glömt vad jag skulle säga om det. Kanske kommer det tillbaka. Nåt med frön.
Jo, så här var det. Jag gick dit för att köpa frön, de har i särklass mest frön i min omgivning. Men de har också mycket soja, örtteer och tvättmedel som inte tvättar.

I kassan stod före mig en liten tant som köpte en flaska rödvin. Hon beklagade sig över att hon inte hann dricka upp allt förrän vinet började smaka vinäger. Jag och kassören höjde ögonbrynen och hon förklarade att hennes dotter var hjärtspecialist och att hon drack rödvin som medicin. Jag föreslog en liten bag-in-box. Kassören sa att de hade en jättebra bordeaux på box. Hur stor då, sa jag. Fem liter. Tantens ögon vidgades och hon sa torrt att den hann hon nog inte dricka upp. Alls.
Sen började hon fundera: Jag skulle vilja ha ett glas champagne varje kväll, sa hon. Champagne och några oliver, och sen vill jag titta på teve, Questions pour un champion.
Det är min dröm om lyx.

Jag tänker att det inte var så dumt, trots allt. Även om jag själv hellre skulle se Racines et des ailes. Jag behöver verkligen ingenting i julklapp. Möjligen en ny schweizisk kniv, men det kan vänta till 50-årsdagen, den jag har nu fick jag då jag fyllde tio.
Och så skulle jag vilja få vara ifred ibland. Ta ett glas champagne och några oliver. Och se något riktigt bra på teve.

söndag 19 december 2010

Fjärde advent


Jag sa att vi skulle gå till bio-coop idag. Det är ett ställe för, på sitt sätt, troende. Men det blev inte så, istället går vi till dominikanerna. Det är ju trots allt den fjärde advent.

Vi har gått i mässan av och till hos dominikanerna de senaste tio åren. Deras kloster som är ett av de större och mer centrala ligger alltså i kvarteret. Byggnaden är relativt ny, 60-tal skulle jag tro. Den är diskret om man jämför de de många äldre kloster som ligger här runt om. Augustinersystrarna till exempel har en enorm anläggning i samma kvarter som vi bor i, med kyrka och stora trädgårdsland, bikupor som Luxembourgträdgårdens trädgårdsmästare sköter.
Dominikanerna ligger med andra ord lågt.



Mässorna är ändå påkostade - de har resurser. Stämsång, intressanta predikningar (helt utan några som helst pekpinnar), vackra musikstycken - allt ingår.

Efter tio års frekventation känner vi också igen bröderna då de är ute på stan. Dominikanerna är en orden som predikar och som både ägnar sig åt andakt och kontemplation och är ute bland människorna i staden. Något av en motsägelse menar de själva, och så är det antagligen.

Vi känner igen den lille brodern som aldrig blev prästvigd, han som hängde alldeles för mycket på l'Idéal ett tag, vi känner igen den unge svensken som numera, efter avslutad utbildning och prästvigning är skickad till Lund. Vi morsar och hälsar, ser dem också som civila i kvarteret.



Här något som ser ut som en exteriör men som i själva verket är kyrkrummets avslutning uppåt. Brödernas celler ligger kring denna centrala - öppning - som vi alltså anar ovanför de sjungande munkarna. Typiskt exempel på fransk arkitektur där idé går före praktiska avväganden. För visst är det väl vackert att bo kring en ett atrium som öppnar sig mot himmelsljuset och som i botten innehåller andaktsrummet?
Dock, enligt bröderna, förknippat med vissa praktiska svårigheter.

Man kan fundera mycket av en stad och vad den innehåller. Paris innehåller också, vägg i vägg med både lyx och misär, representanter för de flesta religioner som över huvud taget finns, tror jag.
Det enda jag saknar är egentligen klockklangen. Kyrkorna ringer endast till mässa och då mycket diskret.
Man kan också fråga sig, i den sekulära statens namn, om det verkligen är riktigt att tillåta kyrkklockor men inte muslimska böneutrop.
Samtidigt måste jag erkänna att jag verkligen gillar Stockholms alla klockspel.

lördag 18 december 2010

L'Idéal

När jag växte upp i Bollmora hette även Bollmora centrum just Bollmora centrum. Så småningom bytte man namn på detta centrum och numera heter det Tyresö centrum. Jag vet inte om det är en del av ett större sammanhang men jag tycker alltid att det är skumt när man byter namn på ställen. Tyresö, däremot lär ju ha hetat Tyresö sen vikingatiden, Tyr är ju en gud som ingår i en hel del ortsnamn.

I alla fall, när jag flyttade hit, till Paris, hette den här baren, eller bistron är det väl kanske, de serverar enklare mat, L'idéal. Innehavaren var då en karl från Bretagne som hade ett stamklientel av kvarterets alkisar, lunchgäster var t ex vi arkitekter vägg-i-vägg och andra som jobbaade i kvarteret. De drickande växlade mellan L'Idéal och Le Postale, som nog var ännu sunkigare. Le Postale är nu nedlagt, istället ligger där en snabbmatsinrättning.

Bretagnaren som hette Philippe körde ut folk vid niotiden på kvällen för han ville hem och sova. Efter honom kom ett portugisiskt par, Filip där med, och Maria. De hade samma kök, samma inredning men fick ett lite mindre alkat klientel.
Nu innehas L'Idéal sedan ett par års tid av två mycket flotta libaneser. De rev ut den gamla standardinredningen, målade väggarna vita och lät stenen vara naken där den fanns, de köpte nya vita möbler och de stänger inte förrän de sista av kvarterets boboer gått hem. Det är nästan nattklubb nu för tiden. Och stället har även bytt namn, heter numera Bistro 13. Kanske är det ballare på något vis.

Kvarter förändras, det har de alltid gjort. Vår tabac som vars innehavare då jag kom var från Auvergne - ett av Frankrikes fattigare områden (det är där man bland annat odlar linser, samt gör usel likör) - då dessa sålde blev ägarna ett rätt stort gäng kineser.

Jag vet inte riktigt vart jag vill komma med detta mer än att jag kan konstatera att en långsam förchickningsperiod håller på. Det blir fler och fler restauranger med vit inredning och färre traditionella. Hotellen saneras och blir designade och dyrare. Det är naturligtvis ofrånkomligt.

Imorgon går vi till bio-coop, där är det mesta sig (ganska) likt.

Hej.


fredag 17 december 2010

Jag ifrågasätter det svenska skolsystemet

Men stämmer detta verkligen?
Jag skulle, om det stämmer, ha gått i skolan på den tiden den var bra?
Ja, i såna fall är det hela än mer oroande, för inte var den skola jag gick i särskilt bra. Och tydligen har den bara blivit sämre sen dess.

Här en bra kommentar till debattartikeln (jag länkar till).

Breiz exteriör - Mina kvarter

Jag fortsätter traska genom kvarteren. Det här är en gammaldags butik som säljer mest kläder. De har norska lusekoftor och skotska rutor, allt möjligt av ylle och så har de de traditionella franska fiskar- och sjömanskläderna. Randiga bomullströjor och ylledito med knappar på axeln. De säljer, som synes, även begagnade cyklar.

Interört är det rätt fullt. Det fanns en liknande affär på Folkungagatan då jag var barn. Där kunde man köpa murarskjortor och undertröjor och kalsonger, såna där rundtåade skor som vänsteranhängare hade då, svensktillverkade, tror jag. Med mera får man väl säga.

Och här är innehavaran som röker cigarill och pratar. Han frågade mig vad jag bröt på för språk. Svenska, sa jag. Aha, sa han. Och sen ursäktande: Vi jobbar inte med Sverige. Textilt är det inte en referens, som han uttryckte saken. Det kunde jag ju hålla med om. Ett tag hade vi en sorts filttofflor på gång, sa han sen, men det föll på att vi inte kände oss säkra på kvaliteten.

Det ante mig.

Butiker av det här slaget håller förstås på att försvinna även här, men än finns några kvar. Jag kommer att leda er vidare en annan dag. Hej så länge.

torsdag 16 december 2010

Mina kvarter - Bokhandeln L'Arbre à Lettres

heter en ny liten serie jag startar nu. Tog den här bilden för några dagar sen, den där dagen med snöstorm, men orkade inte starta projektet just då. Man kan för övrigt säga att det i viss mån började med Misslyckade Granar Projekt.
I alla fall, detta är den bokhandel jag köper de flesta av mina böcker i. Ligger vid foten av rue Mouffetard. Den har en barn- och ungdomshörna där den ansvariga tjejen läser alla böcker. Hon hittar böcker till mina pojkar. Pojkar läser, som ni kanske vet, inte längre. Det gjorde inte mina heller, men nu har de börjat. Visserligen läser de inte vad jag hade tänkt mig, men tant pis. De läser i alla fall, önskar sig fler böcker i julklapp och det är alltså här jag köper dem.

Och så här ser alltså interiören ut. Ljus och prydlig och inga fronter utom på borden.

Historiska bordet, alltid med spännande saker.

Och slutgligen Nobelhörnan, nu till jul.

Som ni ser är franska böcker idag oftast ljusa, något jag skrivit om tidigare. Man sätter gördel på dem med författarfoto eller eventuella priser. Den är röd och kan med ett enkelt handgrepp avlägsnas.

Jag menar att fransk bokformgivning kan vara en inspirationskälla för svenska förlag. Likaså franska bokhandlar, som ser ut ungefär så här.

Hörs,

tisdag 14 december 2010

svenska planer har

Har kollat runt lite på nätet. Herregud. Svenskar verkar tro att terrorist-bekämpning (inget bra ord, men jag kommer inte på något bättre) består av FRA - och inget annat?!
Det är ju helt otroligt!? Hur skulle det gå till? Visst, polisen måste kunna spana, så långt är jag också med, med eller utan FRA - det har jag ingen uppfattning om.

Men resten då?

Vad händer med kvarlämnade väskor på bussar i svenska storstäder? Hur ser det ut på stationer och flygplatser? Finns det någon/något mer än den ibland bemannade spärrvaktskuren att vända sig till om man ser något konstigt?
Hur agerar skolorna? Kan folk av alla de sorter fortfarande komma och gå som de vill i dem? Andra institutioner?
Får man gå runt med väskor och ryggsäckar i de stora varuhusen?

Men framför allt, hur reagerar folk på gatan, om de ser något konstigt? Har de över huvud taget någon idé om vad som är konstigt?

Och vidare, och värre. Säg att den där mannen hade lyckats. Hade då polis, ambulans och sjukhus haft en plan för hur de skulle agera, eller hade totalt kaos uppstått?

Enligt DN idag finns inga som helst planer för hur man skyddar befolkningen i händelse av terrordåd.
Här i Paris -95 så funkade det mesta som det skulle, vilket jag alltså skrev om på Newsmill.

Det finns också en allmänt spridd uppfattning att det är onödigt att reta muslimerna. Kommer till exempel till uttryck på Lars Vilks blogg i kommentarerna. Och visst, på ett sätt kan man ju hålla med om det, men de här killarna (självmordsbombarna, terroristerna) är inga vanliga muslimer. Rationalitet biter inte på dem. De är som en liten diktatur, en diktatur skrämmer sin befolkning till tystnad och lydnad, men när folket både tiger och lider så fortsätter den lilla diktaturen att plåga det ändå. Under nya förevändningar.
Så man kan säga att Vilks varken gör från eller till.

Kriget i Afghanistan då? Ja, jag är inte så säker på att det heller är Förklaringen.

Att försöka hitta förnuftiga förklaringar till våldet räcker aldrig ända fram. En del i det kommer alltid att undslippa oss, så släpp den delen just nu och bygg upp den organisation som behövs - om det värsta händer.
Omvärldens trådar och förgreningar in i Sverige, liksom Sveriges ut i omvärlden är nu så omfattande att det inte går att backa bandet. Försumlighet på den här punkten riskerar att straffa sig - våldsamt.

mer transfer

Skriver på Newsmill om hur man också kan bemöta terrorism.

PS. En artikel av som Flugan på väggen tipsade om i en tråd hos Axess: Uppfinnandet av islamofobin av Pascal Bruckner.
Fransk version
Tysk version

Ni andra får väl använda Google Translejt. Det är alltid grejt!

måndag 13 december 2010

Mittåt

Mitt förra inlägg var nog lite dumt. Men men. Jag låter det stå kvar i alla fall.
Med dumt menar jag att det hela inte är något att raljera med. Och när till och med Aftonbladet tar det på allvar och explicit skriver om terrorism så får man väl se det som att konsensus råder. Och att svenskarna antagligen hade en jäkla tur.

Annars har jag ägnat dagen åt att försöka få tag i Google Ketchup 6. Inte det enklaste. Och imorgon ska jag testa det.
Hej.

svenska terrorister har

Så har Sverige då (äntligen?!) fått sin första egna terrorist. Kostymläge, som Gunnar skriver, fast i ärlighetens namn mer apropå Aftonbladet.
Nå, han visade sig vara från Jönköping, och han verkade inte heller vara en del av en större organisation. Dessutom misslyckades han (fumlade antagligen, enligt svensk terroristexpert).
Om det inte vore rätt smaklöst så skulle man kunna säga att Sverige fått den terrorist Sverige förtjänar. En terrorist i nivå med landet, liksom. Ja, en Grönköpingsterrorist, helt enkelt.
Det positiva med Sverige, kan man också säga. Man drar inte till sig eliten - här heller.

Jaja, livet går vidare. Europa något mer skakat än tidigare. Ett skalv som nu även känns i den nordliga periferin.

Alltså. Det europeiska projektet. Har jag dålig koll (ja, antagligen) om jag tänker att det hela är ett jätteexperiment i 1:1 med en helt ny politik som säger att nu ska vi alla vara vänner. Vi ska vara justa och inte ha några handelshinder och vi ska låta folk resa och komma och gå ungefär som de vill så långt det någonsin är möjligt. Vi krigar inte mer, vi har slutat med det, vi är en ny sorts människor nu som har kommit till insikt: Det var inge bra med krig.

Att terrorism är en del av konflikterna på resten av klotet där i stort sett alla numera, trots Europatanken, är inblandade är kanske inte en helt felaktig teori. Och där går det inte att backa?
Och att de omedelbara kommunikationerna, internet, gör både terrorismen och dess bekämpande enklare borde väl också stämma?

Det tråkiga är väl att det knappast finns någon väg tillbaka?

UPPDATERING: Anna Brodow skriver både fint och bra om Lars Vilks och om hur han vågar vara något av en projektionsyta för den konflikt jag försöker ringa in ovan.
Eget tillägg blir att Vilks är en ganska få svenskar som inte hör hemma i Grönköping. Han gör sina grejer på riktigt, och blir även bemött av omvärlden på riktigt. Något rätt många Grönköpingsbor verkar ha svårt att begripa.

söndag 12 december 2010

META

abborre.
Nä.
Eftersom jag hänger mer på fb än tidigare och faktiskt både deltar i en del intressanta diskussioner där och får värdefull information, så fick jag för mig att jag skulle lägga upp min fb-profil här i högerspalten. Men därav blev intet. Den var alldeles för ful, själva ramen och texten och alltihop.
Så kvar blev i stort sett ingenting.

Så man får väl se det som en sorts info mer. Jag gillade aldrig twitter av den orsaken att det inte fanns någon ömsesidighet i det. Man kunde följa och följas, men det mesta var verkligen skräp. Där tycker jag fb har en poäng, dels att det inte ligger ute i det allmänna flödet, dels att kontakt kräver någon sorts ömsesidighet.

I övrigt blev jag förstås både ledsen och arg över terrorattentatet i Stockholm. Länk till Dilsas text (via fb), länk till Nordic Derwishs text (via fb).

lördag 11 december 2010

Transfer

Den blinde Argus har hittat en notis om en ny liten borgerlig myndighet av möjligen obskyrt slag. Återstår väl egentligen att se. Men dagens blogginlägg har jag nog skrivit apropå den och annat i deras kommentarsfält. (Hint: Det handlar om kulturpolitik.)

fredag 10 december 2010

Ça y est!

Apropå Bengts kommentar (här på Blott Sverige) om PISA:

Jag anser att vi i Sverige har lyckats med vår skola på ett plan där de flesta andra länder är långt, långt efter. Vi har en skola som utbildar självständiga, modiga och starka barn som blir kreativa, ansvarstagande och engagerade vuxna. Det unika försprånget riskeras i en "kunskapsskola" där kunskap om fakta (som två veckor senare kan vara borta) är det enda målet.

Skriver alltså, bland annat, bloggaren "Jämlikhetsanden".

Hördu, Jämlikhetsande, vi är ett litet gäng utlandssvenskar med stor erfarenhet av skolor i andra länder än Sverige.
Vi håller inte med dig.
Däremot är vi intresserade av på vilka grunder du gör det här uttalandet. Internationella erfarenheter? Bra/dåligt med dem? Vilka (få) länder ligger då före Sverige i denna så centrala fråga?

mvh,

torsdag 9 december 2010

Poetiska finter

Hela den här karusellen med poesi och 00-tal eller vad det heter? 10-tal? Och Berns, och blockad av Berns (heter det Berns? Jag var där som barn och såg en uppsättning av Grodan Boll, senare har jag nog sett någon av Hasseåtages revyer där. Tror jag.) därför att Berns använder sig av papperslösa för att få städat och diskat.... Ja, hela den grejen är ju så långt ifrån en debatt om poesi man någonsin kan komma.
Jag ifrågasätter tidskriften XX-tals allvar då deras uttryckliga uppsåt är att konfrontera SD och rasismen.
Jag menar att man inte kommer till rätta med rasism genom konfrontation (och piketbussar) eller att skrika högst. Jag menar att det som XX-tal gjort, tvärtom, är ett jippo som ska passa i media men att det inte har ett skvatt med varken rasister eller deras offer - invandrarna - att göra. (Vill man göra nytta så kan man, nytta görs ansikte mot ansikte; man gömmer en flykting, man tar hand om någon - personligen. Man tar en viss risk - personligen. Men man står inte på ett torg med en megafon och "deklamerar" poesi högst.)
Det är inte ens art for arts sake - det är alldeles för plumpt.

Nu hotar tydligen SDU med en poesiuppläsning. Om inte undertecknarna av det sk uppropet kommer och läser sina dikter själva, så gör SDU det åt dem.
Hot eller löfte?
I vilket fall som helst ett mycket elegantare sätt att bemöta dem man inte gillar. Och det är väl rätt pinsamt för poeterna, att SDU visserligen för en gångs skull, men ändå, faktiskt visar sig ha något som kan kallas stil.

Okej, bara för sakens skull. Jag röstar inte på SD, inte ens i hemlighet, är ingen påhejare av den borgerliga regeringens kulturpolitik heller, jag är folkpartist. Hej.

onsdag 8 december 2010

Nostalgi

En bild ungefär som denna var det första jag publicerade på min första blogg i slutet av november 2005. Jag har kvar bilden, men inte bloggen.

tisdag 7 december 2010

PISA 2010

Nya PISA har presenterats. Sverige dalar...
Här en intressant ledare (DN) apropå ämnet.

I Frankrike går det minst lika dåligt. Till och med amerikanerna har bättre läsförståelse, konstaterar Le Mondes journalist. Då fattar man att det är illa.
Tyskarna har, likt vad gäller ekonomin, tagit sig sakta men säkert uppåt från och med den första studien för tio år sen. Och med Tyskland jämför man sig här.

Och ännu värre: elevernas sociala utgångspunkt ("klass") är i Frankrike mer betydelsefull för resultatet än på något annat ställe. Dystert konstaterande: Den sociala hissen (ungefär "Klassresan") fungerar inte längre.

Uppdatering. Skolverket om samma grej, tydligen var det riktigt dåligt med "likvärdigheten" även i Sverige. Jag kan inte låta bli att tänka att det måste betyda att alla ska vara lika dåliga.
Den lite halvjobbiga slutsatsen man kan dra av Skolverkets rapport är att det är invandrarbarnen som inte hänger med. Särskilt pojkarna.
Och här är det så uppenbart så att det väl knappast behöver sägas. Skolan är hypersegregerad, den statliga skolan som har jättefina ambitioner och bra idéer går på knäna. Endast toppskiktet av skolorna i statens regi, och som fortfarande tillhör toppskiktet också då man tar med de privata skolorna, fungerar som normala skolor. Som skolor borde. Resten är högst nyckfulla inrättningar, åtminstone vad gäller högstadiet, ibland också gymnasiet.

Egentligen är det något osannolikt sorgligt med Sverige som har blivit ett av Europas mest segregerade länder. Länge var det ju inte så. Men nu är vi där.
Och det här resultatet bekräftar ju den saken.

Uppdatering 2: Bloggaren Inga Magnusson var den enda som hade något vettigt och konstruktivt att säga om den svenska skolan, visserligen om små barn, men det är nog hennes svar som är de riktiga lösningen på problemet. Det vill säga att allt fler inte har en grundläggande läsförståelse. Gör som i Ingas skola!

Spioneri

Ja, vad gjorde man utan sina vänner? Har fått ett anonymt (eller det var inte ett anonymt, men jag skriver inte ut tipsarens/medarbetarens namn förrän han/hon sagt att det är okej) tips.
Alltså:

Hör du, Bonniersurfaren, nu när jag ändå har dig på tråden, skulle du vara intresserad av en deckare, t ex vid namn Dressman Koden?
Vi är några stycken som jobbar på den, men det är klart att det skulle gå mycket enklare med ett lite, och kanske inte så litet, förskott.

Vi är alla högutbildade, spirituella och dåligt betalda och behöver cash. Och ni har ju cash, ja? Vår deckare kommer att bli kanon, följ bara tråden, till Koden.
Följ sedan råden
och till oss alla ska falla
den ekonomiska nåden

Nä, skämt åsido, det här kan verkligen bli bra och jag hoppas verkligen att du hör av dig snarast. Med checkblocket i innerfickan och glatt humör.

Och för resten, ni som är så fiffiga och bra på affärer, när jag nu ändå håller på: Oron lyckas inte köpa Lotass senaste. Kunde inte ni ta över hennes förlag så att hon får ut tillräckligt många böcker?
Alltså, jag vill verkligen inte verka kritisk, men här finns uppenbarligen en insats att göra.
Hej.

Handelsministern goes vandelsministern

Den svenska handelsministern, som tydligen heter Ewa Björling, verkar gå från klarhet till klarhet. Inte nog med genidraget att fylla all världens ikeahyllor med svensk "kvalitetslitteratur" (som jag ärligt talat inte tror att hon vet vad det är, tills hon visar motsatsen), som vi fö skrev om här, hon har tydligen också ett alldeles eget litet nice kondomprojekt, som den katolska bloggen Nytt och Noterat skriver om här.

Kunde inte hon skaffa en svart barnflicka, glömma tevelicensen eller något annat harmlöst så att hon blir avsatt?

Undrar, er alltmer ilskna,

måndag 6 december 2010

Scouter

Har bläddrat bland mina bilder för att hitta något som kan ersätta dessa gräsliga skärmdumpar. Har sällan sett något så fult. I alla fall hittade jag denna bild på en scoutskjorta som skulle kunna leda mig rätt långt i en betraktelse av staden och dess innehåll.

I Paris ser man scouter på stan. Man ser klungor av dem på järnvägsstationer, man ser dem sälja kalendrar utanför kyrkor och på marknader om hösten. Man ser dem i parker och på tåg och och i affärer där de slår in klappar till jul för att få pengar till verksamheten.

Min dotter är scout, i sommar är det en stor jamboree, alltså ett jättemöte med scouter från jordens alla hörn, strax utanför Kristianstad. Och eftersom min dotters grupp ska dit och eftersom alla vet att hon är tvåspråkig så finns det vissa förhoppningar om att hon och även jag, ska kunna vara till hjälp. Visst, inte mig emot.

Men apropå detta frågade dottern mig om det finns svenska scouter. Och det var jag ju ganska säker på att det gjorde. Frågade mina föräldrar och jodå, på deras tid fanns de också.

Men varför ser man dem aldrig, sa dottern.

Det kunde jag inte svara på. Vi började googla. För det första visade det sig att det fanns en väldig massa scoutstugor i Sverige. Sen började vi även hitta bilder på grupper som lekte på gräsmattor i typiska svenska förorter, de såg ut exakt som de franska scouterna. Samma lekar, liknande skjortor och märken. Pluss Valborgsmässoeldar.

Men frågan kvarstår: Varför ser man dem aldrig på stan?

Scouter är inte nödvändigtvis kristna, men de flesta är det, åtminstone här i Frankrike (det finns judiska, protestantiska och muslimska scoutrörelser, men barnen är alltså få och man ser dem inte så ofta). De utgör alltså ett inslag i stadsbilden av unga människor som står för sin kristna tro. Eller som dottern säger: Ja, när jag har skjortan på mig måste jag resa mig för gamlingar på bussen. Hm, svarar jag på det.

Kan det vara förklaringen till att man inte ser några scouter på Stockholms gator? De vill inte sticka ut, inte bli "mobbade"? Eller ser verksamheten helt enkelt bara annorlunda ut?

Jag har läst två artiklar på senare tid om människor som inte ser ut som alla andra i Sverige och som får lida för det. Den ena var en artikel om finska romska kvinnor i DN. Den andra om rabbinen i Malmö som inte kan röra sig fritt på stan. Nu påstår jag verkligen inte att scouter är i samma sits som traditionellt klädda romer och judar - det vore ett befängt påstående. Men jag undrar. Varför ser man inte några svenska scouter på stan i Stockholm?

Över huvud taget ser man ju inte människor som visar sin tro i klädsel i särskilt stor omfattning i Sverige. Här ser vi utöver scouterna, prästerna, nunnorna och munkarna också traditionella judar och naturligtvis muslimer.

Jag gillar det.



Hejdå läsare på Bonnierforlagen AB

Inget ont som inte har något gott med sig - jag har lärt mig att göra skärmdump. Bonniersurfaren tragglar oförtrutet vidare i denna blogg, har nu även tråcklat sig hit via den tråd som öppnats på facebook i ärendet. Dock inte av mig.
Mitt antagande är som följer: Diskussionerna i vilka Klippviks artikel delvis tar avstamp fördes här i mitten av november. Säg att Klippvik sen skrev sin artikel, skickade till Aftonbladet, som innan man publicerade erbjöd Bonniersurfaren eller någon annan på förlaget replikrätt direkt?
I såna fall skulle det förklara detta märkliga intresse som helt plötsligt visas den här bloggen.

Well, jag kan väl bara säga till dig, Bonniersurfare, att jag aldrig namnger folk som inte själva vill eller vet om det. Det finns en sökruta längst ned på bloggen där du kan leta efter det du nu letar efter, mer precist.
Men jag ska väl erkänna att jag tror att det faktiskt inte finns något att hämta.

För min del är den här "diskussionen" (eller om man så vill paranoida monologen från min sida) avslutad. Lycka till!

Hej läsare på Bonnierforlagen AB


Den diskussion som förts här om de stora förlagens agerande (eller något annat) har lockat en helt ny kategori av läsare till Blott Sverige! Jag vet inte om jag ska vara smickrad eller oroad, för det är första under mina fem år som aktiv bloggare som någon från Bonnierförlagen intresserar sig för det hela.
Det är naturligtvis inte förbjudet på något vis. Möjligen kan det vara på sin plats att tala om det så att läsare av denna blogg vet.
Och sen kan jag väl tillägga att Bonnierläsaren varit mycket flitig sen i mitten av förra veckan någon gång, han eller hon går in många gånger om dagen och tja, läser. Här en skärmdump från mitt statistikkonto där en bit av fredagens aktivitet syns.
Nu utgår jag ifrån att jag inte hänger ut någon anställd på Bonnierförlagen, det vill säga jag antar att detta närmast nitiska och plötsliga intresse ingår i vederbörandes arbetsuppgifter. Är det fel kan du ju maila?!

Vad jag vill ha sagt med allt detta? Jo, mig förbryllar det. Jag tycker att det vore snyggt från Bonnierförlagens sida att gå in i diskussionen och inte bara tassa i kulisserna.
Det kanske kommer. Man kan ju alltid hoppas.

Vidare kan jag ju tillägga att jag själv ser den här diskussionen och mina egna inlägg i det som ett ställningstagande. Jag tycker alltså att det är skrutt, milt uttryckt, att de stora förlagen inte även fortsättningsvis tar det ansvar för kulturen(?) inget bra ord, kvalitetslitteraturen i brist på bättre, som de länge tagit.
Jag vet också att det inte finns några som helst regler som gör att man kan tvinga dem att göra annorlunda. Vill de vara vinstdrivande företag och inget annat så kan de.
De enda tungt vägande argumenten emot detta är de moraliska.

I Sverige har mycket vilat på tysta överenskommelser mellan olika parter i samhället. Lagstiftaren har inte tyckt att han(?) behöver gå in och reglera för det har fungerat ändå. Saltsjöbadsandan är ett exempel.
Bokbranschen har styrts av ett liknande förhållande där staten tagit på sig en del av försörjningsansvaret för de skönlitterära författarna sen -74 (tror jag), kanske tidigare. Förlagen har givit ut, trots brist på vinst.

Nu har en ny situation uppstått där de flesta jag diskuterat med är ense om att kvalitetslitteraturen är på väg allt längre ut i marginalen. För detta har även de stora förlagen ett ansvar. Så, du läsare på Bonnierförlagen, vad har du att säga om det?

Allt gott,

lördag 4 december 2010

Granar

För ett par dagar sen hade fleuristen fått in gigantiska julgranar, säkert 4 meter höga, som låg i travar på trottoaren framför hans skyltfönster. De luktade så gott och jag undrade om han hade kunder som ägde en gymnastiksal eller så. Vanliga julgranar här är mellan 1 och max 2 meter (höga). Man bor smått i Paris, i alla fall i våra kvarter.
Men lite senare hade någon surrat fast dessa träd vid stolparna kring korsningen närmast fleuristen. Vi har fått en liten artificiell granskog där som gömmer röda och gröna gubbar.

Kanske startar jag ett Misslyckade Granar Projekt (självklart särskrivet). Ifall jag hittar fler. Jag menar alltså att pyntet är rätt misslyckat.

Fortsatt diskussion

Så bra, Ola Klippvik har skrivit om det vi några stycken diskuterade här och här, men i Aftonbladet, vilket ju gör att den här kommersialiseringen av litteraturen som nu sker hos de stora förlagen inte förblir okänd.
Visst, man kan skälla på den nuvarande regeringen, man kan skälla på den förra också, och man kan visst skälla på kritiken, tidningarna och så vidare.
Men faktum kvarstår, en del av ansvaret ligger också hos de stora förlagen. Det får Klippvik fram. Bravo!

fredag 3 december 2010

3 december

Dåligt med uppdateringar, men för dem som vill kan jag tipsa om att Jorun kör sina adventskalendrar i repris, och att jag har varit med den 3 december två gånger, visar det sig.
1. Le con, som jag själv fortfarande tycker är rätt kul. 2006 var den tydligen på tapeten.
2. Ett allmänt grubbleri om Nordeuropa och borgerligheten, från förra året. Bonus: en dikt av Anne-Marie Berglund. Värt att klicka på om man inte redan läst.

Annars funderar jag över kvarterets granar, uppföljning kanske kommer.

Uppdatering med en riktigt dålig nyhet. Var har gammaldags kulturkonservativa värderingar tagit vägen egentligen? Borta med skolreformen som kallades enhetsskolan, verkar det som. Det vill säga, hela dagens politikergeneration, från höger till vänster, harvar i samma träsk.

Titta inte på England, Lena Adelsohn-Liljeroth. Titta på kulturnationerna som närt Sverige genom historien, Tyskland och Frankrike.
Och du ska se att det finns andra sätt att betrakta kulturen.

torsdag 2 december 2010

Man får den stadsbild man förtjänar

Varje gång jag kommer till Stockholm på vintern slås jag av hur nermörkt det är, hur lite fasadbelysning man har, där ligger slottet och ruvar svart på Tegelbacken. Syns knappt. Nationalmuseum syns lite vid foten, sen är det slut. Söders siluett syns därför att folk har vänligheten att tända sina lampor. Södra teatern vill jag minnas är hyfsat belyst, men resten ligger alltså i mörker.
Var t ex på Skeppsholmen senast och där såg man inte var man satte fötterna framför sig leran. Helt otroligt.
Att jämföra med Paris där allt liksom badar i ett gult ljus, också vanliga och inte särskilt chicka stadsdelar som vår. Man ser att läsa tidningen (på papper) precis överallt här mitt i natten.

Man kan lägga en massa aspeketer på det hela. Elåtgång och så vidare, det finns säkert jättebra skäl att försvara mörkret. Tanternas lårbensbrott är med all sannolikhet billigare att reparera än att sätta igång en korrekt gatubelysning.

Men det här däremot var det dummaste jag läste på länge. Okej, en människa bestämmer sig i detta (även andliga) mörker för att fasadbelysa, kanske inte de snyggaste husen, men i alla fall. Och så kallar hon det för en kampanj mot främlingsfientlighet?!

Scenario: Man kommer till Stockholm och ser att hötorgsskraporna, av alla hus, numera är fasadbelysta. Jamen vad kan det bero på, tänker man ju då. Fanns det inte några finare hus att lysa på?
Men sen kommer man på det. Jamen självklart, det är en kampanj mot främlingsfientlighet! Givetvis symboliserar de där skraporna fred och öppna händer och gud vet allt. Det syns ju lång väg!
Så dum jag var som funderade över stadens skönhetsvärden, så korkat av mig att tänka på stadsbild. Det är ju inte det städer handlar om. De handlar om främlingsfientlighet och fascister. Dem motar man bort genom att sätta strålkastarna på det modernistiska arvet.

Jag kan ju bara tala om att för de allra flesta stockholmare symboliserar "trumpetstötarna" (om man nu ska gå in i den här fullkomligt snurriga symboliserings"logiken") rivningen av Klarakvarteren och Stockholms Citys förstörelse. Klart man kan sätta igång en ny kampanj för att (indirekt) förklara att hela stadsbilden och miljön kring plattan i själva verket är jättebra.
Men inte en jävel kommer väl att tro en.

Jag kan sätta fem spänn på att den där historielösa människan som kom på det här genidraget är nyinflyttad från Bromölla. Som alla andra "stockholmare" nuförtiden.
Lantisar. De borde fan stanna på landet och inte flytta till stan och få tillgång till mer el än ett bilbatteri innehåller,

Anser,

söndag 28 november 2010

Första advent

Mässan i morse. Fint och vi väntar på ankomsten och så vidare. Det enda som är kass är franska julsånger/psalmer. De finns inte. Jojo, det finns ett par stycken, men dem kör man i midnattsmässan och då är det så dags. Man har ingen upptrappning och det tycker vi är dåligt.

Varmkorv till lunch. Men bröd och kättshupp.
Köpt ljus (för få) och kalenderljusen var slut, sill, dumleklubbor, kolorna var slut, sill och ost. Pepparkakor samt deg.
Svenska kyrkans julmarknad, sista dagen. Asdumt. Man ska gå första dagen. Men man orkade. Inte.
På hemvägen var vår blomsterhandlare, han som har en peacemålad folkabuss och som alltid stoppas i vägkontroller, han som är helt osannolikt bab, han som helt enkelt är en överlevande från en annan epok, i detta kvarter, öppen. (Många kommatecken? Börja om från början.) Så då kunde vi köpa en barrgren (gran) att klippa sönder och pula ned kring adventsljusen. Sen började vi putsa, men insåg att ljusen inte räckte (gör inget, det finns helt ok ljus på monop) och då la vi av putsning.
Han hade öppet för att fixa julskyltningen. En söndagseftermiddag.

Eftermiddagen peaceful och allmänt pulande.

Kväll. Kollade dokumentären om Mister Sommerlath och det verkade ju inte helt bra. Men, vad kan hans barn göra åt det? Ingenting.

Det finns möjligen en poäng med repetition av naziförbrytelserna, så långt kan jag sträcka mig. Men jag ser ingen poäng med att citera drottningen i sammanhanget. Det är högst troligt att han inte sa som det var till sina barn.

Värre tycker jag helt klart är detta. Det finns platser där relativt genuin 30-talsantisemitism överlevt. Och de ligger inte i Tyskland.

lördag 27 november 2010

Lästips

Swartz i DN idag, (via katolskt fönster) måste läsas.
Det handlar om Tyskland i en klass för sig.

Blott Sverige TEST - Är du SD-anhängare i vårdfrågor?

Okej, nu testar vi. SD har tydligen gått fram i landstingen, här är deras krav enligt SvD.

•Ingen gratis sjuk- och tandvård för illegala invandrare.

•Skattemedel ska inte användas till att bekosta tolkar om det inte handlar om livshotande situationer.

•Den som ställer religiösa, kulturella eller etniskt grundande vårdkrav får bekosta vården själv hos privata vårdgivare.

•Vårdgivarna ska få ersättning efter prestation och inget extra stöd för att de arbetar i socialt utsatta områden med många invandrare.

Den första grejen både håller jag med om, och inte. Det stör mig på ett sätt att den som inte på något vis bidrar till försäkringssystemen ska ha rätt till utfallet eller vad man ska kalla det. Å andra sidan, vård går inte att neka när den behövs. Kanske får man som nitisk vän av ordning helt enkelt se det så. Någon pension får de ju inte, och ingen a-kassa heller. Och så vidare. Är de sjuka ska de helt enkelt ha vård. De ska heller inte avslöjas för att de söker vård.

Skattemedel till tolkar... inte en aning. Nu antar jag att vi talar om legala invandrare, eller? Spelar det någon roll? Kanske kunde man införa någon liten avgift för att uppmuntra att någon som kan svenska följer med och tolkar? Eller innebär det medicinska risker? Säg en familjemedlem som redan kan svenska. Åtminstone på vårdcentralen borde väl det funka.

Och jo, om man vill låta omskära sina barn får man klart betala det själv. Vill man inte ha kvinnlig/manlig läkare eller krånglar på annat sätt får man nog också söka sig någon annanstans, betala själv.

UPPDATERING: Vid närmare eftertanke tycker jag nog att omskärelse, också av pojkar, ska förbjudas. Att det inte är tillåtet att stympa flickor utgår jag ifrån och att det är kontroversiellt och antagligen svårt att genomföra ett förbud vad gäller pojkar i praktiken antar jag också. Ändå tycker jag att detta skulle gälla även sk piercing (möjligen med undantag för örsnibbar, men jag är tveksam) och tatueringar, fast där är det väl förbjudet. Barns kroppar ska vi helt enkelt inte röra, de får sköta allt sånt då de blir myndiga. Tycker jag.

Den sista grejen håller jag inte med om alls. Om vi nu skapat ghetton, eller varit med om att låta dem växa fram, ja, då får vi väl stå vårt kast? Jag tycker alltså inte att detta ska gälla bara vård, utan även skola. Mer deg till lärare och läkare som jobbar i svåra områden, att de gör ett bra jobb utgår jag ifrån. För hur ska man annars på sikt lösa de här knutarna?

Tja, jag utgår ifrån att jag i och med detta inte automatiskt är SD-anhängare, men visst, jag delar deras syn åtminstone i en av frågorna. Det dör jag inte av, jag fortsätter att rösta på folkpartiet.

Hej.

torsdag 25 november 2010

Läget i Sydeuropa

Det händer inte så mycket här. Det har blivit kallt, i eftermiddags var trottoaren full av blöta spår (utan att vara särskilt blöt i sig själv). Min son förklarade att det berodde på att det hade haglat. Det hade jag missat. Och nu hade haglet smält.
Han tröstade mig med att det aldrig haglar länge.

Ett av barnen och barnens far ska iväg och plocka oliver. Fadern har utverkat ledigt genom ett mycket snirkligt formulerat brev som talade om familiala olivlundar, typ, och jag är bara hjärtligt glad att slippa.
Det var genom att nyförlöst (nåja, nästan) plocka oliver som jag påbörjade den serie halsinfektioner som slutade med operation - för femton år sen.
Det kan vara osannolikt kallt i de där förbannade lundarna. Bladen blöta och det knähöga gräset likaså. Blåsten, mistralen, går igenom allt.
Och att plocka oliver går ungefär lika fort som att plocka blåbär. Är ungefär lika kul också. Man hittar dem, det är inte det, men man känner måttlig entusiasm.

hamnade jag i ett överhettat sovrum med halsfluss och baby. Nu åker jag inte dit.
Här im Paris är det svenska kyrkans julmarknad. Tyvärr har jag inte tillverkat några luddtomtar i år, men jag tänker åka dit och köpa deg och låta det enda barn som fortfarande tycker att det är roligt fiska i fiskdammen.

Apropå ingenting, här finns en nyhetsuppläsare som är otroligt lik Jimmie Åkesson (heter han va? jag hade skrivit Åkerlund, men känner mig osäker). Undrar om han hade fått sparken i Sverige. Han hade nog fått nån sorts uppmaning att byta stil i alla fall. Eller glasögon.
Men, Åkesson ser alltså ut som en fransk journalist, nästan som urtypen för en sådan om man tänker efter.
Det är något med frisyren, tror jag. Samt glasögonen. Bara han inte tar på folkdräkten så kan han segla runt på TF1 fullkomligt anonym.

Ja, det är nog allt just nu.

Grädde på moset Award

This is the Cherry on Top Award that Lennart gave to me. Thank you so much, Lennart!

Nu övergår jag till svenska för jag vet inte vad kedjebrevsklausul heter på engelska, men jag känner i alla fall en bloggare som vid såna här tillfällen hänvisar till att han har en sån. Han kan alltså inte vara med i den här typen av Awards. Eller snarare sprida dem vidare.
Men i såna fall får jag väl skaffa en sån efter själva Cherry Topen.

För nu kör jag på den.

Det här är reglerna (rules):
1 Tacka den du har mottagit priset av.
2 Kopiera prismärket till din blogg.
3 Berätta vilka tre författare du räknar bland dina favoriter, och nämn en favoritbok per författare.
4 Skicka priset vidare till fem mottagare som du tycker förtjänar det.


Alltså återstår tre favoritförfattare samt böcker. Okej.

Andrei Makïne, Det franska testamentet
Hjalmar Söderberg, Doktor Glas
Virginia Woolf, Mot fyren

Fem bloggare:
Bodil, Bengan, Fransyskan H, Vikbo samt, nu höll jag på att skriva Lennart igen, men det går väl inte, eftersom han reagerat, alltså Jorun.
Allez, top it les gars!

söndag 21 november 2010

Arbete

Min pappa hade en sorts farbror eller på något vis en avlägsen släkting som var begåvad med sångröst. Jag minns inte om historien förtalte att han kom in på operan eller möjligen operaskolan (detta var under tjugo- trettiotalet) men att han i vilket fall som helst avstod för "Det innebär arbete", som han sa.

Att skriva är jätteroligt. Det är något av det mest fantastiska man kan göra, att tänka ut en värld, att befolka den, att ha skapat så starka invånare att de måste följa sin egen logik - allt sånt är högst märkvärdigt. En sorts under som gör att det ensamma barnet sysselsätter sig själv i timmar.

Men. Att rätta det man skrivit. Att fundera på om karaktärerna hänger ihop eller inte, att fråga sig vilka spårvagnslinjer som fanns, att undvika fällor, tidsmässiga såväl som språkliga - innebär arbete.

Därför skulle jag hellre, likt denna avlägsne släkting, äga en liten pantbank som någon annan skötte. Sen skulle jag så gott som dagligen komma om eftermiddagen och ta några tior ur kassan och sätta mig på Metropol.
Jag skulle läsa tidningen och dricka cognacsgrogg. Kanske röka cigarr. Läsa om fantastiska saker och drömma mig bort bakom inrökta tyllgardiner.

För resten, denna pantbank som jag hört talas om under hela min barndom gör att jag känner att jag på något vis har en direkt förbindelse med Dostojevskij. Bara så att ni vet.
Andra, här på bloggen mer dolda kanaler gör att jag står i ett än mer direkt förhållande till Dante.

Detta sagt för att muntra upp mig själv.
Inte av någon annan anledning.

Hej.

fredag 19 november 2010

Som fan läser Bibeln

Läste detta och det svartnade nästan för ögonen som somliga skulle uttrycka saken. Jag baxnade för att citera vidare.
Nä, skämt åsido. Handelsministern vill undersöka möjligheterna att kränga mer svensk kvalitetslitteratur utomlands, i spåret av Stieg, ni vet.
Handelsministern.
Inte kulturministern.
Handelsministern.

Och man ser ju perspektivet, eller hur?
Underifrån, eller vänster ifrån. Det är samma som i Sjövall-Wahlös, blicken inifrån Volvons förarsäte med tunnbrödrullen i näven och vapnet vid fötterna, in i kapitalistens villa. (Detta perspektiv genomsyrar med få undantag fortfarande den svenska litteraturen. Alla kategorier.)
Samhällskritist, javisst (jag skrev fel med flit). Men inte ur kontinentens (mörka) konservativa synvinkel, utan svenskt:
Vi ska få än mer amerikaniserade prostituerade, än fler underdogar, än fler klassresenärer, än mer rotlös svensk medelklass ska ut och möblera Ikeahyllorna hemma hos européerna, eller vilka det nu är som ska begåvas med denna svenska kvalitetslitteratur.
Detta är offrens tidevarv, människor, arma krakar, som tvingas jobba i långvården, människor, arma krakar, som identifierar sig med eller är/framställer sig som kvinnor som utnyttjas och går under, människor som vuxit upp i Täby/Rotebro/Blackeberg/Bromölla och inte ser någon som helst mening med det.

Det svenska perspektivet är rörande i sin vilja att verka större än det är. Sverige är Sverige. I Sverige diskuterar man klass(resa) och kön. Alla andra mänskliga problem/frågeställningar är ointressanta eller ännu värre, inte mänskliga. Inte egentligen, inte på riktigt.


*

Svensk kvalitetslitteratur finns. Men inte fan fyller den all världens Ikea-hyllor, vilket väl antagligen är vad handelsministern hoppas.

Kan man för övrigt föreställa sig något värre?


*

UPPDATERING
Det verkar ungefär som om jag bara tycker att en enda svensk bok (Frånfällen) är bra, märker jag. Fullt så illa kan det ju inte vara. Ekmans Mordets praktik tyckte jag till slut var helt okej.
Och nu har jag tittat igenom blogg och andra ställen för att se vad jag egentligen läser, och saken är väl den att jag inte läser så mycket svensk skönlitteratur. Mer facklitteratur. Och när jag läser svensk skönlitteratur och inte tycket att den är något vidare så orkar jag inte skriva om den. Jo, jag gillade för resten den där boken om vampyrer i Blackeberg, Låt den rätte komma in. Men det skrev jag aldrig. Sen läste jag en till av samma författare och den blev till slut för knäpp, även om den hade poänger.
Houellebecqs senaste var bra, liksom Beigbeders Un roman français. Det jag i övrigt läst av samtida fransmän har varit ungefär som det svenska: rätt ointressant. Vad jag minns.

Tja, så kan det vara.

Litet utdrag ur en kommande roman

Jaha, jag är helt upptagen av att läsa om den här romanen jag håller på med, den som skulle kunna kallas Inlandsisens vänner, men som kommer att heta EN UNDERBAR ROMAN.

Och i brist på bättre idéer låter jag er läsa en liten stump ur den, en presentation av en av de två huvudpersonerna. Eller tja, som jag kallar honom: katalysatorn. Men han är i alla fall lite grand en person i sig. Harry:

Han dukar bordet, ser ut på Eiffeltornet som glimmar och strålar där borta, söker i natthimlen med fyrlyktan.
Och hon tycker att han inte är som andra pojkar. Han går rakt, rakt med högburet huvud men utan dansarens choser. Det är som om han gick på en lina genom köket och rummen, en lina bara han ser. Och utifrån denna rörliga men ändå stabila position ser han. Duvor och solnedgångar, gnistrande Eiffeltorn och och teleobjektiv. Rak. Som månljuset som går når in på ställen dit dagsljuset inte räcker, eftersom man gjort vad man kunde för att stänga det ute.
Hans blick ur de grå ögonen är lika rak.
Då hon tänker på honom är hans ögon på samma nivå som hennes, som om han vore vuxen.
Rak. Som ett litet julgransljus eller en hasselkäpp.

Hej så länge,

onsdag 17 november 2010

Bokpaket

Jag funderar på mina romaner. Lite puckat för de är ju som de är, men i alla fall, nu har 12 ex av Arnes kiosk anlänt till Zagreb! Bodil befinner sig ju där och undervisar i svenska och hon bestämde sig för att hennes studenter skulle läsa en av mina romaner.
Eftersom jag har en reserv av romaner i Bollmora (Tack till Albert Bonniers makuleringsapparat!) så skickades ett ex per student som läser svenska på femte året.

Och nu frågade min dotter om hon borde läsa mina romaner. Nja. Men i alla fall, Arnes kiosk handlar om unga människor, sa jag. Den gordiska soffan handlar om vuxna människor och, nu kommer jag bort från ämnet i det här inlägget, En underbar roman (som alltså är den jag håller på och jobbar med nu och som kommer ut i maj -11) handlar om en gammal människa och ett barn.
Och om transmissionen, som man säger här.
Överföring, säger min mamma, men då handlar det om bankgrejer. Vet inte om man överför så mycket annat än pengar i Sverige. Eller?

Nä, nu får jag bestämma mig. Vad handlar det här inlägget om egentligen? Jo, om att tolv studenter i Zagreb ska läsa Arnes kiosk. Det tycker jag är grejt.

Hej

tisdag 16 november 2010

Snart är det jul

Det viktiga är inte att kunna skriva en roman, det viktiga är att kunna sammanfatta den med 200 ord, sa en fransk kollega till mig när jag svävade på målet.
Jag förmodar att undertexten var att annars har jag inte en sportslig att sälja in den.
Fast jag vet inte.
Sälja ut den?
Jämna ut den? I alla fall lite i kanterna.
Ungefär som när man klippte pappersdockor eller tyg.
Jag menar, annars kommer väl folk att klaga på att det är en ojämn roman?
Nej, säger man då. Jag har klippt alla kanter med nagelsax. Jättenoga.
Fler invändningar?
Nej, nu tar vi en invändning om dagen som en adventskalender fram till jul. Vi kallar det möjliga och omöjliga invändningar mot en kommande roman.
Hej.

Via Jenny Maria hittade jag Lotass julgransprojekt, som jag av någon för mig själv oklar anledning gillar. Men som absolut är en omöjlig roman, så god som någon.

Hej igen.

måndag 15 november 2010

Fransk och svensk bokhylla

Det här är några av mina franska böcker - så här ser franska böcker ut när man ställer dem i hyllan. Ett bibliotek ger alltså ett ljust intryck.

Och så här ser svenska böcker ut. Brokigt och mycket svart. Jättetrist.

Idag har jag läst på min gamla roman som ska bli en ny roman. Det finns verkligen en del konstiga fel i den som jag försöker rätta till. Men mest verkar den handla om mat, till min förvåning. Jag hade inte riktigt kläm på det.

De lagar mat och köper man och lagar mat igen. Tänker på mat och kommer ihåg mat. Hoppas att jag kommer över till något annat så småningom. Å andra sidan, mat, smaker och dofter är oslagbara vad gäller minnestrådar och minnestrådar är det också gott om.

Det handlar om Paris också. De som läst den här bloggen länge kommer att känna igen både utsikter, marknad och eventuellt mat dåra.

Men skriver jag verkligen mycket om mat?

lördag 13 november 2010

Bifloder i samtiden

Det här gladde mig litegrann. Helena Looft har för den som följer en liten smal bäck av samtidslitteraturen skrivit den första rent språkmaterialistiska diktsamlingen (enligt henne själv, eftersom ingen annan vill kännas vid begreppet), Brusa högre lilla å. Eftersom jag inte läst den kan jag inte säga så mycket om den, men däremot gillar jag Loofts uttalade vilja att undersöka om det verkligen går att inte-kommunicera med poesi:
Ja, "Brusa högre lilla å" var ju ett experiment – jag ville ha svar på frågor som: går det att skriva en meningslös bok? är det möjligt att låta bli att kommunicera? finns det poesi som inte säger någonting? – och jag måste säga att det har lyckats. Eller misslyckats, det beror på hur man ser det, men alla som har anklagat språkmaterialismen för att vara allt detta – meningslös, ickekommunikativ, obegriplig – kan nu ta del av resultatet i alla fall. Det vill säga: Även om man försöker av alla krafter så går det inte att låta bli att kommunicera, det har jag upptäckt under de senaste månaderna.
Var inte det fint?

fredag 12 november 2010

BLABAR TARTA

Nä, det här blev för deprimerande - bokbranschen.
Här ett rätt kul reportage på franska M6 om svensk mat. Er krönikös var med och sjöng Helan går, tyvärr inte i bild.
Gulligt är också BLABAR TARTA och LJOROM, samt helt korrekt återgivna GRÄDDFIL och FILMJÖLK.

Bäst var hur som helst hur kräftorna bars in av SAS manskör i mörkblå uniformer. I alla fall nästan.

Hörs,

Författare som byter förlag

Här är en utmärkt artikel ur SvB om den rörelse vi ser nu: de stora förlagen refuserar kvalitetsförfattare.

Jag klipper en bit ur den som stämmer helt med min erfarenhet av Bonniers:

I framtiden tror Lars Hermansson att det kommer att bli en tydlig uppdelning mellan kvalitetsförlag och försäljningsförlag.

– Då kommer kvalitetsförfattare aldrig komma i åtnjutande av de marknadsföringsmuskler som Bonniers har. Och man måste liksom vara en nörd för att komma i kontakt med den litteraturen. Men å andra sidan har det ju inte fungerat tidigare heller – så länge jag har varit med i den här branschen så har inte Bonniers lyft ett finger för att försöka sälja en smal författare.

Vad Bonniers alltså inte sa ett dyft om till mig inför utgivningen av min andra roman var just det att de inte tänkte lyfta ett finger för att marknadsföra den. Något jag inte rimligen kunde begripa själv eftersom de två år tidigare, visserligen efter en lång och otroligt jobbig process, gav ut min första roman med ett jäkla buller och bång.

Och som jag skrev i en kommentar nedan, sen dess har jag erbjudit Bonniers ett manus, en självbiografisk och välskriven historia men helt ospektakulär - den refuserade de, i och för sig på ett korrekt sätt.

Och jag inser alltså att vill jag bli utgiven på ett stort förlag så måste jag ändra mitt skrivande radikalt. Jag måste göra mig dummare än jag är, skriva sämre än jag kan och rikta mig mot en kommersiell publik. Typ.

Därför är jag glad över att min tredje bok kommer ut på Tusculum Förlag som gör vackra böcker. Jag kan vara med och styra utformning och illustrationer, jag kan för första gången, faktiskt, göra en bok som jag kan stå för - rakt igenom. Jag ritade visserligen omslaget till min första roman men också det var en rätt tjafsig historia som resulterade i att jag till slut svor på att aldrig mer göra några omslag ihop med Bonniers. Och nog är omslaget till min andra roman sämre.

Så, för att återknyta till Svensk Bokhandels artikel som publicerades i september i år; vi kommer säkert se mer av den här karusellen framöver. Som det stod i artikeln, väntetiden hos Bonniers för böcker de egentligen inte vill ha är tre år, vilka som blev kvar ser vi först om ett par år och framåt.

Och eftersom jag ändå sitter och väntar på en rörmokare här så kan jag lika gärna UPPDATERA med den här artikeln, också ur SvB. Här kommer förläggarsidan till tals. Vad som inte framgår alls är väl det Ola K t ex skrev i en kommentar här, att det är marknadsföringsmänniskorna inte förläggarna som styr vilka böcker man satsar på. De har alltså ingenting att säga till om, förläggarna, är mer en sorts administratörer för att få ihop böckerna - och det är de ju inte heller utbildade för alla gånger, vilket syns.

Ja, kanske är det vad som stör mig mest, hur många fula böcker de stora förlagen prånglar ut utan att någon reagerar.

Jag ska strax leda i bevis vad jag menar.

onsdag 10 november 2010

Heliga riken och mindre heliga

Här sitter jag och försöker komma undan vad jag egentligen borde göra. Sortera papper, rita omslag och rita fårhus.
Imorgon är det helgdag här, arbetsfri dag. Varför? Vapenstilleståndet 1918. Yngste sonen har lärt sig vad skyttegravar är i skolan, samt av en god vän fått en soldat att färglägga.

I början glömde jag alltid varför denna dag och den 8 maj är helgdagar, men det är de. Här vill man inte glömma krigssluten, eller också vill man inte jobba. Blommor åker upp på fasaderna där någon stupat, man håller ceremonier.

En annan grej. Kollade på historia ihop med mellanbarnet som hade Det moderna Europas framväxt i läxa, 16- och 1700-talen.
När vi höll på med det där envisades han med att kalla något för Le Saint Empire.
Va, sa jag varje gång, vad är det?
Ja, det är ungefär Tyskland, sa han och fortsatte. Och så dök det upp igen. Det Heliga Riket.
Va, sa jag (igen) vad är det för ett land egentligen?
JAMEN DET ÄR JU UNGEFÄR TYSKLAND, sa han igen, mer irriterad.
Men vad är det för heligt med Tyskland, sa jag.
Det är inte Tyskland, sa han då, det är vad som återstår av Det Heliga Tysk-Romerska Riket. Karl den Store, sa han.
Jaha. Men varför har vi tagit bort det heliga, sa jag, för det tysk-romerska riket (jag kör med omväxlande gemener och versaler här, för att förvirra ytterligare) heter ju bara det tysk-romerska riket hos oss.
Det hade han inget svar på.
Inte jag heller, därför bollar jag frågan vidare till läsekretsen. Har vi tagit bort heligheten för att vi är protestanter, eller hur försvann den?

undrar, er Krönikös,
som Bengan ungefär brukar skriva,
papprena väntar

Mer Bonniers m fl

Aftonbladet fortsätter och idag skriver Dan Josefsson om den bonnierska förlagsverksamheten. Ingenting nytt för den som läser Svensk Bokhandel.
Å andra sidan läser nog inte alla Svensk Bokhandel.

Jag vet inte om det där att det inte någonstans i den fria världen (som man sätter inom citationstecken) finns en motsvarighet till så få ägare, stämmer.

Men som även einar var inne på i en kommentar i det förra inlägget, problemet är kanske inte en eller ett par stora ägare utan att dessa stora ägare helt plötsligt (under loppet av några få år) fullkomligt slutar att ta det ansvar han tidigare tagit.

Sverige har ju på många områden fungerat utan lagstiftning på en massa områden där andra länder har lagstiftning. Jag tänker på Saltsjöbadsandan t ex. Man behöver rätt få lagar på arbetsmarknaden för man kan lita på att arbetsmarknadens parter sköter det hela till allas bästa. (Förutsättningen för detta är en arbetsmarknad med efterfrågan på vit arbetskraft. När arbetslösheten blir alltför hög pajar systemet eftersom profithunger kan stillas bland annat på en svart arbetsmarknad, något vi ser nu med bland annat de papperslösas ankomst.)
En sorts analogi kan göras vad gäller bokbranschen, staten gick in vid bokkrisen i mitten på 70-talet och bokförläggarna blev inte längre ekonomiskt ansvariga för (alla) sina författare, en del, den "smala" delen, tog staten hand om med litteraturstöd, stipendier och författarpenning. Men fortfarande tog de stora aktörerna ansvar för att även kvalitetslitteratur gavs ut. Och alla kunde vara nöjda, för även författare som inte sålde något vidare kunde hanka sig fram och även då och då få skrivro.
Men nu, i ett hårdnande ekonomiskt klimat, ett klimat som bland annat Bonniers själva medverkar till att skapa, så släpper man själva ansvarsbiten, för det finns ju ingen "lag" på den. Det som tidigare var ett självpåtaget ansvarstagande i samförstånd med staten, är nu något man struntar i. Man testar. Går det så går det.

Per Gedin tror att det här agerandet kommer att straffa sig för de stora förlagen. Jag är inte så säker. Ponera att mindre förlag blir de som odlar författarskap och jobbar långsiktigt. Vad hindrar egentligen de stora förlagen att erbjuda bättre villkor till de (få) författare som slår igenom med ett sånt scenario?
Så är det ju redan för övrigt.

Artikelförfattaren ser bokköparna som de stora förlorarna i den här nya ordningen. Jag skiter i "bokköparna", det jag uppfattar som förloraren är den svenska litteraturen - som helt enkelt inte blir skriven längre.

tisdag 9 november 2010

Bonniers-sfären

Aftonbladet har bestämt sig för att granska Bonnierkoncernens maktsfär. Fine. Andra artikeln (som tydligen skrivits av en i sammanhanget tveksam journalist, möjligen antisemit, enligt Wirfeldt som verkar trovärdig) handlar om framför allt tidningssfären och hur Bonniers nu försöker vinstmaximera för allt vad tygen håller eftersom man gjort ett antal megaköp precis innan finanskrisen 2008 och nu sitter i räntefällan.
I en artikel på Newsmill av Martin Schori kritiseras den andra AB-artikeln av andra skäl: Det stämmer inte att inte Bonnierkoncernen granskas i andra media och Aftonbladet själva ägnar sig åt samma journalistiskt usla metoder för att dra in pengar. Även om vi inte köper det argumentet den här gången heller så verkar artikelförfattaren i övrigt veta vad han talar om.

Det jag undrar är om det stämmer att Bonniers finanser är så genomusla. Okej, på DN sparkades en massa folk, liksom på förlagen. Men det kan ju knappast göra att det hela jämnar ut sig.
Okej igen, Bonniers har köpt upp sig på en massa företag i bokdistributionen, vilket gör att de har närmast en monopolställning där om jag minns rätt från artiklar i SvB.

Om vi nu ponerar att vi har en mediakoncern som sitter på pottkanten ekonomiskt och i stort sett bara agerar för att rätta till detta, det vill säga göra vinst igen, så kanske det vore bättre om de blev tvungna att sälja av? För mångfalden?
Men så fungerar det inte va?

Jag tror att det är värre att/om Bonniers sitter illa till ekonomiskt än att de har (för) stor makt.
Kanske en naiv ståndpunkt som jag gärna korrigerar om det finns skäl för det.

Bonniers kommer, trots allt, ha det största kulturella kapitalet i Sverige även i framtiden, ingen kan slå dem, de dominerade helt 1900-talet, liksom DN på sin kant för övrigt.
Detta kan förstås förändras, men en sådan förändring går inte fullt så fort som andra förändringar, i synnerhet inte i folks medvetanden.

Alltså, jag tycker inte synd om dem, men jag är bekymrad för någon sorts ansvarstagande för den svenska litteraturen. Det var de som tog det ansvaret, säg de senaste hundra åren ungefär. Vem tar det nu?

måndag 8 november 2010

Kulturkritik av Karin Stensdotter

Hamnade i blåsväder höll jag på att säga, men hamnade utomhus efter mörkrets inbrott, därför att glödlampan i köket hade gått sönder.
Först gick den sönder, då gick jag ut och köpte en ny nere på hörnet. Fick reda på att dessa nya glödlampor som ska hålla mellan fem och tio år och vara så energisnåla, inte klarar mer än fyra fem tändningar/släckningar per dygn.
En ny glödlampa i ett badrum bör alltså förbli tänd under morgonen och kvällen typ. Kanske dygnet runt.

Är det verkligen försvarbart, undrar jag.

Här har man lärt sig och försökt lära ut att man ska spara energi genom att släcka lampan i de rum man inte är i.

I mörkret var det blött och löv klistrade på trottoaren men inte särskilt kallt och på något vis var det ganska mysigt.

Över till något annat. I inlägget nedan om Axess senaste nummer insisterar en kommentator (Dissidenten) på något jag inte är säker på att begripa, men som av det jag begriper, känns lite förlegat. Det geniala med Sveriges "neutralitetspolitik" och agerande under WWII (jag tycker att det är så kul att skriva WWII, därför gör jag det).
Jag tänker nu att den svenska självbilden intimt hänger ihop med den svenska historieskrivningen som länge, precis som allt annat, varit tämligen unison.
Det är först nu, med ett Europa som vi deltar i, med internationella överenskommelser åt höger och vänster, som reglerar rätt mycket av vår politik, som också en självrannsakan vad gäller just historieskrivning och självbild börjar ta form.
Och det kanske inte för att vi själva vill det utan snarare för att andra synsätt kolliderar med vårt invanda på ett rätt krävande sätt och gör det omöjligt att gå på i ullstrumporna.

Jag menar, helt plötsligt måste vi ta ställning till Turkiets (eventuella) folkmord av armenier 1918, vi måste uttala oss om än det ena än det andra. Ha klart för oss definitioner och även ha en åsikt om definitionerna ifråga.

Jag gick på facebook med i en grupp, fel, jag gillar en grupp som reagerade på en strip i en utställning på Stockholms stadsbibliotek apropå serien Maus som är en klassiker om Förintelsen.
Gruppen, som har knappt 200 pers som "gillare", heter Ingen antisemitism på Stockholms stadsbibliotek.
Gruppen krävde egentligen inget annat än att man problematiserar (som det heter) en serie som likställer (som man förstår det) tyskarnas "behandling" av judar i Auschwitz med israelernas av palestiniernas i dagens Gaza.
I alla fall, den här gruppens blotta existens ledde till en jäkla massa skriverier på olika ledarsidor och missförstods så till vida att de flesta verkade tro att den ville censurera utställningen på biblioteket. Det gamla vanliga om yttrandefrihet och åsiktsfrihet och tryckfrihet tog över.
Den moraliska frågan försvann.

Och också här handlar det ju om historieskrivning. Vems syn ska styra hur vi ser på Förintelsen, på staten Israel och på konflikter som deifinitivt hör till vår egen historia, men som i Sverige aldrig varit särskilt levande eftersom samhället genom alla tider varit så perifert, så ointressant och fattigt och framför allt så osannolikt homogent?

I Frankrike där jag bor är konflikterna och striden om historiemonopolet eller om man så vill tolkningsföreträdet legio sedan jag vet inte hur länge. Man kan leva med konflikter. De behöver inte gå till våldshandlingar, de ska inte gå till våldshandlingar, men man blir heller inte av med dem genom att lägga locket på eller diskutera bifrågor.
Det finns alltid någon som inte håller med - med rätt.

Jag tror att Sverige idag befinner sig i samma situation som Frankrike, men här är denna historia så gott som ny. Det ställer det svenska samhället inför svåra prövningar.

Slutligen, en man som ägnat en stor del av sitt liv åt att diskutera Förintelsen:
http://www.lemonde.fr/livres/article/2010/11/08/l-interminable-ecriture-de-l-extermination-sous-la-direction-d-alain-finkielkraut_1437081_3260.html

söndag 7 november 2010

Kulturkritik av Thomas Nydahl

Under dessa regniga ljumma höstdagar passar det att läsa Thomas Nydahls nya bok Långsamhetens nej (Tusculum Förlag).
Jag kan väl direkt säga att boken är en typisk Nydahlare, korta stycken vacker prosa (ibland närmast aforismer) kring temana ensamhet kontra massa, tystnad som bristvara kontra pladder och monoton musik, läsande och skrivande som befrielse och motstånd. Genom mängder av citat av skrivande kollegor betraktar Nydahl sig själv, sin nära omgivning och världen i stort.

Nydahl är något av en domedagsprofet när han kritiserar nivellering och konsumism. Här ges ingen pardon, det mesta i vårt moderna samhälle pekar mot undergång.
Samtidigt finns hopp och glädjeämnen där det främsta är de egna barnen och barnbarnen. Här är han inte ensam längre utan i en stark gemenskap som han ser sträcka sig både framåt och bakåt i tid och rum. Här landar han, här hör han hemma.

Det egna åldrandet, det fysiska tillkortakommandet, behovet av vin och mediciner känns lika förankrat i Nydahls egen kropp som i just landskap och familj. Det är en åldrande människa som skriver, en människa som ser cirkeln slutas men också en fortsättning.
Det är liksom en bok mättad av jord och regn och långsamhet men med utblickar mot himmel och evighet.
Det gammaltestamentliga finner en samtida röst här. Allt har sin tid, man och kvinna förenas, släkten komma och gå, det kosmiska landar i det personliga. Ungefär.

Ur den synpunkten är boken däremot mycket hoppingivande - om man tänker sig att detta förlopp är möjligt för fler än författaren. Och så kan boken också läsas, som tips. Nydahl är en generös författare, han vill dela med sig, och det uppfattar jag som en av drivkrafterna bakom hans skrivande. Så om man känner sig främmande i vår kultur (vilket alltså Nydahl gör och vilket är en annan av hans utgångspunkter) var finns då lindring, var finns då något mer äkta?
Och svaren blir bland annat i den portugisiska fadon, i litteraturen, i ensamheten och i familjen.

Boken är slutligen mycket vacker, omslagsbilden ( foto taget av Astrid Nydahl) av höstliga träd genomsilade av solnedgångsljus är kongenialt med innehållet. Formatet är behändigt och papper och tryck perfekta.

En fin liten presentbok för reflekterande läsare.

lördag 6 november 2010

Port Royal imorse

Jag hade trott att det skulle vara rätt tomt på marknaden i förmiddags eftersom det hällregnade. Fel. När det regnar stannar folk i Paris över helgen och det enda roliga som finns att göra är att äta verkar det som.

Min plan var lammstek och gröna bönor, några goda ostar och kanske en äppelkaka till efterrätt. Jag var ute i god tid. Men jäklar vad långa köerna var. När jag äntligen kom fram hos Madame Lamm så såg jag hur en tant köpte den sista lammkylen och lät stycka upp den för att göra en gryta. Helgerån.

Det fick bli en rostbiff istället.

Jag brukar köpa ost hos en rätt sur osthandlare som däremot har goda ostar. Idag gick jag till en annan som var hur charmerande som helst, men den bit morbier jag fick med mig hem var för gammal.

Sen grönsakerna, där fanns inga gröna bönor kvar men tant pis, jag hade ju ändå ingen lammstek. Köpte två mangoldar (plural på det?) till en gratäng. Äpplen till paj och sen rusade jag långsamt hem igen genom regnet. (Är det inte som att regn hindrar brådska? Jag läser Thomas Nydahls nya bok Långsamhetens nej, och han hävdar något liknande. Den ska jag återkomma till.)

Väl hemma var tiden för knapp för äpplena, det hade tagit timmar att göra dessa inköp, i och för sig hade jag också träffat några bekanta, men vi pratade medan vi stod i kö. Om löss t ex. Ett av barnen har löss och vi tror att han har haft (kultiverat) dem sen i somras. Men vi vet inte.

I alla fall, det blev ingen paj, så nu kommer jag sätta igång och göra en. Jag tänkte mig min mosters recept som är jätteenkelt. Äppelklyftor i botten (boskop från Belgien här), blanda socker och mjöl i proportionerna ett till två, strö över äpplena, hyvla smör i skivor på det. Grädda tills det är klart.

Om såna här texter sa jag som barn intresseklubben. Mina barn säger jeracontemavie.point.com.

Men jag tänkte att det kanske kunde intressera någon, i alla fall det där med det här märkligt milda klimatet och regnet. Hej.

fredag 5 november 2010

Hemma i Europa

kallas senaste numret av Axess magasin, en intressant rubrik som, om temat är ur Sveriges synpunkt, kanske borde förses med ett frågetecken.
Eller också är så att jag borde förses med ett frågetecken om man säger "Hemma i Sverige" vilket gör att jag drar slutsatsen att detta förhållande är ömsesidigt.
Några artiklar ligger på nätet, alla mycket intressanta.

Per Svensson skriver om den svenska självbilden, och dess ibland märkliga förhållande till "verkligheten" om vi nu betraktar verkligheten som världen utanför Sverige.
Jag fäster mig vid den här passagen:
För egentligen borde just den tunga moraliseringen av neutralitetspolitiken ha gjort det närmast outhärdligt att vara svensk. Hur kunde man, till exempel, med bibehållen självaktning plädera för vikten av svensk neutralitet i ett Europa symboliserat av Berlinmuren? Svårt att förstå. Genom att blunda, kanske. Eller hyckla. Eller fantisera. Eller kanske genom att kombinera de tre strategierna.

Jepp, Svensson, det är "outhärdligt" att vara svensk, åtminstone om man försöker försvara den svenska "neutralitetspolitiken". Det faktum att Svensson fortfarande verkar tro att det går att vara "neutral" visar väl att han är en svensk lika god som någon annan.
Jag minns en facebooktråd där jag och en annan (halv)svensk stod för åsikten att det finns ett moraliskt dilemma i det faktum att Sverige stod utanför andra världskriget. Andra dog i vårt ställe, så att säga.
Mängden hätska för att inte säga hatiska kommentarer från svenska intellektuella glömmer jag aldrig. Och alla utmynnade i att det var bäst för alla (judar, övriga européer, rubbet) att Sverige hade gjort som det gjorde.
Nå, den åsikten blir man inte långlivad med utanför Sveriges gränser.

Det neutrala existerar endast i kemin.

Richard Swartz skriver om sin kroatiska svärfamilj och vidare om nationalism och nationer, hans text liksom flyter kring något som han inte helt lyckas ringa in, dessa människors och detta lands identitet.
Jag tycker att han i någon mån missar en väsentlig del i det jag uppfattar som individuell identitet: platsens betydelse, han snuddar vid det men fördjupar inte den delen.
Min egen svenska identitet är rätt enkel att ringa in: språk och några platser, i vidare bemärkelse kultur, men den håller jag ju på att lämna.
Som svar på Swartz artikel skulle jag kunna skriva en lång bit om min franska svärfamilj och dess identiteter, väl så representativa för ett komplext Europa som Swartz dito, fast i såna fall gör jag det en annan dag.

Thomas Steinfeld, som jag tror har en post på någon av de stora tyska morgontidningarna skriver om Sverige som det mest europeiska av länder och dessutom om paradoxen att Sverige exporterar mer till Europa än det någonsin tar in Europa i sig självt.
Well, den bilden stämmer inte alls i Frankrike. Tyskarna verkar rätt speciella i sin på sätt och vis olyckliga kärlek till Sverige.
Nå, fransmännen klarar sig alldeles utmärkt utan Sverige, de handlar i och för sig på Ikea men fattar inte hur vi står ut med det stället i längden, det är ju så jobbigt! Lägger Ikea ned finns ett halvdussin liknande möbellador utanför för de flesta städer så brist på möbler lär det väl inte bli i första taget.
I övrigt har de, förutom drömmen om den svenska flickan som med Ryan Airs biljettpriser nu blir möjlig för fler att förverkliga/glömma, rätt vaga idéer om Sverige. De tycker att den svenske dramatikern Ibsen var intressant och tror att svenskarna är framåt inom filosofin. Med andra ord, de förväxlar oss gärna med norrmän.

Dessa tre texter är skrivna av en svensk boende i Sverige (Svensson), en svensk sedan länge utflyttad (Swartz) och en tysk (Steinfeld) boende i Tyskland.
Klart mest positiv är tysken, mest ointresserad av det svenska och intresserad av kontinenten är Swartz och mest ilsken men ändå äktsvensk är förstås svensken.

Om de är särskilt representativa för respektive kategori vågar jag inte uttala mig om.

Tillägg: Den här av Olle Wästberg, måste också läsas.

Borgerliga protester

Elise Claeson skriver om något hon kallar en borgerlig revolt och exemplifierar med demonstrationer i Stuttgart där tydligen en stor del av stadens befolkning opponerar sig mot den politiska viljan att riva en gammal vacker järnvägsstation.
Demonstranterna är borgerliga, säger Claesson.
Vidare säger hon att i dagens tjänstesamhälle är det medelklassen som är motsvarigheten till den före detta arbetarklassen och som vill bevara och/eller uppvärdera sin lokala historia, i motsats till politikerna som i handlande är vänster och tror på det moderna projektet fortfarande.
Här fallerar väl analysen, gissar jag, vad gäller Stuttgart och vilket parti som genomförde moderniseringen i Västtyskland, men det hindrar ju inte att de tyska kristdemokraterna i praktiken genomförde välfärdsstaten - det projekt vi förknippar med socialdemokratin.

Exemplen i Stockholm på liknande folkliga protestyttringar kan väl vara både Odenplan (där folket verkar förlora, eller hur går det egentligen?) liksom protesterna mot rivningen av Aspuddsbadet, som jag tror också kom på skam. Badet har rivits, tror jag.

I Paris har vi här på senare tid protesterat mot fällning av träd och även vi förlorade, trots att en lokal konstnär byggde en koja och bosatte sig i ett av träden.
Här protesteras det ju konstant och ofta och utgången är i regel oviss, men generellt skulle jag påstå att "folket" har bättre odds här.

Hur som helst tar Claeson fasta på en tendens som är stark och viktig men som jag inte skulle kalla borgerlig i första hand, utan snarare kulturkonservativ. De som protesterade i Aspudden röstade förmodligen inte borgerligt.
Men spelar det någon roll?
Ja, kanske, eftersom den här rörelsen går över partigränserna, egentligen inte alls har något att göra med partipolitik. Det är folkliga protester mot klåfingriga politikers vilja att bygga nytt och snabbare och modernare.
Ibland finns sannolikt en poäng med den politiska viljan - i den där globala konkurrensen måste vi västeuropéer antagligen bli än effektivare för att kunna mäta oss med låglöneländerna, och då hamnar man i konflikt.
Bibehållen levnadsstandard kanske kräver bättre järnvägsstation i Stuttgart?
I och för sig borde man väl kunna hitta ett annat ställe att lägga den på, kan man tycka.

Men själva den folkliga rörelsen är ju intressant, liksom det faktum att den förmodligen oftare drivs av just en borgerlig grupp (läs hyfsat välsituerad medelklass). Stenstadens innersta kärna är ju per definition borgarens - kommersens och administrationens - säte. Industristäderna har en annan och senare (och ofta sorgligare) historia.
Att det finns en lokal folklig vilja att behålla dessa stadskärnors skönhetsvärden (om det nu är det man gör) får man ju se som bra.
Och den politiska motsättning Claeson pekar på är intressant.
Frågan man ställer sig är förstås vilken falang som framöver kommer att vinna den här kampen. Politikerna eller "folket".
Gäller väl i stort sett alla europeiska städer i tillväxtzoner.
Och svaret är väl inte givet heller, det beror helt enkelt på var man befinner sig. I Italien där man redan gjort de långsamma städerna till politisk vilja är väl saken utagerad.
I Sverige med den fortfarande starka tron på moderniteten gissar jag att det ser rätt mörkt ut för denna lilla del av borgerligheten.

Ytterligare en fråga kvarstår ju och det är vad fasen ska vi göra i dessa vackra och välskötta stadskärnor sen. Men vill man ha svar på den får man läsa Houellebecqs senaste roman t ex. Det orkar jag inte fundera över nu.
Hej.