måndag 22 december 2008

Julklappstips

Del 6, jag har missat de fem första.

Tikkanens gubbar i DN är en del av min barndom, själva gestalten, Henrik Tikkanen.
Naturligtvis går det inte att ge bort en barndom.
Äsch, ingenting blir någonsin som man har tänkt.
Kan bara säga att det jag läste i den här lilla volymen känns delvis rätt passé...

lördag 20 december 2008

God Jul!

Nu blir det nog låg aktivitet här ett tag. Men, som sagt, önskar er allihop en riktigt god jul och ett gott nytt år!

fredag 19 december 2008

Manual för popkulturskribenterna (på kultursidorna)

Fick en kommentar till förra inlägget per mail som föranleder den här lilla betraktelsen.

Hon är en typisk Helig Jungfru (läs Muminmamma).
Han är en typisk farisé (läs mumrik).
Hon ägnar sig för mycket åt sina martaplikter (läs hon är en typisk Misa, en sorts hembiträde).
En riktig Judas (läs En kille som är lite som Stinky).
En riktig Maria Magdalena (Snorkfröken).

Jag tvår mina händer (Jag känner mig lite som filifjonkan nu)
NT (handlar i själva verket om knytt, som bekant)
GT (är förfadern bakom kakelugnen, ni vet)
Brödet och vinet - ja, det är kakor och saft, hädanefter.
Ta din säng och gå! =Kan du inte ta fram ditt munspel?
Återuppstå från de döda= Vakna ur vinteridet.
Korsfästa= spika upp nya tavlor
Kalk= tekanna

Äh!

Vägra

På en blogg som jag inte vill länka till lär jag mig att BM under våren kommer ut med en bok som heter Där ute går hemulerna.
Vilket får mig att sälla mig till den skara (om den finns) som offentligt tar avstånd från mumintrollsjamset.

Kerstin Ekman skriver i En stad av ljus om sin ungdom i Uppsala. Om jag minns rätt gick alla omkring och sa tiddelipom och annat som huvudpersonen långt senare begrep kom ur Nalle Puh. Huvudpersonen gjorde det själv (jag har stött på jämnåriga med Ekman som fortfarande gör det), och hon blir i efterhand rätt förbannad på hur ungdomarna i Uppsala använde sig av Puh för att visa en gemenskap, en tillhörighet. Det är i alla fall så hon uppfattar saken. En tillhörighet hon själv inte har och en tillhörighet som man idag antagligen skulle kalla "medelklass". Eller nåt ditåt.

En senare generation (BM och diverse människor i min ålder som jag inte heller vill namnge) tycks ha annekterat just mumintrollen för samma ändamål. Om det nu är ändamålet. Man beskriver folk som att hon är en typisk gafsa eller han är en solklar hemul.
Och jag hate it.
Och nu ska jag inte bara gnälla utan redogöra för varför jag ogillar det.
1. Alla kanske inte har samma referenser. Det är det uppenbara. Och jag ogillar ett språkbruk som är just uteslutande.
2. Det är som att säga en Burberry istället för en beige poplinöverrock av bättre kvalitet (eller något liknande). Det är alltså att göra det förbannat enkelt för sig, det är alltså slött.

Jag vägrar alltså göra test för att se vilken "muninkaraktär" jag är, jag vägrar köpa muggar, jag vägrar säga Där ute går hemulerna som om det vore något självklart. Jag vägrar också förtingliga en egensinnig konstnärs skapelse. Göra den till något mindre än vad den är. För det är ju också vad de här människorna gör, de tar en värld och påstår att den är deras eller påstår att den beskriver deras, och underförstått självklart ingen annans.

Men jag är inte särskilt förvånad över att BM gör det.
Ungefär som den där hemska människan som numera sitter och talar om i teve vad Astrid Lindgren menade och egentligen ville. Det skulle Astrid ha gillar och det skulle Astrid ha ogillat.

Vad vet hon om det?

Slutligen är det något så osannolikt typiskt med att det alltid är barnböcker det refereras till, i Sverige. Nu kommer det säkert någon beskäftig jävel och säger att det är faktiskt allåldersböcker.
Ja, kanske det. Men hur vore det om vuxna människor läste böcker för vuxna och refererade till dem istället?
Men det går inte. För de har aldrig läst några böcker för vuxna, åtminstone inte samma bok.
Det enda svenskar har läst mangrant är tydligen Lindgren, Jansson och förr i tiden Milne.
Och det tror de alltså är ovärderligt och allomfattande, en självklar litterär referens...

torsdag 18 december 2008

Förslag


Jag fick en så strålande idé apropå det här med skolavslutning i kyrkan - eller inte.
Själv har jag aldrig gått i någon skola där man hade avslutning i kyrkan. I förorten där jag växte upp fanns för det första ingen kyrka länge och väl. Sen byggde man en men den såg ut ungefär som ett badhus. Kanske var det därför?
När jag gick i gymnasiet i stan så var det heller ingen kyrka inblandad.
Jag antar att vi var i aulan istället. I samtliga fall.
Eller i klassrummet, jag kommer faktiskt inte ihåg.

Men, nu kommer jag till saken. Jag förstår ju både sidan som menar att skolan inte har i kyrkan att göra - kyrkan är ju faktiskt numera skild från staten.
Så det borde ju vara konsekvent.
Å andra sidan, om folk alltid hållit på med skolavslutningar i kyrkan och gillar det och en majoritet vill fortsätta...
Tja, är en skolavslutning i kyrkan nödvändigt religiös?

I alla fall, jag har en idé. I anslutning till varje skola bygger man en "kyrkliknande lokal". Visst är det smart?
Det var i alla fall vad jag googlade på när jag fick in den där grejen i början av inlägget.
Då insåg jag att det kanske inte är självklart. Men vadå. Man måste ju pröva nytt ibland.

Apropå ingenting, med google reader kan man läsa alla bloggar man vill utan att gå in på dem? Eller har jag fattat fel? Är inte det ett misstag om varje klick inbringar pengar - nånstans?
Jag tycker att det är dubiöst.

onsdag 17 december 2008

Morgonens ärenden

Hade en helt fantastisk morgon, jag gick ut i tio minuter och fick upplevelser för hela dagen, kändes det som. Först gick jag till den lille kinesiske skomakaren på hörnet mitt emot och lämnade in ett par skor för sulning. Det är en gammal farbror med två tummar på ena handen. Eller ja, en liten extratumme. Han bryter starkt på kinesiska och är den ende på mils omkrets som kan sy på nya lädersulor på ett par skor. Det kostar skjortan, men skorna kostar mer. Tummarna är väl sånt man hade opererat om han hade fötts här.

Sen gick jag och köpte en tidning och jag vet inte hur jag fick reda på hur tidningsdistributionen fungerar i Frankrike. Det är helt sjukt! Tidningshandlarna måste köpa in det distributörerna bestämmer. Lägga ut pengar i förskott. Sen skickar de tillbaka och får betalt för sålda ex. Men om något inte säljer så måste de ta något annat istället som de inte bestämmer själva. Egentligen gör de ingenting mer än öppnar och stänger och sorterar och tar betalt!
Är inte det skumt?

Sen mötte jag en man med lejonhår som bar hela sänglinnet som uppdraget med roten i famnen. Han plöjde genom trafiken och försvann in på en tvättinrättning. Jag funderade på varför det hela skedde så brådstörtat. Men det angår ju faktiskt inte mig.

Sen köpte jag fyra kycklinglår och fick dem skurna i bitar.

Sen gick jag hem och sen hände inget mer.

Men var inte det ganska bra på tio minuter?
Tilläggas kan att vårt kafé blivit chicos. Vet inte om jag gillar det.

hej,

tisdag 16 december 2008

utdrag ur ett av många pågeående projekt...

Den här staden. Den här staden som en kalkavlagring i hennes hjärtas kammare. Som något Seine förflyttat, slam i krökar, något hårt infattat i ett mjukt system av levande vävnad.
Landskapet med de skuttande kaninerna, det året runt odlade och gröna, Ile de France, le Bassin Parisien. Den lätta urskålningen i landskapet, en gudinnas nätta hälavtryck i leran.
Floden i sin sirliga skrift över det, genom det. Vida bågar. Meandrar.
Och på platsen med de två öarna, en stenavlagring. Paris.

måndag 15 december 2008

Les 400 coups

känner väl de flesta till, apropå skolfilmer?
Här en bild från filmen, hommage à Bergman med bilden av Monika på väggen.
Fast egentligen sökte jag en bild av pojkarna då de möts på gatan av en slump och allvarligt hälsar genom att skaka hand.
Jag tycker att det är så gulligt, jag kan inte hjälpa det, med småkillar som skakar hand.
Och det fortsätter. I söndags mötte sonen (11 år) en kompis (yngre) på gatan. De skakade hand och sen fortsatte de var och en åt sitt håll.

Filmen heter Les 400 coups, det betyder de 400 slagen. Men om man säger "faire les 400 coups" så betyder det göra alla bus och ofog som tänkas kan.
Det ger titeln en dimension till, en som saknas i de flesta översättningar.

Torn och julklappstips

Kollar gamla foton. Har nämligen köpt nya batterier till kameran så det finns hopp för nya foton. Ännu inte existerande foton.
Det här med svart bakgrund är ju till för att foton ska komma till sin rätt.
Så då får jag väl göra något åt det, tänker jag.
Nu måste jag nästan försöka hitta min tornfilm igen...

Jo, om man är haj på det här med media så ska man tydligen publicera listor så här års. Jag har aldrig riktigt förstått mig på den grejen men nu medverkar jag ändå till en sån här lista. Julklappstips. Trogna läsare av bloggen har redan sett tipsen, men även andra tipsar där, så det kan ju vara värt det.

söndag 14 december 2008

Tredje advent

Bästa mässorna i kvarteret helt klart hos dominikanerna.

Fördelar: De är många, de är glada, de skojar, när det är dags för nattvarden blir det liksom ett slammer. Barnen får bära fram bröd och vin, de tar emot och häller upp och pytsar ut. Det är lite som när barnen hjälper till att duka hemma.
De sjunger i stämmor på latin och de predikar med kunskap och distans. De är djupt personliga, och samtidigt eller just därför allmängiltiga.
Att fira mässan är att delta i bön.
Hos dominikanerna blir det tydligt.

Ibland tänker jag att just det är skillnaden mellan Stockholm och kontinentens städer. Här finns, vägg i vägg med frestelsen alltid förlåtelsen. Andra ord, andra budskap.

Och till skillnad mot vad man tror så är det killar med humor framför allt. De drar skämt, de skrattar när det blir fel. De är allvarliga men aldrig allvarliga på det sätt prästerna i Bergmans filmer är.
Mitt förhållande till protestantismen är rätt glest.
Pingis på fritidsgård i tidiga tonår.
Sen ingenting, tror jag.
Och det var ju inte pingis jag sökte.

lördag 13 december 2008

En expats lucia

När jag bodde i Sverige bodde jag vid en park. På ena sidan om parken låg ett litet Konsum i ett område av smalhus, utbudet var riktat till små hushåll ofta med pensionärer.
Där kunde man köpa massa grejer i sån där plastkorv, bruna bönor, ärtsoppa, stuvade morötter. Sånt.

Vilket får mig att osökt komma in på vårt luciafirande. Nu kommer övergången, den är asflott: Jo, och nu har jag köpt pepparkaksdeg i sån där plastkorv! Smart va!? Den kommer från pepparkaksfabriken i Tyresö men jag köpte den här och det är jättekonstigt att tänka sig på något vis. Att även pepparkaksdeg tar exakt samma vägar som vi.
Jo, då bakar vi, vi har såna där stålmojänger, och hästargrisar och pepparkakor. Jag kom in på fel spår.

Och sen? Jo, sen tar vi fram nån cool luciafilm på tuben. Ni får gärna tipsa!
Och vad har detta med Konsum att göra?
Jo, det är samma känsla. Man gör något lite halvdant. Köper frukost klockan ett på natten i den dygnetruntöppna macken eftersom man måste ut efter cigaretter. Man orkar inte gå ut fastän det är fint väder. Man röker en cigarett till fastän man redan rökt många. Man köper mat på tub.

Men barnen gillar det!

fredag 12 december 2008

Brassaï


skrev jag om då.
Det här är nog en av hans mest kända bilder. Lika känd som "Absinth" som jag ska se om jag hittar nu...

Uppdatering, jag har bytt par i hörnet som kysser varann. Något urskumt hände med den förra...

Tillbakablick


Det var tre år sedan jag började blogga, så när som på några dagar. Vill minnas att jag la den här bilden (La Santé, fängelset i kvarteret intill vid ett sällsynt snöfall) på ett av mina tidigaste inlägg, och att det var jättesvårt! Jag hade inte uppdaterat min webläsare på två år och blogg.se ville inte ta mina bilder. Alltsammans var otroligt arkaiskt.

Och sen skrev och skrev jag i det rus som är början på bloggandet. Förälskelsens rus.

Min plan, för en sådan hade jag, var att jag lagom till det att min andra roman kom ut, skulle vara en etablerad och mer eller mindre "känd" bloggare...
Inte fan.
Bonniers brydde sig lika lite om min blogg som min roman. Liksom resten av media, "offentligheten".
Det borde jag antagligen ha kunnat räkna ut, men det kunde jag inte.

Hur som helst hann jag liksom blogga i ett år innan den där romanen kom ut. Jag hade kul nästan hela tiden. Jag har sällan haft så många fåniga projekt som under den tiden. Fotoprojekt och andra projekt.

Och sen kom den där romanen och jag lärde mig länka och jag lärde mig vartefter en hel del grejer.
Och nu?
Ja, nu måste jag väl säga att det här bloggandet förändrats. Det gäller inte bara mig, det gäller lika mycket Helena som var med nästan från början, som läsare och som bloggare.
Det gäller säkert lika mycket alla andra som hållit på i det här som kallades bloggosfären. Då. Sen dess har det ju i och för sig hänt massor. Facebook. Blogggbävning och allt vad det heter.

Jag ska inte vara nostalgisk.... eller för resten, varför skulle jag inte vara det?
Det var roligare då. Det kommer man inte ifrån. Samtidigt, som alla vet, så kan man inte backa de så kallade bandet. Som i och för sig inte heller finns längre.
Man kan sabba usb-minnet? Man kan tappa bort lösenordet?

Nå, tillbaka till den andra romanen, som ändå var en sorts milstolpe, inte i bloggosfären, men för mig. När jag väl begrep att den hade sålt 279 ex så började jag ta reda på varför.
Och den undersökningen är nog inte avslutad än, men ett svar står att läsa i den där artikeln i Expressen.
Jag skriver inte för en svensk publik. Jag är inte en del av ett svenskt kulturklimat. Eller är jag? Jo, kanske, men i såna fall en tämligen osynlig och i viss mån osynliggjord del.

Slutsatsen är ju att för mina romaner, och romaner som liknar mina, finns inte några läsare i Sverige. I stort sett.
Jag kommer fortfarande inte ifrån den slutsatsen.
Jag kan i och för sig fråga mig vad som är viktigast, att bråka om den saken eller fortsätta skriva romaner som om ingenting hänt.

Båda alternativen framstår som rätt omöjliga.

Länkar

Nu kör jag lite länkar, tänkte jag. Tog i så att det knakade lätt igår på mao-bloggen om skolan.
Vilket föranledde reaktion från Svenskans ledarblogg.
Gulp, som de säger i serierna. Men man får väl se det som något positivt, vilket även Linder är inne på, att andra åsikter om skolan börjar höras i offentligheten. Att det blir något av en diskussion igen.
Och här kommer nästa grej, och när jag skrev den var jag faktiskt arg. Det tål att diskuteras, menar jag, att mina franska ungar läser klassiker, däribland just Nils Holgerssons underbara resa genom Sverige. Men att jag själv aldrig stött på den i min skolgång, och att jag heller aldrig hört talas om några svenska barn som gjort det.

Och så skrev Thomas en mycket bra text om Glasgow och Birmingham igen, eller om "England", ni vet.

Nu tänker jag inte skriva mer arga grejer på ett tag. Hoppas jag.

onsdag 10 december 2008

Julkort

Jag förstod inte varför barnen sjöng I Faderns, Sonens och den Helige Andens naaamn.... Aaaaammeen! lågt och dystert. De brukar inte göra det.
Fast sen kollade jag och då begrep jag.
Killen närmast i rött är organist. Möblerna består av kapla och bara de playmobilgubbar som kunde ta av rustningen fick komma in. Skateboards, vapen och andra tillbehör lämnades i vapenhuset.
Fast jag ser att polisen inte fått av sig mössan. Tar han inte av den så åker han ut!

tisdag 9 december 2008

snö

Det snöar här. Jättekonstigt och kallt framför allt. Och jag kommer på mig själv med att nynna på en norsk översättning av en bit som Nalle Puh ska ha sjungit på norska då, om snöfall.
Och som enligt den norrman som lärde mig biten, norrmannen Hybelkaninen (den som ger en korrekt svensk översättning av det ordet vinner ett armborst), var mycket mer kongenial med originalet än originalet självt.
Nåt i den stilen.
Alltså, den norska översättningen av Nalle Puh är bättre än originalet.

svensk kulturkonservatism har - det vill säga, det har vi inte alls det!

Visst. Och en städare kallar man lokalvårdare och och en avdankad militär kallar man "tillhörande ersättningsreserven"?
Jag håller nog snarare med Pressyltan. Säkert också beroende på att jag bor där jag bor. Kulturkonservatism är en realitet i större delen av världen, höll jag på att säga, men åtminstone i hela Europa, utom då möjligen dess nordligaste och mest avskurna delar.
Kulturkonservatism är vidare ej att blanda ihop med politisk konservatism.
Snarare begås tankefelet i den konformistiska svenska nomenklaturan just här. Man tänker: Hjälp! Om jag säger att jag är kulturkonservativ så tror de att jag röstar på borgarna!!!???

Och det vill man ju inte att någon ska tro.
Men jag kan lugna er kära landsmän: Vad ni än röstar på så röstar ni på obildade - eh, ja. Obildade människor. Får man väl säga.

måndag 8 december 2008

I somras


Kände för att lägga in en bild med mycket sten.

Lucköppning

Är med på Joruns adventskalender idag!

söndag 7 december 2008

Backlitt

Tack. Är månne detta också en konsekvens av "krisen"? Tänker DN verkligen införa litteraturbevakning igen (eller som det heter i branschen: bevakning av kvalitetslitteratur)? Okej, det finns tydligen en kritiker som är villig att försöka. Det är ju alltid en början.

Nya bloggar

Har två nya bloggar att tipsa om, den första är verkligen ny och jag fann den hos Thomas, det handlar om Den långsamma bloggen!
Den andra är Ask som har flyttat till en blogg han kallar Haschverandan. Jag tycker att det är ett helt underbart namn på en blogg.
När jag läste om Houllebecqs och Lévys brevväxling såg jag, av någon anledning, Houllebecq stå på den där verandan i ett regnigt knallgrönt Irland. Han förklarade det, att han flyttade till Irland av skatteskäl och att han var emot en stat som la sig i allt vad medborgarna gjorde. Man fick ju inte ens röka (vanligt) längre. Han ville nog ha en haschveranda nånstans ute på bonnvischan, kanske hade han det redan.
Det enda han verkade sakna från Frankrike var det franska språket som han menade var en av de bästa grejerna som uppfunnits, liksom några enskilda franska landskap... resten tyckte han var crap.

onsdag 3 december 2008

fint bibliotek

länk till intressant skoltext


Jag har skrivit det förut och jag skriver det igen, jag är bara sagolikt glad över att mina barn slipper den svenska skolan.
Ström Melins erfarenheter via barnen kunde göras redan då jag var barn och ung. Men förmodligen i mindre omfattning än idag.

tisdag 2 december 2008

Volvo

Jag tror så här: Volvo kommer att säljas, men inte än. Priset måste sjunka ytterligare, en symbolisk spänn, typ. Då köper någon asiatisk biltillverkare eller kanske amerikanska pensionsfonder.

måndag 1 december 2008

svensk byggnadsvård har


Är inte det här en konstig "tankefigur"? "Byggnadsvård" skulle alltså vara att närmast likställa med att vilja hänga med grizzlybjörnar? Jag ser rätt många avgörande skillnader mellan björnar och gamla hus, visst är björnarna vilda, men knappast husen.
Och poängen skulle alltså vara att om medelklassen blir "pank" så kan den inte söndervårda de gamla husen på samma sätt som - säg - under efterkrigstiden.
Men grejen är väl att de allra flesta husen redan är totalt söndervårdade. Fönstren är bytta och golvvärme inlagd, väggarna är tjockare och isolerade liksom taken, själva stommen, höljet är inte längre detsamma utom möjligen i panelen och teglet.
Och spelar det då någon roll om man skrapar bort tapeter och river ut ett "felaktigt" diskbänksbeslag?
För att ett hus ska ha kvar något av sin ursprunglighet kräver det panka ägare rakt igenom, ända fram till idag, ägare som lagat och lappat men som inte haft för mycket pengar. Ägare som gjort ett minimum.
Såna hus finns inte i Sverige. Eller jo, det gör de väl, men de kan räknas på ena handens fingrar.

Hus ses inte så i Sverige, hus är ju något man byter, inte en fast punkt i tillvaron som ligger kvar genom generationer. Och med det kommer det praktiska tänkandet, man tänker i första hand på sig - inte på huset.
Huset ska passa en barnfamilj?
Jamen, då anpassar vi det till en barnfamilj.
Huset ska passa ett gammalt par?
Inga problem, bort med trösklar och bredda dörrarna.
Och så vidare.

Hus i Sverige är gjorda av trä och byter ägare i snitt hur ofta? Ja, ofta i alla fall.
Och varje ny ägare kommer med pengar.

Den som vill ha ett svenskt hus att vårda får nog vårda spåren av de senaste femtio årens vartefter insatta bekvämligheter. Att saker har en historia betyder ju just det, att man ser historiens gång i dem. Hus där man försöker återgå till originalskick blir ju återigen berövade sin historia!
Att det är en motsägelse utan like att köpa ett hus för en kortare period av livet och sen tro att det ska kunna bli något "historiskt" av det tycks falla få svenskar in. För att höra det måste man tillkalla en slottsarkitekt och inte ens då är man säker...

Nej, för fan. Fortsätt se husen som en sorts koftor i trä, en sorts förlängning av personligheten i lite hårdare material, bara.
Allt annat är en omöjlighet i vilket fall som helst.

söndag 30 november 2008

Nyanser

Tänker fortfarande på filmen jag såg, på den incident som blev avgörande för att den här svarta killen skulle bli utkastad ur skolan. I den har franskaläraren en roll som inte är helt enkel. Dagen innan har det varit det som kallas conseil de classe, då samlas alla lärare, två elevrepresentanter och två representanter för föräldrarna och eleverna gås igenom en och en och utöver betygen så får de ett kort skriftligt omdöme som alla är överens om.
Tjejerna som är elevrepresentanter sitter och fnittrar och äter kakor och beter sig som riktigt vidriga tonårstjejer en stund under mötet.
Nå, nästa dag är det alltså franska och mitt i lektionen där de talar om dikter så kommer vad som sas under conseil de classe upp. Läraren blir till slut arg och undrar vad sjutton det har med dikterna att göra och påstår dessutom att tjejerna väl inte hade lyssnat hela tiden de hade ju suttit och betett sig som "des petasses". Vad man nu översätter det till. Subbor?
Och då utbryter en diskussion och de tycker verkligen inte att läraren har rätt att kalla dem petasser och han svarar att jag har inte sagt att ni är petasser, vad jag sa var att för ett ögonblick uppträdde ni som sådana.
Och den svarte killen lägger sig i och det är så grälet uppstår.
Och sen är ryktet i svang. Franskalärararen kallar tjejerna för petasser.
Han fattar liksom själv att de nyanser han faktiskt använde sig av köper ingen. Inte rektor, inte kollegorna, och framför allt inte eleverna.

Och den här diskussionen känner jag så väl igen. Uppför dig inte som en idiot! gapar jag till min tonåring.
Mamma säger att jag är en idot, säger hon sen till sin far...

Som om man måste tala i pratbubblor hela tiden, som om det inte fanns några nyanser i språken?!
Och där någonstans ligger kanske just misslyckandet. Han, franskaläraren, får inte dessa trettonåringar att förstå nyanserna.
Kanske går det inte att få trettonåringar att begripa nyanser. Generellt. Även om de flesta kommer att förstå dem senare.
Återigen, vi diskuterade detta, jag och dottern på väg hem, och hon påstod att hon begrep men tillade: Men han borde inte ha sagt det ändå.

Suck. Det är klart att han borde ha sagt det ändå. Men ändå inte? Just med tanke på mottagaren? Eller så borde han sagt det ändå, eftersom hans uppgift är att få dessa trettonåringar att förstå just det. Med en dåres envishet, alltså.

Och en grej till, alldeles i slutet av filmen så svarar eleverna en och en på vad de lärt sig under året, de har alla något att komma med. Utom sista scen: En flicka stannar kvar medan de andra går ut. Magistern, säger hon. Ja? Jag har inte lärt mig något i år. Men det kan inte vara sant, säger han med emfas. Jo, säger hon, det är så svårt att förstå...

Och där slutar filmen. Ett totalt misslyckande och ett halvt? På trettio? Tja, det kanske är så det är?

lördag 29 november 2008

film

Såg den belönade filmen om skolan, Entre les murs. En film om en quatrième, alltså trettonåringar, i en av Paris norra förorter? I vilket fall, "svåra kvarter" eller kvarter där en minoritet har franska som modersmål.

Filmen fokuserar helt på lektionerna i just franska. Man får se scener från lärarrummet, någon enstaka från skolgården och rektors kontor.
Men grunden är franskan, språket. Det som för fransmännen är nyckeln till hela samhället. Och som skolan ska ge, idag till unga med de mest skilda förutsättningar.
Men det är egentligen och i grund och botten också en film om ett misslyckande. Den relativt unge franskläraren misslyckas med en av eleverna, en svart pojke. Han får honom inte att delta och killen stör lektionerna. Så småningom hamnar det hela i conseil de dicipline, det vill säga, kollegiet och rektor bestämmer om killen ska få vara kvar. Han är där med sin mamma (i afrikanska kläder) som inte talar ett ord franska - det är han som översätter.
Och så åker han ut. Trots att just franskaläraren inte ville, samtidigt som den incident som gjorde att killen gick för långt skedde under hans lektion.

Man kan se det hela symboliskt. De lyckades inte, fransmännen, att få den här killen, och många med honom, att acceptera den franska kulturen, det franska språket som sitt eget. Och någonstans känner de, likt franskaläraren, att skulden är deras egen.
Den går på kärnan i all integration, den här filmen, språket. Verktyget. Den enda möjliga vägen just här.

fredag 28 november 2008

Hon gör det igen!?

Bodil Z har skrivit en text om en text av Bodil Malmsten, som inte heller jag förstår mig på. Milt uttryckt. Det låter på texten som om Saviano kommit till Sverige för att Malmsten ska få göra sig lustig över sina landsmän? Jag har normalt sett ingenting emot att man driver med Sverige och svenskarna men var det här verkligen rätt tillfälle? Söker han semesterort, eller? Nya resmål?

Här kommer en människa som tydligen är hotad till livet - och får höra om röda stugor och det svenska (korkade) temperamentet med inflikade stödord på låtsasitalienska?

Nej, som sagt, jag begriper inte. Jag hoppas, likt Bodil Z, att det här fungerade i praktiken. Även om jag inte heller förstår hur det skulle ha gått till.

mer skola

Och här var en annan intressant skolgrej. Den påstår en massa saker, bland annat sånt som vi redan visste, att läraryrket förlorar i status och att de som går ut lärarhögskolan är (i snitt) mindre begåvade än för femton tjugo år sen.
Men det som får en att haja till är att "högpresterande kvinnliga lärare" får "högpresterande manliga elever" att prestera sämre. Och att det är ett tydligt mönster.
Begåvade pojkar och yngre män gillar alltså inte begåvade tanter? Klarar inte av att jobba med/för dem?
Och vad ska då inte hända i hemmen med högpresterande mammor som får begåvade gossebarn?
Nåt skumt är det här, det känner jag tydligt.

Språk

Har kollat runt lite bloggar med anledning av den här artikeln. Om jag fattar det hela rätt så "tror" alltså inte Björklund så mycket på detta med modersmålsundervisning. Han menar helt enkelt att det är de duktigaste invandrarbarnen som orkar hålla på med hemspråket som ger de här resultaten.
Läser man på olika bloggar så verkar det ligga någonting i det. Modersmålsundervisningen är tydligen en(!) timme i veckan, och den ligger utanför det vanliga schemat och lokalen är ofta en annan än den vanliga skolan.
Den ska alltså slåss om elevernas intresse med övriga fritidsaktiviteter.

Och ja, med de förutsättningarna undrar jag om inte Björklund har rätt. Det är de mest motiverade eleverna som orkar hålla på med det där. Kanske har de även motiverade föräldrar som ser till att de kommer iväg.

För så ser eventuell "hemspråksundervisning" ut här, med det tillägget att det är helt på föräldrarnas initiativ och att den även betalas av föräldrarna. Den franska skolan lär ut franska. Punkt slut. Den är även relativt skeptisk till undervisning i andra språk, franskan är viktigast och ska komma först. Jag har blivit utskälld av både en och två lärare som fått reda på att barnen skulle lära sig läsa och skriva svenska samtidigt som de skulle göra det på franska. Det blir för mycket för dem! ropade lärarna.
Och franskan är viktigast.
Något som faktiskt gjorde mig rätt arg. För dem, ja! Men för barnen då?

Om jag själv ska "tro" något så tror jag alltså att Björklund har både rätt och fel.
Om den där modersmålsundervisningen ska bli effektiv för alla så måste den ligga inom schemalagd skoltid, det måste handla om mer än en timme i veckan och det skulle nog vara intressant om man även kunde erbjuda svenska elever undervisning i språken ifråga. Ännu bättre om även föräldrarna engagerades. Då skulle det kunna bli något av det hela, tror jag. Ett djupare utbyte och därmed integrering.
Frågan är bara om det är den bästa metoden, om det skulle vara väl använda pengar och förstås om ens de pengarna finns.

Att den franska modellen har brister är uppenbart. Samtidigt är det tydligt vad den franska staten vill och står för. Medborgarna ska kunna franska, franska är liksom deras enda chans om de stannar här.
Men den lyckas ju inte få med alla. Och hur man får med dem kan man i och för sig fråga sig. Där tvivlar jag ärligt talat på att en eventuell modersmålsundervisning skulle ha någon effekt.

Ju mer man grubblar på sånt här desto mindre klok blir man. Om man nu tar emot invandrare - hur långt sträcker sig ens skyldigheter så att säga?

torsdag 27 november 2008

Litterär tävling

INSTÄLLD

Eller äh. Den som sett den och kan svaret får gärna skriva det. Men nu finns det alltså inga ledtrådar alls längre.
Ibland är det som om man inte borde skriva böcker, och ännu mindre kommentera dem.
Det är nog mest därför.

konsumtion?

Jag kunde inte låta bli. Här är alltså handväskan i choklad, den beskrivs som oemotståndlig. Ändå köpte jag ingen.
Det är antagligen mig det är fel på.

saknar riktig choklad


Jag ville bara kolla hur det här blev. Bilden alltså. Har köpt choklad för flera tusen spänn! Nåja, nästan i alla fall. Men så är den god också. Efter att ha prövat rätt många lokala chokladtillverkare har vi fastnat för den här, där man alltså, bland mycket annat kan få tag i en riktigt elegant handväska av choklad. Jag tycker konsumtion är okej när man verkligen konsumerar (äter). Och så gillar jag att de har kollektioner, och inte bara vanliga kartonger år ut och år in. För resten, det kanske alla chokladtillverkare har? Plopp sommar plopp vinter och plopp halloween?
Äh.

Grejen på bilden är en lite snyggare jultårta.

måndag 24 november 2008

hårklyverier?

Nu börjar jag egentligen tröttna på det här, ändå kan jag inte låta bli att länka till en artikel av en skribent som kallar sig kulturradikal och med vilken jag verkligen sympatiserar.

"Vad är det som gör världen bättre, eller som diskuterar vad som gör världen bättre eller ej? Att utifrån konst, vetenskap och filosofi – sånt man kanske inte ens håller med om eller gillar – försöka tänka i de banorna är att bilda front mot konsumentsamhället. Att ställa kvalitet mot kvantitet, historia mot topplistor, eftertanke mot informationsflöde och vidareklickning."

Skillnaden då, mot den kulturkonservativa hållningen? Tja, vad vet jag, det hela blir mer och mer förvirrande, men den här skribenten förhåller sig i sin läsning av kulturyttringarna till framtiden. Blir det bättre eller bättre av den här grejen jag just sett läst eller tagit del av? Och så skriver han sig fram till svaret. Resonerar.
Och vill då den kulturkonservative inte ha en bättre värld?
Jo, det är klart han vill, men han är kritisk till förändring. Hans/hennes erfarenhet säger honom att den ofta är till det sämre. Han spjärnar emot - mot samma topplistor, konsumism och kvantiteshävdande. Som Houllebecq.
Men skönt med en kulturradikal som inte heller ser denna ståndpunkt som något med nödvändighet politiskt. Och skönt med någon som höjer ribban lite, att vara kulturradikal kan vara något annat än att krama biblioteksfilialer.
Ouf!

Att förbättra världen... Klart att det är det man vill!
Så från och med nu, kära vänner, är jag kulturradikal och kulturkonservativ! Bara så ni vet!
Det kallas att fickparkera eller att vända på en femöring.

söndag 23 november 2008

krusbär

Är rätt säker på att jag skulle torska om den här grejen genomfördes.
Och jag har svårt för den över huvud taget, antingen tar man väl emot folk - för att man behöver dem, rent krasst, eller för att de behöver skydd.
Eller också gör man inte det.

Man ska nog inte räkna med att få in bara krusbär.

onsdag 19 november 2008

Skogen och Salongen

Helt fantastisk Skogstext på Salongen av Jorun Boklöv. Läs den!
Ibland tänker jag med någon form av sorg på Sverige, på det som finns där som är helt unikt, arteget, platseget, språkeget, oöversättligt! Anderssons roman är ett exempel, Ekmans bok Herrarna i skogen ett annat. Jag tror inte att det går att översätta. Och jag undrar om inte även Joruns text om Ekmans text faller inom kategorin. Det här går inte att få dem att förstå, dessa kontinentala kultiverade människor. De kan inte föreställa sig, det ligger alltför långt från deras verklighet. Det finns inte ord.
Mer: Bellman, Ramel, Taube. Den svenska visskatten. Om de kan recitera dikter av Baudelaire här så kan vi sjunga våra motsvarigheter. Har ni tänkt på det?

Jag bara kom att tänka på det.

tisdag 18 november 2008

Jag förstår inte

Läste en artikel på SvDs Brännpunkt som jag inte blir klok på. Erkänner att jag inte blir riktigt klok på var jag står i fildelningsfrågan. Men en sak är klar: Jag har faktiskt aldrig fildelat. Nix, handen på hjärtat, jag har aldrig laddat ned film eller musik från nätet. Visst har jag säkert sett filmer och lyssnat på musik som kommit i min väg på det viset. Men ändå. Nej. Och jag hade lika gärna kunnat vara utan. Det handlar ju i första hand om kommersiell musik och film.

Det är också därför jag ställer mig frågande till en del påståenden i den här Brännpunktsartikeln, författad av författarförbundets ordförande och förläggarföreningens dito. Som det här:

För oss handlar denna debatt framför allt om de grundläggande förutsättningarna för svenskt litterärt skapande. Principen om upphovsmannens ensamrätt att förfoga över det han eller hon skrivit ger författaren en möjlighet att försörja sig på sitt skapande.

Qué? På litterärt skapande kan man inte försörja sig idag. Eller som min agent uttryckte saken: den litterära litteraturen är inte ekonomiskt intressant. Men hon medgav i och för sig att den kunde vara intressant på andra vis. Men alltså, i bokbranschen heter det numera den litterära litteraturen, till skillnad från den kommersiella.
Och det artikelförfattarna talar om här är förstås den kommersiellt gångbara litteraturen. Böckerna. Fildelningshotet mot oss andra är minimalt. Men även kommersiellt gångbara författare kan ju säga nej till nedladdningsbara böcker?! Eller nedladdningbara ljudböcker?
Möjligheten finns.

Så diskussionen om den nedladdningsbara "litteraturen" är faktiskt inte att likställa med den om musiken och filmen.

I övrigt vet jag som sagt inte var jag står. Jag tycker ju i pricip att upphovsmännen ska ha sin del av förtjänsten. Men hur man ska ordna det vet jag inte.

måndag 17 november 2008

trött

Och här har vi en turist till.
Det är tröttsamt med människor som bara vidarebefordrar klichéerna. Klart, går man på Sorbonne och i övrigt på arrangemang som svenska kulturinstitutet ordnar eller åtminstone medarrangerar så får man kanske det intrycket. Jag menar, det görs ju andra filmer än Amelie från Montmartre i det här landet. Man kanske inte ska hänga upp sig på just den. Om man nu är intresserad av film. Det var en film som funkade framför allt i USA men det var inte en europeisk kvalitetsfilm.
Men, om man är tjugofem och kommer från Sverige så har man tydligen inte fått lära sig i skolan att film inte är samma sak som verkligheten. Man har väl så ini helvete identifierat sig med allt man läser och ser så man kan inte föreställa sig ett annat förhållningssätt till det berättade, om det så är på film eller i litteraturen.

Det tar lång tid att börja förstå sig någorlunda på det franska för en svensk. Så småningom gör man ändå det, och jag lovar, identifikation kommer man ingenstans med. Det är hjärnan man får använda, inte les trippes. Samma mallar fungerar inte, jo, det är fortfarande Simone de Beauvoirs land. Kollat upp aktiviteter kring henne och hennes författarskap?
Det verkar ju finnas, om inte annat, en jäkla massa att läsa.

Nä, lägg ned nöjesbloggarna och ta in fler understreckare om franskt kulturliv.

torsdag 13 november 2008

bio

Här pågår en nordisk, eller snarare svensk-norsk filmvecka som startade igår. Man kan se det bästa som gjorts de senaste åren intensivt på en fin liten bio nära Panthéon i femte under en veckas tid.
Igår såg jag Jan Troells Maria Larssons valda ögonblick som var en fin film.
I programmet finns även ett par texter att läsa som jag uppfattar som själva skärningspunkten för det här evenemanget. En fransk och en svensk filmkritiker har fått välja en film från det andra landet och sen var frågan: Varför skulle det här aldrig kunna vara en svensk respektive fransk film? Svaren (på franska) finns här.
Det finns ett intresse för svensk och nordisk auteurfilm här. Bergman sägs ju vara större här än i Sverige. Och det finns ett utbyte som kan bli givande.
Jag såg en film som rörde sig ännu mer precist kring detta möte i våras någon gång. Franska och svenska skådespelare resonerade kring Strindbergs Dödsdansen.

Tja, det är väl vi, i deras ögon, äktenskapet som Dödsdans. Även Maria Larsson hade det inslaget, om än också andra och mer försonande.

Jag hoppas kunna återkomma i ämnet. Hej,

onsdag 12 november 2008

kulturproducenter har


När jag läser sånt här blir jag bara så innerligt glad att jag inte bor i Sverige. Ett land där unga författare låter som bekymrade socialdemokratiska kommunpolitiker med ansvar för bibliotek och kulturfrågor. Ett land där unga författare tror att den svenska "kulturproduktionen" - varför inte säga konsten? antagligen därför att det inte handlar om konst, utan, mycket riktigt "kulturproduktion" är så enahanda beroende på ägarkoncentration.
Va?
Visst, det finns ägarkoncentration, men framför allt finns den svenska (rotlösa) konsensuskulturen. Vi sitter inte ihop med resten av världen, hos oss är vi postkoloniala, mångfaldiga och queera och det fungerar! till skillnad från hos er. Vi är världens mest jämställda land, nämligen. Vi har världens mest rättvist behandlade och nöjda invandrare, nämligen. Vi har inga som helst problem alls, nämligen. Och så har vi förstås världens bästa "kulturproduktion". Jomän.

Himla synd att ingen annan på detta klot tycker så eller insett det lilla norröna landets storhet. För att inte säga gigantiska intellektuella kapital!

Nej, fram för fransk läroplan i svenska skolor, åtminstone vad gäller den litteratur som ska läsas. Gärna latinet också. Då skulle kommande generationer svenskar besitta en någorlunda kunskap om kulturarvet. För tråkigt nog existerar det, det är inte bortförhandlat av snåla kommunalpolitiker. Det finns kvar, vad man än gör, står där på hyllor och hänger där på museiväggarna. Överallt.

Nu ska jag gå och kolla Picasso.
Bara parentetiskt, det handlar alltså om konstverk av Picasso, men också om några av de historiska verk av Greco, Vélasquez, Goya, Zurbarán, Ribera, Melendez, Poussin, Le Nain, Dubois, Chardin, David, Ingres, Delacroix, Manet, Courbet, Lautrec, Degas, Puvis de Chavannes, Cézanne, Renoir, Gauguin, Douanier Rousseau, Titien, Cranach, Rembrandt, Van Gogh - som han förhöll sig till.
Allt finns till beskådan au Grand Palais till den 2 februari -09.

Uppdatering:
Här finns den artikel av Lundberg som får folk att förfasa sig eller visa att de minsann har viktigare saker för sig än att bemöta den, allmänt bara skälla eller vagt hålla med dem som skapar ordmoln. Eller för all del, säga att de är kulturkonservativa i sak men aldrig skulle påstå att de är kulturkonservativa.

Uppdatering 2:
Annina protesterar. Hon håller med Elise Karlsson med emfas.

fredag 7 november 2008

svensk romankonst då den är som bäst

Har läst en svensk roman nu, den här bredvid. Alltså, Den larmande hopens dal av Erik Andersson, utgiven på Bonniers. Orsaken till att jag gör mig omaket att sätta in bilden på boken är att jag tycker att det är ett helt missvisande omslag, och titel.
Vad ser det här ut som? Och tänk gärna nu modernt, genusgranskande om man så vill.
Det ser ut som en Jolo-grej, eller hur? Svensk medelålders man skriver något dystert om andra världskriget. Kan man förmoda.

Inget kunde vara mer fel. Boken är en sorts knock-out, menar jag. Den är askul och helt förbryllande. Så här presenteras den av nätbokhandeln. Det kommer lite närmre själva boken, men fortfarande står titel och omslag i vägen. Författaren kan väl i och för sig inte rå för att han heter Erik Andersson.

Nå. Man börjar läsa och fattar inte riktigt vad det är för sorts bok man läser. En ung kvinna vid namn Ina Ljung kommer som nyutexaminerad journalist till Varas Värn, en liten tidning i Västergötland. Hon kommer till redaktionen där doften av femtiotal är kompakt, folk envisas med att hänga upp sina ytterkläder på en "tamburmajor", en bär under sin röda kappa en "vattrad klänning i blått". Ett och annat mail dimper dock ned i laptoparna men mest snackar de om mossar och ortsnamn och man bara väntar på ett lik i en av de där mossarna, samt herrarna poliser Göran, Hägg och Syrén. Men av det blir det intet, istället får vi följa Ina genom landskapet i en sorts vansinnesrace. Hon plöjer ortsnamn, västgötar, potatisodling i kontrast till stockholmarnas matvanor av soltorkad tomat och basilika och hon kollar dösar och grifter och högar. Slätten håller på att regna bort och det där Bengt O. sa någon gång att någon sjö håller på att "tippa" är här bara förnamnet. Här är på sätt och vis undergången nära för bonden är olycklig liksom hans jordar. 
Fast allt är samtidigt jäkligt kul. Jag citerar en bit:

Ina och en äldre kollega ska ut och höra sig för om en "vattensjuk mjölbinge".

En kort satt karl kom på vägen. Vi klev ur. Han gick fram till Hilde, tog i hand och presenterade sig. 
Bokstavera, sade Hilde. Det måste bli rätt i tidningen.
C-Z-Y-P-T, sade Czypt.
Caesar, Zeke, Yngve, Pelle, Teodor, sade Hilde. Och här är Ina Ljung, volontär.
Ina, sade Czypt. Det var ett märkelit namn.
Jag log tappert.
Men välkommen till Äne, Ina. Kom med här, sade han och stövlade bort på vägen.
Är det första gången I är i Äne? fortsatte han över axeln. Synd att det är som det är nu. Det här förbannade regnandet. Har I ordentligt på er? En kan knappast gå och se te krittera utan att palta på sig som för en månpromenad. Vi har hatt hagel ock. Två gånger. Slår ner allt. Kommer I?
Faktum var att jag inte hade ordentligt på mig alls. En tunn sommarjacka och gympadojor förslog dåligt i det här vädret Hilde, som hade dröjt sig kvar en stund vid bagageluckan, kom nu fullt utrustad i regnkappa, sydväst och gummistövlar.
Det är ett katastrofområde, hojtade Czypt och öppnade en grind. Kommer I? All den goe kväven en slängde på i våras har sköljts ned i ån. Och nu kan en inte komma ut på gärdena alls. Se här!
Czypt tog några slurpande steg ut på åkern. Det är vansinne, skrek han. Vansinne!
Han hoppade upp och ner. Det skvätte långt ut på vägen. 
Jag tog några steg tillbaka.
Hilde gick ut till honom och pratade med lugn röst.
Ingen dränering i väla kan svälja så möcke regn!
Hilde sade ytterligare något.
Ris får en odla om det ska vara så här!
Hon tog honom i armen och styrde upp honom på vägen igen.
Jo, det är samma för de andra, sade Czypt som nu hade dämpat rösten något. Men de sitter bara där vid köksbordet och dricker kaffehalv. Sävliga svenskar, som far min sa.
Varifrån kommer ni? sade jag.
Han tittade oförstående på mig. Från Äne förstås, sade han.
Men er far...?
Jaha! Det stämmer, han kom från Polen femtisex, samma år som Ungernrevolten.
Jag trodde det var ett tjeckiskt namn, sade Hilde.
De hade också en revolt, men det var sextioåtta, sade Czypt hjälpsamt.
Vi får tacka så mycket att ni tog er tid med oss, sade Hilde och sträckte fram handen.
Det är jag som ska tacka.
Tack, sade jag.
Tack.

Så här låter det alltså. Det är kul, och det här var för övrigt bokens enda invandrare, annars heter folk bara Margareta, Algutson och Ingeborg. Variationerna på platsanknytna namn är enorm. Liksom teorierna om dikning, åar och gravskick. Västgötens temperament härleds ned till tidig stenålder.
Insprängt finns också några sagomotiv från typ Trägudarns land som har en helt annan ton och som kanske behövs för att bryta av mot en helhet som annars möjligen blir för crazy.
Jag vet inte.

Om man ska sammanfatta. Det är en bok om en bygd, en bok om klimat, om historia och om människor i bygden idag. Den är dessutom full med mer eller mindre dåliga vitsar. Det är inte en bok om de mediaanpassade ämnena. Huvudpersonen Ina är i och för sig helt trovärdig, en ung kvinna som gjort slut med en kille, som tycker att det är lite jobbigt att diskutera julen med sin mamma i juni, men det löser sig, och som brinner för dikning och gånggrifter, för att inte tala om gränser, bo, härad och allt vad det nu heter.
Man känner med henne. 
Själv får jag lust att göra en motsvarande inventering, projekt Tvättstuga. Den skulle gå ut på att man tog reda på hur det stod till med Folkhemmet genom en koll av tvättstugorna. Från Ystad till Haparanda i en sorts roadmovie.
Ja, man måste nog säga det, det här är en fantastiskt inspirerande bok! 
Big Love till Erik Andersson som tydligen befinner sig i Västra Bodarene utanför Alingsås.

PS. Här är kanske en bättre recension.

torsdag 6 november 2008

En dansk roman

som heter Föreställningen om ett okomplicerat liv med en man av Helle Helle, utgiven av Lindelöws bokförlag. Har jag just läst klart. Det gick fort och jag blir inte klok på om den var bra eller halvbra. Den var på intet vis märkvärdig, men samtidigt ville jag läsa klart, något som för mig är positivt. Den hade det där suget, man undrade hur det skulle gå. Historien helt trovärdig och realistisk, dansk vardag. En kvinna vid namn Susanne jobbar på sjukhus och är sambo med en karl som sitter hemma och ska skriva en roman. Hon säger upp sig och börjar istället städa hos privatpersoner. Inga komplikationer där. Hon springer på en f d arbetskamrat som höggravid flyttar in till henne och sambon. Livet på tre, men det går. 
Ja, allt är vardag men innehåller alltså en viss spänning. Språket är mycket lågmält men inte tråkigt, översättningen oklanderlig, det känns nästan som om vi vore i Sverige. Och ändå inte. Så vad saknas? Medelklassmarkörerna är bara en, en "arkitektlampa" - det kan man stå ut med. Kvinnan är i och för sig ängslig, men inte fullt så ängslig. 
Är det här typiskt danskt? Att man vågar sig på att låta själva storyn tala? Kanske det. Jag har läst liknande danska romaner.
Samtidigt, inget hisnande här heller. Det är inte som att läsa Lispector där en avgrund helt plötsligt kan öppna sig genom själva språket.
Här är språket nedtonat nästan till ett intet.
Dock finns en viss stil.
Om man nu ska tjata om sånt.

Nu ska jag läsa en svensk roman till. Att läsa den här var inte bortkastad tid i alla fall, om man nu ska ge ett kort omdöme.

roman kring Gibraltar

Jag har lät en bok i (dålig) svensk översättning från franska, och det verkar förmodligen rätt malplacerat, men strunt samma. Till andra sidan havet heter den och den är skriven av en man vid namn Tahar Ben Jelloun, marockan bosatt i Frankrike. Drygt tio titlar av honom finns redan översatta till svenska så kanske är han bekant?

Boken handlar om unga människor i ett hopplöst nutida Marocko, dessa unga människor som bara drömmer om en sak: att ta sig över havet till Spanien.
Vi får följa några av dem och deras väg dit eller deras misslyckande. I centrum står en ung man, Azel, som kommer över till Spanien som ung loverboy åt en tämligen dekadent äldre spanjor. Problemet är dock att han inte anser sig vara ett dugg homosexuell och relationen tär på honom, milt uttryckt. Men för att "behålla sin sexualitet" tycker han att han behöver träffa och ligga med även unga arabiska horor. Det är liksom viktigt.
Hans syster, Kenza, går det bättre för. Så småningom gifter sig Azels beskyddare med henne och hon får jobb i Spanien, hon är utbildad sjuksköternska, och hon klarar sig bra, men blir ändå blåst av en turk som hon vill gifta sig med för de har det så bra i sängen tillsammans, och det är tydligen det viktigaste för denna unga marockanska. Oberoende för henne är att kunna ligga med män. Inte att i första hand vara ekonomiskt oberoende.
Fan tro't säger jag.

För det här är helt klart det som gör en stor del av boken helt osannolik. Alla unga marockaner tänker bara på sex och sin sexualitet. Män som kvinnor, homos som heteros.
Ska man tro på det? Och på att det viktigaste i livet är "underbart sex"?

Lite synd, för här finns samtidigt trådar in i ett korrupt och hopplöst Marocko, trådar om förhållandet till Spanien och spaniorerna, här finns de flyende araberna och afrikanerna som dör i undermåliga småbåtar på flykt över Medelhavet. Här finns exilen och vad den gör med människor, pappren och de papperslösa, kifen och spriten och barerna.
Ibland finns här också rent poetiska drömmar som har klang av Tusen och en natt eller Chagall och som om de utvecklades skulle kunna ge en helt annan sorts bok. En riktigt bra bok.


söndag 2 november 2008

Är Lidl elitistiskt?

Jaha, här sitter man och kollar igenom favoritbloggarna och finner att man gissningsvis kommer att få käka upp att man gillar Göran Hägg. Hägg verkar göra(n) bort sig mer och mer, den där boken om 1001 böcker man "måste" läsa sågades idag av en herr Kastner i SvD, den ansågs på ett puckat sätt elitistisk. Eller snarare, Hägg ansågs elitistisk. Till stöd för sitt påstående använder sig Kastner av just-nu-mest-köpta-böcker-listor, som just nu, hör och häpna, har några lite tjockare skönlitterära böcker i täten. Och vips - den dumme läsaren finns inte!?
Jag vet inte, jag. Hur som helst så struntar jag i Hägg, det var inte honom jag tänkte skriva om idag, utan om Lidl.

Då vi är i Sverige handlar vi en del på Lidl. Detta sedan ett par tre år eller så. I början var vi mycket skeptiska. Konstiga korvar, okända kakor och kex, och så fick vi ju höra att de ville sälja tysk mjölk i Sverige och det vet ju alla att tyska kor är olyckliga och den tyska mjölken kan inte vara bra!
Så det fick de ju sluta med.
Nu ser mejerihyllan ut nästan som i vilken Konsumaffär som helst, men bara nästan. Jäst finns och är tysk, liksom gräddfil och crème fraiche. Säkert annat också.
Men framför allt finns en jädra massa nya sorters öl, fina och ganska billiga grönsaker och frukt, kul kex och kakor, och det bästa av allt - man lär sig tyska! Hassel nuss!
Jag tar med sonen och tvingar i honom en massa nya glosor. Det finns tofflor och brandfiltar och lakan och chips också. Allt på tyska!
Sonen måste uttala och begripa. Vi använder oss av de språk vi kan, ofta är ju svenskan eller engelskan bäst men ibland kommer franskan till pass. Ibland är bilderna bäst.
Sonen kroknar och får en kexchoklad. Vi köper dessutom två paket jäst och två jättestora purjolökar. Nitton spänn. Det hade vi fått pröjsa för hälften i Pärisch. (Jag testar tysk stavning där det faller sig naturligt.)

Jo, vad jag ville komma till: med Lidl kommer ett litet stycke av kontinenten hit. Badrockar och ölkorv, typ.
Jag menar så här: Här verkar folk inte leva på gröt och fil, vilket de ju förefaller göra i Schweden, om man ska räkna hyllmeter. 
Och det är det jag tycker är väldigt spännande.


fredag 31 oktober 2008

Lispector

Så har då turen kommit till Stjärnans ögonblick. Jag har ju klagat på svenska romaner här. Nu får jag onekligen något annat i händerna. 

Eftersom jag inte är klar än borde jag inte skriva det här men jag gör det i alla fall, för jag kommer bli klar. Även om det är en irriterande läsning. Det är ungefär som att stå bredvid en mästare i tuschteckning och höra honom prata med penseln i hand. Han pratar och pratar och man tänker jag orkar inte med det här, han säger ju ingenting och han gör ju ingenting! Och då, precis då, drar han en linje, en sån där underskön linje så man häpnar och undrar hur han bar sig åt. Och står kvar. Men då sätter naturligtvis karln igång igen och snackar...

Vidare anar jag att det är en bok för författare, för en författare eller en berättare eller en pratkvarn skrivs fram, en författare som har svårt att komma till skott med sin historia, den om maskinskrivningsflickan i Rio de Janeiro. Men det handlar om alla de där kringrörelserna, om språket och intellektet och allt det där som är obegripligt och som i och för sig kanske också måste behandlas. Det blir skikt i själva skrivandet, skikt i texten. Och bakom dessa skikt finns själva författaren, den riktiga...

onsdag 29 oktober 2008

Svensk höst

Höst och höst. Jo, höst. 
Om man säger så här: Hösten i Paris är torr och beige. Löven som faller från kastanjerna är bruna och prasslar. Sen försvinner de in i renhållningsverkets(?) dammsugare(?) för gatubruk. Och kvar står stan likadan men utan löv. Ibland blöt men oftare disig.

Här är det höst och barnen krälar i sand. Sonen frågade varför de måste ha flytvästar på sig. Neongröna skapelser inom dagisets tryckimpregnerade spjälor. Galon och plast och på andra sidan gröna gräsmattor. Men barnen i det här landet är dömda till blöt sand och lera och mer blöt sand.

Sonen ska läsa en (fransk) skolupplaga av Nils Holgerssons underbara resa. Det gör han, men inga svenska barn, särskilt inte under loven. Visste ni att förnamnet Nils fortfarande är populärt bland franska små pojkar? Så är det i alla fall.

Det ska bli snö, det ska det alltid, då blir det kaos, det blir det alltid.
Barnen driver runt på stan i mössor och täckvästar och allmänt underliga kläder. Varför har de mössa undrar mina barn.
Ja, säg det. 

Vi cyklar och hösten är blötare än en svart snigel, löven guldigare än slantarna i en sjörövarkista. Kläderna i butikerna vulgärare än i en fransk förort. Går vi i fel affärer? Antagligen.
Men de är överallt.

Jag har läst en svensk roman. Den handlade om en ängslig kvinna i övre medelåldern och behandlade hennes dilemman. Vuxna barn som hon inte vågade ha kontakt med, gammal lovestory som satte käppar i hjulet för henne, och som hon bestämde sig för att gå till botten med i samband med att föremålet för hennes förälskelse dog.
"Ronny", demonregissören, visade sig vara delvis uppvuxen på institution, sexuellt utnyttjad av föreståndaren och allmänt omöjlig. Det var därför han svek. Nämligen.
Det var så då, på sextiotalet. Sen var de unga på sjuttiotalet och hade "sommarkollektiv" i det före detta barnhemmet (dessa institutioner som Kerstin Vinterhed sedan stred mot på DN i tjugo år eller så), och allt gammalt förtryck var glömt.
Och allt var sig evigt likt, villorna och deras trädgårdar och porslinet och sjön och mönstren på kläderna och yrkena. Det är som om det finns ett krav på att redovisa detta. Det som författarna och dagens debattörer kallar medelklasstillhörigheten. Tror jag.
Så man vet att man håller sig inom nationens gränser? Möjligen ett inköp från Grekland, men inte mer.
I övrigt aaltovaser och drejade krukor. Får från Gotland, nej, päls och matvanor.
Jag tycker att det är så konstigt, men det är väl det där att människor måste känna igen sig. Droppande näsor och ingen religiös extas, ingen annan heller för den delen. Inget guld, ingen rökelse, inget prål, inget, nej, inget förvånande. 
Det som stör mig nästan allra mest är denna förbannade jävla ängslighet.

Det var förmodligen ingen dålig roman. 

måndag 27 oktober 2008

Bra bibliotek

Inspirerad av Bodil fick jag för mig att jag skulle läsa Stig Dagermans Tysk höst. Mamma hade den inte, fast hon hade en biografi om Dagerman av Olof Lagercrantz som kom ut 1959. Jag har börjat med den.
Men för att läsa själva hösten måste jag alltså gå till biblioteket, vilket jag gjort.
Och, det är lite det jag ville komma till. Det finns bra bibliotek fortfarande. Jag tycker att det är helt okej med ett bibliotek som har Tysk höst uppe på hyllorna, den kom senast ut 1981 och står för den som vill veta det under "tysk historia".
Sen frågade jag efter Horace Engdahls Stilen och lyckan som kom ut 1992 och som jag fick tips om i samband med mina reflektioner om språk och stil. Där tänkte jag att här går de antagligen bet men nejdå, den fanns i bibliotekets magasin och hämtades omedelbart upp åt mig.
Så bra, sa jag till biblotekarien, antagligen med förvåning i rösten. Jo, sa han, jag brukar försöka göra det. Spara riktiga böcker.
Sen lånade jag även två nyutkomna böcker som stod på hyllan för nyinkommet. Först Österrike berättar: Varma och kalla bad, som jag tror att Bodil har skrivit om, en samling noveller och essäer från Österrike utgivna på Tranan.
Och sist Annika Thors Motljus (W&W), en svensk roman som jag tror kan vara bra.

Men är inte det här ett ganska bra resultat? Heder åt Tyresö kommunbibliotek!
Lispector tänkte jag försöka köpa. Får vi se hur det går.
Så småningom ska jag lägga in länkar, när jag slipper sitta vid en pc. Jag vet inte hur de fungerar, får trycka nittio gånger för att få till snabela.

Hej.

fredag 24 oktober 2008

Hem


Idag packar jag, jag ska åka hem. Hemma tänkte jag dels gå på Thielska Galleriet insåg jag då jag läste Eva Ströms lilla text. Jag tyckte att den var så fin, för precis så är det där, som jag minns det. Höga vita rum med bländande vackra tavlor, tjocka mattor på knakande parketter och underliga rakryggade möbler. Och man är alltid helt ensam i det här huset som är en sorts labyrint med, om jag minns rätt, högst upp ett litet andaktsrum med Nietzsches dödsmask i vit gips på röd sammet...
Kanske är det ett hus för mycket unga människor, jag tror det. Själv gick jag dit ofta under en period i livet som jag nästan glömt. Ung vilsen och sökande skulle jag kalla det nu. Och nånting fann jag där i Munchs flickvampyrer och Strindbergs vissna höstallé.
Av någon anledning ligger också huset inbäddat i minnets vita snö, i mjuka tysta drivor, vattnet är fruset och spårigt, isrännan ligger mörk och trasig...

Hur som helst, jag tänkte läsa också. Både Thomas och Bernur skriver då och då lyriskt, skulle jag säga, fast när jag själv skrev det så ändrades det i ett sammanhang till panegyriskt, så jag testar med det: Thomas och Bernur skriver då och då panegyriskt om Clarice Lispector. Jag har inte läst något av henne och tror att om jag ska läsa henne i översättning så är det bättre att börja med svenska. Det är alltså ett projekt. En annan orsak låter så här:

Exempelvis finns boken igenom en intrikat besatthet inför rumslighet och inneslutenhet. Men var bor den? Knappast i Hannele. Snarare i det subjekt som funnit det nödvändigt att hallucinera (fantisera är ett för svagt ord) fram denna solkiga 1980-talshistoria om otrohet och kroppslighet, nederlag och livsrum.
Denna den verkliga berättaren, oj vad jag tror på henne. Hon har potentialen att likt en Lispector kunna upphäva berättandets naturlagar och ge oss läsare inte bara nya sinnesintryck utan även nya sinnen.

Jaha, detta skrevs alltså inte om Lispector hösten -06, utan om mig, får man väl anta. (Hela recensionen här, trots hård kritik en av mina favoritrecensioner.) Det hallucinerande subjektet (yours truly, alltså) ska göra en kraftansträngning och finna en annan hallucinand? kan det väl inte heta. En hallucinerande medsyster?!
Tant pis. Jag ska gå på Hedengrens och biblioteket. Återkommer förhoppningsvis med rapport.
Och så tänkte jag försöka läsa en grej av Horace om stil som jag fick tips om.
Och så väntar den här boken på mig hos mamma. Den ser jag också fram emot att läsa.

Det ska bli kul!

PS. Uppdatering, på min andra blogg, FRANSKA ROMANER , håller jag på och läser och undersöker ytterligare en författare som definitivt får räknas till de hallucinerandes skara, men hon är klar och nyter också, ironsik och bitsk. Colette. Jag har dels grovt översatt en text och dels håller jag liksom på med henne.

onsdag 22 oktober 2008

QUE?

Eftersom jag nu ändå håller på. Vad menar hon? "Ett av västvärldens mest misogyna länder"?
Och i såna fall, varför bor hon kvar?

Svenskt kulturklimat

Nu har jag läst Scrutons text ur senaste numret av Axess magasin, ett nummer om "Skönhetens återkomst" som det har blivit ett litet, men dock rabalder om.
Scrutons text tar upp flera saker, det jag dock fäste mig vid är hur han ser uppbrottet, Manets målningar både som nödvändiga och som fast förankrade i traditionen. Manet och för den delen den första generationen modernister hade ju hela sin skolning i traditionen, det gällde även Le Corbusier och Braque och Schönberg, inom alla de sköna konsterna alltså.
Modernisterna ville, enligt Scruton, omtolka och återigen göra traditionen relevant.

Tydligen har ett par konstkritiker reagerat på numret, artiklarna finns inte på nätet, men Axess chefredaktör, Johan Lundberg, refererar dem här, samt publicerar sina repliker på mao-bloggen - här.

Själv finner jag inte Scrutons artikel särskilt provocerande, snarare tvärtom. Den sätter ord på saker som sällan diskuteras i svenska media. För detta är ju det som skiljer Frankrike från Sverige - modernismens och sedermera postmodernismens genomslag har varit så gott som totalt. Här, där jag bor, har det alltid funnits ett kompakt och segt motstånd, en ständig dragkamp, alltsedan Revolutionen. Åsikter har sällan mötts men dock stått talande, på varsin sida om en avgrund måhända, men det har aldrig varit så ensidigt som jag uppfattar det svenska kulturklimatet som.

Här finns, parallellt med hela den (post)moderna diskursen, traditioner och människor som vårdar dem. Det tar sig uttryck överallt, t ex har den franska televisionen ett program som Des racines et des ailes, ett program om historiska miljöer där konservatorer och klassiskt skolade konsthistoriker medverkar. Man har ett levande förhållande till sin historia. Det intresserar kanske inte alla, men tillräckligt många för att det inte ska ifrågasättas.
Vad jag vill komma till är att detta är lika närvarande i media som ifrågasättandet.

Och detta kan jag verkligen sakna i det svenska kulturklimatet. Jag vill alls inte sätta munkavle på den rådande ideologins förespråkare, men jag skulle önska dem större motstånd. Diskussion, ifrågasättande.
Och det menar jag att det senaste numret av Axess ger.
Och jag tycker även att det är något positivt med att diskussionen får ett visst genomslag i andra och möjligen större medium. Naturligtvis är det helt hialöst att dra paralleller med sverigedemokrater och kreationister. Vad har de med saken att göra?

När jag samtidigt läser det här inlägget hos Den blinde Argus blir jag nästan ledsen.
Här gör, tydligen, Historiska muséet en utställning om Maria-gestalten. (Jag har inte sett den men tänker (kanske) göra det eftersom jag snart har tillfälle.) En tämligen förvirrad recension i DN gör inte saken klarare, men vad jag får intryck av är att den här utställningen gör sig skyldig till samma övergrepp på historien som man beskyller kolonisatörerna för i de kolonialiserade länderna.
Vart jag vill komma?
Jo, Sverige var, en gång för inte så länge sen ett katolskt land. Mängder av små stenkyrkor uppfördes, mängder av Mariaskulpturer i trä utfördes, ofta och bland de finare i Tyskland, men även inhemska varianter finns. Detta är alltså en del av vår egna historia. Det handlar inte om "Drömmen om kvinnan" - det handlar om skulpturer skapade i ett sammanhang. Vad ett historiskt museum bör göra är förstås att försöka få oss att förstå eller åtminstone få en glimt av detta sammanhang. Det är den grundläggande uppgiften. Sen kan man eventuellt tillåta sig utsvävningar och "tolkningar".
Om man inte gör det, om man, som museum, inte lyckas förmedla den kunskap man har om de här föremålen, ja, då har man rätt snart satt sin sista potatis.

Vidare skulle man kunna önska sig en liten utblick mot de delar av världen - Latinamerika och Sydeuropa - där Maria-gestalten inte är en trästod från medeltiden, utan en levande del av en religion. Det är väldigt många fler som tycker att Maria är viktig - på olika sätt - än som inte tycker det. Benediktus XVI till exempel säger att Maria-gestalten är ett föredöme för alla kristna. Maria är alltså någon som inte enbart angår kvinnor, särskilt angår hon påvar i modern tid. Jo, faktiskt. Som förebild.
Jag vet, det där är överkurs i Sverige, men för dem som klarar den kan det vara av intresse.

tisdag 21 oktober 2008

Anonymitetens fördelar

Nu ska jag erkänna en grej, ibland skriver jag anonyma kommentarer. Men jag hatar inte, jag kör en lite döv och kalkad stil, särskilt på såna härna, ja, vad heter de nu igen? lite pretentiösa och mycket unga bloggar. Var la jag nu min hörapparat.
Kokoooo! här har ni mig igen, nu hör jag ordentligt (och här skriver jag inte att jag ska äta upp dem i slutet, nejdå), jodå, och så berättar jag om mina krämpor och om hur Strumpan mår (det är min tax), hon mår förträffligt just nu, har just ätit upp grannens pelargoner. Är de giftiga?
Jag hade en kollega på centralen som påstod att småbarn klarar att äta en fimp, äter de fler måste man magpumpa. Jodå. Som sagt var. Min man har just tagit fram tevetäcket, har ni kvar era tevetäcken? Det är lite som en tehuva, men för teven. Vi brukar ha den på under vinterhalvåret för annars kan teven få frostskador. Teveapparater är mycket känsligare än vi tror. Nuförtiden.

Jaja, nu har jag inte mer på hjärtat för tillfället. Önskar er alla en riktigt fin kväll!

Korstågspuckot

till BodilSnodil

är naturligtvis, i dagens läge, en helt sekulariserad varelse, det kommer man inte ifrån. Hon är en produkt av Välfärdssverige, släkt med vinalkoholisten, möjligen tillhör hon denna skara, men än så länge lyckas hon dölja det. Hon har förstås även beröringspunkter med postkolonialisten, men hon är mer fanatisk. Mycket mer fanatisk.
Det är lätt att hamna i ett religiöst språk när man vill tala om Korstågspuckot. Säg så här: OM Korstågspuckot hade levat på trehundratalet så kan man ge sig fan på att hon hade dunsat in på Kyrkomötet i Nicea, gärna med en liten bag full av böcker. Hon hade presenterat sig (det gör hon alltid, med alla för- och efternamn, hon har väl en uppfostran för Guds skull!?) och sagt Hej killar, jag har en liten grej jag tycker ni ska få med här. Jag har gjort den själv och den heter Bibeln- för- dig- som- tycker- att- läsa- är- svårt. (Hon skriver gärna den sortens svenska, med lite diffusa fel inbyggda.)
Eftersom Korstågspuckot är mycket energiskt och gör halsbrytande saker så hade det antagligen dröjt en stund innan kyrkomötet hade fått ut henne. Under den tiden hade de fått höra mycket: Jaja, jag vet, ni killar håller er på en nivå som de flesta inte fattar, men jag gör det och jag har översatt den här grejen för att vanliga människor ska begripa!
Till slut hade kanske en av "killarna" tittat på boken (jag vet, boktryckarkonsten kom tusen år senare, men gör en ansträngning, kära läsare!), bläddrat och sagt: Jaha, men vad har hänt med den obefläckade avelsen? Bara som exempel, alltså.
Jaaa, den obefläckade avelsen, säger Korstågspuckot något brydd. Jamen, den fattar du väl att den kan man inte ta med!
Vadå, inte ta med. Den är helt central för den här religionen.
Den är för svår.
För svår?! Driver du med mig, och Helig Ande då? Är den också för svår? säger "killen" och ler vid det här laget spydigt.
Jaa, säger Korstågspuckot allvarligt, den klarar folk inte riktigt av.
Jösses, stönar prelaten. Ta ut henne! Hon far med irrläror!
Och så blir Korstågspuckot utkastad, under ljudliga protester förstås.
Ni kommer få se, ropar hon. Jag kommer få rätt, Den obefläckade avelsen kommer att försvinna, liksom Helig Ande och alla jävla skäggiga patriarker också!
Jag kommer vinna!

Och det kan man ju på sätt och vis säga att hon gjorde också. Idag orkar vi inte kasta ut Korstågspuckot. Hon får hållas med sina litanior. Vi låter henne tala till punkt, svarar Yxskaft och pratar med grannen på andra sidan. Vi ids inte säga emot.

Men, betänk, att det är på detta vis vi hamnat i den situation vi nu befinner oss i.

söndag 19 oktober 2008

Litteraturbranschen

Intressant recension av en bok som verkar gå på tvärs. Recensenten tar både upp boken på ett fint sätt och det sammanhang dagens forskare förefaller verka i.

tisdag 14 oktober 2008

Tidningarna

Det här var det bästa jag läst på länge om tidningarnas framtid.
Gissar att det blir så. Dagstidningarna blir veckotidningar - här finns ju många såna, kändast är väl Nouvel Obs och Express - och har nätet till rena nyheter, pappret till fördjupningar och analyser.
Finns det folk som fortfarande vill betala? Ja, men som Jönsson är inne på, det är väl en "elit".
Är det hela världen? Ja och nej, men förmodligen är det redan på det här sättet, folk som vill ha kvalitet är urförbannade på de tunnare och tunnare tidningarna, folk som inte vill ha det påpekar att de inte är intresserade av nobelpristagare i litteratur. Till exempel.

Så bra. Då vet vi det.

söndag 12 oktober 2008

Moralpredikan

Har de senaste dagarna kommit i kontakt med, eller snarare läst några av "boksajterna" lite mer. Jag brukar inte läsa dem, om jag gör det så blir jag mest irriterad på den ofta en aning självgoda tonen och innehållet - som i regel är noll.
En gång för länge sen inbjöds jag att blogga på en av dessa sajter, bokcirklar hette och heter den. Jag hamnade efter bara ett par dagar i ett praktfullt gräl med grundaren till sajten som var bibliotekarie och som helst troskyldigt skrev på sin blogg hur hon rensade ut gamla diktsamlingar för att hon hade fått direktiv att göra så. Är inte det här ett typiskt läge för civil olydnad, skrev jag som kommentar på hennes drapa. Eller en aktion?
Inget svar.
Jag blev sur och skrev något småsurt och sen var grälet igång.
De tyckte att jag skulle hålla på och kläcka ur mig trevligheter om böcker och Paris i en månads tid.
Jag skriver inte om böcker. Jag skriver inte om något trevligt heller. Jag skriver inte om badskum och shopping och nya inredningsaffärer.
Jag skriver, möjligen, om jag skriver, om döda författares böcker. Och det gör jag sällan.
Jag läser otroligt lite levande författare, det är naturligtvis en brist, men man kan inte vara bra på allt.
Och jag har något emot den störning själva författaren kan ge en läsning. Naturligtvis beror det hela på, man kan inte säga som jag gör nu. Men i princip är det så. Jag söker då jag läser något som inte finns längre och det ska uttryckas utsökt.
Jag läser endast i syfte att lära mig själv att skriva bättre.
Någon som skriver lika bra eller sämre är fullkomligt värdelös för mig. Jag läser litteratur som kursböcker och blir bara glad när jag hittar sånt som jag aldrig hade kunnat göra själv.

Litteratur är sällan något trevligt. Att skriva och läsa är ett sätt att vara, och det är extremt privat. ALDRIG att jag skulle klämma in mitt eget bibliotek på en sajt!? En gång när jag skulle intervjuas ville journalist och fotograf ta kort på mig framför en av mina bokhyllor. Njet.
Mina bokhyllor är min ensak. Kanske har jag bara foton på barnen och döda författare i dem. Kanske en samling byster av Dante.
Kanske har jag små mystiska och lite äckliga grejer i bokhyllorna. Vem vet.

För att återgå till de här bokkonsumentbloggarna och sajterna. Länge tänkte jag att de är ganska harmlösa, men numera tänker jag att de är en sorts gift. En förlängning av den delen av den svenska gymnasieskolan där lärarna inte orkar argumentera mot Marklunds Gömda. Bernur och antagligen andra undantagna.
Men allt detta tomma pladder som brer ut sig kanske inte är så harmlöst när allt kommer omkring. Inte om de som framställer det tror att de gör något viktigt. För det gör de inte. Okej, de fördriver tiden, det måste man kanske också ibland, tömma huvudet, läsa en dålig deckare om nu det är en metod. Men man får aldrig tro att det är något väsentligt. Man bör snarare göra det i skymundan, och ja, skämmas lite.
Det gör vi ju allihop. För något. Men att kasta bort sin tid på olika sorters underhållningslitteratur - det är verkligen att kasta bort sin tid. Och det är moraliskt förkastligt.

Bara så att ni vet.

Uppdatering: Exempel på den här vidriga sortens "bokprat" där fördomarna och flosklerna står som spön i backen.

Fäktning

Jag funderade på om jag sett något fint på sista tiden. Kom fram till att det finaste var sonen i full fäktningsutrustning. Han ville att jag skulle ta ett kort hemma men jag sa att jag vill göra det i fäktningssalen för den är också ganska stilig, enorm och med fint ljus.
Jag vill att han ställer upp där med masken under armen och värjan med spetsen mot golvet, sista fasen i hälsningen.
Han sa att jag inte var klok, då skulle de andra tycka att han var ridicule.

Annars... en park med massor av folk, brittsommarvärme under eftermiddagen och doften av crêpes och sockervadd.
Kastanjerna är slut, och de är som bekant bara fina precis då de kommit ur skalet. Sen torkar de.

Jag borde nog bli tillverkare av sockersöta vykort, leende barn i fina klänningar i alléer med kastanjer, typ. Gammaldags karuseller och marionetteater, mer eller mindre försiktigt hånglande par på parkbänkar i skymningen.
Eller mat. Några skivor rosa lammstek och fint brynt potatis på en snygg tallrik. Husmanskost.

Men tillbaka till fäktningen, det är faktiskt en rätt flott sport. Men den skramlar.

fredag 10 oktober 2008

Branschen

Svensk Bokhandel har en intressant artikel om Le Clézios svenska "förlagsbyte". De skriver att Le Clézio gavs ut av ett förlag som så småningom köptes upp av Norstedts. Men när Le Clézios förläggare slutade gav de ut en bok till och sen la de av.
Vidare tror de att det här är något vi kommer få se mer av, de små förlagen är de som har nobelprisen på sin utgivning, de små förlagen är de som ger ut litteratur, helt enkelt.

Intressanta är också kommentarerna, någon skriver först Skäms Norstedts! som bara släpper ett författarskap sådär. Och bravo Grate som tagit upp det på nytt!
Varpå någon från Norstedts svarar (som om de hade gjort något lysande?) jamen, vi gav ju faktiskt ut honom i trettio år! Ära den som äras bör!
Men hallå, som man säger idag.
Är det att satsa på ett författarskap?
Jag tycker att det är precis motsatsen, jag.
Visserligen är det inte så konstigt att Norstedts har kvar rättigheterna till de böcker de gett ut, för såna rättigheter är assvåra att lösa, det krävs i regel att någon köper dem, och det hade väl inte lilla Grate förlag möjligheter att göra, kanske inte lust heller.
Men att förlag ligger på rättigheter utan att göra mycket av dem är ingen nyhet direkt. Samtidigt som det är på gott och ont, antar jag.

Själv tror jag som Svensk Bokhandel, de små kvalitetsförlagen kommer vara kulturbärande och ansvarstagande i än större utsträckning i framtiden. Just därför är jag positiv till att produktionsstödet ska bli enklare att få för små och medelstora förlag, något kulturutredningen var inne på, om jag fattade det hela rätt.
De stora förlagen behöver väl knappast statligt stöd för att ge ut svenska mainstreamböcker.

torsdag 9 oktober 2008

Le Clézio

Så har man fått ett nytt läsprojekt inom ramen för franska romaner. Kul!
Att det blev en fransk pristagare gläder mig förstås, likaså att han kommer ut på ett litet fint förlag i Sverige. Här antar jag att han finns på ett stort.
Thomas, "en läsare av Artur Lundqvistska mått" enligt en recension i Horisont om jag minns rätt, har en fin text om en av Le Clézios böcker.

onsdag 8 oktober 2008

Laxask

Bara ett tips, ASK har börjat blogga igen.

Europeiska företag

Såg igår ett program på fransk-tyska tevekanalen arte. Det handlade om en amerikan vid namn Guy Wyser-Pratte som spekulerade i europeiska företag. Eller vad det nu kan kallas. Hans företag letade upp "undervärderade" företag i främst Tyskland och Frankrike, sen köpte han lite aktier och började snoka, letade efter missnöje och satte fart på spekultationer, i slutändan ville han tjäna pengar.
Rätt läskig typ. Han beskrev tyska och franska företag som rent kommunistiska, de drevs inte av vinstintressen utan av annat, menade han.
En tysk företagare (Kuka) var inte imponerad, enligt honom skulle ett företag skötas på lång sikt, ekonomiska investeringar i maskiner och idéer ger inte alltid vinst på en gång, men en riktig entreprenör kan vänta ut det hela, förklarade han. Vinst är på lång sikt och inget som har med aktiekursen för dagen att göra.
Och en fransman, delägare i familjeföretaget Taittinger /champagne var rent ut sagt asförbannad på amerikanen som hade försökt skjuta familjeföretaget i sank och bara ville att det skulle bli sålt, något han och hans familj inte var ett dugg intresserade av.
Samma resonemang där. Han hade rötter, förklarade han, rötter i en familj, en tradition, en bit mark. Han brydde sig inte om kortsiktigt högre vinster.
Man ville omfamna karln när man hörde honom.

Och nu tänker jag att litteratur är som champagne, det går inte att göra kortsiktiga vinster. Den har rötter, rötter i en tradition, ett språk, ett landskap.
Vidare att just därför Horace har rätt (nu tar jag i igen, men ändå), det är en europeisk mentalitet, detta. Ett motstånd, trots allt, som finns.

Ja, jag kom bara att tänka på det.

tisdag 7 oktober 2008

Kanin

Det finns få saker som jag blir så imponerad av som riktiga yrkeskunskaper. I morse på marknaden, Port Royal, fick jag se Madame Fågel stycka en kanin samtidigt som hon redogjorde för sin mans samtliga hjärtattacker. Kunden före mig fick bara berätta om en hjärtattack. Och styckade ingen kanin under tiden. Det är där skillnaden ligger menar jag.

Annars är jag äntligen förkyld. Det har varit på väg i flera dagar, jag har haft ont i tandköttet och blåsor i munnen och små otäcka sår i näsan. Och då vet man ju att man kommer att bli förkyld, det är liksom bara att vänta.
Nu flödar jag som en fontän.

Men jag fick tag i en liten fläskstek och mangold och avokados och medicin.
Sen tänker jag läsa franska romaner.

lördag 4 oktober 2008

Såpa

Om jag någonsin skrivit att Frankrike skulle vara mer förfinat än Sverige, så tar jag tillbaka det nu. Kollade på teve häromkvällen och programmet hette Min otroliga talang eller något i den stilen. Ni vet den där sortens program där en jury sitter och säger en massa saker i ansiktet på folk som kommer och sjunger, eller så brukar det vara.
Men den här gången kom de och gjorde allt möjligt. En nioåring framträdde med SLAM, en man vajade från en stång som en flagga, men rakt ut i ultrarapid liksom, helt osannolikt. En sentimental skelande kanadensare spelade på skedar. Ett par unga akrobater med helt förskräckliga dräkter skällde ut juryn efter halva numret och en hemgjord transvestit som ansåg sig vara mycket lik småflicksidolen Lorrie playbackade till en av hennes låtar och var sen oförskämd mot juryn som inte var imponerad för han hade ju så snygga ben!
En enbent kille dansade hiphop med kryckor och den pensionerade balettdansören med blåklintsblå ögon och litet pipskägg i juryn ställde sig upp klappade i händerna.

Det är som en svag efterklang av Colettes böcker om varitéerna, eller den där epoken i både Berlin och Paris, den dekadenta, då man bristfälligt kunde tjäna sitt levebröd på att vara dvärg. Eller harmynt eller ha något annat lyte. Folkligt, kallas det väl, men det är något mer än folkligt, det är nästan mer mänskligt, om man tänker efter. För alla de här något "defekta" människorna är i vanliga fall osynliga. Nu stod de på scenen.
Kanske var det bra när allt kommer omkring, jag kollade i alla fall hela tiden ut och höll på och håller fortfarande på, killen som var en flagga. Han finns inte på Youtube.

torsdag 2 oktober 2008

svenska vigslar har

Det här verkar ju inte klokt!? Man kallar det "ingå giftermål" istället för ingå äktenskap så är saken biff.
Jag tycker nog att frågan bör ställas annorlunda: Vem får viga? Ska religiösa samfund (som inte vill viga samkönade par som det heter) och en massa annat löst folk för den delen även fortsättningsvis få viga par så hamnar man i det här svenska luddet: ingå giftermål...

Här är ju saken sedan länge utredd, det borgerliga äktenskapet (på rådhuset och ingen annanstans) har civilrättsliga följder - skydd arv och allt det där, det kyrkliga är endast en trosfråga. Men eftersom äktenskapet för katoliker är ett sakrament så är det fortfarande viktigt med en kyrklig ceremoni där nattvard ingår=mässa.
"Kyrkliga välsignelser" (utan nattvard) som används även här då människor av olika religion vigs har en annan och i mina ögon mindre betydelse.
Sakramenten är ju de handlingar som kan ge oss nåd. Protestanterna har två, dop och konfirmation, katolikerna sju.

Men för att återgå till den civilrättsliga biten här så kan även samkönade par ingå... ja, ett civilrättsligt avtal av äktenskapsliknande typ? liksom andra parbildningar som t ex två äldre syskon som sitter tillsammans på en gammal gård eller så. Det heter pacs, och verbet är sedan dess att man pacsar sig, inte särskilt konstigt.
I övrigt gör man vad gäller språkbruket skillnad på borgerligt äktenskap och religiöst.
Det är inget konstigt med det alls.