torsdag 31 december 2009

2010

Ser att alla bloggande vänner önskar Gott Nytt År, så jag passar på att göra samma sak! Hade gärna hattat omkring och skrivit på varje blogg, men jag hinner inte.

Ser även att några gör bokslut (och vissa avger djärva nyårslöften), båda delarna känns lite för ambitiösa för mig. I såna fall måste jag väl läsa igenom den här bloggen, för att komma ihåg vad jag sysslat med egentligen. Och jag misstänker att det blir deprimerande läsning, så jag ger sjutton i det.
Två riktigt bra saker har jag i alla fall fått i julklapp. Nej tre. Två böcker först. Fredric Bedoires Ett judiskt Europa som jag börjat titta i och jag inser att jag fortfarande älskar Beddan. Så fin, så fint språk, så fina avvägningar så intressanta frågeställningar.
Andra boken en tjock rackare av en amerikansk konsthistoriker om 1800-talets danska måleri, något jag kom att tänka på då jag såg utställningen i Götet för en tid sen.

Och så slutligen har jag fått en ny telefon. Fast den är ärligt talat mer en leksak än en telefon. Vet inte hur jag ska förhålla mig till den. Den är liksom för fin.

Slutligen får man väl vara tacksam ändå för att tiden fortfarande går.
Gott Nytt!

tisdag 22 december 2009

DN är en konstig kropp

höll jag på att skriva. Och nu gjorde jag det. Tydligen har en ung journalist skrivit ned nobelklänningarna. Well, de klänningar kungligheter och pristagare hade på sig på nobelfesten. Recensionen verkar inte vara glänsande, av den här sammanfattningen att döma. Så visst, okej, journalisten får inga jobb för DN.
Men att det är här man lägger ned krut på tidningen förvånar mig lite. Jag trodde inte att DN var en damtidning - än. Men nu börjar jag inse att det nog är det den är?
Jag har länge irriterats på usla kulturartiklar och recensioner, men de skribenterna får hållas.
Dock inte den tjej som skrev om prinsessklänningar som om de vore vore en utställning av föreställande (traditionell) konst.

Nej nej, jag begär inte (längre) nyanser och analys. Jag begär konsekvens.

torsdag 17 december 2009

Snön

Rätt tomt i Luxembourgträdgården, som konstigt nog var öppen.

Och mig veterligt får man inte gå med hund där heller?

Snygg dörr jag skulle vilja ha.

Samt ett fint hus med fint staket till.

Vädrets makter

Här blir visst ingenting gjort. Jag löper runt i cirklar och försöker snappa åt mig lämpliga julklappar i farten. Det går dåligt.
Dessutom snöar det just nu. Det kan vara positivt. Folk kanske håller sig hemma? De kanske inte vill halka och bryta lårbenshalsen?
Har jag tur fortsätter det ett tag, och märk väl - här finns inga sand- och salttruckar som åker ut och börjar skrapa på alltsammans. Här halkar människor och bilar runt i full frihet. Det gäller att ha bra skor.

Jag ska köpa nån sorts små gubbar som man målar på (ungefär som tennsoldater, tror jag men antagligen i plast) som jag fattat heter Warmers. Jag googlade på det och fick bara upp en massa benvärmare. Då ringde jag Solange som förklarade vart jag skulle bege mig. Dit är det 20-25 minuters promenad ungefär. Men gissa om jag inte tar bussen!

Sen tänker jag nog ta en paus, kanske gå förbi Port Royal och skaffa lite lunchmat. Snacka älg och vildsvin och pumpor en stund.

Nu hör jag ambulansen.

Hej, hörs,

onsdag 16 december 2009

Länktips

Rävjägarn har också skrivit ett inlägg efter att ha kollat lite på seminarielänken (som kanske funkar nu efter uppdatering). Om moderniteten och allt det som försvann i städer och på landet, om den konflikt som uppstått - på något vis - kring hela det moderna projektet. Och som faktiskt skär genom familjer. Nu är inte det här någon konflikt som inte går att leva med, jag menar den har inte skördat några liv. Men det är intressant att höra att två olika synsätt finns även på andra håll än i min egen familj.
Och återigen, hittills har det moderna projektet gått som segrare ur den striden. Just IKEAs prylar vad gäller estetiskt uttryck menar jag är mycket talande. Det finns knappt några alternativ i Sverige. Inrednings- och designaffärer innehåller så gott som alla prylar i samma andas barn. Ibland mer välgjorda, men så gott som aldrig med en annan estetik.

Där är Sverige inte som Frankrike, där för det första väldigt mycket gamla prylar blivit kvar och för det andra samma gamla bordssilver i klassiska modeller produceras av samma tillverkare sen 1700-talet eller så.
Samma sak gäller glas, bordslinne och även möbler. Egentligen allt, faktiskt, alla bruksföremål.
Här kan man parallellt med det moderna leva i en obruten tradition många gånger. Och det utan att ränna benen av sig på loppis och auktioner.

Fast förmodligen finns det ett segt motstånd, också i Sverige, och det som vore bra vore om även det kom till uttryck - också i offentligheten.

Det här var någon sorts utsvävning, men jag återkommer mer specifikt till det figurativa måleriet.

tisdag 15 december 2009

Figurativt måleri

Den här bilden är inte en figurativ målning, utan ett foto som låg på baksidan av Figaro et vous idag. De kallar bilden för Sömmerskan och förklarar sen hon som syr med vaxad linnetråd. Det handlar om reklam för Louis Vuittons väskor - nu i julklappstider.

Och trots att bildkvaliteten är usel ser väl alla vad jag ser? En klassisk bild på en tidlös skönhet, bakgrunden försvinner i bruna toner - vi står alltså inför en bild inspirerad av t ex Leonardo och in i en akademitradition. Men också eviga kvinnoporträtt av sömmerskor, stickerskor och läserskor.

Om inte det figurativa måleriet ligger rätt i tiden så gör inte Louis Vuittons väskor heller det. Blir slutsatsen.


Och utan alla jämförelser i övrigt, här är ett självporträtt (tror jag) av Jan Ove Tuv, en av de norska konstnärer vars verk just nu hänger på Vasa Konsthall i Göteborg.

Det jag tycker allra bäst om, tror jag, i båda bilderna är de osminkade ansiktena, kläderna utan uppenbar tidskoppling och håren, som ju också de förefaller helt naturliga.

Jag har stor förståelse för Andreas Biraths (lätta) irritation över att det inte skrivs om det här måleriet som just måleri. Just därför tänker jag göra det, och för att jag gillar en hel del av det. Vet inte om någon minns ett gammalt projekt som jag kallade Chardin-projeketet?
Well, det här är tänkt att bli något i samma anda.

Hörs,

söndag 13 december 2009

En skön själs bekännelse

Andreas Birath bloggar. Här gör han en sammanfattning som snarare blir ett antal frågor, efter dels den utställning av föreställande måleri (som för övrigt fortfarande håller på till slutet av januari) på Vasa Konsthall i Göteborg och dels sommarens utställning av föreställande måleri i somras på Edsvikens konsthall som resulterade i den s k "Figurationsdebatten".

Svaret på de frågor Andreas ställer är säkert komplext. Jag kan se flera och det finns säkert ännu fler. Det första är att den här sortens måleri är nytt (nytt efter modernismens och postmodernismens avbrott) i Sverige. Skolan däremot är helt ny och fortfarande okänd, Odd Nerdrum är förmodligen mer känd i ett svenskt sammanhang, men han är ju norsk. Det figurativa traditionsbundna måleriet, har för de flesta utomstående inget självklart fäste än i Sverige.
Man vet helt enkelt inte att det existerar.

Och så har vi då, förstås, det motstånd mot saken som vi sett exempel på i pressen. Hur utbrett det här motståndet är vet jag inte riktigt. Att några få skribenter med tillgång till stora tidningar är väldigt emot betyder ju inte självklart att folk i gemen är det. Samtidigt misstänker jag att många känner ungefär som jag själv gör:
Det är svårt att förhålla sig till detta. Svårt därför att åtminstone jag själv i hela mitt liv som arkitekt och som på ett amatörmässigt plan intresserad av konst fått höra att så här gör man inte. Ett helt livs indoktrinering är svår att sudda ut.
När Jan Ove Tuv på seminariet jag deltog i gick igenom vad som kännetecknar dagens måleri (utan anspråk på traditionsbundet, snarare med anspråk på modernitet, trots allt) kände jag igen så gott som allt.
Framför allt ska det ska synas i ett verk när det är gjort. Det är väl den läxa jag tagit med mig. Man kan möjligen få använda sig av gamla element, man kan få leka med det gamla, men i slutändan ska det ändå finnas en tydlig årstämpel på det man åstadkommit.
Och då tänker jag främst på arkitektur, men jag antar att samtidskonsten lever med samma regel där.

Men om man nu försöker tänka bort den regeln? Ja, då återstår den situation som borde vara. Jag står framför en målning. Gillar jag den eller inte?
Och i såna fall varför?
Det kräver ett noggrant studium dels av verket och dels inåt i de egna idéerna. Det handlar förmodligen också här om igenkännandets glädje. Något att haka fast vid som knyter an till något man redan sett, känt, gillat.
Eller att man bara tycker att någon av målningarna är jäkligt snygg.

Anna Brodow har sett målningar av en annan figurativ målare, Johan Patricny, som ställs ut i Stockholm just nu och skriver om dem på det sätt Birath frågar efter. Hon tittar, känner efter och redovisar, kommer fram till att resultatet är lite för sockersött.
Men den här sortens recensioner är alltså ovanliga. Istället har debatten handlat om något annat, att vara eller att inte vara, ungefär.

Det är lätt att principiellt ta ställning för att dessa målare ska få måla som de vill. Och att de borde få ett seriöst bemötande.
Men det är svårare att ge detta bemötande. Det kräver i någon mån att man sätter sig in i deras tradition, att man vet vilka de är, att man hänger med i utställningar och vad de gör. Och att man åtminstone gillar nånting, uppriktigt.
Det kräver också ett förhållande till resten av samtidskonsten, enklast vore att helt ta avstånd från den och liksom gå in i en värld av tidlösa porträtt, riddarromantik och änglar, men det går ju inte heller?
Den är ju också en del av det arv vi har att förhålla oss till idag.

Själv har jag alltid gillat de religiösa bilderna, särskilt de kristna, detta också innan jag själv blev aktivt kristen. Jag har tyckt om de valhänta kurbitsmålarnas tolkningar av Jesu liv lika mycket som de klassiska mästarnas. Jag tycker fortfarande om när myten lever, när den tolkas in i vår tid, när unga människor gör mysteriet till sitt - genom att spela upp det, måla det, sjunga det what ever.
Jag tycker att man får rappa bebådelsen - om man gör det på allvar.

Och jag tror, kanske, att en del av problematiken för detta måleri ligger här, särskilt i supermoderna Sverige - det är främmande, det knyter inte an till det vi har sett förut och känner igen. Det har, på ett sätt, inget folkligt i sig. (Säg gärna emot, för jag är inte alls säker.) Fast nu kommer jag själv omedelbart på invändningar, jo, det är klart att detta måleri kan knyta an till det folk läser om och drömmer om - också idag. Sagor och myter lever i allra högsta grad i populärkulturen, så jag har kanske fel.

Men jag tycker naturligtvis också att man får måla bebådelsen igen och igen, och det även på ett klassiskt vis.
Problemet är kanske att det är få bebådelser och många riddare?
För mig då.

Men. Ingenting säger att detta måleri inte kommer att utvecklas. De som nu lär sig har det mesta av sina aktiva liv framför sig. De kommer förändras.
Och det tänker jag i alla fall försöka göra - följa dem på lite avstånd och se vad det blir.
För en sak är ändå säker, detta är något av det mest spännande som händer på konstscenen idag, både i sig självt, och i och med de reaktioner det väcker.

fredag 11 december 2009

Flickan i frack

Detta skulle alltså vara en bröllopsman, en bröllopskvinna
iförd bröllopsklänning samt bröllopsnäbb.



Kollade en stund på Nobelfesten igår, och hamnade i en intervju med någon som kommenterade klänningarna. Journalisten tog förstås tillfället i akt och frågade vad damen ifråga tänkte om bröllopsklänningen.
Har sett det förut på rätt många ställen. Man säger alltså inte brudklänning längre?
Inte heller brudpar utan bröllopspar?
Säger man även bröllopsnäbbet, bröllopsbuketten och bröllopsgummen?
Är själva bruden i analogi med gummen, bröllopet?
Att man kan ta bröllopsfoton är jag med på, men inskränker man sig till paret så tycker jag fortfarande att foto på brudparet säger mer än bröllopsfoto som är ett vagare begrepp, för mig alltså.

Har detta med den nya bröllopssituationen att göra? Det finns ingen brud längre, inget självklart centrum för det som historiskt sett är en initiationsrit för den unga kvinnan som ska från flicka till kvinna.
På ett klassiskt bröllop är bruden festens drottning, den vita blomman (typ) i buketten av mångfärgade blomster. Männen är staffage, pingviner, den ene utbytbar mot den andre. Om man tittar på kläderna alltså.

Jag förmodar det, att brud och brudgum (en sorts tillägg till bruden, eller hur?) är historiska begrepp numera. Liksom brudpar och alla sammansättningar med ordet brud.
Allting ihopslaget i det mer neutrala ordet bröllop.
Borta är brudkistor, brudbuketter och brudnäbbar. Brudvals, brudutstyrsel och brudbröd får man väl också hitta lämpligare benämningar på.

Vilket osökt får mig att komma in på begreppet fästmanssoffa som också (i samband med förlovningen) benämndes förlovningssoffa.
Fästman är ett lite spooky begrepp, tycker jag annars. Det är liksom inte coolt att vara fästman. Av alla ord att eventuellt ta bort i det här sammanhanget röstar jag nog för fästman. Dock inte soffan.

hej,

torsdag 10 december 2009

mer pussel

Har varit ute och kollat på julklappar igen och fann till min stora förtjusning många pussel med konstmotiv. Det verkar som om de stora konstmuséerna gjort en gemensam satsning på pussel. Man kunde t ex få en Veronese som liknade Rafaels Yttersta domen, men med ännu mer folk!
Eller Leonardos Dam med hermelin, men gissa om den är svår. Den är ju helt brun och med massor av sfumato. Hopplös, tror jag.
För att inte tala om Van Goghs solrosor - den grejen går jag inte bara på. Och ännu värre: en massa reflexer i nattligt hav av en stad, allt i blått och gult och tusen bitar, också Van Gogh. Tycker jag man kan göra frimärken av i Holland, men knappast pussel.
Så den gubben går inte.
Impressionister har jag. En suddig tant med parasoll på avstånd i ett vallmofält - ja, om man har stort tålamod.
Inte mycket holländskt genremåleri, vilket störde mig. Men annars fanns alltså hela Sixtinska kapellets tak på 1000 bitar. Är inte det en trevlig julklapp?

tisdag 8 december 2009

Inga nyheter direkt

Här svart på vitt varför författaryrket inte är något yrke. Alltså, 100 svenska författare lever på sitt författarskap. Ytterligare ca 200 lever på författarpenning, det som även kallas biblioteksersättning - statliga pengar.

Under en lång tid (flera år) har författarförbundet försökt diskutera ett nytt "standardavtal" med förläggarsidan. Här skriver författarförbundets ordförande om hur Bonniers brutit dessa förhandlingar. Varför framgår inte helt klart, en orsak sägs vara att författarförbundet uppmanat medlemmarna att ta tillbaka sina rättigheter och nu även erbjuder möjligheten att publicera böcker.
Varför det skulle vara så väldigt störande för Bonniers fattar inte jag. Det handlar om böcker som förlaget inte längre säljer. Det är klart att det är bra för ett förlag att sitta på en massa rättigheter, om något händer, typ att författaren får Nobepriset, men i 99,9% av fallen så sker ju inte det.
Även om jag, liksom Jonas Axelsson, är väldigt skeptisk till att det här skulle vara någon ekonomisk vinst för författarna.
Men vad säger att allt är ekonomi för en författare?
En stor del av poängen med att skriva är ju att det man skrivit finns tillgängligt för dem som är intresserade, om det så bara är åtta personer.

Intervjun med Axelsson är intressant. Bonniers, det största och mest välrenommerade svenska förlaget skär ned på sin utgivning med 40% över fyra år. Färre översatta titlar, kanske även färre översatta från engelska, anar man. Och så färre över lag. Gissningsvis blir nedskärningarna större på den litterära sidan än på den kommersiella, även om man alltså kommer att fortsätta att ge ut skönlitteratur.
För att en bok ska gå runt, inte med vinst alltså, krävs att den ska sälja 2000-3000 ex. Väldigt många färre böcker gör det idag. Hur många vete fasen. Gissningsvis fortfarande etablerade skönlitterära författare, men ingen nybörjare eller okänd.
Antalet debutanter kommer alltså också bli färre, liksom jag antar att man kommer säga nej till författare man redan givit ut - som inte bär sig och som man av någon orsak aldrig tror kommer bära sig - varken ekonomiskt eller litterärt (det vill säga kamma hem cred i form av priser och prestige). I den här gruppen skulle jag själv mycket väl kunna ingå. Återstår att se.

Och så till några konstigheter i det hela: Författarförbundets ordförande skriver:
Bonniers visar därmed att affärsmodeller och ekonomiska kalkyler går före litterär kvalitet och trygghet för deras författare.
Gör man? Ja och nej. Ekonomiska kalkyler, det vill säga vinst, verkar bli än viktigare - ja. Det kan man naturligtvis tycka är fel och på sätt och vis gör även jag det. Om litterär kvalitet tar stryk återstår att se, men troligt är det väl så till vida att det verkar sannolikt att det blir färre litterära titlar men lika många kommersiella. Så okej.
Men "trygghet" för författarna?
Var kommer den in i bilden? Vilken värld lever Söderlund i? Författaryrket (i den mån det finns) har aldrig varit ett "tryggt" yrke. Det har alltid innehållit en stor del av bingolotto. Den som vill kunna försörja sig ska inte bli författare. Eller rättare sagt, inte bara författare.

Till detta faktum kommer då att kultursidorna skär ned, Björn af Kleen skrev en bra artikel i Expressen häromdagen.
Det finns alltså mindre pengar att hämta i det som hittills ofta varit en författares bisyssla, kritik och kulturjournalistik.
Det här är inga nyheter, jag vet.
Det handlar om att förhålla sig till det.

Uppdatering: Här är SvB lite fylligare artikel om konflikten. Jag uppfattar inte heller författarförbundets idé som ett förlag, mer som något i stil med Vulkan, en tjänst alltså. Men det är klart att det måste handla om utgångna titlar, så långt är jag överens med Bonniers.

söndag 6 december 2009

Odödliga verk, Vasa konsthall, Göteborg

Okej, seriöst nu.
Det var alltså en fin dag med seminarium i lokaler tillhörande Chalmers, fattade jag så småningom. Arrangör var konstskolan Florence Academy of Art, som jag även fick veta lite mer om.
Skolan startades (om jag fattat det här rätt nu) i Florens av en amerikansk konstnär vid namn Daniel Graves i början av 90-talet. Eftersom det så småningom visade sig att efterfrågan på platserna var stor och eftersom många av eleverna var amerikaner och nordeuropéer öppnade man för några år sen en filial i Mölndal utanför Göteborg.

Den utställning som var utgångspunkten för det seminarium jag deltog i är alltså en utställning med figurativ konst, måleri och skulptur, utförd på traditionellt vis av svenska och norska konstnärer.
Resultatet var fint.
Motiven klassiska, mest porträtt och modellstudier, men också landskap och och mer fantasifulla motiv som störtade änglar och medeltidssnubbar (ett självporträtt med narrmössa av skolans rektor/lärare, Joakim Ericsson, och en man med en rejäl hjälm). Mitt i alltsammans hängde ett blekt porträtt föreställande någon jag glömt namnet på, som kändes lite... mindre välgjort än många andra målningar, det visade sig vara en Zorn, som även den var till salu.
Just den grejen tyckte jag om, lekfullheten i alltsammans. Och det gäckande i det. Som om man ville mota mina (besökarens) fördomar i grind.

Annars var det lika svårt som på utställningen i Edsvik i somras att komma ihåg att dessa målningar var nygjorda. Några blänkte väl misstänkt nytt, någon målning luktade nytt, man kände oljedoften, ändå blir det en lite lattjo känsla. Man tror sig då och då på en visning på något auktionshus. Men ramarna är utan skavanker (och ofta jättesnygga) och själva målningarnas yta saknar helt sprickor och tecken på tidens tand.
Ändå var alltsammans bra. Det var inte en elevutställning, det var på riktigt.

Tillbaka till seminariet. Man kan fortfarande se det på samma gamla länk.
Själv hade jag stort utbyte av norske Jan-Ove Tuvs föredrag med bildvisning som jag lärde mig mycket av. Han kallar sin konst kitsch. Jag har lite svårt att hänga med där, men som jag fattar det så är kitschen för honom helt enkelt att idag försöka sig på samma uttryck, kompositoner och teknik som de gamla mästarnas. Utan ironi, känslosamt och välgjort.
Jag fattar egentligen inte varför detta ska rubriceras kitsch, för mig är kitschen plastmadonnan med Jesusbarnet i armarna som funkar som ficklampa med sin batteridrivna gloria.
Eller de gråtande barnen och fiskaren med sin snugga och sydväst, Hötorgskonsten.
Kitschen, detta ibland svårfångade begrepp, är när det inte är bra längre. (Även om man kan gilla somligt av det i alla fall.)
För mig alltså.
Men där höll inte Tuv med..

Sen höll Per Bauhn ett jätteintressant föredrag som ni måste kolla på.
Och sen var det alltså panelen.

Men, och det var också kul, utöver att jag träffade några som jag kände lite och några som jag aldrig hade träffat förut, så dök två bloggläsare upp, Jacob och Laura.
Och så pratade jag en lång stund med en arkitekt verksam i Bohuslän som ritar föreställande hus, nej, jag skojade, han ritar helt enkelt traditionella hus.
Han gav mig adressen till sin hemsida, och kolla på den, för de är verkligen jättefina, hans träkåkar!
Även Albert, som han heter, bekräftade den svårighet alla som jobbar med traditionellt hantverk och uttryck har.
Ändå misstänker jag att det är lite enklare för en arkitekt. Snygg spröjs är fortfarande snygg spröjs. Misslyckad spröjs däremot är en styggelse. Men det är det inte frågan om.

Och det är väl egentligen frågan som kvarstår och som på sätt och vis förblir obesvarad: vilken framtid har detta måleri?
Själv tror jag förstås att det har en framtid. Det här är en rörelse som fortfarande är i sin linda, efter det avbrott efterkrigstidens konstundervisning och arkitekturdito lidit av då modernismen gjorde allt annat än just modernismen omöjligt (vilken konstig mening), så anar jag ett behov av något annat.
Att läka såret, att man tar upp den tappade tråden och att man låter den löpa parallellt med den moderna... eh, tråden.
Låter väl inte helt orimligt.

Landvetter, min plats på jorden

Nu skriver jag ett lite småprilligt inlägg från flygplatsen. Jag ska snart härifrån och det är lite lite sorgligt, jag gillade Göteborg, mest för att stan var närmast identisk med Stockholm. Jaja, det var ju vallgrav och inget medeltida centrum så det är väl en klassisk 1600-talsstad. Men resten var samma. Det fanns en ENORM grej som hette Nordstan som var en galleria av gigantiska mått. På ett ställe ut från den fanns det liksom en liten låg och som jag misstänkte kissluktande korridor mot Centralstation och bussar, och det visade sig stämma.
Helt otroligt egentligen, det är ju precis samma sak i Stockholm, och de där tunnlarna är så fula och här hade de dessutom gjort årets intjack i platsen/torget för att man skulle komma upp ur tunneln ifråga.
Och sen var det alltså precis som i Stockholm igen. Fast resecentrum, det har jag bara sett i Kristianstad annars. Ganska bra, Resecentrum. Man får lust att åka buss till Oslo, eller nåt.
Hur som helst, jag åkte alltså hit, till Landvetter och det var rätt flygplats.
Har köpt godis till barnen, påsarna var jättestora precis som den bleka lussekatt jag fick tag i en Pressbyrå. Alla bakverk var gigantiska där, ingen i normalsize, är brödet i Sverige klonat, har man skaffat en ny och effektivare sorts jäst, eller är det helt enkelt som i staterna att man vill får folk att käka mer för att det ska gå åt mer käk?
Hos oss är fortfarande kakor, bullar och bakelser små.

Nu ska jag käka en macka och sen läsa en bok.

Jag berättar mer om seminariet när jag är hemma vid min egen dator för jag är så dålig på såna här datorer som inte är mac.

För resten, bara en sak till: det var jättekul att bo på hotell!

Hörs,

fredag 4 december 2009

Göteborg och länk till seminarium

Nu är jag i Göteborg! Då och då kommer en droppe regn och jag la mitt paraply på hotellrummet.
Det hela är lika konstigt som att driva runt på stan i Stockholm - och om eventuella Göteborgare ursäktar - rätt likt.
City i en nordeuroopeisk stad, ja?
Enorma shoppinggallerior som vänder sig inåt med samma kedjebutiker och råkar man hamna på fel ställe på utsidan (vilket man alltid gör, förr eller senare) så är man på kanten av motorleder eller på lastgator där är allt är infarter till parkeringar.
Lika bra att gå in igen.

Annars verkar allt okej och här är en länk till direktsändning av det där seminariet imorgon!
http://www.vasakonsthall.se/091107%20Florence/seminarium.html
För säkerhets skull lägger jag den här två gånger.
Hängslen och svångrem, ni vet.

Jo, ett ord som kom för mig när jag gick här och tittade på folk: Lassemajasvid eller möjligen Åsanisse-dito.
Varför har folk så konstiga luvor och gamla militärjackor med grånade knappar i nåt i stil med vadmal? Att de skulle ha typ pjäxor på fötterna var jag inställd på, men luvorna?

Förklara den som kan?
A demain!

torsdag 3 december 2009

tisdag 1 december 2009

Moderata kvinnor i stad och kommun efter 1909

heter en bok utgiven av moderatkvinnorna(?) som jag fann efter diverse googlingar på en blogg kallad Ingrids blandning från vilken jag även knyckt bilden.

Orsaken till mitt engagemang är att min mormors mor, Gerda Assarsson, lär ska vara en av av dessa högerns föregångskvinnor. Kommunalpolitiskt verksam i Västervik och invald i kommunfullmäktige innan den kvinnliga rösträttens genomförande - därför att hon "ägde stenhus", som det alltid har sagts hemma hos oss.

På avstånd har jag deltagit i min mammas och mosters medverkan till kapitlet om "Gerda". Hon tycks ha varit en krutgumma och i mycket barn av sin tid. Högkyrklig, nykter och ofta föredragshållande. Mor till sex barn i en familj där även flickorna fick utbildning. Det var liksom själva knixen, som jag fattat det.

Jag har inte läst den här boken än, men räknar med att göra det så småningom. Och då återkommer jag.
Om nu någon skulle vilja ha boken så finns en mailadress längst ned på Ingrids bloggs inlägg.

måndag 30 november 2009

Panel

På lördag ska jag sitta i en panel. I Göteborg dessutom, känns lite konstigt. Detta i ett sammanhang om figurativ berättande konst. Igen.
Florence Academy of Art som är en konstskola i Mölndal ordnar utställning med norska och svenska konstnärer och panelen är väl egentligen ett seminarium:

Detta seminarium kommer behandla ämnen som problematiken kring en relativistiskt kultursyn, traditionens roll i samtidskonsten samt skönhet ur en moralisk och estetisk synvinkel.

Står det på sidan jag länkar till. Det är Jenny Maria (som också ska vara med (+flera andra)) som kallar det hela för panel.
Och då tänker jag på höns.
Förlåt, förlåt.
Men kul ska det bli! Om någon läsare är intresserad står det längst ned hur man gör för att komma dit/med.

söndag 29 november 2009

Kakfunderingar

Idag bör vi göra degen. Det är 3 msk konjak i, om man följer receptet. Nu undrar jag om det blir äckligare deg av konjaken? Barnen gillar ju i regel degen, men sprit i maten brukar de inte gilla. Häller man vin på jordgubbarna är de förstörda, tycker de.
Därför undrar jag om jag borde ta ett annat recept.

Ytterligare en grej, i receptet ingår 1,5 till 2 kg mjöl. Är inte det jättemycket? Man får ca 300 kakor, typ. Orkar någon göra så många kakor, utom Pippi Långstrump, då?
Kokbok från 1960 och proportionerna är mer för ett svenskt lanthushåll om tio pers, eller vad? Inte bakar man 300 pepparkakor i ett litet kök i Paris?
I jätteköken man ser i Sverige kanske man gör det?

Jag glömde som sagt att köpa färdig deg. Denna säljs annars i såna där små plastkorvar ni vet, som jag skulle säga rymmer max 250 g. Det blir ca 25 pepparkakor. Kanske 40, om de är små.

Jag ser att jag börjar få fram en formel här. Tre kg deg ger 300 pepparkakor.
Jag gör halv sats.
Jag talar om senare hur jag gör med konjaken.

Mamma påstår att konjakskransar är bättre utan kransar, typ. Kanske gäller det även pepps.

lördag 28 november 2009

Västerlandets död?


Vet inte vad man ska säga om detta. Onfray ser slutet på den kristna epoken och västerlandets dominans i och med den franska revolutionen.

Kanske borde jag utveckla något. Han frågar sig också: Vem i väst är beredd att dö för en ny soffa, för ökad köpkraft? Och svarar i samma andetag - ingen.
Och så jämför han med islam. Och med de "arroganta" kineserna.

Och samtidigt är hans budskap ganska uppenbart: Vårt samhälle är värt att kämpa för, kanske till och med att dö för.
Men han tror inte att någon är beredd att göra det. Vilket säkert delvis är en retorisk sak. Men kanske inte bara.

Själv är jag mycket mindre säker i de här frågorna.

Två fleurister

Okej, jag fortsätter med julstöket. Eller försöker i alla fall.
Jag ville ha lite granbarr till en adventsljusstake jag har. Gick till första fleuristen och frågade. En snäll tjej där sa att de hade hon inte ännu. Men jag kunde få palmblad istället. Får jag se, sa jag. Och det fick jag och det var stora yviga saker, lite glesa som fick mig att tänka på strutsfjädrar och de passade inte alls i min lilla ljusstake som man måste tassera barren i.

Då gick jag till den andra fleuristen och bad om samma sak.
Är ni galen, Madame, sa han. Det är bara november än!
Jaja, men medge att imorgon är det den första advent och jag har en liten ljusstake som–
försökte jag.
Jag köper in grangrenar, sa han och spände ögonen i mig. Sen gör jag kransar av dem, sa han. Och sen säljer jag dem hela.
Det gör jag i december, sa han.
Ecoutez, Monsieur... sa jag, medan han körde ut mig ur affären, väl ute på gatan slog jag hjälplöst ut med händerna, och han stängde dörren. Inifrån.

Jag börjar fundera på att ta seden dit jag kommer.

fredag 27 november 2009

Deg x 2

1. Det kära gamla förlaget hörde för en tid av sig, som läsekretsen säkert vet, och erbjöd flott 100 ex av vardera Soffa och Kiosk. Till en adress i Stockholmsområdet.
Tackar, tackar, svarade undertecknad samt angav dylik adress (vi har nu blivit insp. av Grping). Samt angav önskemål om tid för nämnda leverangs.
Inte ett ljud.
Sen kom ett så kallat elektron-brev (som ett pistolskott) där den av undertecknad önskade tidpunkten omöjliggjordes. Leverans måste ske omgående. Sa förlaget.
Vi känner dock våra löss: Ingenting händer på två år och sen måste något ske omgående.
Något sävligt svarade undertecknad att leverans torde vara möjlig tämligen omgående till tidigare angiven adress.
Ånyo inte ett ljud.

Och vad har detta med deg att göra?
Jodå, sen börjar försäljningen. Svansen kapas centimeter för centimeter och slutar som en boxersvans. Detta blir för undertecknad samt dennes ombud deg.
(Här ågår parallellt ett häftklammerprojekt.)

2. Undertecknad åbättrade sina julförberedelser idag.
Köpte det mesta såsom kaviar utan dill (för det har barnen aldrig ätit, inte heller med dill), korv, ost, pepparkakor, ren, snask, sill samt pärlsocker.
Men vi glömde deg! Färdig pepparkaksdeg!
Kollade Bonkers (same same and same again) kokbok där flera recept fanns å pepparkakor.
Sirap har vi. Frågetecken uppstod kring bikarbonat, men dessa rätades ut via googling å densamma. Samt i än högre grad då nämnda vara fanns i vanliga affären! Bicarbonate de soude! Dessutom skulle konjak hällas i degen. Detta fanns dock inte, men Armagnac åträffades och undertecknad tog detta istället.
Pepparkaksdegen synes nu vara i hamn. Undertecknad ber att få åminna om att detta är en deg som kokas fram.
Återstår nu bara själva förfarandet.

Om ni tycker att någon blivit knäpp kan jag säga att det här är bara åbörjat.
Har man en bakgrund i skämttidningsbranschen (som är mycket liten, vill vi åminna om) så har man. Gissa skämttidning.

tisdag 24 november 2009

Fasta bokpriser?

Författarförbundets ordförande, Mats Söderlund, skrev igår i DN och föreslog fasta bokpriser.
En debatt om samma sak har även förts på Svensk Bokhandels hemsida strax innan.

I hälften av EUs medlemsländer har man fasta bokpriser, säger man också. Det i sin tur beror på det fransmännen kallar "det kulturella undantaget" - att kulturen inte är en "vara" som alla andra.
Och det är den naturligtvis inte. Samtidigt som den på ett sätt kanske är det. Eller man kan naturligtvis även betrakta den så.

Som jag uppfattar de svenska bokpriserna så har de gått ned. Min moster har alltid haft som riktmärke att en roman kostar ungefär lika mycket som en hela brännvin.
Googling ger att en flaska Absolut kostar 239 kronor på Systembolaget.
Och de flesta romaner kostar väl idag mindre?

Med det kan man konstatera att två "marknader" varav den ena blivit "fri", nämligen bokmarknaden, och den andra inte - spritmarknaden - har gått skilda vägar vad gäller prisbild.
Liksom att man i Sverige är beredd att se böcker som en vara som vilken som helst, men inte sprit. (Här skulle jag påstå att det i princip är tvärtom.)

I princip håller jag med Söderlund. Men jag tror för det första aldrig att hans förslag kommer att genomföras och för det andra är jag rädd att om det genomförs så hjälper det föga.
Litteraturen måste nog finna bättre vägar för att nå ut eller överleva än att hoppas på frysta priser.
Men jag kan även hålla med bloggaren Hans Persson om en sak: Författarna måste kunna försöka få betalt för nedlagt arbete. Men det finns ingenting i världen som säger att de faktiskt måste det.
Väl medveten om att jag är inkonsekvent.

Fast låt mig ändå återgå till min jämförelse. Här är det Ricards och Ballantines som står på stapel på pall på Auchan till jul. I Sverige blir det väl Dan Brown och Johannes Keppler.

Det finns alltid minst två sätt att se på samma företeelse.

Hej.

lördag 21 november 2009

2 x samma story

Nu tänker jag göra som en kollega, citera Grönköpings Veckoblad, eftersom jag råkade få tag i ett nummer. Innan jag gör det tänker jag dock berätta en liten besläktad historia som i någon mån förstör citatet.
En av makens farbröder fick grå starr. När han körde bil sa han att det var som att köra med yoghurt över vindrutan. När man påpekade att han kanske inte borde köra just då svarade han:
- Men jag känner ju vägarna så väl.
Iallafall.

Gamla kör bra!
Grönköpings Pensionärsförening (GRPF) har å det skarpaste protesterat mot att en av föreningens medlemmar, en 80-årig grönköpingsbo, måste genomgå nytt körkortsprov, av den enda anledningen att han kört med igenimmade rutor på vägens vänstra sida.
Det är inte säkert att man kör sämre bara för att man är igenimmad, framhåler GRFP. Att våra medlemmar inte ser vägen , uppvägs mer än väl av att de har lång erfarenhet av hur densamma brukar gå! Det är för övrigt orättvist att utpeka just de gamla som en särskilt ålderstigen grupp.

Länk till Grönköpings hemsida.

fredag 20 november 2009

Länktips

Stort tack till Charlie Truck som skriver insiktsfullt om Bodil Malmsten.
Maken till självupptaget navelskådande författarskap har jag sällan stött på.

Jag vill egentligen bara göra ett tillägg till Charlies inlägg som jag i övrigt skriver under på helt. Hon har faktiskt blivit bättre på en grej, BM. Hon läser lite franska romaner, numera. Och då träffar hon faktiskt ofta rätt. Man kan lita på hennes omdöme där. Men tyvärr endast där.

Sen har ju jag en liten teori om hur vi sen kommer att få läsa om hur mycket hon saknar somligt i Frankrike. Och hur mycket som har förändrats (till det sämre förstås) i Sverige under hennes frånvaro.
Alltså, fortfarande dessa naiva och förutsägbara reaktioner, men skrivna som om hon vore ensam om dem i världen.

Och medelmåttigheten har nog större chans att fira triumfer i Sverige. I synnerhet om den är svensk.
Så, bye bye Malmsten!

torsdag 19 november 2009

En dag utan hund

Igår var det en väldigt fin dag igen. Jag var i Cité U med ett av barnen som sportar där och ägnade timmen han knogade runt inne i en gymnastiksal åt att släntra runt över gräsmattor här. Och så tänkte jag på Bodil och hennes traskande i skog och mark med Londi.

I alla fall tycker jag att de här träden, till vänster, är så snygga.

Här ser man något spännande i övre vänstra hörnet, nämligen ett hus som utgör barriär mot Periferiquen, motorringleden kring Paris.
Dumt nog så fortsatte jag inte att plåta då jag fann en gångbro över den och in i Gentilly, förorten strax söder om. Att jag över huvud taget gick över berodde på att jag såg en apoteksskylt lysa där borta på andra sidan och jag behövde ett apotek.
Det var faktiskt ganska spännande och Gentilly såg skräpigt ut och glömt sen 50-talet ungefär. Första boulevarden hette Lénine. Det gör de ofta här i de förorter som fortfarande styrs av kommunister, och några sådana finns fortfarande.

Fast sen kom jag tillbaka och fikade i hörnet på det stora ståtliga huset, där man anar en terrass. Och sen var dagen (utan hund) slut.

De blå boxarna innehåller information om olika franska universitet och högskolor.

onsdag 18 november 2009

Linje 2

Hur som helst vill jag att ni alla trogna läsare av bloggen ska veta att jag inte har för avsikt att avveckla er!
Bloggen tycker jag, sammanfattningsvis (och nu håller jag liksom på och sammanfattar) har gett mer än den tagit. Om jag nu startar en "egen låda" (ska uttalas på stockholmska, med eee) och ritar hus så hoppas jag att ni blir kvar.
Jag tänkte först att lådan skulle heta ArchiEco, men det var upptaget. Nu tänker jag ArchiSuédoise, vilket betyder något i stil med Supersvensk(a), men Archi är också slang för arkitekt.
Jag tänker bli väldigt svensk här, nämligen. Propagera för trä och ekologiska lösningar, typ, för det är vad man förväntar sig av mig. Och värre kunde det ju vara?

Twitter har jag varit utan i tre dagar nu och inte saknat för fem öre, så det är mycket möjligt att det ryker.
Det mesta försvinner nog, men som sagt, inte bloggen!

Dessutom står ett källarförråd i Stockholmsregionen och väntar på 200 böcker, det bör bli ca 4 meter, det vill säga en Billy?

Om jag får inredningsjobb tänker jag företrädesvis föreslå IKEA. Och så danska braskaminer, asbra grejer. Mulltoa om det går och självklart bastu! Mulltoa känner de inte till så bra än, men jag lovar, det kommer! IKEA däremot, ojojoj, det finns inget svenskare. Sverige är liksom inte svenskt om man jämför med IKEA.
IKEA är svaret, skulle jag säga, på alla dessa frågor som svenskar ställer sig om sin identitet. Kolla katalogen och håll klaffen.

Mina böcker

Så kom nyheter med posten om att Bonniers inte vill ha kvar mina böcker. Det var ju rätt väntat. Erbjudandet från deras sida, som jag tycker rätt flott, är att de kör ut 100 ex av varje bok gratis till en adress i Stockholmsområdet.
Okej. Det låter fint.

Berättade det hela för min man och tillade att det av Den gordiska soffan borde finnas ca 800 ex till på det där lagret. Ville man ha fler än de hundra kunde man komma till Samdistributions lager och hämta till något pris man skulle komma överens om.
Maken tyckte att jag skulle överföra detta erbjudande till goda vänner som har öppen spis.

Jag tycker att det här känns helt följdriktigt. Man tänker: Nu avvecklar jag, och med ett brev på posten bekräftas det hela.
Är inte Sverige fantastiskt?

tisdag 17 november 2009

Hej monarkist

Jag drömmer verkligen knäppa grejer. Imorse ringde jag och presenterade mig för någon med orden: Hejsan, jag är styrelseordförande för föreningen Hej Monarkist! Som om jag skulle komma på en liknande tanke?!
I alla fall, då svarade personen i andra änden: Nej, det kan du inte vara, för det är jag också.

Jag har ingen uppkoppling för närvarande så det blir inte så mycket skriver här framöver. Men själv tänker jag alltså grubbla över ovanstående. Vad menar jag egentligen?

söndag 15 november 2009

Om konstklimatet

Utifrån sett förefaller Sverige alltmer splittrat. Den mediala bilder håller på att krackelera eller om det är själva konsensus och i viss mån locket-på-mentaliteten som spricker i fogarna.

Själv tyckte jag att debatten kring utställningen Figurationer i somras var välgörande. Det framgick dels att konstkritiker av det gamla gardet faktiskt var ute och cyklade och dels att det kanske finns ett intresse för ett något vidare konstbegrepp på svenskt territorium. Jag uppfattade i alla fall saken så.

Innan dess hade vi en debatt i rätt uppskruvat tonläge om Anna Odells verk och en kille som sabbade tunnelbanevagnar, om jag minns rätt.
Även politiker gick då ut och ifrågasatte dagens - konst.

Regeringen beslöt så att ta bort konstnärslönerna. Jag kan inte säga att jag tycker att de är något att kämpa till döds för att bevara, men jag vet heller inte om de egentligen är störande. Jag vet ju det att de där lönerna går till folk som gör saker som de aldrig kommer kunna försörja sig på. Deras verk kan ju ha värde - ändå.
Konsten har alltid varit beroende av mecenater, idag i Västeuropa är den mecenaten staten. Kan inte gärna vara någon annan, för ingen annan varken kan eller vill betala. Dessutom har vi ju fått bilden att staten är garanten för att kulturen når oss alla. Antagligen ytterligare ett revolutionsarv.
Att staten kulturmecenaten i Sverige har djupa rötter i socialdemokratin och därmed antagligen mest stöttar konstnärer som är lojala med efterkrigstidens samhällssyn och välfärdsbygge, är väl i såna fall en smäll man får ta.
Vill man ändra på den saken finns det jobb att göra.
Men jag är inte säker på att svaret, om man vill ha en mer pluralistisk konst, är att strypa pengarna till konstnärerna. Jag tror ju mer, i såna fall, på att starta utbildningar, till exempel i klassiskt måleri - bekostade av staten.
Det här är knappast något man förändrar på en mandatperiod, utan något, om man vill förändring på sikt, måste bygga upp/om från grunden.
(Gäller ju även skolan, vad jag kan se.)

När jag då läser en sån här artikel, att konstnären Johan de Geer hotats till livet för att han uttalat sitt stöd för just konstnärslönerna så undrar jag vart det hela håller på att ta vägen.
Jag har ingen uppfattning om De Geers konstnärskap, vet att han retade USA genom att måla på deras flagga under Vietnam-kriget. Han har säkert retat fler. Och så har han ritat tyger som händer i barnkammare och gjort barnteve.

Om det finns ett sådant hat som den länkade artikeln ovan gör gällande, så är det också allvarligt. Lika allvarligt som de andra frågor som får Sverige-bilden att paja (invandringen är väl den största 250! bloggar länkar till Åkessons artikel i Aftonbladet på knuff.se), utifrån sett.
Det verkar som om detta konsensus som hittills rått faller sönder i smulor, och ur det kommer - våld.

Här skulle jag kunna starta en ny text om hur det är att leva i ett samhälle där just konflikterna lever kvar. I århundraden om så är. Kanske är det dit Sverige är på väg. Konflikter har ju tydligen uppstått, konflikter som inte kan sopas under mattan.
Nu återstår att se hur svenskt etablissemang och resten av befolkningen hanterar detta.

lördag 14 november 2009

Etat d'âme

eller Vad Bloggar Är Till För
åtminstone var det så de betraktades inledningsvis. Men numera tycker jag nog att bloggarna tagit sig in i den mediala sfären, även om de för den sakens skull inte blivit bättre.

Men det var inte det jag skulle skriva om. Jag tänker nämligen på mitt Författarskap, med en viss état d'âme. Hur det har förändrats, hur det liksom började tveksamt och försiktigt. Hur jag skickade in mitt första manus till Bonniers då jag var 22 och efter ett drygt halvår fick ett illa maskinskrivet brev där det stod att de inte ville ge ut det men att de gärna ville träffa mig.
Jag var naturligtvis hysterisk inombords och det där mötet blev en katastrof som det tog många år att repa sig från. Jag har fortfarande mycket märkliga minnen av det.
I vilket fall som helst, med manuset, en bibba noveller följde ett lektörutlåtande som jag fann fullkomligt ointressant. Rätt snart langade jag alltsammans.
Men efter en sådär fyra fem år var det dags igen. Nytt manus, möte med samma människa efter en evig väntan, de ville inte ge ut men om jag kunde tänka mig att bearbeta det hela så kanske?...
Det såg jag inte heller den här gången någon som helst poäng med.

Och sen dröjde det nog nästan tio år. Och bestämde jag mig för att löpa linan ut, med ett tredje manus, alltså. Vilket så småningom, efter två omtag och tre år till blev ett antaget manus. Efter ytterligare två och ett halv år en utgiven roman.
Och så småningom samma procedur, ett omtag, med den andra romanen.

Och vad de innehöll? Den första är hemlängtan, rakt av.
Den andra vet jag faktiskt inte vad den är. Vag längtan, ja, men efter vad? Knappast hem, knappast bort.
Den tredje, som vi inte har sett att den blir en roman än, är ett konstaterande: nu vill jag inte "hem" längre. Jag är här, i Frankrike för att stanna vad det verkar. Det beror inte så mycket på mig som att jag har tre barn och att de hör hemma här.
Och att jag inte vill flytta dem till landet i norr som blir mig mer och mer främmande. Naturligt nog, kan man ju tycka.
Det känns, vid det här laget, som om den franska verkligheten är mindre hotfull än den svenska. Jag vill ut i den, inte sitta här och skriva romaner på svenska.

Det här är alltså någon sorts biprodukt av mitt tragglande med ytterligare ett manus, det femte, och det tredje i ordningen som jag försöker fullborda. Och få utgivet.

Men jag hade aldrig tänkt mig att bli författare mer än möjligen som bisyssla.
Och det var nog riktigt tänkt.

Nu uppdaterar jag direkt med sånt som gör att jag inte orkar prata med svenskar längre:
Det här
Vad svenskar inte förstår, vare sig när det gäller Israels eller Frankrikes regering, är att de inte fungerar som den svenska. Franska ministrar försöker lägga sig i det mesta. Så har det alltid varit och det oberoende av partifärg. Men inte bryr sig folk om det! Det är en del av ett spel, mina damer och herrar. Man låtsas vara upprörd och säger att det är avskyvärt, äckligt etc. Och det vet den nuvarande Goncourtpristagaren också. Debatten förs så att säga offentligt.

Eller det här. Lilla gumman. Sett svenska tonårsflickor/unga kvinnor? Jag håller i och för sig med om att medelålders och äldre generellt mer liknar nunnor än sina franska systrar och att det, vid det laget, är mer klädsamt...

Vill bara påpeka att länklistan utgör undantag i mörkret...

Hur man skapar en kulturnation

Mina barn arbetar med fransk litteratur i franska. De analyserar berättarperspektiv, tempusändringar och gestaltning.
De får uppgifter som att beskriva någon inifrån och utifrån, två porträtt - förenklat. Språket ska helst vara litterärt, åtminstone vårdat. De får uppgifter som att beskriva sitt rum med personifikationer. Sängen stod som en morrande hund i hörnet, typ. De gör inte det här en gång, utan genom hela grundskolan, om de fortsätter i gymnasiet fortsätter det där.
Dessutom läser de böcker som ingår i läroplanen, Nils Holgersson tex. Det är obligatoriskt.
Just nu går de i högstadiet.

fredag 13 november 2009

Henri Cartier Bresson

har helt klart tagit de bästa fotona för fish-projektet. Grejen med många av dem är att det händer saker över hela bilden! Cyklisten är väl ultimat, men det finns fler. Jag tänkte ta några av dem nu framöver.

Den här tiden, ett vagt femtiotal möjligen övergående i tidigt sextiotal i Paris, är för övrigt en sorts guldålder i stadens fotohistoria. Vill minnas att det var Sontag som skrev att då skapades bilden de flesta av oss har av staden, bilden som är starkare än stan själv.
Henri Cartier Bresson var inte ensam om den gärningen, men han var en av de ledande. Lika bra, men på nattbilder var Brassaï. Kanske kommer det lite Brassaï sen, under firrarna.
Men först alltså klarhetens profet: Cartier Bresson.

Jag lägger även fortsättningsvis de hela bilderna längst ned på bloggen där det finns mer plats.

Och nu har jag pillat in en ny och störs av delen av ramen som är så fin på bilden i sin helhet här dominerar. Hm, får kanske försöka hitta en annan...

torsdag 12 november 2009

Idel ädel

Detta med fideikommissen. De allra flesta kritiker tycks ju ha svalt af Kleens bok - rakt av. Budskapet stämmer med "folkviljan": Det här är inte rättvist - avskaffa den här möjligheten till kringgående av arvslagstiftningen.

I kölvattnet på jubelropen kommer dock eftertänksammare inlägg och partsinlagor från andra hållet. På Newsmill förklarar John Murray bland annat att arvsrätten fortfarande i stort sett kan kringgås genom stiftelser. Johan Lundberg slår ett slag för bevarandet av en grupp människor som inte är en del av samtidskören och Per Landin skriver i DN om hur det ser ut på f d östtyska gods idag.

Apropå Landins artikel funderar jag på hur det ser ut i Frankrike, hur den jordägande adeln har det idag. Några fideikommiss är det ju inte frågan om. Tvärtom. Här svepte som bekant revolutionen fram och lagstiftningen blev därefter hård. För att vara rättvis.
Jag gör inga som helst anspråk på att ha någon övergripande koll på fransk adel, dock träffar jag på representanter för densamma framför allt nere i södra Frankrike.
Vad gäller Landins skräckvision att slotten står och förfaller så gäller det här med på sina ställen. I avkrokar kan man köpa ett slott i mer eller mindre ruinskick för en symbolisk euro.
Det finns alltså fler slott än det finns efterfrågan, generellt, och det i sin tur beror naturligtvis på att slotten kostar skjortan att hålla i stånd.
Vanligare ägare till slott idag än adel är gissningsvis krögare med stjärnor i Michelinguiden, modeskapare och företagsledare.
Men, detta hindrar inte att de adliga familjer som lyckats behålla ett hus och en större eller mindre bit mark i sin ägo gör mycket för att bli kvar.
Jag träffar ädlingar som driver konferenscenter och hyr ut för bröllop och fester.
Jag träffar människor som delar upp egendomar och som försöker få dem att fortsätta leva i form av (juridiskt sett) små bostadsrättsföreningar, mitt ute på bonnvischan.

Det finns generellt en stark vilja att en av sönerna ska ta över (alla är överens här, sammanhållningen mot staten är förbluffande men begriplig). Det har med namnet mer än blodet att göra. Men adeln byter inte namn, adeln är också helpetig med att hålla koll på sig själva och varann och vem som är gift med vem och hur ett hôtel particulier i Nïmes (till exempel) övergick från en familj till en annan. Vem som gifte sig med vem och på vilken sida det hela ärvts. Man kan aldrig bluffa sig in i adeln, det finns alldeles för många som håller reda på vilka som seglar under falsk flagg - och gör man det så är man inte välkommen längre, i de gentila salarna.
Det konservativa och ibland smått frimuraraktiga drag, det drag av diskretion som af Kleen och många med honom verkar reta sig på hos den svenska adeln, finns naturligtvis kvar även i den franska. Här var det ju under en kort period förenat med livsfara att råka vara född in i en adlig familj.
Man ligger lågt. Man beter sig många gånger som en sorts subkultur, använder månghundraåriga titlar endast i sammanhang där det inte kan tas illa upp. Med likar och likasinnade.

Så man kan lugnt säga att den kultur som den franska revolutionen försökte utplåna endast gick åt sidan eller under jorden.
Naturligtvis kan man ta ifrån folk deras egendom, på sikt om inte annat, genom skatter. Men man kan inte ta ifrån dem deras historia och deras värderingar.

Och det kommer man inte kunna med den svenska adeln heller.

Bearbetning av manus

Alltså, det knäppa med att bearbeta manus är att man funderar på vad det egentligen blir. Det är ett faktum att om man skriver eller påstår att man vill skriva romaner, så har förlagen en viss idé om vad en roman är och liknar.
Det är ju naturligtvis inte konstigt, de vill kunna sätta etiketter på saker för att sen kunna sälja dem.
Det där tog en faslig tid innan jag begrep, men nu har jag begripit det. Man kan tycka vad man vill om det, men ur förlagets synpunkt är det ju rimligt. Också ur ens egen, om strategin fungerar.

Däremot är det kanske inte rimligt ur någon sorts stenhård konstnärlig synpunkt. Det direkta avtrycket lindas liksom in, blir till något annat, i värsta fall mer konventionellt och också mer igenkännbart. Aha, ska läsaren tänka. Det här är en roman. Eller en novellsamling, eller en prosalyrisk svit.
Men i det sista fallet tror jag kanske att förlaget lägger sig mindre i (den som vet mer får gärna säga emot). Det är när förlag tror eller åtminstone hoppas att sälja som de lägger sig i.
Romaner kan ju sälja. Prosalyriska meditationer mindre.

Så. Någon gång i livet tänker jag, om jag får tid, skriva en prosalyrisk meditation. Som kanske ingen vill ge ut, i alla fall inte det förlag jag harvar med nu. Men där finns en andlig fristad, känns det som.
Och obs, det här betyder inte att jag ändrat mig, här ska startas arkitektkontor.
Men det betyder att jag fortsätter fundera.

måndag 9 november 2009

Utvärdering av helgen

Jag har startat en grupp på facebook, Vi som hatar broccoli, salladskål, endiver och andra legymer. Än så länge är jag ensam medlem i den. Den verkar inte slå igenom helt, kanske beror det på att jag inte riktigt behärskar sociala medier. Jag tror det i alla fall. Min nya twitterbekantskap Wildenstam påpekar vist att det är bättre att börja på ett socialt medium och bli bra på det, än att hatta runt och klanta sig i alla. Jag gör det senare.
Men sist av allt dör hoppet, som bekant. Jag tror verkligen på den här gruppen som ursprungligen är uttänkt av Bengt O. Det är han som är hjärnan här.

Jaha, så har jag träffat en annan nätbekantskap, Louloulia och lånat ut en bok! Det spännande med det, förutom att se Louloulia i verkliga livet var ett enormt polispådrag runt La Santé, alléer av polisbilar, och vi lyckades inte fatta varför! Det höll fö på hela eftermiddagen. Redan då vi åkte förbi vid ett hade det börjat, om än mindre imponerande, då vi var på väg till lunch hos svärmor. Jag har alltså träffat svärmor och en av barnens äldre kusiner. Inga svågrar eller svägerskor denna gång dock. Man kan inte få allt. Hm.

Och så har jag gjort de gamla vanliga grejerna, handlat mat, denna gång tillsammans med tolvåringen som var till stor hjälp. Jättejobbig grej var en liten starkt illaluktande liten farbror som drev runt i affären. Vi fattade så småningom att han var där för att det var varmare där.
Helgen har alltså varit kall och regnig och rätt dyster vädermässigt.

Och så har jag jobbat en del. Inte med sociala medier, är det verkligen ett jobb? Jag tvivlar. Utan med mitt gamla tjatmanus.

Och så känner jag mig efter den här texten djupt skeptisk till utvärderingar av det egna livet. Men man måste ju pröva.
Hej.

söndag 8 november 2009

Dröm

Jag drömde verkligen en urkonstig grej alldeles nyss. Någon började förklara för mig att det var på 50-talet som fransmännen började sätta in glasdörrar utöver de vanliga dörrarna, och det visade sig ju verkligen vara en dålig idé.
Jaha, sa jag lite undrande sådär, för det har jag aldrig sett någonstans.
Jodå, folk såg dem inte och gick rakt in i dem. För det första. Och för det andra så satt de ofta så löst så att de trillade på spisar som också stod löst och på så sätt sattes dominoeffekter igång och hela hus kunde brinna upp!

Åh nej, tänkte jag. Det är nån sån där galning som ska dissa Frankrike med sina fördomar nu igen.

lördag 7 november 2009

Framtiden

För att säga som det är. Exakt som det är. Jag har skrivit ett manus som är en uppväxtskildring. Trots blandade erfarenheter av Bonkers förlag skickade jag det till dem. De var (som vanligt) på sätt och vis mycket positiva, men sa ändå nej. Rättare sagt, de sa jobba vidare, något de gärna gör om de tror att något kan bli bra.

Okej, sa jag, jag ska se vad jag kan göra.
Och nu håller jag som bäst på att fundera på det, mot bakgrund av föregående inlägg (inklusive kommentarer). Jag är väl medveten om att det här aldrig kan bli något. Jag kan aldrig bli svensk författare därför att jag aldrig kommer att vara i närheten av att försörja mig som svensk författare. Inte ens med de mest optimistiska och verklighetsfrånvända kalkyler kommer jag kunna det.
Bra.
Då vet jag det.
Jag har ingen som helst lust att skriva halvhjärtade tidningsartiklar för svensk press, jag har för övrigt ingen som ber mig göra det heller. Då är läget rätt dåligt att få dem publicerade. Och även om jag hade det så skulle jag få jobba häcken av mig och ändå inte komma upp i ens en halv månadslön. Året om, dygnet runt.
Jag har i ärlighetens namn inte heller någon lust att mycket ovisst vänta på statliga kulor som det verkligen inte är säkert att jag får några och som för övrigt inte heller på långa vägar kommer vara något av en försörjning. Om de ens trillar in. Om de ens finns kvar.
Och själva principen bär mig emot.

Jag kan ju bara säga att det här framtidsperspektivet är helt främmande för mig. Börjar bli. Jag tänker helt enkelt inte ägna mig åt ett sånt loserjobb.
Jag gillar att skriva, men det räcker inte.

Så. Nu gör jag klart den här grejen (tror jag) som jag ändå påbörjat. (Eller också gör jag inte det?)
Sen struntar jag i det här.
Det ska faktiskt bli otroligt skönt.

Vad jag tänker göra? Starta eget arkitektkontor! Jag har en dator och jag har en telefon, det bör räcka. Till att börja med!

Kristallkulan

Vilken framtidsbransch man givit sig in i!
Nu ska författarna få ännu mindre pengar, enligt en artikel i SvB. Eller rättare sagt, överproduktionen av böcker i kombination med rabattkrav från alla möjliga håll som jag inte begripit, återförsäljare och distributörer tror jag, gör att marginalerna minskar. Bonkers verkar ha sparkat ca 10% av personalen under den senaste tvåårsperioden och går i bräschen för "förändrade avtalsmodeller" eller vad de nu kallar det hela. Dessutom har man under en längre tid aviserat att man kommer att ge ut färre böcker i framtiden.
Detsamma gäller även de andra förlagen, bör man väl tillägga.

Det blir alltså mindre pengar, eller antagligen snarare osäkrare pengar och för all del ännu mindre, voire inga alls, plus ännu längre väntetider, allt enligt det senaste årets rapporter i Svensk Bokhandel.

Förvånande är det egentligen inte. Om de flesta skönlitterära böcker bonkrarna ger ut ger den vinst min andra roman gav så är det här helt följdriktigt. I princip kan mina två böcker ännu inte gett någon vinst alls att tala om. Jo, kanske den första, men i sådana fall marginell. Den andra måste vara en ren förlustaffär eftersom de knappt sålt några alls av dem och eftersom jag ändå fick det förskott som var praxis då. (Och eftersom den ändå producerades också.)
Vilket i sin tur i och för sig var en löjlig summa i förhållande till den tid jag lagt ned på texten.

Hela den här branschen håller alltså på att förändras. Den modell som rådde förut, den så kallade gungorna och karusellen-tanken håller nu på att skrotas helt. Visst, några olönsamma författarskap måste man väl i rimlighetens namn behålla, men dessa olönsamma författare ska då bara få i stort sett glädjen att komma ut på Bonkers.
För de vet lika bra som förlaget att de har ännu mindre möjligheter att nå ut med ett litet förlag...

Så det gäller att ha is i magen och egen förmögenhet, om man tänker sig en framtid som seriös författare idag.
Det tål att tänkas på.

Det är liksom "den svenska modellen" inom förlagsbranschen som går i graven nu. Bonkrarna hade en ohelig pakt med staten. De gav ut seriösa författare, väntade tålmodigt på genombrott som så småningom kom och staten sköt till pengar så att författarna någorlunda linvnärde sig, den så kallade biblioteksersättningen.
Nu slutar Bonkrarna så gott som helt att ge några stålar till de olönsamma (Jo, jag fattar att lite blir kvar, men utslaget på hela gänget så måste den summan ändå minska avsevärt, som jag tolkar det här) och hur staten förhåller sig återstår att se. Än verkar ju författarfonden behålla sitt uppdrag och sina medel, men vilka som i framtiden kommer i åtnjutande av pengarna är förstås inte klart. Om de då finns kvar. Jag gjorde en googling på det där nån gång och har glömt det exakta resultatet men den stora majoriteten som har författarpenning är född på 40-talet. Några födda på 50-talet och en född på 60-talet (var det då i alla fall) och så några som var ännu äldre förstås. Minns jag rätt om det var nånstans mellan 70 och 80% som var födda på 40-talet och tidigare? Tror det.

Alltså, kommer det bli någon tillväxt här? Kommer en ny generation just seriösa, alltså skönlitterära författare kunna etablera sig?
Osäkert, skulle jag säga.
Och ändå tror jag det. De kommer bli färre, få mindre pengar för sina böcker, kanske mindre från staten, men jag tror ändå att de kommer finnas.
Vad de kommer att leva på, däremot, klarar jag inte att sia om.

fredag 6 november 2009

Integration

Att ett sånt här förslag behövs, eller att politiker anses att det behövs i alla fall, är ett tecken på att något inte fungerar.
Alltså, invandrare (i Sverige) ska gå en sorts kurs där de får "lära sig" ("veta" är väl ett bättre ord) en del om "svenska värderingar". Och sen verkar det som om de får prov på det. Om de tillägnar sig värderingarna och gör dem till sina bara för att de hört talas om dem är väl högst tveksamt, skulle jag säga.
Bloggarna hånar och raljerar, och visst, det låter ju urdumt. Och visst kan man skriva om att det är orättvist att dela upp i ett "vi" och ett "dom" och så vidare.

Och samtidigt kan jag ju bara konstatera att efter femton år i Frankrike så vet jag onekligen mer om franska värderingar, men jag skriver inte under på dem allihop. Och jag har mycket kvar att lära.
När är man integrerad, som invandrare?
Aldrig, skulle jag påstå. När man börjar förklara för sina landsmän hur de i det nya landet tänker, när man börjar kunna se mönster och historiesyn - ja, då har man kommit en bit på väg. Men inte sjutton är man integrerad för det.

Och inte vet jag (och det är väl det de som raljerar vill visa, men det blir ju löjligt när helyllesvenskar sitter och talar om något de har noll erfarenhet av) om jag vill göra alla franska värderingar till mina. Heller.
Vad jag däremot kan konstatera är ju att integration tar tid, det är över tid och i mötet med det nya landet som man sakta börjar ändra uppfattning - integreras.
Och det behövs en oändlig mängd situationer, allt från det allra vardagligaste ytliga till dem inom familj och arbetsliv för att man ska se skillnaderna.

Jag utgår ifrån att de allra flesta invandrare, som jag själv, är villiga att anpassa sig så långt så att de fungerar, kan göra sig förstådda och tjäna sitt uppehälle i det nya landet. Redan det är rätt mycket, kan jag säga.

Men om man nu föreslår den här sortens "kurs" för invandrare, så är väl det antagligen för att den naturliga process jag själv är utsatt för inte sker på naturlig väg. Det vill säga, invandrarna stöter inte på svenskar och deras värderingar i en mängd situationer.
Och då försöker man skapa den "kunskapen" på konstlad väg. Som att sätta en blivande smed vid skolbänken för att han ska läsa om smide (och han får aldrig komma i närheten av hammare och städ).
Jag kan väl bara säga att jag inte tror ett smack på metoden.

Uppdatering: ja, här har vi ett sånt där svenskt blindstyre, på ledarplats dessutom, som inte ser eller tror att det finns någon svensk kultur. Flytta utomlands några år, säger jag bara. Så blir du varse en hel del om den svenska kulturens både värden och brister.

torsdag 5 november 2009

Saker som stacks

Det regnar här. När man står i köket som har fönster mot ett smalt ljusschakt, en courette, så slamrar regnet mot plåttaket där nere på botten.

Jag tänker på att kläder när jag var barn fortfarande stacks. Jag tror inte att det finns några barnkläder som gör det längre och tycker förstås att det är bra.
Det finns så mycket som inte finns längre. Finns tagelstoppade matsalsstolar längre? De sticks också, i alla fall om man har klänning på sig. Och är liten.
Nyponsoppan stacks också.
Och så gjorde man en grej på handleden på varann, man vred skinnet och kallade det tusen nålar. Det stacks, det med.

Men det fanns inga fästingar att tala om, och huvudlöss hade jag aldrig. De sticks numera.

Och så finns det en sorts stickig sallad här som jag inte vet vad den heter, det känns som att käka en tistel.

Beskt var det också mycket som var. Endiver, det var gräsligt. Maken till besk grönsak har jag aldrig stött på, varken förr eller senare.

Tänk om allt egentligen fortfarande är likadant, lika stickigt, beskt och äckligt, fastän man som vuxen inte märker det längre?

tisdag 3 november 2009

Tävlingen sjunger på sista versen

Jag har bytt bild, och det här är nog väldigt lätt. Det är alltså inte det som syns på bilden som ger vinst, utan det som ligger till höger om och nedanför bilden.
Ledtråd: ett stort barockrum.

Vidare för dem som orkar så har jag lagt alla bilder/svar hittills längst ned på sidan. För den som orkar skrolla.

Jag har en örn i mitt blodomlopp

skrev en gång en god vän till mig. Hon är poet. Det är inte jag, men jag gillade formuleringen, minns jag och började omedelbart ta reda på vad det kunde vara för en örn. Jag tror att jag menade att det var den här:

Havsörn Haliateeus albicilla. L 80-92. V 200-240. Häckar sällsynt i kustområden och fjälltrakter. Det väldiga risboet vanligen i grov fura. En ganska trög örn, sitter och spanar i timmar. Lever på fisk och sjöfågel, ofta as. Gammal fågel har vit stjärt, gul näbb och blekbrunt huvud, hals och bröst. Ungfågen ser i stort sett helmörk ut på håll med ljusare (rostbruna) fält på övre mellersta vingtäckarna, samt med ljus näbbrot (eg. tygelfläck). På närmare håll ses att huvud/hals är mörkt brunsvarta liksom minsta vingtäckarna. Stjärten är mörk (ser dock ofta ljus ut utbredd och genomlyst!). På närhåll ses ofta en ljus armhålefläck. Årsungen har svartfläckat rostbrunt bröst, 2-3-åringar brun undersida med vitfläckighet. Kretsflyger ofta, lätt igenkänd på betydande storlek, täml. lång och smal hals samt grov näbb och kilformig stjärt. Verkar mycket tung. Aktivt flyg med långa, grunda vingslag glest avlösta av korta glid, varvid vingarna hålls rakt ut eller något nedåtkupade. Skriker spillkråkelikt hamrande "kli kli kli kli kli".

ur Alla Europas fåglar i färg En fälthandbok (1975)

Ja, jag gillar den här texten. Det var mest det jag ville ha sagt. Den är otroligt bra helt enkelt. Uttrycksfull om en "trög örn".

söndag 1 november 2009

Ur ett pågående projekt, i brist på annat

Ett tag tänkte jag att jag ville skriva den här berättelsen på franska. Det blir så annorlunda då, när man ser alltsammans genom ett annat språk, så ännu mycket mer avlägset - och exotiskt.
Inlandsis heter inlandsis även på franska. Ändmorän kunde jag inte hitta, men flyttblock fanns och rullstensås. Många ord fanns, men själva sammanhanget, människorna som byggde i den där skärgården som fortfarande reste sig på grund av landhöjningen. Mitt ute i ödemarken. Det kändes oöverstigligt.

Det finns så mycket vägar i Frankrike, man kan alltid ta en mängd olika vägar från ett ställe till ett annat. De äldsta är de romerska vägarna, stenlagda och raka som linjaler genom landskapet. Vi bor vid en av dem, rue Saint Jacques, vägen mot Kompostella.
Hur få en fransman att förstå att i Sverige finns, om man har tur, en väg. Om man har otur ingen.
Idag finns faktiskt två vägar in till stan från Bollmora, den gamla vägen har kompletterats med en motorväg. Men Nackareservatet ligger kvar. I Paris hade det varit mitt inne i stan.
Hur få någon att förstå det?
Vägarna ligger i lager som språket självt, allt är så ordnat här. Det finns inga impediment, inga dungar med sly och blåbär mellan höghusen.
Att skriva om detta på franska kändes som att stapla kartonger istället för att likt en fågel väva ett bo av kvistar och strån.
Hur man ordnar sina minnen till en berättelse. Hur man ordnar dem till något beboeligt, till ett hem. Eller åtminstone något överblickbart - vilket väl kartongerna hade blivit, en vägg full med etiketter på gavlarna. ”Farmors våfflor”, ”Pappas nya båtmotor” och så vidare.

Och samtidigt kan det inte hjälpas: Jag ser numera det där landet jag växte upp i på ett ännu större avstånd än jag hade gjort om jag åtminstone hade bott kvar i det. Jag ser det genom ett annat språk, genom en annan ordning, genom ett annat sätt att vara och resonera.
Genom en bakvänd kikare, nere på Stockholmsoperans scen.
Landet utan vägar, det väglösa landet.
Landet där staden ligger på skär och holmar, där den ännu inte sträcker sig över gammal sjöbotten, där den ännu inte griper ned i marken, där den inte lämnat spår på djupet. Inga katakomber och inga gamla stenbrott att balansera över (enjamber) med nya byggnader. En stad som ligger på ytan.
Ett språk som ligger på ytan?
Nej, men ett språk som lämnar mycket åt användarens intuition istället för åt ett gediget regelverk att följa.
Franskan byggs med välhuggen kalksten ur samma brott som romarnas. Staplas foglöst med närmast våldsam precision till Monument. I stil med triumfbågar och mausoleer. Arkader och palats, kajer och broar. Överallt tar den sig fram och lägger sten efter sig. Inte skulle en fransk lantmätare komma på att bygga runt en gammal sjöbotten. Nej, han skulle bara göra en stadigare grund. Mäta, kalkylera och bygga.
Så rasar detta språk fram genom landskapet och täcker in allt.
Tilltron till språket, är, trots vad man kan tro, enorm här.

Och här sitter jag med min svenska och försöker förklara entitans läte om våren. Den tid då björkarnas fina grenar blir violetta och himlen är alldeles kallt blå och gärdena ligger i klara grå toner mellan dungarna. Smutsig grov snö kvar i enstaka norrlägen.
Fåglarnas lockrop genom vidderna.
Hästhovens seger, smältvattnets seger över isen.
Inlandsisens tryck över landet som en bild av ångest.
Isens tryck över landet som en bild av ångest.
Jag kommer från ett land som fortfarande andas, ett land vars bröstkorg sakta, sakta häver sig.
Ett land där man måste ta upp båten ur sjön på hösten.

På franska skulle jag fortfarande kunna berätta för dem om det här landet jag kommer från, men jag inser att själva språket skulle deformera min utsaga.

lördag 31 oktober 2009

Ledtråd - nej, för resten

Vi fortsätter höstlovstävlingen med nya bilder. Svårt att hitta en bra bild på den här grejen. De flesta hade bara givit gröna löv (övre vänstra delen). Och så tycks det under en period ha legat en jättestor, närmast Gogolsk näsa i, vilket inte jag var ute efter. Hur som. Nu tävlar vi. Som alltid på egen risk!

fredag 30 oktober 2009

Idol olika årgångar

Satt och tittade på klipp från Idol 2007 på Youtube med dottern. Hon pustade över hur jobbiga och svenska de var allihop (de pratade på dialekt och hade toppluva, typ). Sen ville hon kolla på en audition från 2006 men då sa jag att det kan vi inte göra, det är ju jättegammalt!
Hon bara stirrade på mig.
Tydligen, kom vi på sen finns det Idol 2009 också. Som håller på nu.
Det tänker jag inte följa. Däremot Nouvelle Star då det sätter igång. För det är jättebra.

Hiroshima mon amour

Kom förra fiskunderlaget från. Nu har jag återgått till arkitektur igen. Vilken byggnad alltså? Och eftersom jag tyckte att fiskarna såg ut som ohyra så har jag reducerat dem lite, tillfälligtvis.

Uppdatering: Och eftersom Laura har svarat rätt så har jag mixtrat med fiskarna. Vadå logik.

torsdag 29 oktober 2009

I djurens värld

För en tid sen kallade Lars Vilks Anna Brodow Inzaina dyngsprätt, apropå att hon inte höll med honom om något. Jag orkar inte riktigt länka fram inläggen för poängen är inte diskussionen utan ordet. Det är ett kul ord. Lite originellare än många andra av det här slaget i kulturdebatten där folk väldigt ofta kräks över saker eller kallar dem för skit. Vill minnas att Maria Schottenius t ex kallade Noréns dagbok för en hink skit och menade att eftersom den var det skulle den behandlas som det.
Jag menar, då är dyngsprätten faktiskt roligare?
Men, vad jag grubblat på sen dess (och det här var ett tag sen) är genus här. Kan en kvinna sägas vara en dyngsprätt?
Dyngsprätten är för mig med nödvändighet en tupp. Tuppen står på toppen på gödselstacken och gal in dagen. Han kråmar sig och sprätter, ja? Och eftersom han står där han står så blir han en dyngsprätt. Eller?
Kan någonsin en höna inta samma position?
Nej.
En höna kan vara eller bli högsta hönset. Inte heller det är väl särskilt vackert att vara i överförd bemärkelse, precis som ett hönshus som liknelse är ett ställe där ett jäkla kackalorum råder. Alltså inte ett särskilt förtroendeingivande företag eller vad det nu kan vara.

Det som bekymrar mig lite är hur pass liten koll folk verkar ha på genus bland djur. Ett fruntimmer kan inte tuppa sig, svåreligen brösta sig (för även det gör tuppen), inte stå på ett ben och gala. Kråma sig kan hon, och säkert en massa annat ur den domestika fågelvärlden. Kackla, värpa(?), ruva (på hämnd). Hon kan nog även vara ett så kallat mobbarhöns.

Om man ska gå lite längre så kan man tänka sig t ex ett ord som tjurnacke. Den enda kvinna som skulle kunna ha det i mina öron är en fd östtysk brotterska eller nåt i den stilen. Jag menar, de här orden som är bundna till djur och kön kan inte överföras om inte människan också börjat mackla med kön?
Man kan naturligtvis tänka sig en hbt-tupp. Eller höna. Men i hönans fall så riskerar hon att bli hackkyckling i såna fall. Dyngsprätt blir hon knappast, som jag ser det.

Frågan är bara om någon håller med mig.

Ny bild

Agneta svarade rätt på andra omgången fråga, och svaret var Operabaren. Nu har jag bytt bild igen. Det knäppa är att bilderna måste ligga på nätet och fiskprogrammet tar övre vänstra hörnet av bilden. I rätt många övre vänsterhörn händer ingenting.
I och för sig kan jag ju för all del starta en hemlig blogg på vilken jag endast lägger lagom stora fiskbakgrunder. Ja, kanske är det det jag får lov att göra.

onsdag 28 oktober 2009

Josabeth Sjöberg

Jag har snöat in på en grej igen. Mamsell Josabeth Sjöberg.
Man kan se alla de 65 bilder hon gjort av sitt liv på Söder under andra delen av 1800-talet i något som heter Stockholmskällans arkiv. Här.
Och alla bilder kan bli så här stora, men man får inte ta dem därifrån utan tillstånd, så jag låter bli.
Mamsell Sjöberg bodde på tolv olika adresser. Hon målade sina rum och sina utsikter och så målade hon interiörer från Borgerskapets Enkehus och någon annan inrättning där fattiga ensamstående kvinnor kunde bo.
Jag såg de här bilderna som barn. Jag måste ha sett många av dem flera gånger, för de är märkligt bekanta. Kanske förekommer de i skolböcker också. Eller också var det bara så att vi ibland gick på Stockholms Stadsmuseum och att de där var permanent utställda.
Jag minns Enkehuset som en omgjord gymnastiksal med skärmar i, som senare bilder jag sett från kriget, tror jag. Eller läst om?

I alla fall, Mamsell (som ju måste vara en sorts försvenskning eller förkortning av Mademoiselle) hade ett antal möbler. Jag har googlat på stränginstrument också. Kollat på cembalos, flyglar, hammarklaver och något som jag glömt namnet på. Tills jag äntligen, på någon jäkla sida fann ordet jag var ute efter. Taffel. Taffeln är en sorts lite mindre piano som föregår de pianon de flesta av oss förknippar med ordet piano.
Mamsell Josabeth har en taffel och en gitarr. Hon har två gustavianska stolar målade i vitt och en karmstol av något senare modell. I hennes rum står ofta en kakelugn i förgrunden, i den kan kaffepannan i koppar stå. Hon har ett runt bord i brunt trå med en sorts trefot till fot, hon har ständigt samma tavlor, två stycken, men framåt slutet av livet får hon några fler. Hon hänger upp gardiner, är klädd i pelerin och hon möter folk som har muff.
Hon har också ett par mattor, ett litet smalt brunt bord helt utan utsmyckning som står längs väggen - det gör för resten alla hennes möbler. Hon har ett vackert tyg att lägga över taffeln, en säng med lapptäcke och en liten möbel som kanske kallas pigtittare. Ett par ljusstakar.
Tapeterna är alltid stormönstrade inom ett kvadratiskt eller medaljongaktigt raster och rummen är låga. Något av dem ser man ligger under taket, då fönstret sitter i en takkupa.

Allt detta för att komma fram till att den här sortens rum, själva dimensionerna, påminner mig om något. Möblerna prosaiskt ställda kring väggarna.
De påminner om de rum jag nu bor i. De är inte stora, huset är antagligen byggt i mitten av 1800-talet.
Möblerna påminner om de möbler som stod i min mammas föräldrahem. Men där var rummen större.
Jag är ute efter rums dimensioner, verkar det som. Ljusfallet in genom rutor av viss storlek i förhållande till rum.

Så googlade jag på Vetekatten. Det finns ett vykort som visar Vetekatten som det såg ut då jag var barn. Fast kanske inte disken, jag minns den som högre. Men så var jag ju barn också. Men på kistan till vänster på bilden ville jag alltid sitta. Det gick ofta bra.
Också de här rummen har något av det där jag är ute efter även om färgskalan på vykortet är alldeles för gul. Vetekatten var ljust gråbeige.

Jag håller på och går igenom minnet och förundras över hur väl det fungerar, liksom jag förundras över internets alla möjligheter.

Svar Kafé Rydberg

Det var kanske inte så lätt ändå. Eller också distraherade fiskarna för mycket. Men i alla fall, bakgrunden till mina black mollies är alltså en del av den här bilden men i obearbetat skick. Man kan se den i sin helhet här, men det är ingen mening med att jag försöker krympa in den hit, jag brukar misslyckas med det.
Det här omslaget tycker jag annars är rätt ok, även om jag inte är jätteförtjust i typsnittet. Det enda med bildberarbetningen jag inte begriper är varför man tagit bort mustaschen på mannen i centrum. I originalet har han en sån. Här har han det inte. Och därför ingen mun heller.
Och så gillar jag den siluett av bollfrans man anar i gardinen bakom fiskarna.

Kafé Rydberg alltså. Nu byter jag snart bild igen. Hej.

tisdag 27 oktober 2009

Ny tävling

inledd.
Det är väl för lätt den här gången, antar jag. Men jag tänkte byta bakgrunden till firrarna då och då. Och det bör vara foton som läsekretsen kan identifiera.
Hur bilderna beskärs är jag inte ansvarig för och det är väl där själva spänningen ligger. Kan bli frågan om tapetflikar att repérera. (Jag kör den Ekmanska stilen nu. Franska verb.)
Tävlingen består i att man ska tala om vad det är för bild.
Den som vinner KAN vinna något. Eller inte. Beror på, helt enkelt.

måndag 26 oktober 2009

Mordets praktik II

Mordets praktik utläst och den tog sig, i allra högsta grad. Det var som om både Revinge och Ekman glömde bort Söderberg i de sista två tredjedelarna av boken. Han (Söderberg) dök upp igen litegrann i slutet, men mer pliktskyldigast.

Och nu orkar jag inte skriva en lagom lång text om handlingen och gestalterna, utan jag fortsätter på den inslagna vägen och grubblar över franskan. För den hänger kvar. Boken igenom talas det om folks mindre eller mer soignerade apparition, om deras embonpointer, om att de brouillerar sig med varandra. De äter legymer. Och de äter över huvud taget mycket och noggrant återgivet. Som så ofta i Ekmans böcker. Här äts anka och kalvbräss och gös och anklever. Blancmangén återkommer och den har jag diskuterat förut, vad det kunde vara. En dallrig efterrätt påstod en kunnig väninna. Dricker gör man med. Whisky och pårrtvin.
Likaså finns här den Ekmanska faiblessen (nu härmas jag, ja?) för dofter, lukter och odörer. Sänglinnet luktar liksom underkläderna, för att inte tala om kropparna. Maten och blommorna, röken och madrasserna. Det är kvalm, mögel och förmultning.
Och det är en närgången studie i den åldrande kvinnans brist på fysiska (och psykiska) behag, jämfört med den unga, för att inte säga purunga. Gulnande tänder och decoltage som borde ha haft en infäst bit broderat tyg (som jag glömt namnet på) för att dölja det som inte längre är vackert. Bristande sömmar och framtunga kroppar.

Staden däremot är styvmoderligt behandlad. Jag kommer inte ifrån det. Den är mest angivna gatunamn, men aldrig ett direkt synintryck.

Men framför allt är det, som alltid hos Ekman, ett resonemang om att ta och att ge liv. Här tas det mest. Ingen förlossning, ingen nyfödd, kvar finns bara de vaga spåren av blod i sänglinne som går på auktion.
Revinge är aldrig med om att sätta barn till världen, heller aldrig om att se dem komma till den. Däremot motsatsen. Och spanska sjukan kommer dessutom till.

Efter avslutad läsning får jag nog säga att det är en rätt förskräcklig historia. Som historia betraktad. Men som språk var den rolig och, fortfarande, något égarerande. All den där franskan...

Uppdatering med bloggande vänner om boken:
Bengt Os inlägg
Lennart Långsams och
Bernurs
Kanske kan man sammanfatta det så att fler än jag blev lite konfunderade av boken. Lennart konstaterade att boken inte riktigt var som han hade tänkt sig, även om han själv inser att det är något orättvist. Något liknande gör jag i mitt första inlägg. Vi har alltså alla en väldigt tydlig bild av Glas och hans sammanhang.
Så här i efterhand slår det mig också att boken varken jag eller Bengt O gillar så mycket (rätta mig om jag har fel, Bengt!) nämligen Gör mig levande igen, är samma sorts bok på sätt och vis, det vill säga Ekman utgår ganska nära från någon annans bok. Då Eyvind Johnssons Krilonsvit. Den gången minns jag hur jag läste eller hörde en diskussion om titeln. Ekman gör Johnssons bok levande igen, orden Remember me står i slutet någonstans, och har en analog tolkning i stil med: Gör mina lemmar levande igen. Ungefär, alltså.
Och i det här fallet alltså Doktor Glas, som inte behöver levandegöras på samma sätt, eftersom den aldrig fallit i glömska. Och här är ju titeln motsatsen? Mordets praktik, dels Revinges läkarpraktik som blir en mordets, och dels hur det egentligen går till när man mördar. För det är ju där Ekman verkar irriterad på Söderberg, mord är inte en intellektuell handling, tycks hon säga. Mord är infall, impuls, oövertänkt - och resulterar i döda kroppar.

Ekman har alltid varit tydlig med det, att litteratur lever av annan litteratur. Vilket hon härmed återigen har visat.