söndag 30 november 2008

Nyanser

Tänker fortfarande på filmen jag såg, på den incident som blev avgörande för att den här svarta killen skulle bli utkastad ur skolan. I den har franskaläraren en roll som inte är helt enkel. Dagen innan har det varit det som kallas conseil de classe, då samlas alla lärare, två elevrepresentanter och två representanter för föräldrarna och eleverna gås igenom en och en och utöver betygen så får de ett kort skriftligt omdöme som alla är överens om.
Tjejerna som är elevrepresentanter sitter och fnittrar och äter kakor och beter sig som riktigt vidriga tonårstjejer en stund under mötet.
Nå, nästa dag är det alltså franska och mitt i lektionen där de talar om dikter så kommer vad som sas under conseil de classe upp. Läraren blir till slut arg och undrar vad sjutton det har med dikterna att göra och påstår dessutom att tjejerna väl inte hade lyssnat hela tiden de hade ju suttit och betett sig som "des petasses". Vad man nu översätter det till. Subbor?
Och då utbryter en diskussion och de tycker verkligen inte att läraren har rätt att kalla dem petasser och han svarar att jag har inte sagt att ni är petasser, vad jag sa var att för ett ögonblick uppträdde ni som sådana.
Och den svarte killen lägger sig i och det är så grälet uppstår.
Och sen är ryktet i svang. Franskalärararen kallar tjejerna för petasser.
Han fattar liksom själv att de nyanser han faktiskt använde sig av köper ingen. Inte rektor, inte kollegorna, och framför allt inte eleverna.

Och den här diskussionen känner jag så väl igen. Uppför dig inte som en idiot! gapar jag till min tonåring.
Mamma säger att jag är en idot, säger hon sen till sin far...

Som om man måste tala i pratbubblor hela tiden, som om det inte fanns några nyanser i språken?!
Och där någonstans ligger kanske just misslyckandet. Han, franskaläraren, får inte dessa trettonåringar att förstå nyanserna.
Kanske går det inte att få trettonåringar att begripa nyanser. Generellt. Även om de flesta kommer att förstå dem senare.
Återigen, vi diskuterade detta, jag och dottern på väg hem, och hon påstod att hon begrep men tillade: Men han borde inte ha sagt det ändå.

Suck. Det är klart att han borde ha sagt det ändå. Men ändå inte? Just med tanke på mottagaren? Eller så borde han sagt det ändå, eftersom hans uppgift är att få dessa trettonåringar att förstå just det. Med en dåres envishet, alltså.

Och en grej till, alldeles i slutet av filmen så svarar eleverna en och en på vad de lärt sig under året, de har alla något att komma med. Utom sista scen: En flicka stannar kvar medan de andra går ut. Magistern, säger hon. Ja? Jag har inte lärt mig något i år. Men det kan inte vara sant, säger han med emfas. Jo, säger hon, det är så svårt att förstå...

Och där slutar filmen. Ett totalt misslyckande och ett halvt? På trettio? Tja, det kanske är så det är?

lördag 29 november 2008

film

Såg den belönade filmen om skolan, Entre les murs. En film om en quatrième, alltså trettonåringar, i en av Paris norra förorter? I vilket fall, "svåra kvarter" eller kvarter där en minoritet har franska som modersmål.

Filmen fokuserar helt på lektionerna i just franska. Man får se scener från lärarrummet, någon enstaka från skolgården och rektors kontor.
Men grunden är franskan, språket. Det som för fransmännen är nyckeln till hela samhället. Och som skolan ska ge, idag till unga med de mest skilda förutsättningar.
Men det är egentligen och i grund och botten också en film om ett misslyckande. Den relativt unge franskläraren misslyckas med en av eleverna, en svart pojke. Han får honom inte att delta och killen stör lektionerna. Så småningom hamnar det hela i conseil de dicipline, det vill säga, kollegiet och rektor bestämmer om killen ska få vara kvar. Han är där med sin mamma (i afrikanska kläder) som inte talar ett ord franska - det är han som översätter.
Och så åker han ut. Trots att just franskaläraren inte ville, samtidigt som den incident som gjorde att killen gick för långt skedde under hans lektion.

Man kan se det hela symboliskt. De lyckades inte, fransmännen, att få den här killen, och många med honom, att acceptera den franska kulturen, det franska språket som sitt eget. Och någonstans känner de, likt franskaläraren, att skulden är deras egen.
Den går på kärnan i all integration, den här filmen, språket. Verktyget. Den enda möjliga vägen just här.

fredag 28 november 2008

Hon gör det igen!?

Bodil Z har skrivit en text om en text av Bodil Malmsten, som inte heller jag förstår mig på. Milt uttryckt. Det låter på texten som om Saviano kommit till Sverige för att Malmsten ska få göra sig lustig över sina landsmän? Jag har normalt sett ingenting emot att man driver med Sverige och svenskarna men var det här verkligen rätt tillfälle? Söker han semesterort, eller? Nya resmål?

Här kommer en människa som tydligen är hotad till livet - och får höra om röda stugor och det svenska (korkade) temperamentet med inflikade stödord på låtsasitalienska?

Nej, som sagt, jag begriper inte. Jag hoppas, likt Bodil Z, att det här fungerade i praktiken. Även om jag inte heller förstår hur det skulle ha gått till.

mer skola

Och här var en annan intressant skolgrej. Den påstår en massa saker, bland annat sånt som vi redan visste, att läraryrket förlorar i status och att de som går ut lärarhögskolan är (i snitt) mindre begåvade än för femton tjugo år sen.
Men det som får en att haja till är att "högpresterande kvinnliga lärare" får "högpresterande manliga elever" att prestera sämre. Och att det är ett tydligt mönster.
Begåvade pojkar och yngre män gillar alltså inte begåvade tanter? Klarar inte av att jobba med/för dem?
Och vad ska då inte hända i hemmen med högpresterande mammor som får begåvade gossebarn?
Nåt skumt är det här, det känner jag tydligt.

Språk

Har kollat runt lite bloggar med anledning av den här artikeln. Om jag fattar det hela rätt så "tror" alltså inte Björklund så mycket på detta med modersmålsundervisning. Han menar helt enkelt att det är de duktigaste invandrarbarnen som orkar hålla på med hemspråket som ger de här resultaten.
Läser man på olika bloggar så verkar det ligga någonting i det. Modersmålsundervisningen är tydligen en(!) timme i veckan, och den ligger utanför det vanliga schemat och lokalen är ofta en annan än den vanliga skolan.
Den ska alltså slåss om elevernas intresse med övriga fritidsaktiviteter.

Och ja, med de förutsättningarna undrar jag om inte Björklund har rätt. Det är de mest motiverade eleverna som orkar hålla på med det där. Kanske har de även motiverade föräldrar som ser till att de kommer iväg.

För så ser eventuell "hemspråksundervisning" ut här, med det tillägget att det är helt på föräldrarnas initiativ och att den även betalas av föräldrarna. Den franska skolan lär ut franska. Punkt slut. Den är även relativt skeptisk till undervisning i andra språk, franskan är viktigast och ska komma först. Jag har blivit utskälld av både en och två lärare som fått reda på att barnen skulle lära sig läsa och skriva svenska samtidigt som de skulle göra det på franska. Det blir för mycket för dem! ropade lärarna.
Och franskan är viktigast.
Något som faktiskt gjorde mig rätt arg. För dem, ja! Men för barnen då?

Om jag själv ska "tro" något så tror jag alltså att Björklund har både rätt och fel.
Om den där modersmålsundervisningen ska bli effektiv för alla så måste den ligga inom schemalagd skoltid, det måste handla om mer än en timme i veckan och det skulle nog vara intressant om man även kunde erbjuda svenska elever undervisning i språken ifråga. Ännu bättre om även föräldrarna engagerades. Då skulle det kunna bli något av det hela, tror jag. Ett djupare utbyte och därmed integrering.
Frågan är bara om det är den bästa metoden, om det skulle vara väl använda pengar och förstås om ens de pengarna finns.

Att den franska modellen har brister är uppenbart. Samtidigt är det tydligt vad den franska staten vill och står för. Medborgarna ska kunna franska, franska är liksom deras enda chans om de stannar här.
Men den lyckas ju inte få med alla. Och hur man får med dem kan man i och för sig fråga sig. Där tvivlar jag ärligt talat på att en eventuell modersmålsundervisning skulle ha någon effekt.

Ju mer man grubblar på sånt här desto mindre klok blir man. Om man nu tar emot invandrare - hur långt sträcker sig ens skyldigheter så att säga?

torsdag 27 november 2008

Litterär tävling

INSTÄLLD

Eller äh. Den som sett den och kan svaret får gärna skriva det. Men nu finns det alltså inga ledtrådar alls längre.
Ibland är det som om man inte borde skriva böcker, och ännu mindre kommentera dem.
Det är nog mest därför.

konsumtion?

Jag kunde inte låta bli. Här är alltså handväskan i choklad, den beskrivs som oemotståndlig. Ändå köpte jag ingen.
Det är antagligen mig det är fel på.

saknar riktig choklad


Jag ville bara kolla hur det här blev. Bilden alltså. Har köpt choklad för flera tusen spänn! Nåja, nästan i alla fall. Men så är den god också. Efter att ha prövat rätt många lokala chokladtillverkare har vi fastnat för den här, där man alltså, bland mycket annat kan få tag i en riktigt elegant handväska av choklad. Jag tycker konsumtion är okej när man verkligen konsumerar (äter). Och så gillar jag att de har kollektioner, och inte bara vanliga kartonger år ut och år in. För resten, det kanske alla chokladtillverkare har? Plopp sommar plopp vinter och plopp halloween?
Äh.

Grejen på bilden är en lite snyggare jultårta.

måndag 24 november 2008

hårklyverier?

Nu börjar jag egentligen tröttna på det här, ändå kan jag inte låta bli att länka till en artikel av en skribent som kallar sig kulturradikal och med vilken jag verkligen sympatiserar.

"Vad är det som gör världen bättre, eller som diskuterar vad som gör världen bättre eller ej? Att utifrån konst, vetenskap och filosofi – sånt man kanske inte ens håller med om eller gillar – försöka tänka i de banorna är att bilda front mot konsumentsamhället. Att ställa kvalitet mot kvantitet, historia mot topplistor, eftertanke mot informationsflöde och vidareklickning."

Skillnaden då, mot den kulturkonservativa hållningen? Tja, vad vet jag, det hela blir mer och mer förvirrande, men den här skribenten förhåller sig i sin läsning av kulturyttringarna till framtiden. Blir det bättre eller bättre av den här grejen jag just sett läst eller tagit del av? Och så skriver han sig fram till svaret. Resonerar.
Och vill då den kulturkonservative inte ha en bättre värld?
Jo, det är klart han vill, men han är kritisk till förändring. Hans/hennes erfarenhet säger honom att den ofta är till det sämre. Han spjärnar emot - mot samma topplistor, konsumism och kvantiteshävdande. Som Houllebecq.
Men skönt med en kulturradikal som inte heller ser denna ståndpunkt som något med nödvändighet politiskt. Och skönt med någon som höjer ribban lite, att vara kulturradikal kan vara något annat än att krama biblioteksfilialer.
Ouf!

Att förbättra världen... Klart att det är det man vill!
Så från och med nu, kära vänner, är jag kulturradikal och kulturkonservativ! Bara så ni vet!
Det kallas att fickparkera eller att vända på en femöring.

söndag 23 november 2008

krusbär

Är rätt säker på att jag skulle torska om den här grejen genomfördes.
Och jag har svårt för den över huvud taget, antingen tar man väl emot folk - för att man behöver dem, rent krasst, eller för att de behöver skydd.
Eller också gör man inte det.

Man ska nog inte räkna med att få in bara krusbär.

onsdag 19 november 2008

Skogen och Salongen

Helt fantastisk Skogstext på Salongen av Jorun Boklöv. Läs den!
Ibland tänker jag med någon form av sorg på Sverige, på det som finns där som är helt unikt, arteget, platseget, språkeget, oöversättligt! Anderssons roman är ett exempel, Ekmans bok Herrarna i skogen ett annat. Jag tror inte att det går att översätta. Och jag undrar om inte även Joruns text om Ekmans text faller inom kategorin. Det här går inte att få dem att förstå, dessa kontinentala kultiverade människor. De kan inte föreställa sig, det ligger alltför långt från deras verklighet. Det finns inte ord.
Mer: Bellman, Ramel, Taube. Den svenska visskatten. Om de kan recitera dikter av Baudelaire här så kan vi sjunga våra motsvarigheter. Har ni tänkt på det?

Jag bara kom att tänka på det.

tisdag 18 november 2008

Jag förstår inte

Läste en artikel på SvDs Brännpunkt som jag inte blir klok på. Erkänner att jag inte blir riktigt klok på var jag står i fildelningsfrågan. Men en sak är klar: Jag har faktiskt aldrig fildelat. Nix, handen på hjärtat, jag har aldrig laddat ned film eller musik från nätet. Visst har jag säkert sett filmer och lyssnat på musik som kommit i min väg på det viset. Men ändå. Nej. Och jag hade lika gärna kunnat vara utan. Det handlar ju i första hand om kommersiell musik och film.

Det är också därför jag ställer mig frågande till en del påståenden i den här Brännpunktsartikeln, författad av författarförbundets ordförande och förläggarföreningens dito. Som det här:

För oss handlar denna debatt framför allt om de grundläggande förutsättningarna för svenskt litterärt skapande. Principen om upphovsmannens ensamrätt att förfoga över det han eller hon skrivit ger författaren en möjlighet att försörja sig på sitt skapande.

Qué? På litterärt skapande kan man inte försörja sig idag. Eller som min agent uttryckte saken: den litterära litteraturen är inte ekonomiskt intressant. Men hon medgav i och för sig att den kunde vara intressant på andra vis. Men alltså, i bokbranschen heter det numera den litterära litteraturen, till skillnad från den kommersiella.
Och det artikelförfattarna talar om här är förstås den kommersiellt gångbara litteraturen. Böckerna. Fildelningshotet mot oss andra är minimalt. Men även kommersiellt gångbara författare kan ju säga nej till nedladdningsbara böcker?! Eller nedladdningbara ljudböcker?
Möjligheten finns.

Så diskussionen om den nedladdningsbara "litteraturen" är faktiskt inte att likställa med den om musiken och filmen.

I övrigt vet jag som sagt inte var jag står. Jag tycker ju i pricip att upphovsmännen ska ha sin del av förtjänsten. Men hur man ska ordna det vet jag inte.

måndag 17 november 2008

trött

Och här har vi en turist till.
Det är tröttsamt med människor som bara vidarebefordrar klichéerna. Klart, går man på Sorbonne och i övrigt på arrangemang som svenska kulturinstitutet ordnar eller åtminstone medarrangerar så får man kanske det intrycket. Jag menar, det görs ju andra filmer än Amelie från Montmartre i det här landet. Man kanske inte ska hänga upp sig på just den. Om man nu är intresserad av film. Det var en film som funkade framför allt i USA men det var inte en europeisk kvalitetsfilm.
Men, om man är tjugofem och kommer från Sverige så har man tydligen inte fått lära sig i skolan att film inte är samma sak som verkligheten. Man har väl så ini helvete identifierat sig med allt man läser och ser så man kan inte föreställa sig ett annat förhållningssätt till det berättade, om det så är på film eller i litteraturen.

Det tar lång tid att börja förstå sig någorlunda på det franska för en svensk. Så småningom gör man ändå det, och jag lovar, identifikation kommer man ingenstans med. Det är hjärnan man får använda, inte les trippes. Samma mallar fungerar inte, jo, det är fortfarande Simone de Beauvoirs land. Kollat upp aktiviteter kring henne och hennes författarskap?
Det verkar ju finnas, om inte annat, en jäkla massa att läsa.

Nä, lägg ned nöjesbloggarna och ta in fler understreckare om franskt kulturliv.

torsdag 13 november 2008

bio

Här pågår en nordisk, eller snarare svensk-norsk filmvecka som startade igår. Man kan se det bästa som gjorts de senaste åren intensivt på en fin liten bio nära Panthéon i femte under en veckas tid.
Igår såg jag Jan Troells Maria Larssons valda ögonblick som var en fin film.
I programmet finns även ett par texter att läsa som jag uppfattar som själva skärningspunkten för det här evenemanget. En fransk och en svensk filmkritiker har fått välja en film från det andra landet och sen var frågan: Varför skulle det här aldrig kunna vara en svensk respektive fransk film? Svaren (på franska) finns här.
Det finns ett intresse för svensk och nordisk auteurfilm här. Bergman sägs ju vara större här än i Sverige. Och det finns ett utbyte som kan bli givande.
Jag såg en film som rörde sig ännu mer precist kring detta möte i våras någon gång. Franska och svenska skådespelare resonerade kring Strindbergs Dödsdansen.

Tja, det är väl vi, i deras ögon, äktenskapet som Dödsdans. Även Maria Larsson hade det inslaget, om än också andra och mer försonande.

Jag hoppas kunna återkomma i ämnet. Hej,

onsdag 12 november 2008

kulturproducenter har


När jag läser sånt här blir jag bara så innerligt glad att jag inte bor i Sverige. Ett land där unga författare låter som bekymrade socialdemokratiska kommunpolitiker med ansvar för bibliotek och kulturfrågor. Ett land där unga författare tror att den svenska "kulturproduktionen" - varför inte säga konsten? antagligen därför att det inte handlar om konst, utan, mycket riktigt "kulturproduktion" är så enahanda beroende på ägarkoncentration.
Va?
Visst, det finns ägarkoncentration, men framför allt finns den svenska (rotlösa) konsensuskulturen. Vi sitter inte ihop med resten av världen, hos oss är vi postkoloniala, mångfaldiga och queera och det fungerar! till skillnad från hos er. Vi är världens mest jämställda land, nämligen. Vi har världens mest rättvist behandlade och nöjda invandrare, nämligen. Vi har inga som helst problem alls, nämligen. Och så har vi förstås världens bästa "kulturproduktion". Jomän.

Himla synd att ingen annan på detta klot tycker så eller insett det lilla norröna landets storhet. För att inte säga gigantiska intellektuella kapital!

Nej, fram för fransk läroplan i svenska skolor, åtminstone vad gäller den litteratur som ska läsas. Gärna latinet också. Då skulle kommande generationer svenskar besitta en någorlunda kunskap om kulturarvet. För tråkigt nog existerar det, det är inte bortförhandlat av snåla kommunalpolitiker. Det finns kvar, vad man än gör, står där på hyllor och hänger där på museiväggarna. Överallt.

Nu ska jag gå och kolla Picasso.
Bara parentetiskt, det handlar alltså om konstverk av Picasso, men också om några av de historiska verk av Greco, Vélasquez, Goya, Zurbarán, Ribera, Melendez, Poussin, Le Nain, Dubois, Chardin, David, Ingres, Delacroix, Manet, Courbet, Lautrec, Degas, Puvis de Chavannes, Cézanne, Renoir, Gauguin, Douanier Rousseau, Titien, Cranach, Rembrandt, Van Gogh - som han förhöll sig till.
Allt finns till beskådan au Grand Palais till den 2 februari -09.

Uppdatering:
Här finns den artikel av Lundberg som får folk att förfasa sig eller visa att de minsann har viktigare saker för sig än att bemöta den, allmänt bara skälla eller vagt hålla med dem som skapar ordmoln. Eller för all del, säga att de är kulturkonservativa i sak men aldrig skulle påstå att de är kulturkonservativa.

Uppdatering 2:
Annina protesterar. Hon håller med Elise Karlsson med emfas.

fredag 7 november 2008

svensk romankonst då den är som bäst

Har läst en svensk roman nu, den här bredvid. Alltså, Den larmande hopens dal av Erik Andersson, utgiven på Bonniers. Orsaken till att jag gör mig omaket att sätta in bilden på boken är att jag tycker att det är ett helt missvisande omslag, och titel.
Vad ser det här ut som? Och tänk gärna nu modernt, genusgranskande om man så vill.
Det ser ut som en Jolo-grej, eller hur? Svensk medelålders man skriver något dystert om andra världskriget. Kan man förmoda.

Inget kunde vara mer fel. Boken är en sorts knock-out, menar jag. Den är askul och helt förbryllande. Så här presenteras den av nätbokhandeln. Det kommer lite närmre själva boken, men fortfarande står titel och omslag i vägen. Författaren kan väl i och för sig inte rå för att han heter Erik Andersson.

Nå. Man börjar läsa och fattar inte riktigt vad det är för sorts bok man läser. En ung kvinna vid namn Ina Ljung kommer som nyutexaminerad journalist till Varas Värn, en liten tidning i Västergötland. Hon kommer till redaktionen där doften av femtiotal är kompakt, folk envisas med att hänga upp sina ytterkläder på en "tamburmajor", en bär under sin röda kappa en "vattrad klänning i blått". Ett och annat mail dimper dock ned i laptoparna men mest snackar de om mossar och ortsnamn och man bara väntar på ett lik i en av de där mossarna, samt herrarna poliser Göran, Hägg och Syrén. Men av det blir det intet, istället får vi följa Ina genom landskapet i en sorts vansinnesrace. Hon plöjer ortsnamn, västgötar, potatisodling i kontrast till stockholmarnas matvanor av soltorkad tomat och basilika och hon kollar dösar och grifter och högar. Slätten håller på att regna bort och det där Bengt O. sa någon gång att någon sjö håller på att "tippa" är här bara förnamnet. Här är på sätt och vis undergången nära för bonden är olycklig liksom hans jordar. 
Fast allt är samtidigt jäkligt kul. Jag citerar en bit:

Ina och en äldre kollega ska ut och höra sig för om en "vattensjuk mjölbinge".

En kort satt karl kom på vägen. Vi klev ur. Han gick fram till Hilde, tog i hand och presenterade sig. 
Bokstavera, sade Hilde. Det måste bli rätt i tidningen.
C-Z-Y-P-T, sade Czypt.
Caesar, Zeke, Yngve, Pelle, Teodor, sade Hilde. Och här är Ina Ljung, volontär.
Ina, sade Czypt. Det var ett märkelit namn.
Jag log tappert.
Men välkommen till Äne, Ina. Kom med här, sade han och stövlade bort på vägen.
Är det första gången I är i Äne? fortsatte han över axeln. Synd att det är som det är nu. Det här förbannade regnandet. Har I ordentligt på er? En kan knappast gå och se te krittera utan att palta på sig som för en månpromenad. Vi har hatt hagel ock. Två gånger. Slår ner allt. Kommer I?
Faktum var att jag inte hade ordentligt på mig alls. En tunn sommarjacka och gympadojor förslog dåligt i det här vädret Hilde, som hade dröjt sig kvar en stund vid bagageluckan, kom nu fullt utrustad i regnkappa, sydväst och gummistövlar.
Det är ett katastrofområde, hojtade Czypt och öppnade en grind. Kommer I? All den goe kväven en slängde på i våras har sköljts ned i ån. Och nu kan en inte komma ut på gärdena alls. Se här!
Czypt tog några slurpande steg ut på åkern. Det är vansinne, skrek han. Vansinne!
Han hoppade upp och ner. Det skvätte långt ut på vägen. 
Jag tog några steg tillbaka.
Hilde gick ut till honom och pratade med lugn röst.
Ingen dränering i väla kan svälja så möcke regn!
Hilde sade ytterligare något.
Ris får en odla om det ska vara så här!
Hon tog honom i armen och styrde upp honom på vägen igen.
Jo, det är samma för de andra, sade Czypt som nu hade dämpat rösten något. Men de sitter bara där vid köksbordet och dricker kaffehalv. Sävliga svenskar, som far min sa.
Varifrån kommer ni? sade jag.
Han tittade oförstående på mig. Från Äne förstås, sade han.
Men er far...?
Jaha! Det stämmer, han kom från Polen femtisex, samma år som Ungernrevolten.
Jag trodde det var ett tjeckiskt namn, sade Hilde.
De hade också en revolt, men det var sextioåtta, sade Czypt hjälpsamt.
Vi får tacka så mycket att ni tog er tid med oss, sade Hilde och sträckte fram handen.
Det är jag som ska tacka.
Tack, sade jag.
Tack.

Så här låter det alltså. Det är kul, och det här var för övrigt bokens enda invandrare, annars heter folk bara Margareta, Algutson och Ingeborg. Variationerna på platsanknytna namn är enorm. Liksom teorierna om dikning, åar och gravskick. Västgötens temperament härleds ned till tidig stenålder.
Insprängt finns också några sagomotiv från typ Trägudarns land som har en helt annan ton och som kanske behövs för att bryta av mot en helhet som annars möjligen blir för crazy.
Jag vet inte.

Om man ska sammanfatta. Det är en bok om en bygd, en bok om klimat, om historia och om människor i bygden idag. Den är dessutom full med mer eller mindre dåliga vitsar. Det är inte en bok om de mediaanpassade ämnena. Huvudpersonen Ina är i och för sig helt trovärdig, en ung kvinna som gjort slut med en kille, som tycker att det är lite jobbigt att diskutera julen med sin mamma i juni, men det löser sig, och som brinner för dikning och gånggrifter, för att inte tala om gränser, bo, härad och allt vad det nu heter.
Man känner med henne. 
Själv får jag lust att göra en motsvarande inventering, projekt Tvättstuga. Den skulle gå ut på att man tog reda på hur det stod till med Folkhemmet genom en koll av tvättstugorna. Från Ystad till Haparanda i en sorts roadmovie.
Ja, man måste nog säga det, det här är en fantastiskt inspirerande bok! 
Big Love till Erik Andersson som tydligen befinner sig i Västra Bodarene utanför Alingsås.

PS. Här är kanske en bättre recension.

torsdag 6 november 2008

En dansk roman

som heter Föreställningen om ett okomplicerat liv med en man av Helle Helle, utgiven av Lindelöws bokförlag. Har jag just läst klart. Det gick fort och jag blir inte klok på om den var bra eller halvbra. Den var på intet vis märkvärdig, men samtidigt ville jag läsa klart, något som för mig är positivt. Den hade det där suget, man undrade hur det skulle gå. Historien helt trovärdig och realistisk, dansk vardag. En kvinna vid namn Susanne jobbar på sjukhus och är sambo med en karl som sitter hemma och ska skriva en roman. Hon säger upp sig och börjar istället städa hos privatpersoner. Inga komplikationer där. Hon springer på en f d arbetskamrat som höggravid flyttar in till henne och sambon. Livet på tre, men det går. 
Ja, allt är vardag men innehåller alltså en viss spänning. Språket är mycket lågmält men inte tråkigt, översättningen oklanderlig, det känns nästan som om vi vore i Sverige. Och ändå inte. Så vad saknas? Medelklassmarkörerna är bara en, en "arkitektlampa" - det kan man stå ut med. Kvinnan är i och för sig ängslig, men inte fullt så ängslig. 
Är det här typiskt danskt? Att man vågar sig på att låta själva storyn tala? Kanske det. Jag har läst liknande danska romaner.
Samtidigt, inget hisnande här heller. Det är inte som att läsa Lispector där en avgrund helt plötsligt kan öppna sig genom själva språket.
Här är språket nedtonat nästan till ett intet.
Dock finns en viss stil.
Om man nu ska tjata om sånt.

Nu ska jag läsa en svensk roman till. Att läsa den här var inte bortkastad tid i alla fall, om man nu ska ge ett kort omdöme.

roman kring Gibraltar

Jag har lät en bok i (dålig) svensk översättning från franska, och det verkar förmodligen rätt malplacerat, men strunt samma. Till andra sidan havet heter den och den är skriven av en man vid namn Tahar Ben Jelloun, marockan bosatt i Frankrike. Drygt tio titlar av honom finns redan översatta till svenska så kanske är han bekant?

Boken handlar om unga människor i ett hopplöst nutida Marocko, dessa unga människor som bara drömmer om en sak: att ta sig över havet till Spanien.
Vi får följa några av dem och deras väg dit eller deras misslyckande. I centrum står en ung man, Azel, som kommer över till Spanien som ung loverboy åt en tämligen dekadent äldre spanjor. Problemet är dock att han inte anser sig vara ett dugg homosexuell och relationen tär på honom, milt uttryckt. Men för att "behålla sin sexualitet" tycker han att han behöver träffa och ligga med även unga arabiska horor. Det är liksom viktigt.
Hans syster, Kenza, går det bättre för. Så småningom gifter sig Azels beskyddare med henne och hon får jobb i Spanien, hon är utbildad sjuksköternska, och hon klarar sig bra, men blir ändå blåst av en turk som hon vill gifta sig med för de har det så bra i sängen tillsammans, och det är tydligen det viktigaste för denna unga marockanska. Oberoende för henne är att kunna ligga med män. Inte att i första hand vara ekonomiskt oberoende.
Fan tro't säger jag.

För det här är helt klart det som gör en stor del av boken helt osannolik. Alla unga marockaner tänker bara på sex och sin sexualitet. Män som kvinnor, homos som heteros.
Ska man tro på det? Och på att det viktigaste i livet är "underbart sex"?

Lite synd, för här finns samtidigt trådar in i ett korrupt och hopplöst Marocko, trådar om förhållandet till Spanien och spaniorerna, här finns de flyende araberna och afrikanerna som dör i undermåliga småbåtar på flykt över Medelhavet. Här finns exilen och vad den gör med människor, pappren och de papperslösa, kifen och spriten och barerna.
Ibland finns här också rent poetiska drömmar som har klang av Tusen och en natt eller Chagall och som om de utvecklades skulle kunna ge en helt annan sorts bok. En riktigt bra bok.


söndag 2 november 2008

Är Lidl elitistiskt?

Jaha, här sitter man och kollar igenom favoritbloggarna och finner att man gissningsvis kommer att få käka upp att man gillar Göran Hägg. Hägg verkar göra(n) bort sig mer och mer, den där boken om 1001 böcker man "måste" läsa sågades idag av en herr Kastner i SvD, den ansågs på ett puckat sätt elitistisk. Eller snarare, Hägg ansågs elitistisk. Till stöd för sitt påstående använder sig Kastner av just-nu-mest-köpta-böcker-listor, som just nu, hör och häpna, har några lite tjockare skönlitterära böcker i täten. Och vips - den dumme läsaren finns inte!?
Jag vet inte, jag. Hur som helst så struntar jag i Hägg, det var inte honom jag tänkte skriva om idag, utan om Lidl.

Då vi är i Sverige handlar vi en del på Lidl. Detta sedan ett par tre år eller så. I början var vi mycket skeptiska. Konstiga korvar, okända kakor och kex, och så fick vi ju höra att de ville sälja tysk mjölk i Sverige och det vet ju alla att tyska kor är olyckliga och den tyska mjölken kan inte vara bra!
Så det fick de ju sluta med.
Nu ser mejerihyllan ut nästan som i vilken Konsumaffär som helst, men bara nästan. Jäst finns och är tysk, liksom gräddfil och crème fraiche. Säkert annat också.
Men framför allt finns en jädra massa nya sorters öl, fina och ganska billiga grönsaker och frukt, kul kex och kakor, och det bästa av allt - man lär sig tyska! Hassel nuss!
Jag tar med sonen och tvingar i honom en massa nya glosor. Det finns tofflor och brandfiltar och lakan och chips också. Allt på tyska!
Sonen måste uttala och begripa. Vi använder oss av de språk vi kan, ofta är ju svenskan eller engelskan bäst men ibland kommer franskan till pass. Ibland är bilderna bäst.
Sonen kroknar och får en kexchoklad. Vi köper dessutom två paket jäst och två jättestora purjolökar. Nitton spänn. Det hade vi fått pröjsa för hälften i Pärisch. (Jag testar tysk stavning där det faller sig naturligt.)

Jo, vad jag ville komma till: med Lidl kommer ett litet stycke av kontinenten hit. Badrockar och ölkorv, typ.
Jag menar så här: Här verkar folk inte leva på gröt och fil, vilket de ju förefaller göra i Schweden, om man ska räkna hyllmeter. 
Och det är det jag tycker är väldigt spännande.