onsdag 30 juli 2008

Politik och slutrea

Jag har läst klart Lessings självbiografi del 2. I alla fall nästan. Och sen började jag på Den femte sanningen, del 1, och den har jag också läst ut. Nästan.
Och en gång i tiden läste jag sviten om Martha Quest helt och hållet. Nu tänker jag att det är samma historia, alltsammans. Jag borde nog läsa något annat av Lessing också. Vilket jag i och för sig gjort, men det var längre sen. Och inte tillräckligt.
Nå, om man nu läser just de här böckerna så blir man till slut tokig på hur politisk tillvaron är, genom Lessings ögon. Hon är i sin ungdom kommunist, det gör hon begripligt, det är det enda man kan vara strax efter kriget om man är europé och normal. Hon och hennes kamrater är unga och önskar sig en bättre värld, vill bidra till att skapa den.
Och sen blir det då svårare och svårare tills det inte går längre, att vara kommunist alltså. Och när man väl går ur partit så uppstår förstås ett tomrum. Vad blir man istället?

Men världen ter sig politisk och endast politisk då man läser de här böckerna. Visst, det finns en könsaspekt också. Och så finns det förstås klasser men det tillhör ju det politiska. Men överallt.

Sen gick jag på slutrea i stan och såg bara kläderna ur politisk synvinkel. Jaha, Marimekko som mina vänstersympatiserande (fast numera är ju det väldigt löst, som begrepp) arkitektvänner har skjortor från, och så Gudrun Sjödén som är för stora vänstertanter, några min första pojkvän kallade "vinalkoholister", och så får man naturligtvis inte säga, men nu gör jag det i alla fall.
För vilket är alternativet?
Det finns två. Skinntorra tanter på NK (det finns NK ung, NK kvinna och NK dam, men ännu inte NK tant eller NK vinalkoholist, men jag tror att det kommer - med pensionärsboomen i det här landet, så. Eller för resten, i den här världsdelen.) Och dessa skinntorra tanter (de har i regel ingen rumpa, jag tittar fortfarande med Lessnings ögon) i blekblå blusar står och nyper i dräkter och klänningar och blusar. Stenströms och konstiga märken jag aldrig sett. Typ Brax. Hur kan man döpa kläder till Brax? I alla fall, köper man de här kläderna så är man inte vänster, snarare höger, eller borgerlig.
Och så det tredje alternativet, det opolitiskt konsumistiska. Klädkejdorna, fula illasittande kläder en masse. Och så ser ju de flesta i den här stan ut. De har köpt sina kläder på någon av klädkedjorna. Tatuerat något mer eller mindre smaklöst på armar och axlar. Stuckit sönder navel, läppar och ögonbryn.
Är det ett politiskt ställningstagande att tatuera sig? Och varför är så väldigt många tatueringar så fula, alltså själva bilderna? Även om jag inte kan förlika mig med tanken att tatuera mig själv kan jag ju gilla teckningar ibland.
Tänkte idag apropå en ljusblå vag tatuering jag såg på en rödbränd skuldra att man borde tatuera in Europas flodsystem. I såna fall. Det är man nog ensam om, tänkte jag.
Under foten.

Naturligtvis är det inte en politisk handling att tatuera sig, eller åtminstone inte i de allra flesta fall. Det är väl för man vill bli snyggare som man gör det, förmodar jag.
Att jag sen är rätt ensam om att tycka att det sällan har den avsedda effekten är en bisak.
Men är det en politisk handling att bli fet då?

Hur ska man tolka synintrycket av dagens svenskar i politiska termer?
Frågan är omodern förstås. Ingen skriver som Lessing längre, allt hos Lessing är politik. Dialekt, bakgrund, yrke, föräldrar. Men franför allt föräldrar och bakgrund. Historia.

Och då är vi där igen, svenskarna verkar inte ha någon historia. Tatueringar (för min mamma) har sjömän och kåkfarare. Men så är hon en gammal borgerlig dam. Fel. En dam med rötter i borgerligheten.
Ränderna går aldrig ur. Inte tatueringarna heller.

Det är på sätt och vis som om hon har rätt, Lessing. Det finns liksom inga opolitiska alternativ när man går på rean. Antingen vänster eller höger.
Eller HM, då.

torsdag 24 juli 2008

Mer Wijkmark

Jag fortsätter att läsa Wijkmark, denna gång Den svarta väggen som jag tror kom ut år 2002.
Det är en spännande bok, en "pojkbok" så till vida att det är det klassiska upplägget, en man (vid det här laget också äldre och också döende men ännu inte på terminalstadiet) vänder tillbaka till barndomslandet Sverige efter femtio år i Kanada.
Och Sverige är helt förändrat. Den som irriteras av och grubblar på den s k "Sverigebilden" får här sitt lystmäte. Wijkmark är lika irriterad som vi andra (verkar det som) på detta land utan försvar och polis, utan matkultur och utan historiska rötter och utan skola. Han ser väktare och rysk maffia var han ser och han ser ett Sverige som gått ur EU och som sprängt Öresundsbron och som inte klarar av sina inre angelägenheter. Olika sorters nynazister slåss och mördar, de intellektuella är fullkomligt utan inflytande, media är maktens förlängda arm. Feta nästan skolmogna barn körs runt i barnvagn och många invånare bär mask, förklaringen får man så småningom, de skäms för vad det blivit av landet.
I detta virrvarr är alltså bokens jag på jakt efter sina föräldrar som han inte vet vilka de är - han föddes under kriget och även det - kriget - har spår in i denna framtid.
Kanske är det här bokens svaghet ligger, mötena blir inte riktigt troävrdiga, varken med gamla klasskamrater eller f d fosterfamilj. Eller med den obligatoriska vackra konstnärinnan som det inte blir något med den här gången heller.
Men krutet är å andra sidan inte lagt här heller. Styrkan är onekligen uppmärksamheten på dessa svagheter, Sveriges svagheter, som faktiskt redan finns här.
Läser man boken så ger den mycket. Dessutom undrar man ju förstås hur de ska gå med de olika gåtorna utlagda under vägen. Flera av dem får man svar på, dock inte på varför två samer mördas och sätts på en klipphylla på gränsen till Norge med NY-märkta kepsar på skallarna.

Det skulle jag ha velat få reda på.

tisdag 22 juli 2008

Reselektyr

Bara för att dribbla bort läsekretsen ska jag nu skriva om Stundande natten, Carl-Henning Wijkmarks August-vinnare, en riktigt fin och bra roman. (Jag kommer att återkomma till Lessning som jag läser parallellt.)
Men det är roligt att läsa en bra roman. Temat är döden som väl de flesta vet. Ett jag, på baksidan presenterat som "Hasse, gammal skådespelare" tänker under sina sista (cirka) sex veckor på terminalavdelningen på ett anonymt sjukhus.
Han berättar.
Här är väl det enda som jag uppfattar som lite konstigt, hur kommer berättelsen till oss? Ingen penna, inget papper, ingen dator. Jag kommer att tänka på Maj-Gull Axelssons lilla "drivved", Desirée, som med mycket möda och stort besvär kommunicerade genom avancerad teknik i samma situation i även den Augustvinnande Aprilhäxan. Hon blåste, förlamad som hon alltid varit, i något som fick datorn att reagera och skriva på en skärm.
Nå, Hasse tänker, han försöker att inte tänka på det förgångna som trots det i några "urscener" bryter igenom och blir berättade.
Men framför allt lever han i sitt döende nu. Han blir sämre och sämre. Till en början delar han rum med tre andra, vartefter dör de och i slutet är han ensam i ett litet celliknande rum.
Kvar kring honom blir en knäpp läkare som väntar på att han ska dö, två snälla och vackra sjuksköterskor som tar hand om honom. I den ena blir han förälskad och kärleken verkar besvarad. Även ett "prästteam" dyker upp men har inte särskilt mycket att hämta just hos Hasse som verkar vara en genomtänkt humanist utan någon som helst tro på något hinsides. Åtminstone inte till att börja med.

Romanen är fint uppbyggd, drömmar och bilder, framför allt av döden, är dess stomme. Just döden ses som en arkaisk Demeterstaty utan ansiktsdrag, eller som ett blindfönster eller som en lodrät gra vattenyta eller som en svart dörr.
Döden.
Han kretsar kring den som en geting kring en syltburk, men helt utan sötsliskighet, snarare med besk humor, svart baksida.
Och döden finns kvar, som en sluten yta, utan svar.
Litterära referenser är det också gott om, meningar både på tyska, franska och latin. Oöversatta.

Ett annat tema är jaget, beständigt eller upplöst, minne eller nu, vad det nu är egentligen. I de här partierna blir det mer ord och mindre bilder och just jag uppfattar dem som de möjligen enda en aning tråkiga bitarna.
Möjligen finns här också en motsägelse mellan skådisen på småstadsteatrar som spelat förste älskare och sjungit operett och de tankar och citat som ledigt och med stor beläsenhet sätts på pränt (hur det nu går till, då). Man hör här liksom en Wijkmark istället för en Hasse.

Roligt hade jag den lilla stund romanen varade, och slutet var fint, man ska väl inte avslöja det, eller jo, alltså Hasse dör väl, antar jag, men också här visar Wijkmark ett släktskap med Axelsson, myten och dess djur kliver in i berättelsen, för resten, myterna har varit närvarande rakt igenom, men här mot slutet kommer Naturen närmre i form av just djur.

Men det är en roman, en text som lodar djupare i samtiden och historien än någon annan form av texter kan göra. Den gör det som det mesta som ges ut idag under romanbeteckningen inte gör: väver av gammalt och nytt, kretsar kring frågan döden med gamla och med "dagens" svar. Diskuterar där. Ger inte upp. Börjar om igen, tar in en ny karaktär för att få in andra vinklar.

Jepp, det är en rolig och fin liten bok, väl värd sitt pris. Läs den!

måndag 21 juli 2008

Dagbok

Läste en bit i Virginia Woolfs nyutgivna dagböcker, Stunder av Frihet har jag för mig att volymen kallades.
Och jag skäms lite att säga det, men jag slutade, för det var så tråkigt. Hon skrev om sina bekanta, drack te, köpte långa varma strumpor, drack te igen, läste en bok och diskuterade den med sin man, läste en annan och diskuterade den med Lytton eller Clive eller George eller Nessa, dack te på salong, höll föredrag på Womens Guild och så drack hon te. Gick längs floden och köpte en kappa.
Det var ungefär som en blogg.

Hennes romaner däremot älskar jag.

Men det hela kanske hänger ihop med den här allergin jag har mot anglogfiler. Har sällan stött på något så anglofilt. Och det är ju inte hennes fel.

Läser nu istället Doris Lessings självbiografi, del 2, och den är jättebra. Hon gillar inte heller anglofiler. Återkommer.

lördag 19 juli 2008

Den förvunna diamanten

Så har jag återigen läst vad som finns på biblioteket, den här gången När vi spelade Afrikas stjärna av Merete Mazzarella. En bok om barnbarn, är undertiteln.
Och om man ska försöka sammanfatta så är det mest en bok om Mazzarellas egna barnbarn -
Nej, fel. Det är mest en bok om Mazzarella själv, i rollen som farmor.
Mazzarella är en av mina favoritskribenter, det var genom att läsa en text hon hade skrivit som jag höll med om allt i som jag kom fram till att jag var social- och värdekonservativ. Eller nåt i den stilen i alla fall. Vill inte säga att det kom som en chock för mig, men jag blev ändå rätt paff.

Och den här boken läser jag också med en tänkt penna i handen (jag kan inte anteckna, den är ju bibliotekets). Jag har både invändingningar och håller helhjärtat med.
Först ett stycke ur början av boken som jag gillar:

Min bok är ingen hyllning till familjen. Det finns alldeles tillräckligt många
hyllningar till familjen. Det var nyliberalismens drottning Margaret Thatcher
som redan en gång på 1980-talet sa: "Det finns inte längre något samhälle. Det
finns bara individer och familjer." För egen del vill jag innerligt hoppas att
också andra förpliktande relationer fortfarande skulle vara möjliga, ja, att vi
fortfarande också ska kunna vara medborgare. Det är gott och väl att
föräldrarollen, inte minst papparollen, har blivit mer förpliktande. Men det är
problematiskt att den till den grad har märkvärdiggjorts. Den har blivit en del
av upplevelseindustrin: blivande mammor diskuterar ingående sina graviditeter
med varandra på nätet, för förlossningen gör de upp listor med detaljerade
önskemål, inklusive vilken musik de tänkt sig att lyssna till. Den har blivit
ett konsumtionsprojekt: det är dyrt att ha barn.


Allt det här kan man ju hålla med om, liksom att det förmodligen är högst osunt och framför allt rubbat. Mycket blir ju inte som man har tänkt sig, vare sig med graviditeter eller barn eller själva föräldraskapet för den delen.
Risken är då sannolikt att man blir kränkt.

Sen läser Mazzarella in sig på väldigt konstig litteratur, men det tycks verkligen finnas, i ämnet att bli farmor eller mormor. Människor som konsumerar barnbarn som (livets) efterrätt. Och som har dem som accessoirer och som liksom bortser från att det även finns föräldrar där nånstans. I bakgrunden.
Den här litteraturen tycker jag att Mazzarella tar på allför stort allvar, jag vet inte om man borde förbigå den med tystnad, men man kunde defintivt vara mer explicit i sin kritik. Om man nu tar upp den.
Referens är också chicklitt, och det är klart, söker man svar i förenklade framställningar så finner man stereotyper.

Nästa grej är att Mazzarella menar att mormor alltid framställs som rund och snäll, medan farmor är mager och sträng, när hon inte är elak. Det här vill inte Mazzarella vara med om, eller skriva under på (att det skulle vara så i verkligheten), men hon leder det rätt bra i bevis.
Själv hade jag inte tänkt på saken, och jag kommer att tänka på en säkert amerikansk undersökning jag läste om där det framgick att farföräldrar spenderade typ en tredjedel så mycket pengar på julklappar som morföräldrar - till barnbarnen.
Det hela förklarades med att vi, trots allt, aldrig vet om barn till våra söner verkligen är barn till våra söner. Med döttrar är den saken däremot uppenbar.
Just det här sambandet funderar inte Mazzarella över, men det gör jag. Om det nu är så, klart att farmor framställs som en snåljåp?
Jag tycker att det är en rätt intressant bild av människan, något som trots konsumtionsprojektet barn lever kvar i bakhuvudet på oss.

Men sen handlar boken också mycket om Mazzarellas egna barnbarn som är amerikanska och som hon träffar några veckor om sommaren i Finland varje år, och som hon då talar engelska med.
Och som hon har ett förhållande till som nästan kan beskrivas som olycklig kärlek. Det är en sorglig bok om stora avstånd, inte bara i rummet men också i kultur.
En del av det författaren möjligen tror att ungarna ägnar sig åt för att de är amerikaner kan jag bara säga att det gör europeiska barn också. De spelar underliga spel, ser saker på teve som man undrar om de borde se, och de är även rätt snart prylfixerade, något Mazzarella inte klagar på. Men det kanske kommer.
Jag kan tänka mig att det största avståndet ligger där, i tiden.

Fast sen tycker hon att de är ouppfostrade, och det verkar de ju vara på sätt och vis, och så funderar hon på skillnader mellan nu och då, i uppfostran.
Själv är jag då ingift i en sån här konservativ familj där det som de flesta nu övergivit fortfarande tillämpas, och jag kan ju då och då se varför man övergav det. Tvång fungerar illa på dagens barn, ingen (svensk) förälder skulle väl tinga sina barn att äta upp vidbränd mat hos farmor?
Och ingen skandinavisk farmor skulle våga bjuda på förkolnad gryta heller.
Det tycker jag är bra.

Mazzarellas big problem och det som även diskuterats då boken kom ut i Sverige verkar vara att hon inte gillar sin sonhustru. Nu är hon i den delen av berättelsen mycket uppriktig och lämnar i första hand ut sig själv, inte sonhustru eller barnbarn, så där undrar jag om debatten här inte blivit missvisande - för själva boken, alltså.
Dessutom, i mina ögon framstår det som ganska uppenbart att ogillandet är ömsesidigt, och som det hela framställs så är det inte konstigt heller.
Sonhustru och son kommer till Helsningfors med nästan nyfödd baby och stannar några månader, för att farmor ska få se babyn. Under tiden jobbar de amerikanska föräldrarna och farmor får ägna sig så mycket hon vill åt barnet.
Men sonhustrun trivs inte.
Inte är väl det särskilt underligt? Komma till en vilt främmande plats och ha massor att göra och dessutom ett spädbarn. Då vill man ju vara hemma och få hjälp på sina egna villkor. Man vill dessutom att de som dyker upp bryr sig om en själv - också. Inte bara babyn, något de inte alla gånger gör.
Och i den här situationen verkar faktiskt Mazzarella klanta sig och mest spegla sig i den nya "rollen". Hon är helt förtrollad av tösen och verkar inte gilla mamman. Hon är dessutom förtörnad för att mamman inte verkar gilla henne, och behandlar henne som en möbel.
Dessutom håller hon och sonen/pappan på och "ordlöst känner av varandra".
Kan svåreligen tänka mig något värre som ung mor.
En äkta man/far till mitt barn som är hemma hos mamma och - tja, är hemma hos mamma.
Klart att det går åt helvete.
Och det gjorde det nog också.

Sonhustrun verkar ju inte heller vara någon psykologisk finlirare och anklagar Mazzarella för att ha låtit sonen växa upp i en trasig familj. Han är alltså skilsmässobarn och det gillar inte sonhustrun. Samtidigt medger Mazzarella att hon då han var barn inte funderade så mycket på honom alla gånger, hon skilde sig och träffade nya, vad han gjorde var i vissa sammanhang oklart. Men olycklig verkar han inte ha blivit, och deras förhållande verkar ju gott.
Men om man nu vill, som Mazzarella verkar vilja, vara någon som vill förmedla traditioner och länkar bakåt till sina barnbarn (och det är ju helt legitimt och antagligen jättebra) så får man väl stå för att även det levnadssättet, det vill säga att man gjorde upp med kärnfamiljen som ideal och praktik, och stå för att skilsmässor och nya partners blir en del av livet.
Då kan man inte, menar jag, tycka att det blir för många vuxna kring barnen sen.
Också att bryta upp och gå vidare är ju ett sätt att leva och ett sätt att skapa en "tradition". Åsa Linderbok skriver ju i sin bok hur hon gjorde likadant som sin mamma och sin mormor, hon drog. Hon ser det som endast positivt, kallar dessa kvinnor "starka".
Mazzarella är mer kluven.
Hon skulle vilja att allt vore annorlunda än det är ibland, och hon verkar inte vilja se att hon också, med största sannolikhet, har en del i det.

Ska jag säga. Det vet jag ju inte.
Men det var faktiskt något hjälplöst med den här boken som både var rörande och lätt irriterande. Assume! vill jag ropa. Stå för den du är! För ditt liv och dina värderingar så ska du se att det går bättre!
Men så fanns det annat som var så fint, jag slutar med ett annat favoritcitat:

Att berätta, att skriva - framför allt att skriva självbiografisk - är
skapande sorg. Det är att försöka fasthålla värmen, att gripa efter något som
inte längre finns.

torsdag 17 juli 2008

svenska romaner

Har läst Mig äger ingen, av Åsa Linderborg.
Först tänkte jag att det här är jättebra! och blev glad. Sen vid ungefär halva boken uppstod någon form av mättnad, jag orkade liksom inte med det hela riktigt. Några sidor senare blev även bokens jag helt fed up och drog. För den som nu inte vet, om den finns, liten flicka växer upp med endast alkad arbetarpappa.
Nå, efter ungefär halva boken så hade bokens Åsa eller jag bytt efternamn till Linderborg och flyttat hem till mamma och mammas nya kille.
Och egentligen kan man undra om det var samma bok sen.

Alltså, bilden den här boken lämnar efter sig i mig är ett stycke bränt kött. Den där pappan har verkligen grillats. Visst, han idealiseras något också, har sällan träffat på någon litterär gestalt som så klockrent dömt ut alla kommunistiska diktatorer redan på sjuttiotalet typ, samtidigt som han förblir kommunist.

Intressant var att genom denna gestalt se Sveriges förvandling, samtidigt som Leif Anderssons jobb försvann försvann ju typ en tredjedel av alla jobb i industrin i Sverige.
Och kvar blev han, och många med honom. Det är fint fångat.

Men den ieologiska apparaten är svårtsmält, för att inte säga omöjlig att smälta, den färgar av sig på rubbet.
Nåväl, det här är väl inte min cup of tea, om jag ska fortsätta det engelska spåret.
Boken är läsvärd, språket okej, ibland njutbart, klart över medel i samtidsprosan eller den del av den som folk läser.
Och samtidigt... så var den ju också lite tråkig.

Det kommer man inte ifrån.

söndag 13 juli 2008

svenska semesterparadis har

Nu åker jag till landet med krusbären. Det blir nog lite tunt med bloggning därifrån, om jag inte hittar jätteknäppa grejer förstås!

fredag 11 juli 2008

Gissa tornet

Det är blått nu, i alla fall om natten, och vid varje hel timme så gnistrar det epileptiskt, men som sagt nu lyser det djupt blått och de europeiska stjärnorna sitter mitt på i cirkel.
Och så finns själva fyrljuset i toppen kvar förstås.
Det är världens flottaste torn.

torsdag 10 juli 2008

Rule Britannia?

Thomas skriver också om England, fast inte på det här slentrianmässiga sättet som jag är ute efter i min nya kategori (det är trevligare på bussarna i England, typ), utan en djuplodande text om segregeringen i de före detta gruvarbetarstäderna i West Midlands.
Thomas säger olycksbådande att detta är vad som väntar oss. Och ja, det kan nog hända. Läs t ex det inlägg jag länkar till hos Merit Wager idag. Det talar om samma sak, fast från ett annat håll.

Rotlöshet

Apropå det jag i ett tidigare inlägg kallar "rotlöshet" något felaktigt, skriver Merit Wager det här. Det handlar förmodligen inte om rotlöshet, det handlar om att den svenska befolkningen inte delar sina erfarenheter med resten av Europas befolkningar. Eller för övrigt resten av världens.
För mig framstår det dock som en sorts rotlöshet, men aningslöshet kan man förstås också säga.
För rotlösheten kommer i aningslöshetens spår på något vis.
Kanske kan man kalla denna grundläggande brist - på empati, på medkänsla, på inlevelseförmåga - för Folkhemmet.
Men den generation som skapade Folkhemmet, den generation som födde omkring det förra sekelskiftet, hade inte denna aningslöshet med sig in i framtiden.
Den har kommit senare.
Fråga mig inte hur. Fråga hellre PM Nilsson och Maria Sveland.

Det är bättre i England

Okej, nu ska jag börja på en ny kategori här, tänkte jag. Jag har haft den i bakhuvudet länge, och som så ofta så vet man inte om det verkligen blir något sen.
Så här: Jag läser en hel del svenska tidningar på nätet och en hel del bloggar, man kan väl säga att jag främst intresserar mig för kultur- och samhällsfrågor, även om jag aldrig orkar läsa och ännu mindre kommentera allt. Vem orkar det för resten? Dumt tänkt.
Hur som helst, jag har lagt märke till att den ständiga referensen i dessa sammanhang är England. Litterära bloggare refererar gärna till The Guardian. Inget ont i det.

I de mest skilda sammanhang anknyter man till England. Susanne Osten tyckte (finns ingen länk) att det var mycket bättre i England för där kunde man hitta tjocka skådespelerskor och i Sverige var idealet för dylika anorektiskt.
Liksom det i Susanna Popovas bok om överklassen som jag läste till hälften, i varenda intervju refererades till den engelska överklassen. Den var förebild för varenda kotte i de där intervjuerna.
Med andra ord, England är referensen. (Här t ex säger Niklas Ekdal att det är mycket bättre på bussarna i England.)

Och bara för att bevisa att jag vet att det finns undantag så nämner jag dem jag kommer på, Bodil och Jelena på Salongen, Thomas som ofta refererar till Danmark, Bengt O som kan tyska och verkar strunta fullkomligt i England. (Länkar finns här bredvid.)

Till Frankrike referar ingen. Om nu inte Bodil Malmstens sporadiska kontakter med yttervärlden räknas.
Inte jag heller, det är inte det.
Men nu tänkte jag göra en djupdykning i mina egna historiska okunskaper och liksom översätta en fransk bokbloggares inlägg till för svenskar begripliga förhållanden. Ja?
Jag kommer alltså att försöka finna engelska och svenska motsvarigheter till det hela?
Det kommer bli helknäppt, men nu kör jag.

Bloggen heter La république des livres, och i just det här inlägget funderar författaren på general de Gaulles (och Malraux) förhållande till Tintin. Hela inlägget är vittert kåserande och handlar om ifall de Gaulle (eller möjligen Malraux) skulle ha sagt att den enda internationella konkurrenten han hade var just Tintin.
Ja, och?
Ja, hur ska man översätta detta till England?
de Gaulle är ungefär som Churchill, okej. Tintin är ungefär som... jag vet inte. Finns det någon engelsk motsvarighet till Tintin?
Och Malraux, slutligen är ungefär som.... eh, Lord Mountbatten?
Ni hör.
Nu testar vi på svenska.

General de Gaulle är ungefär som... Tage Erlander? Malraux som... Ernst Wigfors? och Tintin - det är lätt - som Pelle Svanslös!

Nu får läsekretsen gärna gå in och rätta mig här i de historiska labyrinterna som jag inte hittar i alls!

Och tanken är vidare att bygga upp en länksamling där just "Det är bättre i England" är själva stommen. Det kommer bli lätt.
Hej,

Uppdatering,
Jag ser att jag kunde gjort mig omaket att googla (wiki-a) på gubbarna först. Men det gjorde jag alltså inte.

tisdag 8 juli 2008

Bacen 200 år

Den franska bacen, studentexamen, fyller tvåhundra år i år, något som naturligtvis uppmärksammas i media.
man har kunnat läsa dess historia på rätt många ställen och diskussioner om dess relevans också, och om jag inte kommer ihåg fel så är historien i korthet att den instiftades som stenhårt sållningsverktyg av Napoleon. De första årskullarna hade inte ens hundra studenter.
Länge var också bacen något för eliternas elit. Fortfarande strax efter första världskrigets slut var det (om jag minns rätt) ca 3% av en årskull som tog denna examen. I början av åttiotalet var siffran runt 30% och idag är den ca 80%. Fortfarande av en årskull.
Att bacen devalverats innehållsmässigt och fullkomligt slagits ut som urvalskriterium verkar stå klart för de flesta idag.
Men med detta följer en sorts lurendrejeri, fortfarande tror många att just studentexamen är porten till högre studier. Samtidigt som många av dem som med nöd och näppe klarat sin bac inte klarar av universitetsstudier.
Och för att komma in på de utbildningar som leder till jobb krävs ett bra studentbetyg från ett bra gymnasium.
Sållningen sker på andra grunder med andra ord.

måndag 7 juli 2008

Folkhemmet

Läser med både skepsis och intresse DNs artiklar om "Folkhemmet".
Här är den första, av Maria Sveland, allas vår folkhemska Bitterfitta. Jag kan inte hjälpa det, men för mig är just Sveland med sin boktitel och det jag läst av henne (dock inte själva Fittan, får man skriva så här? Ja, det måste man ju få, det blir ju en konsekvens - som man säger i Sverige) det mest helyllepräktiga och folkhemska man kan tänka sig. Att jämföra då med hennes franska motsvarigheter - ett gäng psykoanalytiker med vassa tungor, syrliga leenden, strikta dräkter och helt verklighetsfrånvända vänstersympatier. Om man jämför dem - ja, då känns Sveland både naiv, präktig, okonstlad, vulgär jomen visst är hon då hon brölar att det är för jääävligt, allting, och - och det smärtar mig lite att säga - astråkig. Något saknas hos Sveland, låt oss kalla det esprin, i brist på bättre.
Nå, i artikeln går hon med vanlig iver loss på familjen, den svenska som hon uppfattar den idag.
Och det är klart att jag inte känner igen mig, det där landet hon beskriver har jag aldrig levt i.

Sen kommer PM Nilssons. Han kunde nästan vara hennes kille, eller far till hennes barn åtminstone. Präktigt som en Bitterkuk? Sorry, men jag kan inte låta bli! redovisar han sina föräldraledigheter och daghemsval. Vidare gör han så gott som ingen skillnad på moderater och socialdemokrater och där tycker jag att han har en poäng, jag ser inte heller någon större skillnad på dem i dagens läge. Men annat han skriver: "Utbildning och vård är bra i Sverige." Visst, allting är relativt, men jag kan försäkra att det finns bättre. På rätt många ställen. Men visst nej, det var i Folkhemmet vi var. Jajo, då finns det ju inte förstås.
Han har en totalt rationell och fullkomligt astråkig syn på vad som är politik och ett samhälle, han också.
Känner jag igen mig i hans Folkhem då? Kanske. Eller det är väl de här människorna som bor i de nybyggda villorna i den kommun jag växte upp. Mina f d klasskamrater. Nya hus, nya kök och nya bilar och leksaker. Båtar och närheten till naturen är vad de tycker om.
Och visst röstar de borgerligt, kanske på moderaterna, vad vet jag, och visst är de en produkt av just folkhemmet, liksom jag själv, om nu det var folkhemmet. Det där stället där vi växte upp med simhall och skolor och ingen kyrka och inget hus byggt före 1960.
Nå, PM Nilsson är inte bitter, det kan man inte säga, snarare högoptimistisk och fullkomligt framtidsvänd. Han saknar historia. Djup. Schatteringar.

Folkhemmet. Jag tror inte att någon av dessa två är det på spåren. Folkhemmet är över i det ögonblick då den svenska befolkningen tappade kontakten med sin historia. När åttio procent av befolkninge hade en bostad som producerats efter 1960. Alla möbler från Ikea.
I folkhemmet finns inga koffertar och inga hjälmar från de båda världskrigen. Inga gamla granater och inga fläckiga trasiga klänningar från slutet av 1800-talet.
I folkhemmet bor alla i Hammarby sjöstad i lägenheter som liknar röntgenplåtar - allt syns och det är bara bra för ingen har något att dölja.
Folkhemmet saknar fullkomligt lik i garderoben, för garderoben är nybyggd och ingen garderob utan förvaring.
I folkhemmet är alla likadana och tror på samma saker och den som påstår något annat har fel och är så korkad så honom eller henne behöver man inte ens bemöta.

Folkhemmet är den maximala utopin där alla har glömt varifrån de kommer. Finns det i dagens Sverige?
Det skulle inte förvåna mig.

söndag 6 juli 2008

Mangold


Jag fick en affärsidé alldeles nyss, fast jag inser att den inte är särskilt originell och att själva grejen säkert finns redan. Här kanske, eller ungefär i alla fall.

Mina barn klagade länge på att de aldrig hade ätit något av allt det som kompisarna hade ätit. Inte hummer, inte pilgrimsmusslor, inte ostron inte olika plattfiskar, inte bläckfisk - Joho, sa jag, det var det där ni kallade gumminsnoddar en gång.

Men sen dess har jag tänkt att vi ska göra något åt detta, petit à petit alltså. Jag tog hem ostron en kväll från restaurangen på hörnet i huset. Sex stycken. Det var det barn som hade efterfrågat dem som fick äta upp dem, de andra var inte så pigga på det när allt kom omkring. Pilgrimsmusslor gillade ingen.

Mangold är det enda vi äter ofta som de flesta inte ätit. Jag undrar lite över det.

Men i alla fall, min affärsidé, lika enkel som genial: Man googlar på allt man har i kylskåpet och ser var man hamnar. Man borde hamna i ett recept, eller hur?

Och från det ena till det andra, är det inte en jättefånig idé att ha en knippa morötter som symbol för moderaterna? Morötter är ju löjliga, inser de inte det? Dessutom sabbar det lite min affärsidé. Jag menar, sen kommer sossarna och lägger rabarber på blomkålen och sen kd och kör på haricotsvers och sen är det bara en enda ratatouille, alltsammans.

Och tänk om alla gjorde så? Bush talar framför en gryta chili con carne på en jätteaffich och Sarkozy snobbar med två korslagda purjolökar i bakgrunden.
Merkel nöjer sig inte med en bild utan klär ut sig till surkål.
Folk kommer ju tro att västvärlden blivit heltokig.
Och det beymkrar mig lite.

onsdag 2 juli 2008

Bra läsning hos Thomas

Ibland har man tur! Thomas Occident Nydahl har lagt ut en jättefin text - om och lite med - mig! Jag blev mer glad än generad så nu länkar jag till den.
Men den är bättre än jag förtjänar.
Och tur, för då slipper jag skriva nåt själv här.

Återkommer,

tisdag 1 juli 2008