söndag 31 oktober 2010

Statsministerboxen

Har läst Persson av Annika Ström Melin och den var bra. Koncis och
välskriven och bara en gång gjorde hon sig lustig över honom, nämligen
då han började fundera på att göra folkhemmet grönt och kallade det
för ett stort och heligt socialdemokratiskt projekt. Vidare var han
tydligen pigg på andliga sånger.
Att han genomdrev kommunaliseringen av skolan är mitt första minne av
honom och det har färgats av att min pappa var Saco-ansluten lärare.
Om det tyckte vi inte.
Att det inte var ett lysande beslut tycker jag också verkar framgå av
dagens diskussion, även om annat där tillkommer i den så kallade
problembilden.
Den skola Persson själv gick i, som hjälpte fram en begåvad statarson
är idag närmast spårlöst försvunnen.

Något man märker dånan läser svenska romaner för övrigt, har läst en
som var usel men åtminstone så pass spännande att jag läste den till
slut, språkligt dock otroligt torftig. Och så har jag påbörjat en
annan betydligt mer ambitiös men som verkar så genomtråkig att jag
släpper den efter trettio sidor.
Kan ni inte sluta att skriva om "klassresan" nån gång!?

Återgår till boxen och läser nu Bildt.
Hej.

torsdag 28 oktober 2010

Vita lögner

är en vacker titel på en novellsamling. Fast jag vet inte om det är just en vacker samling noveller Richard Swartz har skrivit. På baksidan står det att Swartz undersöker den eviga konstellationen "man möter kvinna", vilket stämmer, vidare att berättelserna tilldrar sig i Europa och New York och på platser utanför någon karta och det är också svårt att säga emot.
Och så står det att mötena (mellan man och kvinna) äger rum under det 1900-tal "som också i så hög grad dikterade kärlekens och erotikens villkor".
Och så kan man kanske uttrycka saken. Fast jag tycker nog att det är ett rätt konstigt sätt. Stämmer verkligen det? tänker jag. Man skulle också kunna säga att detta, på sätt och vis handlar om ofri eller kanske till och med "unken" erotik, i ett par fall obestridligen kärlek.
Kärlek och erotik med gårdagens komplikationer?
Det är synd och skam som dominerar. Äktenskapsbrott är väl den värsta synden i boken, och de män som begår brottet känner alltså skam, olust, irritation och en massa annat olustigt - efteråt. Idag skulle man väl kalla det tillfälliga förbindelser, eller one night stands eller vad vet jag. Men så väldigt mycket att orda om skulle det kanske inte vara. Quoi que, nog spräcker dylika fortfarande förhållanden.
Nå, här handlar det om sex med skuldkänslor (hos män) fast utan rädsla
för graviditet eller könssjukdomar.

Alla berättelserna tilldrar sig i städer. Samtliga huvudpersoner vet hur man använder bestick och glasserviser, vilket glas man börjar med och vilket som ska vara till madeira men inte sherry. Nej, nu överdrev jag. I en av novellerna har en ung man från Vasastan eller om det är Östermalm förirrat sig bort till Söder kring -68 och det blir aldrig något med flickan han kanske älskar som bara bryr sig om stenciler och möten.

Perspektivet är alltså konsekvent det motsatta - mot mainstream. Från höger istället för ifrån vänster, bakåt istället för framåt i tiden och slutligen mannens, utom i ett fall.
Som om man aldrig kan komma ifrån det där med besticken och det faktum att alla har en historia.

Kanariefåglar, ridstövlar och vattenkaraffer.
Jag vet inte riktigt om jag gillar det. Jo, delvis, delvis inte. Jag känner mig fångad i en föreställning om världen som inte är min men som då och då har beröringspunker - och det vet jag inte heller om jag gillar.

Språkligt understöds det av de flesta andra (svenska) författare övergivna perspektivet genom en viss otymplighet och då och då i viss mån ålderdomlig skönhet. Här saknas anakronismen, Swartz kan verkligen sina glasserviser, och det som gestaltas bäst och mest får nog sägas vara köttets lust och själens obotliga ensamhet.

Vita lögner passar bra som titel. Ännu bättre hade kanske varit Lögner kort och gott, för det som gör dessa gestalter så pass ensamma är lögnerna. De saknar, av olika anledningar, en djupare kontakt med sin nära omgivning - i den mån de har en.

Men för att sammanfatta: en läsvärd novellsamling som definitivt faller utanför den snäva ramen av svensk samtidsprosa. Alla kategorier.

tisdag 26 oktober 2010

Där jag kommer från

heter, något underligt - varför inte ifrån?, Per Wirténs bok om förorten som jag just läst (Bonniers 2010). Den har underrubriken Kriget mot förorten, vilket passar den bättre. Det här är nämligen en bok av något så pass ovanligt som en journalist som gillar förorten, inklusive miljonprogrammet.
Ola Andersson skriver i sin recension av den i Sydsvenskan att det är som att höra två personer tala i den, dels en kunnig och påläst fältbiolog och kulturgeograf, dels en högljudd s-ideolog som till varje pris måste försvara denna utsprawlade stad - och dess misslyckande.
Det ligger en hel del i det.

Wirténs utgångspunkt är att han traskar genom en stor del av Stockholms södra förorter med utgångspunkt i Huddinge där han är uppvuxen och där han fortfarande bor. Han studerar allt han ser och han läser parallellt både arkitekturteoretiker/"visionärer" som Le Corbusier och Frank Lloyd Wright och s-märkta skrifter som "den lilla gröna" eller SCAFT som den hette, den text som reglerade miljonprogrammets utformning genom att behandla "trafiksepareringen" in i minsta milimeter - vilken i sin tur styrde allt annat. När jag började på KTH-A i mitten på 80-talet, tillsammans med Ola Andersson bland andra, anmodades vi tillämpa den av ett rödnäst lärarkollektiv som blev väldigt förvånat då vi faktiskt vägrade.
Nåväl, Wirtén påstår sig gilla SCAFT - något han måste vara helt ensam om idag, men han gillar också den täta stenstaden och trafikapparaterna utanför den. Wirtén gillar så att säga allt byggt.

Men han medger också att han trivs bättre med bil i ytterområdena eller ännu mer på USAs motorvägar, där han till skillnad från Rousseaus promenerande tänkare som likt Wirtén går, känner sig fri. Han ser inget (miljö)problem med avstånden i sig - det är bensinmotorn som är problemet. Här låter han ju som vilken vit medelålders man som helst, friheten finns på Highway, inte i nån gammal muggig (som det ju brukar heta) tänkares tankar om den.

Men Wirtén är inte bara ute och går, han ser också maktmönster i förhållandet centrum-periferi, han ser hur förorten konsekvent har blåsts på kommunikationer och resurser av innerstan. Han ser hur "Berättelsen" (som journalister gärna kallar gamla tidningsklipp för) om förorten skrivits av journalister tryggt bosatta i innerstan.

Parallellt med arkitekturteorin läser han även signifikativa årgångar av Allt i hemmet.
Utgångspunkten är hans föräldrars flytt till först radhus, sen nybyggd
villa med platt tak och slutligen kråkslott i småstad - slutstationen där han aldrig
trivs. I Allt i hemmet ser han hur reportagen svänger från att behandla trångboddhet
till inredning av hus som radhuset han bor i med möbler från Ikea och
Obs, till gamla hus (torp och kråkslott samt även innerstadslägenheter) med gammalt porslin och gammalt bordssilver.
Den här delen av hans bok är egentligen den som irriterar mig mest, antagligen därför att Wirténs stackars föräldrar inte verkar ha någon som helst egen vilja eller "smak". De följer lydigt en massrörelse läsande massrörelsens husorgan. Ytterligare en sak i detta sjok av berättelsen förbluffar mig. Under pojken Pers uppväxt åker familjen nästan aldrig in till stan. Någon enstaka gång för att "gå på Skansen"? Men operan, teatrarna och muséerna då? Umgänge, krogar och vänner?
För Wirténs familj räckte tydligen förorten och Allt i hemmet.

Och med den bakgrunden är det kanske inte så konstigt att Per Wirtén idag har skrivit den bok han har skrivit. I förorten får han leta med lupp efter kulturhistoria och artefakter, men han finner dem och triumferar. Han leder så att säga i bevis att förorten visst är kultur, inte bara sprawl och impediment. Och han konstaterar då och då mysande att förorten "koagolerar", det vill säga har förtätats en liten aning.

Här kan man ju bara hålla med honom om att detta är positivt och antagligen den väg som finns att gå vad gäller bland annat miljonprogrammet. Riv inte. Bygg vidare. Skapa nya förtätningar.

Men samtidigt är det ju fortfarande så att innerstadens lyskraft och utbud både vad gäller estetiska värden och kulturutbud slår förorten med hästlängder. Det är därför många vill bo där och är beredda att betala höga priser för att göra det.

Och hur gärna man än vill så ändrar man inte det genom att gilla Rågsved och utblommade lupiner. Det krävs många hundra år på förortens nacke för att vi ska kunna jämföra, dra några slutsatser.

Och det verkar inte Wirtén begripa.

fredag 22 oktober 2010

Fredag

Det har varit dåligt här med uppdateringarna och nu kan jag meddela att det med största sannolikhet kommer att bli ännu sämre. Men inte totalt värdelöst, för det blir det aldrig.

Jag tror inte att jag gjort någonting av allmänt intresse. Köpt en ny ugn, det var ett äventyr, modellen vi ville ha fanns bara på Darty i Aubervilliers - norr om stan och en annan värld. Men jag fick hem den.
Nu ska jag göra lasagne, tror jag. Det kan man göra om man har ugn, nämligen. I och för sig kan man väl utan också men då blir den inte gräddad.
Jaja.

Annars är här kallt, frost i rännstenen på morgonen och vi har skaffat varma kläder.
Jag tycker att allting går sakta utom själva livet som rusar på i jädra fart. Är det en allmän uppfattning?

Märker att om jag inte postar så gott som omedelbart så hamnar även detta inlägg i kategorin opublicerade.
Hej.

söndag 17 oktober 2010

Söndag kväll efter strömavbrott

Jag har varit på bio. Två gånger. Första gången (i veckan) var Cinéclub och filmen var Pandora and the Flying Dutchman. Har sällan blivit så tagen av en romantisk och på ett sätt helt vansinnig, men just därför bra, Hollywood-rulle.
James Mason är liksom en röst däri. Jag hör den inom mig fortfarande, och glömmer jag kan det hela friskas upp på youtube där hela härligheten finns i en liten svartmuskig finhackad kopia.
Se den.

Nu Despicable Me, inte vet jag vad det är för film, en barnfilm? 3D i alla fall och effekter (glasögon 1€/par). Jag frågade barnen om det var Disney men de sa nej.
Inledningsvis kände jag mig väldigt gammal och satt och muttrade inom mig över konsumtionssamhället (för där satt vi och släppte popcorn på golvet allihop) och alltsammans var bara en massa effekter och har vi västerlänningar verkligen råd att sitta där allihop om vi inte säljer några maskiner till kineserna men de säljer sina till oss till underpris. Och tyskarna som gör samma sak i smyg och indirekt orsakar kaos.
Sen tyckte jag nog att filmen var ganska rolig trots allt och glömde nästan Masons röst när han ständigt upprepade And it was still her face, even though she did not smile anymore.
Han hade nämligen dödat henne.
Ja herregud.
Dum som jag var kollade jag fler Mason-filmer och hamnade i Lolita. Jag vet nog få saker mer deprimerande än detta samhälles fascination inför Lolita-gestalten. Låt henne vara.
Och Mason. Herregud igen. Vilken vidrig typ?
Jag är helt fel person att recensera film.
Men jag uppskattar fortfarande Masons intonation och röst. Kommer inte ifrån det.
Talade jag engelska läte jag som Mason. Annars hölle jag käft.

Jag har kokat djur i vin denna helg. Först musslor i vitt för dottern var inte hemma och då passade vi på. Sen en fågel i rött. Det gillar alla.
Det är jättekallt och av någon anledning har minsta barnet inte kvar sin vinterjacka från förra året. Jag undrar så om vi slängt den.
I såna fall var det inget annat än oansvarigt.

Jag har även fått kontakt med fårhusets ägare och det känns betryggande. De vill ha en bredare ytterdörr och det är ju en smal sak (hehe), jag tror att de sa det redan förra gången men jag lyssnade dåligt. Nu ska vi bredda den.
Och annat som jag inte riktigt förstod.
Jag får väl ringa dem.

Om någon tycker att detta inlägg var obegripligt hänvisar jag till föregående. Samtliga.

Hej.

tisdag 12 oktober 2010

Kartan och landet

Jag borde väl notera att jag läst Michel Houellebecqs senaste, La carte et le territoire (Flammarion 2010). Eftersom jag inte orkar skriva någon ordentlig text om den så får den hamna här istället för på franska romaner.
Vill ni läsa bättre recensioner finns den här som är utmärkt i Le Monde, och den här som är sådär i DN.
De ger tillsammans en rätt bra bild av läget.

Bara en sak, håller med DNs recensent om att Houellebecq för första gången ger ett mer komplext och faktiskt fint porträtt av dels en son och dels en gammal åldrande pappa, en mer krånglig relation alltså. Helt utan sex men inte helt utan spänningar.

Annars var för mig det stora igenkännandets glädje i hur han uppehåller sig vid just le Territoire, själva marken, landskapet. Frankrike utanför dess metropol.
Han har ju grubblat över detta förut, vad ska vi västeuropéer egentligen syssla med när all tillverkningsindustri en gång för alla flyttat ut.

Nu ger han sig i kast med den franska turistindustrin och alla dessa gamla slott ombyggda till hotell där man framför allt äter och dricker gott. Han roar sig också med att ta med den tevejournalist, Jean-Pierre Pernaut, som dagligen (kockan 13) i nyheterna ägnar enorm tid åt att rapportera om denna landsbygd. Det var fö där som man inte avbröt för att tala om att Llosa fått nobelpriset utan istället lugnt fortsatte med ett reportage om vaxljustillverkning i Ardennerna. Då fattar ni nivån.
Houellebecq lyckas få fram en bild av denna rurala landsbygd och dess människor, idag extremt främlingsfientliga, skriver han, men inte bara mot utlänningar, det räcker med att det kommer en Paris-bo som kan köpa en gammal gård för mer pengar än någon bybo, för att ilskan ska väckas till liv.

Det roliga med boken, eller en rolig sak i alla fall, är att Houellebecq även i slutet gör en sorts extrapolering av sina iakttagelser ca tjugo år in i framtiden.

Han nämner alla de ekonomiska kriser som passerat och han konstaterar att Frankrike klarade sig rätt bra genom dem, trots allt.
För nu är landsbygdens folk i stort sett helt utbytt, en ny generation gröna vågare bosätter sig där och ägnar sig åt ekologisk odling, smide och annat hantverk. De gamla slotten och de små byarna blomstrar. De största turistgrupperna är helt klart ryssar och kineser och de blir väl omhändertagna.
Den franska inhemska prostitutionen får också ett lyft, för la Parisienne har fortfarande, mer än hundra år senare, samma oslagbara rykte.

Här infinner sig hos mig dels en invändning, dels en fråga.
Invändningen är att Houellebecq inte känner den jordägande klassen i Frankrike. Sant är att många säljer sin gård för att klara sin pension. Sant är att hela regioner sakta hamnar i rika västeuropeiska pensionärers ägo. Och sant är att detta sätter sin prägel på själva landskapet, på kommersen, byggsektorn - allt!
Men sant är också att många som har haft en bit jord eller ett hus i sin ägo i generationer hellre dör än släpper den.
Ointagliga enklaver av franskt konservativa bönder, särskilt i rika landsändar, kommer att bli kvar. Kanske inte som jordbrukare, men som förvaltare och ägare. Fälten hyr de ut till asiater som fortsätter odla gröna bönor.
är det redan.
Även om de stora vinslotten i Bordeaux byter ägarfamilj i snitt var tredje generation redan idag- man har inte råd/klarar inte att hålla ihop dem längre än så.

Här finns rätt många möjliga scenarion och man kan leka med många tankar.

Själv funderade jag på var Sverige i samma läge hamnar.
Vi säger att den sista Saab lastvagnen har byggts. Okej, man kanske fortfarande får ihop lite läkemedel och man kan säkert fortsätta att exportera svåra och dyra operationer som kräver kompetens och svindyr utrustning.
Men räcker det?

Mitt svar blir att man helt enkelt sätter träd på det mesta. Städerna blir kvar och kanske lite jordbruk i södra och mellersta Sverige - där jordarna väl är hyfsade ändå. Kanske med samma stuk som det H skissar på, mer ekologiskt om mindre skala... fast nej, det tror jag mindre på för svenska förhållanden.
Resten gran, tall och snabbväxande grejer.
Svensk prostitution tror jag mindre på, vi har inte samma rykte att falla tillbaka på, utom möjligen med den vackra svenska flickan.
Så okej då, en viss verksamhet i den vägen.
Samt sedan älgjakt och fjällturism för samma målgrupper som Houellebecqs, det vill säga ryssar och kineser.
Om nu tyskarna sitter i samma sits som vi själva.

Ska man tro på förnyad malmbrytning?
Skinn och mjöd som exportprodukter, typ?
Ja, frågorna hopar sig.
Någon slottsturism att tala om blir det nog däremot inte.

Hej på ett tag,

Bra text

av Richard Swartz om integration (och inte) i dagens Europa, på köpet får man en snabbkurs i 1900-talets historia och vad som hände med alla som inte ville integreras då. Jag beundrar överblicken.

söndag 10 oktober 2010

Allmänbildning

Med tanke på de diskussioner om bibelcitat som uppstått t ex här här och här, kan jag tala om att mina barn får grundläggande utbildning i frågan.

Idag började den minste i skaran i cathéchisme (som jag tror det stavas) och det var en början med bravur. Evangeliet var en bit ur Lukas då Jesus botar tio leprasjuka - bara sådär.
Barnen deltog genom att vara leprasjuka. Det innebar att alla barn som inte hade en bit text eller något annat att läsa fick händerna lindade med hushållspapper (och tejp), då de tio sjuka (i texten) ställde sig vid byns gräns traskade de upp med sina omlindade händer mot altaret. Prästen skickade iväg dem och en (samarit) återvände sen och tackade - de blev alla friska, som väntat var, eftersom det här handlar om mirakel.
Som engagerad mor hade jag innan mässans början tejpat och bandagerat och beklagat att vi inte kunde göra mumier av dem.
I alla fall, sen bar de fram ljus och sen gick de ut bland deltagarna och skakade hand vid Kristi fred.

I slutet kom tre lite större killar fram och sa att de var med i Jesusklubben och att de sålde kakor utanför kyrkan sen. Jaha, sa prästen, varför gör ni det då?
För att få pengar, sa de.
Vi fick aldrig höra vad de pengarna skulle gå till.

Om jag köpte några kakor? Självklart. Det hela handlar om förtroende, som bekant.
Och jag stöder Jesusklubben.


UPPDATERING: Det slog mig igår kväll, den riktiga termen bör väl vara spetälsk?

fredag 8 oktober 2010

Stuck in Paris

kan man se på den här bilden. Jag är verkligen en friend of stuck.

Idag har jag skrivit en bit, läst en bit i SvBs nya nummer som även kan läsas på skärm om man loggar in och har sig, det är nästan omöjligt, bildfan reagerar inte på klick och petningar och sen liksom hoppar den iväg och bläddrar. Anyhow, det handlade om den nya geografin för bästsäljande svenska böcker. Hm, deckare. Well, böcker.
Det handlade om agenternas roll.
Jag orkar inte dra det men så mycket kan jag säga att jag faktiskt, på mitt lilla hörn, varit med i hela den här utvecklingen.
Även om det inte heter "på mitt lilla hörn". Från mitt lilla hörn?
Skit samma.
Så har jag gjort en tableau comparatif om el- och teleinstallationer, tre företag, tre priser. Rätt spännande.

Så har jag diskuterat "ropande stenar" med Bengt O (och det var ok) men sen med andra puckon (kommentarstråden) som tror att detta bibelord har med stenkastning att göra.

Vilket gjorde att jag ett tag liksom... upphörde att tro på människan igen. Eller nåt sånt.

Ja, det var nog allt. Inte mycket att hurra för, men alltid något.

hej.

Er krönikös

har återfunnit Vikboblogg, Ola Klippviks blogg som hon en gång läst och sen länge tappade bort. Som när man tappar en vante om och om igen. (Ifall någon känner för att kritisera bilden.)

tisdag 5 oktober 2010

Vi befinner oss i Ludvika igen, inklusive Leksand

Jag fattar mindre och mindre av svensk politik. Varför har man en gudstjänst i anslutning till Riksdagens högtidliga öppnande?
Är staten och kyrkan skilda åt, eller inte?
Jaja, nu kommer ni väl säga traditioner och skolavslutningen och det ena med det andra.
Men så länge man håller sig med denna luddish politik så kommer man ju få problem. Min gissning är att detta bara är början.
Möjligen kunde man nu haft en ekumenisk stund, eller vad det nu ska kallas. Vi tar varann i hand och sjunger We shall overcome, eller något annat ursvenskt. Vad vet jag.
Men att så uppenbart favorisera en enda religion - det håller inte.

För övrigt tycker jag att det är alldeles utmärkt att tala om alla människors lika värde i en predikan, eller vad nu det var. Inga problem där.
Att ta upp dagspolitiska händelser som demonstrationer däremot, njae, det verkar inte nödvändigt. Det känns faktiskt politiskt.
Är det väl också.

Jag tycker att den svenska kyrkan ska skiljas från staten. Inte bara i ord, utan även i handling.

fredag 1 oktober 2010

Jaha.

Så bra. Då vet vi det.

Uppdatering: För resten tycker jag att den här texten, The Losers anteckningar från ett anförande av Horace Engdal, kan berika Liljestrands, i mina ögon, något torftiga analys.