fredag 30 november 2012

30 november

Gör ingenting vettigt och är lite trött, det blir liksom hektiskt med födelsedag mitt i veckan. Men pojken blev ju glad i alla fall. För presenterna och blommorna och tårtan.

Siri av Lena Einhorn var en riktigt bra bok till slut. En som det verkar väldokumenterad skildring av äktenskapet mellan August Strindberg och Siri von Essen men den här gången ur von Essens synvinkel.
Det är på något vis samma kalabalik som jag minns vagt från serien En dåres försvarstal som gick på teve då jag var barn. De (Maria och Axel hette de väl) sprang runt i mörkret i skogen i ålderdomliga underkläder och det hela var liksom dystert. Ska kolla om det finns några bitar på youtube av den.
Men denna gång fick man alltså veta vad som hände sen med Siri och barnen, istället för att som vanligt följa Strindberg in i hans nya äktenskap och nya kriser.

Ibland blir jag trött på Strindberg. Själva myten Strindberg, den han väl själv var med och skapade. Och som lever och frodas än. Det är väl nästan så att man inte är en svensk författare om man inte hela tiden proklamerar sin tajta relation till Strindberg. Jag tänker dels på alla som skrivit om honom, men också på Carina Rydberg, som på den tiden hon skrev artiklar jag läste, ständigt återkom till att det var minsann hon och Strindberg som blablabla...
Och så tänker jag på de intervjuer jag läst med Stig Larsson den senaste tiden. Det är ett märkligt land, ändå, Sverige.
Man hyllar liksom alltid folk vars privatliv rimligen borde förblivit privat. Man kan också säga ju svinigare desto mer hyllningar.
Funderar på den franska motsvarigheten som väl närmast är Houellebecq, även om numera alla svenska kulturjournalister säger att han borde få Nobelpriset. Hans "unkna" kvinnosyn och processen som jag inte minns hur den slutade då han hade sagt att islam var den mest korkade religionen.
Nog har han fått mycket skäll och nog har alla hans böcker (utom den senaste) blivit föremål för rättsväsendet och rejäla skandaler.
Men om han slår kvinnor och underlåter att betala underhåll för sina barn så är det i alla fall inte det han tjänar pengar på att skriva om. Och det får man väl säga hedrar honom. [Kanske lika bra att jag uppdaterar med en gång, han skrev väl en ganska gräslig bok om sin mamma, nu när jag tänker efter, en mamma som han inte tyckte var någon vidare mamma.]
Medan man strängt taget inte kan bli framgångsrik som svensk författare genom att skriva idéromaner (vilket väl H får sägas göra ändå, även om han blivit mindre kitchig/ytlig i den senaste), man måste vara en riktig karlakarl (eller kvinna med samma ideal och helst leverne) och pissa parnassen i gomen eller vad det nu var han sa för några år sen. Larsson. Enligt någon annan som jag glömt vem det var.
Detta blev långrandigt. Och ointressant.

Tillbaka till Strindberg. I den här boken framstår han som särdeles förskräcklig. Han verkar snart helgalen. Kroniskt förtal av och ständiga processer mot den frånskilda hustrun, där han vill få vårdnaden om barnen, vilket han aldrig lyckas med (manssamhället till trots, liksom; eller möjligen tack vare det?), och så inget underhåll. Och ingen annan betalar det i hans ställe heller.
Medan von Essen träder fram som en människa med stort mod och som faktiskt utvecklas och förändras genom livet.
Ska inte avslöja mer men den var värd de 44 kronor den kostade på bokus.

Men nu återgår jag till att läsa på franska, det ska bli skönt. Sånt som inte har ett dugg med supande skandinaver att göra. Också skönt.
Fortsätter att röja bland våra grejer och slänger bort en del.
Helgen står för dörren, första advent. Det blir mässa och tända ljus. Kanske gör vi knäck. Hej.

Och bara för att säga emot mig själv, här ytterligare en som har ett förhållande till Strindberg. Men det går förstås inte att förneka. Jag vet inte om jag gillar människan Ingmar Bergman (jag känner honom inte) men nog tycker jag att han gjort många fantastiska filmer och teateruppsättningar. 

Med andra ord, det går inte att vara skandinavisk(?) författare utan att ha ett förhållande till Strindberg, om så bara indirekt, han finns där i mindre eller större koncentration, som en sorts dimma eller spöke. 
Nu ska jag i alla fall släppa det hela. Lovar.

torsdag 29 november 2012

29 november

Jättejobbit i morse. Yngste sonen löpte iväg som en skållad råtta för att komma i tid till skolan. Jag tultade efter gnällande och morrande. Så bråttom är det inte. Och nu börjar det regna också, ta på luvan. Nej, sa han och gick ännu fortare. Är vi inte framme snart, gnällde jag och han tyckte att det var jättekul. I parken sprang jag oväntat om honom.
Sen var jag helt slut och han ville inte att jag skulle gå med längre.
Nähä. Slipp då.
På hemvägen kollade jag efter blomsteraffärer. Det finns inga i vårt kvarter. Kanske för att det finns biografer. Man tar ju inte med blommor när man ska gå på bio.
Äldste sonen fyller femton idag. Jag tänkte i det där blåsiga småregnet att det är en ganska dålig dag att fylla år. Ofta kring den första advent i och för sig, det är positivt. Men resten? Man får glögg i födelsedagspresent, typ.
Det ville han inte ha, han ville ha knäck, sa han. Jag gör inte knäck själv, sa jag. Tårta med knäck, sa han. Kan inte, sa jag. Nu ska jag göra en vanlig chokladtårta.
Tyskan går fortfarande dåligt för den som undrar. Jag t ex. Men han har fått en bättre lärare så kanske går det lite bättre fram till bacen. Den är om två och ett halvt år ungefär.
Annars fortsätter att röja ur garderober där allt liksom bara blev inslängt huller om buller då vi flyttade in. Stekpannor och halsdukar om vartannat. Man kan ju ha det så men normalt tycker jag inte att det är.
Läser en bok till bokcirkeln, Siri, av Lena Einhorn. Det är sådär.
I övrigt får han ett spel, en tröja och en halsduk. Och en dator.

tisdag 27 november 2012

Kväll

Har jag gjort något mer idag. Röjt i ett skåp, rotat i gamla kartonger, hittat sängkläder till baby och mycket gamla kuddar.
Har tagit ned saker i källaren, denna besvikelse till källare.
Har dragit fram saker i ljuset. Saker som antingen ska i soporna eller ned i källaren, de med.
Har storhandlat, det är ett företag vill jag lova. Glömde tårtljus. Fick inte tag i en ny skärbräda.

Fortsätter att läsa noveller av Némirovsky. Jag tror att jag inte läst dem förut. En helt fantastisk om ett upplopp i en stad i Finland. Måste läsa på om Finland. I den ryska revolutionens spår. En fantastisk historia som tilldrog sig i en vinterfrusen stad vid havet där människor drack och slogs och jagade officerarna ut på isen - som brast. Snön färgades röd och svart av blod och vin, typ.

Det där temat, pogromen, upploppet, massan som löper amok - det kan hon verkligen. Hon har ju upplevt det förstås.
Vad jag sörjer att hon inte fick leva och skriva klart.

27 november/Black Country

Har läst klart Thomas Nydahls Black Country (Vaka över ensamheten, 2012), (bokstavligt talat) svart men också intressant läsning. Thomas har rest runt i West Midlands, de gamla engelska kol- och ståldistrikten där mycket av industrin är nedlagd.
Han har också läst om denna bygd, ger en historisk exposé över ett landskap präglat av snabb expansion, industrialismens vagga stod här, enorm fattigdom och växande städer fulla av misär och motsättningar. Till sitt stöd har han haft först Engels och så småningom många samtida tänkare och filosofer.
I och med industrinedläggningarna blev arbetarklassen arbetslös. In i halvtomma bostadsområden flyttade nya invånare, invandrare från det forna imperiet.
Detta är de två grupper som idag dominerar det konglomerat av städer och förorter Thomas och Astrid Nydahl (foto) rest igenom.
Den vita arbetarklassen lever i en misär jag har svårt att föreställa mig, den verkar framför allt kulturell, ingen svälter ihjäl så att säga, men Thomas redovisar skrämmande siffror om skolans kollaps, familjebandens upplösning, gängbrottslighet och liv vind för våg.
Parallellt beskriver författaren de växande grupper invandrare, som även de (även om det inte är alla), tycks stå utanför normala liv med arbete, skola och amorteringar. Istället förefaller gemenskapen vara den kring religionen, islam, och det är ingen snäll islam som visar sig. Det är särkrav och seder på tvärs med västerländska begrepp och värderingar.
Thomas visar också trovärdigt hur den politik som förts (multikulturalismen) snarast gjort gruppmotsättningarna värre, liksom de etniska tillhörigheterna starkare. Stick i stäv mot vad man (förmodligen) hade önskat.

Att läsa Black Country är som att kika in genom ett nyckelhål eller att se en film. Det jag då och då kan ana mig till på gatan i Paris, gängbråk mellan förortsungdomar, eller läsa om i tidningen, hur unga män tar upp grova metallrör för att "försvara sig"är här vardag. Det liv som levs.
Det är rätt svårt att relatera till.
Inför så mycket elände står man liksom lamslagen.

För hur det än är, den här verkligheten finns ju inte bara i Black Country, även om den verkar som mest inbiten här, den finns i hela Västeuropa, i enklaver, i strimmor av de segregerade städerna.
Det leder åtminstone mig till frågorna: Varför skriva en sådan här bok? Och vad kan man göra åt detta?

Nydahl är, mellan raderna, upprörd över sakernas tillstånd. Men han ger inga lösningar, han applåderar heller inte myndigheters och politikers floskler kring den här problematiken. Ingenting görs som fungerar.
Jag tycker mig också ana från Nydahls sida vad som skulle behövas. Social upprustning förstås. En fungerande skola med krav och ambitioner, så att kommande generationer slipper samma elände. Motstånd mot militant islam. Nej till krav på särbehandling, nej till alltför mycket slöja, nej till dubbla budskap från moskéer och bokhandlare.
Hårt mot hårt.

Men det skriver han alltså inte. Slutsatsen är min.

Istället rör han sig med begrepp som åtminstone ibland får mig att studsa lätt, "lågintensivt krig" t ex. Minns nu inte vem som myntade begreppet, men Thomas Nydahl använder det, om islams kravapparat och även de yttringar av terrorism vi sett i religionens namn.
Om det är ett riktigt sätt att se/formulera saken är svårt att säga. Både ja och nej, kanske. Visst måste väl terrorismen ses som en sorts krigsförklaring, men det lågintensiva inbegriper en sorts ständigt pågående krig.
Det skrämmer.
Frågan är förstås om det stämmer.

Läsningen kan ge känslan av att vi står inför ett vägskäl. Gör vi inget (effektivt) nu eller snarast kommer vi så småningom allihop vara inbegripna i detta lågintensiva krig. Inte aktivt, men som, i någon mån, offer för det.
Dock får man väl lov att komma ihåg att den verkligheten ännu för de flesta, i Sverige, liksom i i övriga Västeuropa (obs, jag säger inte "alla") känns mycket långt borta. Trots allt.
Kanske är det som med klimatkrisen. När vi väl börjar märka den är det för sent att göra något åt den.

Två länkar som åtminstone indirekt konfirmerar Thomas Nydahls tes.
Den första kommer från Le Mondes ledarsida där man talar om den islamistiska terrorn mot judar i Frankrike. Sista stycket fritt översatt av mig:

Fransk islam saknar inte starka röster som kan motarbeta rasismen mot judar.  Det gör man regelbundet, nästan som ett mantra. Men medvetandet i frågan måste bli nationellt, den här historien angår oss alla. 

Och här en artikel som sammanfattar fransk antisemitism liksom Hollandes ståndpunkt i frågan, från något som heter Middle East Forum. Slutsatsen är den som Le Mondes ledare (eventuellt) också drar. Islamismen slår inte bara mot judar, den slår mot västerländsk demokrati och västerländska värderingar. Som om det vore något nytt, det är ju inte, men det nya, enligt artikeln är, att franska politiker och franska intellektuella inte längre förnekar eller underskattar hoten.

Uppdatering: Thomas har svarat på ett par av de frågor den här läsningen indirekt ställer. Här kan man läsa det.

fredag 23 november 2012

23 november

Jaha. Så har man lärt sig ett nytt ord igen.
Var på den där skrivkursen igår, den som liksom stör mig eftersom jag inte vet riktigt hur jag ska förhålla mig till den. Men så var uppgiften rätt enkel att få ihop inom ramen för mitt projekt och jag skrev och skrev och skrev.
Tu es prolix, sa min granne.
Jag antog att det betydde något i stil med mångordig, men man kan ju aldrig vara säker, så jag muttrade något om att jag tar bort mycket också. Vilket jag ju gör.
Och sen glodde jag lite i hennes papper där små, små bokstäver på täta, täta rader fyllde en tredjedel av en A4.
Och du skriver helt smått, sa jag, jag vet inte precis om det var artigt.
Jo, menade hon. Jag är koncis.

Well, well, nu har jag googlat. Prolix betyder överdrivet mångordig, långrandig, nåt i den stilen. Det är liksom inte helt positivt.

Hur de här små koncisa människorna ska få ihop några romaner fattar inte jag. Men för all del, det är ju deras problem.

Annars nada. Måla vitt idag, fortsätta utåt i lägenheten. Hallen är ursnygg, som att vara inne i en elefant, liksom. Nu ska den bli full att flyttkartonger, vilket är synd för då ser man inte de snygga grå väggarna. Två rum till målade innan jul är planen. Undrar om den går att genomföra. Behöver plast. Hej.

torsdag 22 november 2012

22 november/Stendhal

Sonen som just varit hos frisören tittar in och lyfter upp Julien Leuwen från mitt nattygsbord.

Ah, läser du Stendahl?
Jag försöker.
Borde du inte läsa Rouge et noir, då?
Jo, kanske men jag vet inte var i lådorna den finns.
Vet du hur lång tid det tog för Stendahl att skriva La Chartreuse de Parme?
Nä.
Fyrtio dagar!
Oj, och den är 600 sidor?
Ja, typ. Och det märks, han upprepar sig hela tiden!
Jaha du.
Fattar du nu varför vi ibland inte vill läsa böcker?

Jag har inte lagt ned projektet men man kan verkligen inte säga att jag har något stöd här.

onsdag 21 november 2012

21 november

Dagens rullning först: DANSANT

Hotdog och faludog på fb.
Bokköp.
Läst Patrick Modiano, Un pedigree, vilket betyder En stamtavla.
Självbiografi fram till myndighetsdagen, 21 år, vilket verkar sammanfalla med den litterära debuten (mitten på 60-talet).
Märkligt liv, märklig stamtavla.
Inget liv skulle man kunna säga, föräldrar som fick honom av en slump, båda flyktingar, mamman belgiska, pappan italiensk jude.
Ingen av de två vill ha sonen som snart skickas till olika internatskolor från vilka han rymmer. Föräldrarna skilda men bor kvar i samma hus.
En mängd existenser flimrar förbi, ingen får fäste.
Mamman skådespelerska, pappan oklar sysselsättning, först i svarta börs-affärer, sen affärer helt enkelt. Adresser i Paris, tåg, pengar, datum och år. Allt nedkokt till just siffror och bokstäver. Inga dofter, inga sinnen. Och själv säger han att det inte var något vidare liv, men han säger det indirekt. Inte rakt av.
Köpte en till, sen får det nog vara nog.
Tillbaka till Stendahl och det svåra 1800-talet. Jag menar, det är ju ganska krångligt redan i Sverige, där det inte ens var några krig. Här har vi både krig och revolutioner och fraktioner och grupper som jag inte vet namnet på.

Orka.

I förhållande till en annans liv. Så otroligt tryggt och beständigt och beskedligt och snällt allt var då jag växte upp. Och faktiskt, även om de inte tror det, samma sak för mina barn. So far.
Låt oss hoppas att det fortsätter så.

Imorgon sätta tillbaka handtagen, måla över missar med vitt, ta itu med hissdörren samt gå till frisören. Så bra. Nu slipper jag skriva i morgon om inget oförutsett inträffar, och det gör det ju sällan.
Hej.




tisdag 20 november 2012

20 november

Det grå är avslutat, färgen bortmålad på väggar.
Nu återstår den där hissdörren.
Har tagit bort maskeringstejpen, det som göms i snö...

Träffade god vän och skalade runt Jardin des Plantes (utan blommor så gott som) och klagade på allt. Bokcirkeln, skrivarkursen, romanen samt allt annat också. Men skröt om barnen, eller i alla fall ett av dem. Talade om Ungern och sen var det slut på tiden.

Maken ordade om vinröda undertak som om det vore något bra. Låtsades inte höra. Men förr eller senare har vi dem över oss.
I den här lägenheten vi bor har alla små rum övermålad tapet överallt, inklusive i taket. Och när jag var barn hade min bästa kompis i sitt rum mörkgröna tapeter, mörkrött tak och en enrom rislampa i mitten. Sitt klädskåp klädde hon i aluminiumfolie. För mig, medelklassunge som jag väl var utan att veta om det, var alltsammans helt otänkbart liksom.
Vidare tapetrester under då man tar bort handtagen och beslag. Här alltså.

Har hoppat lite av Leuwen, tyvärr, insåg att jag måste googla en massa för att begripa. Men jag har inte givit upp. Sticker emellan med annat.

SAS tillfälligt på fötter.
I övrigt blir allt bara sämre, även om man stundtals kan inbilla sig motsatsen.

måndag 19 november 2012

Säkert kött

Vilket lands kött är mest säkert?
frågar idag SvD på nätet. Sen kan man chatta om fuskfilén. Just fuskfilén tycker jag är ett kul ord, men säkert kött? Och vilket lands kött är säkrast?
Är dom inte kloka i det där landet.

Ja, säger man då, i det här landet har vi väldigt osäkert kött. Det darrar och skakar och biter på naglarna.
Galna kosjukan?
Bara förnamnet.
Kommer ni ihåg den förresten?
Den är borta nu.
Liksom hålet i ozonskiktet.

Jag målar på. Färg. På väggen.

Från det ena till det andra. Den här känslosamma artikeln funderade jag en del på då den publicerades. Just det där hur synd det var om Linderborg, hur utfrusen hon blev, hur träfracken lockade. Och alla människor som påstod sig ha bevis, men i sista sekunden backade.
Som om Leif GW Persson hade sina uthus fulla med bilder på döda kroppar. Som han liksom inte orkade ägna sig åt. Ja, inte kropparna, men fotona.
Nå, nu kom det här svaret.
Vem man tror kanske är just en trosfråga. (Själv tror jag inte på antisemitiska vandringsmyter.)
Apropå säkert kött.
Nej, nej, nej.

Man kan hamna fel också, eller hur. Tur att rubriksättarna håller reda på lever, njurar och själva fuskfilén.

Bad taste? Håller med, kanske är målarfärgens fel. Hej.

söndag 18 november 2012

18 november

Ibland tänker jag, med viss sorg, att jag är totalt obildad eller möjligen obildbar vad gäller svensk samtida litteratur.
Tranströmer har vi ju diskuterat förut. Jag har försökt. Jag har misslyckats. Idag hörde jag (medan jag höll på och strök hallen för andra gången) ett avsnitt av Teologiska Rummet (P1) där man läste och gillade Tranströmer, i egenskap av mystiker. Fast framför allt fick man ju inte sätta en etikett på honom, för det skulle han inte gilla. Men lite, för att inte säga, stort mystisk var han ju...
Well, well, säger jag. För mig hisnar det alltså inte (eller sällan) när jag läser Tranströmer. Men det händer då och då när jag läser poesi, vilket jag gör väldigt sällan.

Vidare, Stig Larsson har såvitt jag kan förstå kommit ut med en självbiografisk bok, han har även intervjuats och debatterats så att till och med jag har märkt att detta skett.
Stig Larsson, säger en massa skrivande människor jag läst (so far), har jag ett förhållande till. De har alltså läst SL och pratat med honom eller åtminstone sett honom på krogen.
Jag tror att jag försökte läsa då det begav sig, men jag kom av mig. Den aktuella boken känner jag inte att jag måste läsa direkt. Heller. (Och jo, jag såg honom någon gång på stan, men redan då tycket jag inte att han kändes jättespännande. Inte min typ, om man säger så. Alltså, inte för att jag någonsin var i närheten av människan, men jag hade andra preferenser.)
Det finns fler. Mare Kandre. Har försökt men förstår mig inte på.
Just åttiotalet, då jag liksom började skriva och även hade mina första kontakter med Bonniers, som ju inte ledde nånstans, var tydligen ett decennium som jag litterärt (hehe) inte hörde hemma i. Jag förstod mig i och för sig på och gillade Klas Östergrens böcker. Även Inger Edelfeldts. Men sen tror jag att det var stopp. Jag läste antagligen andra, men jag kommer inte ihåg.
I den äldre generationen gillade jag mycket Sven Delblanc, liksom Kerstin Ekman. Övriga mindre, även om jag läste. Och bland klassikerna Söderberg, (Hjalmar) Bergman och Sjöberg. Bellman tolkad av en massa olika personer på lp-skiva. Några böcker av Eyvind Jonson.
Jag glömmer säkert. Jo, Per Rådström gillade jag också mycket. Men då hade jag kanske blivit tjugo eller så.
Och så läste jag ju översatt litteratur. Och där fann jag väl såna som jag tyckte mer om. Woolf och Colette.

Vet inte vart jag vill komma med det här, kan liksom bara konstatera att jag direkt från början antagligen var off. Eller besides, liksom.

Ibland tänker jag att det beror på en så pass enkel sak som att jag inte är uppvuxen i naturen. Jag ska inte säga att jag inte har något förhållande alls till naturen, det vore fel. Men den vilda, tysta orörda naturen känner jag inte till. Skogen har för mig stigar. Det kan vara en brist.
Jag gillar städer, jag känner mig hemma i städer, det är väl därför mina svenska favoriter också rör sig i städer. Mindre eller större, det spelar ingen roll, ta Hjalmar Bergmans städer, de är ju så kompletta. Icke segregerade, borgaren möter pastorn och direktörn och kanske baron på gatan. Liksom den fattige och hans barn. Samma i övrigas.
Hela samhällsspektrumet ryms inom samma lilla stad och inom samma roman.
När man slog sönder stadskärnan och byggde förorten slog man också sönder den kompletta (eller som det också hette) borgerliga romanen.
För att hitta kompletta städer idag måste man bort från Sverige. Stockholm är en av Europas mest segregerade städer och har varit det länge.
Jag säger inte att Paris är särskilt idealiskt, men nog är det en mer blandad och mer levande stad.
Vilket borde kunna ge bättre (komplettare) romaner?
Ingen aning.

Vad det här beror på kan man undra. Karaktär och uppfostran, gissar jag.
Mina föräldrar är stockholmare, deras självklara stad var Stockholm. Mallen för en stad kommer för mig alltid att vara Stockholm.
Men nog är där glest och mörkt...

Och hur det går för SAS vete fåglarna (de är väl de enda som inte bryr sig förresten).

Dabok. Bra helg. Barnens aktiviteter under kontroll. Mer gråfärg utsmetad. Radio. På gott och ont.
Hörs,


Uppdaterar med en rullning: FORMERA

fredag 16 november 2012

16 november

Good news, jag kan kommentera på wordpressbloggar igen. Hade tappat bort alla lösenord, men nu är de ändrade. Det enda jag fortfarande inte kommer åt är Makramé och dikter.
Nåja.

Dagen är som alla andra dagar har varit den här veckan. Dimmig, luften har blivit mjölk och rök.
Idag ska jag storhandla. Funderar på äppelkakor och lammgrytor.

Gårdagens skrivkurs en pina, vet faktiskt inte varför jag går. Jojo, jag har betalt. Och då går man. Men jag inbillar mig ändå att det gör någon nytta.
Fick lite bättre kontakt med en av deltagarna. Tydligen består gruppen, ca tio pers, av två sammanslagna grupper från förra året. Kursen går liksom på tre år. Jo, ni hörde rätt. Och vartefter ska man liksom få hjälp med att ringa in "sitt universum". Förra året vet jag inte vad de gjorde, men nu hamnar vi i övningar som väl ska tjäna till att man kommer åt karaktärer.
Jag har öht aldrig funderat särskilt mycket över hur man gör när man skriver. Samtidigt märker jag ju att den delen kan jag rätt bra ändå.
Lång övning, antar jag ligger bakom det.
En del tycker jag skriver ganska bra där. Andra förstår jag mig inte alls på.

Och det där med två grupper innebär liksom att det inte känns som en grupp. Fyra tanter på ena sidan, två tanter och tre gubbar på den andra. Tantgruppen är prudentlig och en av tanterna klagar på att så gjorde de inte förra året.
Medan den andra gruppen är burlesk, expansiv, två där har bakgrund i film och teater, ibland smått barock.
Medan tanterna gnetar sirligt och vackert eller tråkigt och pedantiskt.

Jaja.

Mitt universum. Mitt problem är nog, just nu, att jag inte känner dem tillräckligt för att avslöja mitt universum för dem. Men det kanske kommer. Eller också inte.

torsdag 15 november 2012

15 november

Vädret. Grått det med. Sen många dagar, det är lite som om alltsammans hänger ihop, ja?
Första strykningen av varenda profil och murbit i hallen är klar. Resultatet är flammigt. Färgen slut. Jag tar en paus idag. Börjar om igen i morgon.

Har inte missat att SD nu visar sitt rätta ansikte. Klart att nolltolernas mot rasism i ett i grunden rasistiskt parti inte i längden kan hålla.
Här skriver Arnstad i DN att SD i själva verket är fascister, han pekar på ideologiska rötter i Frankrike och talar om hur man ska bete sig.
Tilläggas kan väl att de franska etablerade partierna inte heller börjat samarbeta med FN. Sarko gick ju högerut, men inte så till den milda grad att han snuddade vid det Arnstad beskriver. Dessutom är det franska valsystemet konstruerat som så att tredje största parti aldrig kan få någon egentlig representation. Det står alltid (eller så gott som alltid) mellan två kandidater i slutändan. (Bodil)
Men visst, Marine Le Pen som tar över pappas parti gör samma försök till städning som SD nu ägnar sig åt. Mindre tydlig fascism. Dessutom har ju den franska varianten en annan gammal tråd att dra i, en rojalistisk höger, den är inte stor, men den finns. Väljarkåren ser med andra ord inte riktigt ut som den svenska - det finns fler nationella trauman att spela på. WWII känns i och för sig överspelat, tycker jag. Auschwitz som detalj i historieskrivningen (gubben Le Pens tes) funkar inte längre, men Algeriet är inte utläkt. Och faktiskt inte kyrkans roll och revolutionen heller.
Och även här är ju förstås den stora frågan invandringen och invandrarna.

Sen undrar jag hur det kommer att gå för SAS, får lite Saab-vibbar där. Det kan nog dra ut på tiden. Och om nu det här nya sättet att göra, ställa ultimatum: skriv på eller så konkar vi, fungerar, ja, då är vi inne på en ny era i den "svenska modellen", som ju kännetecknas av en brist på lagstiftning. Det kan bli fritt fall där.
Lite synd, jag ser gärna att SAS är kvar och har betalat vad det kostar att flyga med dem för att det är värt de pengarna. Men tydligen var inte biljetterna tillräckligt dyra då.
Men jag menar, om de ska göra om sig till något i stil med Ryan så har de ju spelat ut sig själva, Ryan finns ju redan.
Då får man börja flyga något ännu dyrare. Eller inte alls.

I övrigt, bad timens för bad-sellers. Vad gäller utländsk litteratur i översättning är ju detta redan ett faktum. Norstedts hade släppt Le Clezio när han fick Nobelpriset. Den översatta litteraturen kommer mer och mer ut på små förlag.
Men jag tror inte att vi sett slutet än där heller. Poesin ligger förstås risigt till sen länge, den med. Och om man tänker efter har den liksom redan blivit marginell. Tänk på Lotass sätt att publicera sig nuför tiden. Helt utanför de stora förlagen och de gängse kanalerna.

Vad som händer med oss andra återstår att se, ska bli intressant det med, men jag gissar att vi går samma väg. Bort från de stora förlagen. Om vi blir kvar alls beror förstås också på hur stödsystemet fortsättningsvis kommer att se ut. Finns visst förslag om att ändra det med.

Allt förändras. Är väl vad man kan konstatera.


onsdag 14 november 2012

14 november

Här svartmålar vi inte, skönmålar inte heller för den delen. Här gråmålar vi. Grått-i-grått-i-grått.
Fördel: elskåpet, eller om det nu är proppskåpet, framträder i all sin glans.
Nackdel: astråkigt.
Har stor rulle, liten rulle och ett antal penslar. Tycker bäst om en lagom bred vinkelpensel. Maken säger att den är för liten och köper liten rulle.
Man kan inte rulla lister och dörrkarmar.
Jag hatar lister och dörrkarmar.
Om jag någon gång får rita ett hus åt mig själv så ska det inte ha några lister och dörrkarmar. Som Adolf Loos. Allt ska bara vara asplatt.

Det tar en sagolik tid och när färgen har torkat så har liksom en massa små vita prickar krupit fram ur väggen. Med andra ord måste alltsammans göras om igen.
Och inte blir det precis roligare om jag blir klar. Då återstår en massa andra rum som ska målas. Men där får det ju bli vitt rakt av.

Om något annat händer så är jag inte au courant.
Jo, jag törs inte riktigt köpa SAS-biljetter, men tror ändå att det är nu man ska slå till.

Hollande får ingen vidare delårskritik. Förtroendet dalar och vem hade trott något annat?

Sorry, men så här blir det när det är dagbok. Dålit väder. Dålit ö h t.

måndag 12 november 2012

DIMMA

Här har vi den.
I en riktig dagbok av det här slaget ska man väl kommentera nyhetsflödet också.
Jag är lite orolig för SAS. Har återvänt till SAS som är halvbilligt jämförelsevis, men däremot bra. Ryan skrämmer mig. Är liksom värre än att gå på Ikea, tycker jag.
Men nu verkar det ju inte gå längre (SAS).
Jag får väl vänta lite med nästa biljettköp.

Annars DIMMA. Topparna på de närmaste höghusen syns inte, Kinakvarteren borta och Sacré Cœur ska vi inte tala om, inte ens Notre Dame syns. Halva svarta höghusuniversitetet.
Och skola igen, vanliga vägen genom parken. Den var tom sånär som på vissna löv.
Ingenting hände på vägen. Det luktade stekt kött utanför en förskola. Det var nog allt.
Inte klokt egentligen. Man kan gå genom en relativt stor stad i en knapp halvtimme och inte se någonting.

Och så har jag lagt upp en ny version av romanen i samma program men med extremt förenklad ram. Nu kan jag i alla fall inte skylla på tekniken. Om det blir dåligt, alltså.
Fast det har jag nog aldrig gjort, faktiskt.

Nu hörde jag ljudet av ett mail som gick iväg från telefonen. Kanske kan jag lägga in en bild av DIMMAN. Hej.

söndag 11 november 2012

11 november

Jag tacklar av som dagboksskrivare. Men man måste inte varje dag.
Hallen. Den består av ett utrymme med sex dörrar och en enda bit vägg som tillåter att man ställer en möbel mot den.
Den ser ut att bli fin (mörkgrå) vilket gjorde att jag föreslog maken att vi skulle hänga en tavla på den.
Är väl synd om den blir bra, sa han.

Annars en helvetes massa profiler, aldrig slipade sen huset byggdes. Droppar, rinningar och skräp i fyrtio års färglager. Man kan bli galen.

Lunch hos svärmor, Eiffeltornet står kvar. Em i parken. Sista dagen på lovet, i morgon försvinner de allihop till sina skolor. Haha!

lördag 10 november 2012

Till vilket rum hör dörren?

Till vilket rum hör en dörr som i regel står öppen?
Måste säga att det är problematiskt med en hall (full med dörrar som står öppna åt alla möjliga håll) som är mörkgrå. Om nu inte resten av lägenheten blir mörkgrå.
Det är även jättesvårt att veta var man ska stoppa det mörkgrå, i alla de där vecken mot mellanrummet. Få en rak kant där. Går man runt hörn så har man helt plötsligt en mörkgrå dörrkarm inne i en beige korridor. Eller en stor jävla dörr med fönster i som ser ut som en hissdörr inne i salongen.

Har slutat måla. Räknar kallt med att alla som inte är hemma kommer hem och säger Men oj, blev det så mörkt?
Då säger jag och yngste sonen som hållit på med det här. Jajamensan. Mörkt var ordet.

Annars promenad, lunch på McDonalds med samma son, sen alltså till den där bokhandeln.

Det är nog ingen slump att folk inte har mörkgrå dörrar i hallen.

10 november

Ha! Nu undrar ni förstås hur det går med målningen? Inte det.
Det går fint, nu är all grundning gjord, måste väl slipa lite till (jättetråkigt) samt spackla ett par ställen igen. Sen blir det grått som gäller. Antingen överallt eller bara dörrar och dörrfoder. Vi får se.

Så har jag köpt Lucien Leuwen av Stendahl, det var den Imre läste under bänklocket istället för Rött och svart. Jag kollade på flera, de flesta var väldigt tjocka och Chartreusen från Parma lockade mig mindre. Medan Lucien ska vara en av världens mest poetiskt fina kärleksromaner enligt baksidestexten. Låter bra, tycker jag.
Vad gäller tidiga 1800-talsinteriörer lär jag väl också få mitt lystmäte, hoppas jag.
Förresten, det fanns en volym som var tre gånger så tjock som den här (vilket skulle innebära ca 2500 sidor) som hette Journal kort och gott. Dumt nog tittade jag inte efter vad det var, men det torde väl vara någon sorts dag- eller loggbok? Om den bara är politisk så måste den vara jättejobbig...
I alla fall man kan ju börja med romanerna.
I vårt Stensdahlrace.

Annars händer ingenting.
Gårdagens rullningar: SMATTRA och SÅNGARE
Ganska dåligt.

fredag 9 november 2012

Svart och andra färger

Målningen gick fint. Rummet är nu grundat. Med vit färg. Vi lämnade lite det svåraste, som de där delarna av dörrkarmarna som liksom leder in mot dörrhålet. Vilket rum hör de till?
Vill minnas att den delen, dörrens rum, eller vad man ska kalla det, oftast är målad svart på Thorvaldsens museum i Köpenhamn. Blev tvungen att googla bara därför. Här anar man det.
Jag tycker mycket om Thorvaldsens museum och allra mest tycker jag om de där svarta smårummen som är rutan, den utstansade delen, i en mur. Men han gör dem på något vis till icke-rum genom att låta dem vara släta och svartmålade.
I övrigt är där färgprakt, vill jag lova.
Jag tror f ö att det kommer tillbaks. Mättade färger, tidigt 1800-tal. Napoleon och Josephine. Mörkt grön, ultramarin och dova röda färger. Ockra som ljusast, men då är vi inne på glassortimentet igen, och det ska man helst lämna därhän.

Har inte varit utom dörren idag, vet inte om det var fint väder. Tror inte det.

Ni tycker att det är tråkigt med dagbok?
Vänta bara. Det kommer bli ännu tråkigare. I morgon lovar vi grått. Målar menar jag. Målar tunt och lovar grunt. Äh. Hej.

9 november/Färg

Det blev grå färg istället för som jag hade trott vit i hallen. Grått överallt, dörrar, lister och tak. Nej, inte tak. Men kanske borde vi ha grått tak också. Man kommer in i en grå låda liksom.
Spacklingen är astråkig men jag vet, det är ingenting mot att slipa. Det gör jag aldrig tillräckligt ordentligt. Bara lite grann.
Det finns hörn som är jätteknöliga har jag sett, som borde slipas maxi. Det ger jag fan i.
Fanns antracit, betong och en till grå som jag glömt namnet på och som jag tog till slut. Dom älskar grått i det här landet. Mörkgrå heltäckningsmatta av usel kvalitet är jättevanligt, fast bara på golv, tack och lov. Färgburkarna såg ut som glasslådor, samma form och samma smaker. Utom de grå, dåra. Kanske ett skäl att välja just grått. Man ska inte tänka på glass inne i rum för vuxna människor, tror jag.
Sen ska vi ha vitt (förstås) i rummen med utsikt, och sen ska vi ha guldtapet i korridoren, säger maken. Vi trodde att han skämtade, men han hävdar att det har man nu.
Jaja, bara vi slipper den i taket, så.
Kan nog bli snyggt med grå dörrar till.
Kanske borde ha tagit antracit i alla fall. Än kan jag byta! Men orka.
Hela lägenheten är idag i solkig beige av olika typ. Ingenting ommålat utom muggen i hallen, som också är beige. Men ommålad.

Tänker fortfarnde lite på Imre, och på andra som skriver dagbok. Norén t ex, som jag läste en tredjedel av ungefär. Hur han varje gång han käkade sushi skrev upp det, likaså om han hade sex.
Finns grejer man säkert kan skriva på en blogg, men jag gör det inte.

Ja, riktig färg, som grått och guld (hehe), istället för all denna vithet som ju fortfarande dominerar.
Min svärmor har en tapet med ananasar och påfåglar i hallen.
Men vi ska ju hänga upp svarta tavlan och ställa in ärvda möbler att slänga kläder på. En dag. Over the rainbow.
Men dottern vill ha Kleinblått ihop med guldet och det vore väl också snyggt. Men var? Hon kan för all del ha det inne hos sig.

Har äntligen kommit mig för med att börja använda slash. Funderar på om det funkar i litterära texter men antar nej. Ungefär som smileys. Fast det är väl bara en tidsfråga tills någon nyskapar genom att öra det också. Well, det blir inte jag.
Och för övrigt heter det väl snedstreck. Samt kolon, semikolon och halva parenteser.

torsdag 8 november 2012

kvällen

Klar med Imre. För den här gången. Några grejer jag inte fattar riktigt.
Han beskriver hur hatad han är i Ungern. Han ger exempel och man förstår att han verkligen är hatad. Den främsta orsaken tycks vara att han är jude, men också att han är "icke-ungersk", kritisk till Ungern och i stort sett allt ungerskt. Kommer endast på ett undantag och det är språket.
Jag försöker föreställa mig hur det skulle vara att vara hatad i Sverige. Kommer inte på det. Jag kan liksom inte föreställa mig det riktigt. Men för något jag är utan att rå för det... Nej, det går inte. Det är ju möjligt att om jag skriver något som irriterar svenskarna lika mycket som det Kertész skriver om Ungern fast liksom om Sverige - att jag skulle bli hatad.
Fast ärligt talat tror jag inte det. Jag skulle hellre bli bortglömd och ihjältigen. Ungefär som nu alltså. Och någon som inte existerar kan man ju inte hata.
Jag begriper men jag kan inte riktigt föreställa mig alltså.
Det andra han skriver är att ungrarna inte förstår honom (så långt är det ju ganska enkelt att hänga med, jag tror dessutom att det stämmer) och det beror på att de inte är kristna. Säger han också, flera gånger.
Men vad är de då?
Mer nationalister än kristna, kanske. Det kristna är polityr, inget som går på djupet? Eller de saknar helt enkelt referenser, rent samhälleligt till en monoteistisk religion?
Well, han utvecklar inte. Men får medhåll av Nadas.

Vidare älskar han Berlin, han älskar sin exil, han tycker om den stora levande staden, det obligatoriska stoppet för alla östeuropéer på väg västerut. Ungern är provinsiellt och hopplöst, ja, farligt rent av. Han avskyr Budapest men åker ändå dit titt som tätt. Kanske praktiska saker som avgör, läkarbesök, möten. Men lite motsägelsefullt blir det. Men jag förmodar att han måste åka dit.

Här ser jag däremot en tydlig parallell. Sverige och Stockholm är också provinsiella. På vägen söderut och västerut hamnar väl också många nordeuropéer i Berlin. Om Sverige är särskilt kristet vete fåglarna. Men nog har den svenska kulturen sina rötter i kristendomen, nota bene protestantismen. Och ja, Sverige är också antisemitiskt, men inte i närheten av Ungern, det är ganska klart.

Har spacklat en omgång. Tråkigt. Romanens slut ofullständigt och kasst, liksom början. Vad göra? Ingen aning.
Dricker sött och nästan lite tjockt rödvin, tänker att om det inte vore så alkoholstarkt som det är skulle man kunna säga att det är kvinnligt på något vis.

Hoppade över skrivarkursen pga spackel. Måste gå nästa gång. Måste.

Har köpt en caddy.



8 november

Har bestämt mig för dagboksstilen. Jag med. Det kommer bli ganska tråkigt, men (att skriva) ingenting är ju också tråkigt.
1. Kollar på duvorna. Duvorna sitter på långa rader på vissa av våningarna längs fönstren. Varför t ex på fyra trappor men inte på sju?
Ibland sitter de framför våra fönster, då sjasar jag på dem utan att öppna.
Det finns duvpiggar i metervara att köpa på Bricorama. Blir de för många får vi skaffa sån.
2. Har ett projekt att måla om hallen. Igår petade jag och yngste sonen ned en sorts profillist som satt på tre av dörrarna i hallen. Vi gjorde det med stämjärn, han drog ut spikarna med tång. Under kom den ursprungliga dörrfärgen fram. Blekt ljusblå.
Idag köpa spackel och färg. Samt annat som saknas.
3. Funderar inte på att hoppa från balkongen men tycker fortfarande att vi bor väl högt. (Nionde våningen.) Och har liksom fler mardrömmar med svindel sen vi flyttade hit. Eller också har jag alltid haft det men märker det mer nu.
4. Romanen går just nu bra. Peppar, peppar.

Äldste sonen iväg till La Rochelle igår. Tåg från Montparnasse. Det är en förskräcklig station, byggd på 60-70-talet. (Frågade maken.) Tydligen fanns där innan en lika fin som de andra, stora stationerna, en sån där Sebaldstation (orkade aldrig läsa klart Sebald, men gillade stationen). Maken förklarade att man på 60-talet gjort stadsbyggnadsoperationer också i Paris. Place d'It, där vi nästan bor. Montparnasse, Front de Seine och Chatelet les Halles. Det fanns också planer på att dra motorvägar genom stan, men där nådde man aldrig ända fram. Motorvägen runt stan däremot blev ju en framgång, eller vad man ska säga. Nu sitter stan som i ett järngrepp å andra sidan. Kan inte växa organiskt.
Detta att jämföra med Stockholm, som ju inte (heller) bombades.
Tydligen kunde 60-talets stadsbyggare och politiker inte låta bli att sätta sina märken. De här miljöerna har helt klart brister liksom sina svenska motsvarigheter. Ändå gillar jag höghussiluetten vi har i blickfånget söderut. Nere på marken är det lite olika. Kinakvarteren fungerar, övriga - vet ej.
Och som helhet tycker jag nog ändå att Paris klarat sig bättre än Stockholm, förmodligen beroende på stans kompakthet.
Det var för lätt att dra in motorleder i Stockholm.
Slussen däremot gillar jag också.

Gårdagens rullning (uppdatering): FRITERA 78p

onsdag 7 november 2012

Dagbok

Läser Kertész bok Från Budapest till Berlin (Weyler 2012, översättning Ervin Roenberg) och jag blir liksom så glad av det. Den är så bra! Jag läste ju Doktor Glas sen, men inlägget om den blev aldrig klart så jag publicerade aldrig. Men jo, också den var bra.
Man kan fråga sig vad det beror på. Doktor Glas är också tänkt som tankebok, utöver romantråden, säger Söderberg. Den är utformad som en dagbok dessutom.
Kertész bok är en dagbok. Och en tankebok, gissar jag.
Och Kertész skriver om sin vardag, men han gör som Söderberg säger: allt man säger (skriver) ska vara sant, men allt sant behöver inte skrivas.
Varken Glas eller Kertész låter sig totalt nedslås helt av själva vardagens enformighet och astråkighet.
Men nu måste jag släppa Glas även om det är samma sorts ande som irrar där. Glas begår ju ett mord, det skulle nog inte Kertész komma sig för med. Däremot funderar han ibland på sitt eget självmord, på sitt slut desto oftare.
Han är gammal och sjuk. Över sjuttio. Han är dessutom inte särskilt uppskattad i sitt hemland Ungern, milt uttryckt.
Under de år dagboken skrivs (01-03) lyckas han även flytta från Budapest till Berlin, och det är ett stort lyft. Han kommer hem, han kommer till något milt vackert verkligt. Han kommer också bort från det Ungern och de ungrare som enligt honom i stort sett bara vill se honom död.
Det här skulle ju verka lätt överdrivet om det inte vore för att Kertész är jude och om det inte vore för att han har de erfarenheter han har - Auschwitz och sen kommunistisk diktatur, något han i en bok beskrev som att leva mellan eller snarare under två katastrofer - fast i den här boken är det den ungerska antisemitismen som upptar honom, och som han själv uttrycker det: han vägrar skotta igen massgraven mellan honom själv och världen.
Han vägrar alltså glömma, han vägrar inordna sig i den "förintelseindustri" som han också är arg på, Spielbergs film bland annat, och han har synnerligen jobbiga åsikter om Israel, tror han själv. Både för icke-judar och europeiska judar.
Men han är liksom logisk, på sätt och vis, då han menar att det inte vore så konstigt om man faktiskt helt enkelt fortsatte plundra och mörda judar, traditionen är ju lång och obruten i Europa. I såna fall börjar man väl med Israel och sen tar man de judar som finns kvar i Europa.
Typ.

Men han skriver också om att skriva på en roman, hur bökigt det är, hur han pendlar mellan tilltro och vanmakt. Här kan nog alla författare känna igen sig.
Han skriver om sin dator som han börjar använda eftersom han har Parkinson och högerhanden inte lyder. Han skriver om vackra morgnar, om resor och föredrag han gör under firmamärket Kertész, här är han mindre road egentligen.
Han konstaterar att demokratin liksom måste ordna alla dessa stora konferenser och att en väldig massa människor lever av dem, och han tror ju inte alls att de gör någon som helst nytta. Något jag helt enkelt håller med honom om. Apropå på det, från att författarförbundet hade en ordförande som älskade såna där stora, demokratiska och helt meningslösa konferenser så har det nu fått en ny ordförande som skriver så här. Har ni läst nu? Är det ur askan i elden eller same same?

Nej, Kertész tycker inte om något i Ungern. Det enda som är kvar för honom är ungerskan som han gillar eftersom han tycker att det är ett ovanligt bra språk. Så säger han inte men han är övertygad om att hans böcker i översättning inte kan bli lika bra (Jag tror ju att Ervin Rosenbergs är lika bra, men det kan jag naturligtvis inte veta säkert, bara tro.) så det måste väl vara det han menar. Annars påstår han att han om han hade varit yngre gärna hade lärt sig ett annat språk, skrivit på ett annat språk, ett av de stora språken som låter de mindre språkens oomtyckta författare överleva ett tag till. Tyskan är ett sådant språk, säger han.

Den här boken är lika upplyftande att läsa som Doktor Glas. Och det är väl det där hur allt Kertész möter liksom jobbar i honom. Hur han väger och mäter allt i förhållande till sin erfarenhet, till sin beläsenhet. Hur han har modet att förkasta sånt som få förkastar. Hur han inte låter sig bländas, förföras och luras. Han knarrar på, liksom. Möter livet med humor. Tar ett steg tillbaka, och så ett framåt igen. Ser saken ur en ny synvinkel. Och så håller han på.

Allra bäst tycker jag dock om honom då han smiter från sitt manusskrivande och läser Stendahl "under bänklocket". Och allra bäst förstår jag honom då han istället för att skriva spelar bridge med sig själv. Han vill egentligen skriva, han lever bara fullt ut då han skriver, men han kan inte. Då spelar han bridge i timmar. Med sig själv.
Själv spelar jag tetris. Och alfapet on line.
Och tja, det är väl så det är. Ungefär. Att leva. Att skriva och att vänta på döden, typ.

måndag 5 november 2012

Ätare

Det står i tidningen att pizzaätare är mer deprimerade. Här vet jag inte riktigt var jag ska börja, men ok, först och främst tror jag att det stämmer.
För vadå, köttätare är väl mer alerta liksom, och gräsätarna är långsamma och goda att äta i sin tur.
Men pizzaätarna? Var på savannen finner vi dem?

Jag funderar på olika typer av ätare. Ät, ätare, ätast.

Sen funderade jag på uttryck med djur. Fråga mig inte varför, jag bara gjorde det. Det berodde på att jag anade ugglor i mossen, och sen försökte jag översätta det till franska, vilket ju inte gick.
Däremot kan man kamma giraffen eller stå trana på franska. Men inte ana ugglor.
Vad kan man göra mer?
Inte skåda given häst i munnen.
Sälja skinnet innan björnen är skjuten. Eller det ska man väl inte då.
Man kan skrika som en stucken gris.
Vara snäll som ett lamm.
Sprätta som en tupp.
Vara dum som ett får.
Hoppa kråka.
Listig som en räv, men det är ju inget man gör i och för sig.

Äh, nu orkar jag inte mer, det finns hur mycket som helst.
Jag tror så här, allätarna, som ju vi tillhör, vi käkar både kött och gräs, har blivit pizzaätare i dagens Sverige. Frågan är om man inte borde skriva till regeringen och begära att alla skolböcker ändras.  Då gjorde man ju i alla fall något vettigt, istället för att kamma giraffen.

Hej,

lördag 3 november 2012

saker man inte borde göra

Har läst om Bengt Ohlssons Gregorius, inte för att jag då jag läste den första gången tyckte att den var särskilt bra, utan för att även jag är med i läsecirkel, och vi har bestämt oss för att läsa den ihop med Doktor Glas.

Men Ohlssons bok. Jag fattar fortfarande inte poängen med den. Den handlar om en mycket osäker man som ska föreställa präst och som är gift med en betydligt yngre kvinna. Tiden ska föreställa densamma som i originalet, det vill säga det förra sekelskiftet.
Men det mesta talar för att det här är en bok om en man i det tidiga 2000-talets Sverige. Umgängesformerna, tankegångarna, problematiken.

Jag förmodar att boken är tänkt att stå på egna ben, men det gör den inte. Slutet blir t ex fullkomligt obegripligt om man inte läst förlagan.
Men resten då? Tja, som sagt, det här är en bok om en slemmig karl som våldtar sin unga hustru. Hon går å andra sidan inte ifrån honom, vilket är lite märkligt. Men folk har ju underliga förhållanden även idag. Hur som helst, en djupt osympatisk typ som man fortfarande inte förstår bättre.
Söderberg lyckas ju övertyga läsaren, tycker i alla fall jag. Om man får göra ett enda undantag från regeln att mord inte är okej (för att uttrycka sig blasfemiskt) så vore väl just Söderbergs Gregorius en lämplig kandidat.
I Ohlssons bok är han fortfarande en lämplig kandidat, förutom då att man inte fattar att mordet begås i slutet.
Men var det vad Ohlsson ville åstadkomma?
Alla dessa sidor med långa långa uppräkningar av minnen och sällskapsliv, brunnsvistelse och ny förälskelse, folk som dör och folk som överlever, alltihop slutar ändå i att det är ju en ovanligt tråkig karl som förmodligen stryker med där i Kungsträdgården då Glas bjuder på piller.
För hustrun måste han förstås vara värre än "tråkig". Men för oss andra är han liksom bara en malande självföraktande modern medelklassman.
Och märkligt frikopplad från det som är, eller snarare borde vara, hans historia.
Karln heter Gregorius. Då är man av prästsläkt sen 1700-talet om man är svensk.
Men nejdå, Gregorius kommer från ett relativt fattigt småbruk nånstans ute på landet. Inte ett ord till förklaring från Ohlssons sida av denna anakronism. Småbruket liknar för övrigt mest en svensk sommarstuga.
Och denne präst som sen håller på och kommer ihåg än det ena än det andra. Han har inga som helst minnen från studietiden, eller i alla fall få. Hans småbrukande pappa dör dessutom tidigt. Vem bekostar studierna?
Nej, såna bekymmer har inte prästen, trots att han rimligen borde ha det. Han lallar runt där i Bellmankulisserna där folk hostar och spyr till höger och vänster i rucklen, och han funderar mest på sin egen oförmåga i alla möjliga och omöjliga sammanhang, fast mest i förhållande till hustrun.

Vidare är rummen "höga och vita" i den mån de nu har en färg.
Ja, då är vi i de där samtida lägenheterna igen. För för drygt hundra år sen var rummen mörka, murriga och överlastade med möbler och prydnadssaker, som bekant.

Ja, sådär håller det på.
Nu har jag i alla fall läst eländet en gång till, även om jag slarvade.
Nu övergår jag till originalet. Hej,