söndag 18 maj 2014

Ett länktips till

Zaremba om Majdan och annat
http://www.dn.se/kultur-noje/staden-dar-europa-syns-som-tydligast/
som vanligt mycket läsvärd, minst sagt.

lördag 17 maj 2014

Länktips

Ja, det var längesen sist.
Har i alla fall läst en del bra och intressanta grejer i tidningen.

Först ett fint reportage om drottning Siliva i DN idag.
Det var nog allt i monarkistisk riktning just nu...

Skolan.
En gammal men intressant text från Forskning och framsteg om Hej matematik. (Särskilt lästips till mamma.)
Annars tycker jag att debatten om den svenska skolan äntligen börjar röra på sig, kanske leda någonstans. På sikt.

Och så den jätteroliga filmen om den intelligenta och talstyrda hissen på tuben.

Det var allt just nu. Hej.

lördag 19 april 2014

Glad Påsk

önskas bloggens alla läsare.


onsdag 16 april 2014

Promenad

Gick igår genom stan, bokstavligen. Vi bor ju i södra delen av södra delen liksom. Italien nästa, typ.
Men nu gick jag i stort sett rakt norr nästan ända till stadsgränsen.

Vad mycket man får se när man rör sig utanför sina vanliga ramar.
Boulevard Sebastopol är en rättså elegant gata med mycket butiker, går upp genom andra arrondissemanget. På gränsen till tionde byter den namn och heter Strasbourg istället.
Och hela gatubilden förändras. När man går över en tvärgata.
Nu bara afrikanska frisörer. Vägg i vägg, bara erbjudanden om flätor, infärgade löshår och vanliga löshår. Typ. På gatan framför de tomma frisörsalongerna endast män. Jag börjar fundera på om det liksom är en sorts täckverksamhet för något olagligt, fördomsfull som jag är. Okej att det behövs frisörsalonger som kan flätning, men bara frisörsalonger?
Sen efter ett tag när jag svängt upp boulevard Magenta är det slut. Brokigare gatubild, inte bara svarta killar längre och alla möjliga sorters affärer.
Jag börjar kolla de svarta tjejernas hår och inser att det förmodligen behövs en hel del frisörsalonger.
De har så gott som allihop inflätade löshår i alla möjliga färger och frisyrer.
Sen ett nytt gäng butiker. Bara brudkläningar. I butik efter butik. Det är ju i och för sig alltid kul att kolla brudkläningar, med det här blev tjatigt. Modet verkar vara kroppsnära ned till mitten av låren, där sväller klänningen ut lite.
Slutligen inredningsaffärer, och konstiga affärer. Sängar och kokplattor typ.
Och man ser ju en sorts livscykel, eller en bit av. Ragga (snygg i håret), bröllop och sen mat och säng...

Hur som helst, sen var jag framme. Köpte jonglerbollar i en jättestor cirkusaffär.
Tränar nu jonglering. Hej.

måndag 14 april 2014

Transfer

Har läst en helt otrolig bok som jag skriver om på franska romaner.
Le Grand Cahier av Agota Kristof.

onsdag 9 april 2014

Varför Sverige aldrig mer kommer få ordning på sin skola

Har funderat mycket på detta de senaste dagarna. Har i tanken jämfört mina barns skola med min egen, framför allt det som var låg- och mellanstadiet, den tid där grunden läggs. Missar man den så är det mycket svårare att ta igen än eventuella missar senare.
Nå. Mina barns och min egen skoltid under dessa år var förvånansvärt lika.
Blandade klasser vad gäller social sammansättning. En hel del läxor. Enkla ämnen av nära slag, läsa och skriva först, matematik, men sen geografi och då börjar man med det egna landet. Fransmännen läser mer historia och vi läste mer om inlandsis och lokal natur. Som jag minns det.
Ingen som helst chans att välja en annan skola i mitt fall. Privatskolorna var få och hade som regel en specialitet som ett språk att erbjuda. Om inte så var de dyra. 
I Frankrike finns möjligheten men den stora majoriteten väljer den statliga skolan. 

Och idag har man alltså framför allt i Sverige just valfri skola. Föräldrar och barn kan välja mellan flera olika skolor (i alla fall i storstadsområdena?) och det från tidig ålder. 
Enligt någon rapport jag läste vill tre av fyra svenskar behålla detta.
Jamen dåså. Då GÅR det inte att ändra.
Och i och med det så antar jag att det lutande planet är satt på plats. Segregeringen är ett faktum och den kan egentligen inte annat än öka. 
Vilket alltså får till följd att framför allt de dåliga eleverna tappar. Men också de bra, om man nu ska tro PISA och Sverige. 
Dock inte i Frankrike. Här finns ett av de mest segregerade skolsystemen där den statistiska möjligheten att göra en klassresa för dem som kommer från problemskola är minst i hela PISA. 
Men, Frankrike ligger kvar på ungefär samma värde i alla PISA därför att de förhållandevis många duktiga eleverna fortsätter att vara duktiga. De halkar alltså inte ned ihop med resten som i Sverige.
Jag skulle vilja påstå att det är en kulturell fråga.
I mycket större grupper är skolarbetet viktigt i Frankrike. Skolan är tuffare, mer plugg, föräldrarna ligger också på. Pressen är förhållandevis stor. En av två elever har behövt utomstående läxhjälp eller förstärkning under sin grundskoletid här. (Här finns också en uppsjö av företag som säljer kurser och extraböcker.) 
Och i de här förhållandevis stora skikten av befolkningen så funkar skolan. Man kommer i tid, gör sina läxor, är tyst då läraren går igenom (även om man inte lyssnar och antecknar), man åker inte på semester under terminen. 
Allt det är självklart för skola, elever och föräldrar, som jag tror att det var då jag själv gick i skolan. Men som det inte verkar vara för alltför många svenska familjer, för att inte tala om skolor i Sverige idag? Jag menar, hela de här marknadsanpassade systemet som man läser om, friskolornas avarter... där finns inget gott att hämta. Lägg ned skiten och glöm den och skolans trend ska kunna vändas. 
Säg så här, för att en friskola ska vara motiverad måste den erbjuda något som den vanliga skolan inte erbjuder. Ett språk. Religionsundervisning (med måtta), en pedagogik...
Och gör den det så drivs den förmodligen av människor som intresserar sig för detta och inte för pengar. Det kunde ju vara ett krav?
Så ser i alla fall franska privatskolor ut, de drivs av ideella organisationer i någon sorts stiftelseform, som jag fattat det. Vinst finns inte på kartan. Däremot ska det förstås gå runt. Staten är också inblandad ekonomiskt, och med krav.

Nå, varför det inte går att vända den svenska skolan.
För det första tror jag alltså (tråkigt nog) att det beror på segregeringen. En majoritet vill kunna välja en annan skola. Det går ut över den minoritet som inte har kunskap nog att göra samma sak. 
Egentligen borde man ta bort all valfrihet vad gäller skola på låg- och mellanstadiet (återigen utom de skolor som erbjuder ett språk t ex). Men låter det sig göras?
När barnen själva kan ta sig till en skola med buss etc, dvs i högstadiet, ja, då kan skolval komma ifråga. Tycker jag.
Men också en så beskedlig reform skulle jag tro är alltför svår att genomföra. 

Höja lärarlönerna? 
Ja, men inte utan motprestation. De nuvarande lärarna blir ju inte bättre bara de får högre lön. Höja vissa lärares lön? Tja... men tillåter facket det?
Få in bättre elever till lärarhögskolorna? Det är förmodligen ganska enkelt. Inrätta betalda lärarutbildningar med höga krav både in och ut (noll återbetalning av studielånen t ex), och snabb genomströmning så funkar nog det. Kanske ett krav på viss tids tjänstgöring inom skolan sen också kan vara befogat. 

Och sen får man väl lov att se över läromedlen, svenska elever har ju ett par års eftersläpning gentemot sina asiatiska jämnåriga. Och gentemot tidigare svenska generationer. (Gäller även utbildade civilingenjörer etc, tydligen. Något att fundera över.)
Men det borde ju inte vara det svåraste egentligen.
Nä. Det är mycket annat som är svårt. 
Uppenbarligen för svårt.

Tack för ordet. 

tisdag 8 april 2014

Cykliskt

Det hela är ju cykliskt och så här års bakar vi som bekant rabarberpaj. Jag har idag testat ett nytt recept med blandning av rabarber och äpplen. Samt smet med lite mandel men ingen apparat
Ett av tre barn tyckte att den var bättre eftersom den var surare än den andra varianten.

Det är när man bloggar i många år som man märker hur otroligt tjatig man är. Just bloggen kan ju få en att byta recept om inte annat för annars får man ju bara skriva samma sak år efter år. Om rabarber och tulpaner både blommor och blad.
Det är därför jag gillar mitt nya fågelskådningsprojekt. Är fortfarande glad som en lärka för sångditon häromdagen.
Vi hörde gök också.
Om man vill ha koll på svensk fågel finns Ottenby, som man även kan följa på facebook.
Här har vi då Corif som jag fortfarande inte gått med i.
Och även stegräknaren är ju en sorts nyhet.

Man kan ju läsa böcker också. Kolla på nyheterna. Men där tjatar dom i och för sig rätt bra också. Ukraina otäckt och såg ni att häromdagen stod det att Ryssland skulle ju inte öva anfall mot Sverige om man inte planerade att genomföra ett sånt anfall en dag.
Glups, som man säger här. 

Och så är tydligen svenskar snällare än alla andra mot romska tiggare. I alla fall om man ska tro Birgitta Ohlsson som därför försökt förhandla med rumänerna om effektivare hjälp till romerna. Dessa ställer sig dock oförstående till det hela, vilket kanske inte var så förvånande. Jag menar, hade de inte gjort det hade ju frågan aldrig väckts.

Ja, det är väl ungefär vad som hänt på sista tiden. Roligare kunde det ju varit för all del.
Hej. 

söndag 6 april 2014

Sånglärka

Är väldigt nöjd med dagen. Gått en bit mot Mont St Michel men vi befinner oss ju fortfarande inom Parisregionens kollektivtrafik. Ytterkanten där. Och det är ju rena landsbygden i stort sett. Men med lite mer hus.
Vi gick över blåsiga åkrar först och hörde stark fågelsång och jag menade (och det borde jag väl inte tala om, för det visar bara hus kass jag är på fåglar) att det kanske var rödhake.
Sen såg vi fågeln ifråga över fälten, den flaxade som en dåre med vingarna där i vinden och ibland föll den liksom rakt ned som en spindel i sin tråd, och hela tiden lät den på ett virvlande och svårvisslat vis.
Men vi tyckte att den var bra stor för att vara en sån där liten rödhake... (Ungefär som mormorn i Rödluvan) och dessutom underligt med tanke på att rödhaken hade vi ju hört i skog och då den flög mellan trädtoppar. Här fanns nothing.
Vi kom fram till att vi måste kolla (hade bok med med inspelade läten) och att det kanske var en sorts lärka eller svala.
Och så kollade vi och det var alltså sånglärka.
I övrigt inga nyheter eller vad man ska säga.

lördag 5 april 2014

Fait divers

Diskuterade svensk skola igår igen, och kom fram till att svenskarna aldrig kommer att få ordning på sin skola igen. Det finns inte en sportslig. Och det ligger i själva kulturen, den kunskapsföraktande och extremt materialistiska kultur Sverige håller sig med.
Ekonomi däremot är man väl hyfsat bra på. Svensk industri och svenska banker sköts liksom bra. Dit lyckas man fortfarande locka de bästa studenterna. (Dock inte till politiken, men det var ju ingen nyhet. Minns att Charlie gjorde en liknande uppställning, men hittar inte den pga ingen sökfunktion på bloggen.) Det blir framför allt effektivt.
Men nu har man ju, i Sverige, fått för sig att sköta hela samhället enligt samma metod och det går ju sådär.
Fast vad gäller skolan tror jag att det bara är en del av ett jätteproblem.
Men, som sagt, jag tror aldrig att den svenska skolan blir särskilt bra. Möjligen lite mindre dålig, fast inte ens det är säkert.
Medan Frankrike däremot då aldrig kommer få ordning på sitt budgetunderskott. Här är man nämligen inte effektiv och politikerna är topputbildade men sällan ekonomiskt sinnade.

Ja, kära nån. Man kan undra vad som ska hända med Europa.
Bengt gör en redig insats för att svara i den påpassligt döpta bloggen Euroflarn.

Om ni vill göra nåt roligare kan ni kolla på foton här. Det är jag som har tagit dom. Har jag sagt det förut? Ett sammanhang för dåliga foton projektet.
Jag är själv lite förvånad av vad som framtonar (om man säger så), det ser ut som att jag bor i en så gott som helt folktom stad. Lika gles som Stockholm. Och det, kan jag säga mina vänner, är ett bravurnummer.
Hej.

tisdag 1 april 2014

Det lutande tornet

Tydligen har det kommit ytterligare någon sorts delananlys av PISA (ni vet).
Där visar sig Sverige vara ännu sämre än förut. Trots att det var i det här man ansåg sig vara lite bättre, trots allt.
Så fel det kan bli...

Medan Frankrike till allas förvåning visade sig ligga en bra bit över genomsnittet i just den här övningen.

Jag säger inte mer än så just nu. Jag tycker att det ska bli otroligt intressant att se vad som händer med den svenska skolan. Gissar att inget alls händer före valet. Om jag fick bestämma vad som skulle hända efter valet så skulle det vara något i stil med pensionsuppgörelsen. Alltså en reform som många partier ställde sig bakom.
Bort med vinsten/riskkapitalisterna, men behåll valfriheten. Sätt in krutet där det behövs.
Ungefär så.
Nu får jag ju inte bestämma, och tur är kanske det.

Tills dess. Hej.

måndag 31 mars 2014

Ni har väl alla följt de franska kommunalvalen? Trodde väl det. Blå våg, som de säger här. FN tillbaka till 1995 års resultat ungefär, det vill säga mer än de senaste tjugo åren. Men framför allt rök socialisterna i många städer och det beror förstås på missnöjet med Hollande och hans regering, det har ju pyrt rätt länge nu, genom vintrar av demonstrationer mm.
Alla skäller på honom, höger- och vänsterpress lika.
Och att regeringombilda anses lika effektivt som att amputera ett träben, men är förmodligen i alla fall vad som kommer bli resultatet.

fredag 28 mars 2014

Vårligt värre

Den här våren är så ovanligt ljus. Eller också är det det där med stegräknaren. Jag är ute och går i ljuset och först nu börjar det komma lite löv på träden. Men för tre veckor sen fanns inte ett löv och vi gick tre mil(?) mellan Versailles och Neuffle (typ) i lövlösa skogar fulla med nyavverkade träd. Det låg olika typer av vedtravar överallt och skogen var väl liksom utglesad också. Men som sagt, inte ett löv och vi gick i kortärmade skjortor. Släntrade in på en tennisklubb och köpte cocacola ur maskin.
Hörde rödhake, koltrast, bofink samt okänd pippi. Såg sothöna och vanliga gräsänder. Och en flygande dront eller dinosaurie. Samt tussilag och vitsippor, vilt.
Annars är ju rabatterna knökfyllda med primula och hyacinter, typ. Och på en svart telefontråd sitter svalor i rad.
Ungefär.
Och av någon konstig anledning känns det som om man dricker den där luften som är så ljus och kall.

Det var allt just nu.
Hej.

torsdag 27 mars 2014

Steg 1

Har ett annat projekt. Beror mest på att jag på ipoden har en liten stegräknare inkluderad och så googlade jag på stegräknare och steg och hamnade i den något jobbiga åsikten (tror who, typ) att man bör gå 10.000 steg om dagen. Minst.
Jag började kolla. I mitt fall blir det typ 8 km och det tar ungefär en och en halv timme. Kan gå lite fortare om man skalar på som en galning men det orkar man inte.
Så nu kör jag på det.
Men det gäller att inte glömma bort den där lilla prylen, för som med allt annat så blir man liksom sur då, om man glömmer att räkna in vissa steg.
Nu har jag vidtagit mått och steg, typ.
Igår gick jag två kilometer inomhus.
Det brukar jag inte göra men eftersom jag inte hade tid annars så körde jag även inomhus.
Det är ett projekt.

Har även försökt starta ett instagramkonto, med dåliga foton projekt.
Och ett särskrivningsprojekt för dåliga foton projekt.

Och så lyssnar jag på radio.
Hej.

tisdag 25 mars 2014

Sälja böcker

Jag sålde den där boken om de bulgariska prinsarna och Vichy-gänget i Bayern för den verkade, efter ungefär fyrtio sidor, så otroligt tråkig. Man fattade att de enda de hade att göra var att vänta på Tysklands seger (morsning, liksom) och intrigera. Bråka med varann.
Dessutom skrivet på en ganska rejält svulstig franska.
Så som sagt, jag sålde boken ihop med en bunt andra till Gibert. Fick välja mellan 39 jorrå cash eller 42 i tillgodohavande i butikerna. Valde det senare.

Men det är det märkliga med Gibert. De köper begagnade böcker och sorterar in dem på hyllorna mellan de nya. Har man tur kan man alltså hitta en bok för halva priset utan att gå till ett antikvariat.

Medan jag satt och väntade kollade jag på dem som var före i kön. Folk kom med resväskor fulla av gamla böcker och skivor. Mycket togs inte emot. För gammalt.
Hade jag kunnat tala om, jag tänkte nämligen igenom det hela innan.
Vad är det som gör att en dylik hantering kan löna sig, tänkte jag. Jo, två saker. Antingen att boken är en klassiker och läses av olyckliga gymnasister eller att den är förhållandevis ny. Hade rätt, men två böcker ville de inte ha för de hade redan för många i lager.
Men mitt resonemang var det inget fel på.
Men så är man ju i branschen också.

Folk som säljer böcker... är ett ganska udda gäng. Farmor/mormor i dräkt och promenadskor som alltid varit sparsam. Bosatt i kvarteret. Studenter såklart. Men också ganska luggslitna typer som man undrar lite över.
Nåväl. Inte så länge.

Det om detta.

söndag 23 mars 2014

Statskupp

Började fundera på hur man egentligen bär sig åt om man vill göra en statskupp.
Jag menar, vad händer och vem kan göra en dylik? Knappast jag.
Egentligen bara militärer, antar jag, högt uppsatta militärer som då har en stor och vid tillsägelse våldsam organisation i ryggen. Annars är man väl stekt som kuppare.

En annan sak som slog mig, apropå statskupper alltså.
I det ögonblick man lyckats, är möjligheten till pånyttfödelse där. När/om man väl sen missbrukat den nyvunna makten det minsta lilla så är man på full färd utför det sluttande planet.
Och ju mer ont man gör mot sitt folk, desto omöjligare blir det att hoppa av tåget. För vart ska man ta vägen?
Man blir sliten i stycken.

Statskupper är bedrägliga ting och inte får man lära sig hur man gör i skolan heller. I alla fall fick inte jag det.

Orsaken är en bok jag börjat läsa nyss, har bara kommit några sidor in i den, Sigmaringen heter den, skriven av Pierre Assouline som dessutom är fransk kritikerguru och bloggare.
Och den handlar om ett stycke historia i slutet av andra världskriget då hela Vichhyregeringen och ett antal kollaboratörer, milisledare och andra härbärgeras på slottet i Sigmaringen i södra Tyskland på Hitlers order.
Ut far och flyger den gamla adliga familjen som alltid bott där och som tydligen är den familj i vilken Rumäniens kungar föds. (Fråga mig inte mer, jag är helt kass på sånt här, det jag nu skriver kan vara delvis fel.) Och i just den familjen får männen (kvinnorna än mindre förstås) inte längre bli militärer för det ökar risken för statskupp.
Stod det i boken och det var det som fick mig att fundera.
Men det är klart, prinsar som kan göra anspråk på en tron och som då inte är döda, har förstås bättre förutsättningar(?) än vi andra att göra statskupper. Särskilt om de är militärer. Så mycket fattar jag.

Ja, det var nog allt för tillfället. Ser annars fram emot att läsa Thomas nya bok om Identitärerna, som jag tror har kommit till vårt kontor och som jag ska gå iväg och leta efter där idag. När jag ändå går och röstar. Hej.

torsdag 27 februari 2014

skeppen far med fyllda segel

Har läst en jättefin svensk roman som jag tycker är värd en recension och igår kväll skrev jag en som jag inte orkade skriva färdigt och publicera och tur var nog det, för jäklar vilken soppa.

Boken jag nu tänker skriva om i alla fall, kosta vad det kosta vill och obereoende av resultatet, är Helena Loofts Pappa, vet du vad jag drömde? (Black Island Books, 2013), en på sätt och vis svårfångad berättelse, tätt berättad men uppdelad på många plan och framför allt; möjlig att tolka på flera sätt.

Ramen är dock svensk vardag, en ung kvinna, Beatrice, bosatt i en söderförort till Stockholm, håller räfst och rättarting med sig själv och med sin pappa. Hon berättar om sitt brott mot pakten/förbundet hon hade med fadern, hon bekänner sin skuld, sin stora skuld. Och redan här anar vi att fadersgestalten, utöver att han verkar vara en hyfsat vanlig golfspelande pappa levande ihop med flickan och hennes familj under hennes uppväxt, också har rent gudomliga dimensioner, ja, rentav är Gud.
Så redan här, i anslaget, finns en den dubbelhet, för att inte säga mångtydighet i texten, som sedan följer den ända till slutet.
Beatrices Stockholmshistoria vecklar sedan ut sig, hon berättar i flikar om en ljus och lycklig barndom som snart står i bjärt kontrast till hennes nu där hon beter sig milt sagt underligt och irrationellt. Hon ger sig så småningom ut på en vandring in mot stan, illa klädd och vad det verkar förvirrad. Allt hon gör pekar på att hon har en allvarlig psykisk störning, inte minst hennes sällskap som mest liknar en hund kallad skulden, en svassande svansande best med vassa tänder som hela tiden påminner henne om hur värdelös hon är. Regnet faller över dem och hon går runt i en gammal morgonrock, förlorar sina skor, funderar starkt då de traskar över Skanstullsbron på om hon inte borde hoppa, ivrigt påhejad av husdjuret.

Beatrice tycks ha haft en kille som hon var jättekär i och som det tog slut med, också honom beskriver hon som en ung gud med stjärnor i håret och enorma krafter.
Hon verkar också ha lidit av anorexi under en period. Kanske berättas denna historia från psyket. Kanske inte.
Hon har med andra ord anledning att vara deppig, att inte orka fungera.
Samtidigt har hon alltså enorma skuldkänslor för det.
Man skulle alltså kunna tänka sig att hon är psykiskt sjuk, likt flickan i Joanne Greeenbergs Ingen dans på rosor  som i sitt schizofrena tillstånd skapar en egen värld och dess gudalika invånare.

Men i Beatrices berättelse finns också, utöver en mängd gudar/pappa/kille insprängt en berättelse om en rik och mäktig stad vid Medelhavets kust. Här rustas för krig, här samlas rikedomar, här möts all världens folk. Staden blir en sorts jordens centrum, och berättaren är nästan staden i dessa stycken. Och nu skriver jag helt enkelt av en bit om staden, en sorgligare bit, för här är den förstörd, men i alla fall:
Människa! Sjung en sorgesång om staden. Under mitt tjugotredje år kom hennes röst till mig. En maning från det heliga gudaberget. Ur askan på marken reser hon sig. Sjung, säger hon, om mina torn och murar. Om mina mäktiga pelare och praktfulla hus. Om mina skepp, mina hamnar, mitt gods och mina varor. Mina rikedomar, magasin och förråd. Sjung om stenen, jorden, virket som vräktes i havet. Sjung om allt som har störtats, krossats och bränts. Sjung om larmet av hästar och rullande vagnar. Och dammet som virvlade i solen och sjönk. Om hovarna som trampade sönder mina gator. Om blodet som färgade sanden röd. Sjung om mina krigare, sjömän och matroser. Om äldrerådet och folkförsamlingen. Om prästinnorna som släpades ur mitt tempel. Om familjerna som flydde, skingrades, försvann. Mina barn höggs ned med svärd. Mina fäder togs till fånga. Mina mödrar klagade och grät. Så sjung om allt som gått förlorat. Min eviga saknad. Mina krönikor, skrifter och arkiv. Mina dikter är borta. Mina flöjter och trummor har tystnat. Mina lyrors klang ska aldrig höras mer. 

Här får vi liksom en nyckel verkar det som. En röst kommer till Beatrice, en röst som har likheter med både Selma Lagerlöfs i Gösta Berlings saga, där hon uppmanar människobarnen till sång, och med Homeros där han uppmanar Gudinnan att sjunga om vreden som brann hos Peliden Achilles.
Här uppmanar alltså en gudaröst Beatrice att berätta om den mäktiga staden, nu förstörd i krig. Den berättelsen blir ytterligare en del av Loofts roman.

Så är tjejen då rätt och slätt galen eller är hon, likt Kerstin Ekmans Anne-Marie i En stad av ljus, eller varför inte likt den Heliga Birgitta, en religiös visionär, en mottagare av gudomlig inspiration och i den rollen en nedtecknare av en skapelseberättelse?
Jag lutar ju åt det senare. Bitarna finns på plats, lyhördheten mot kosmos och dikten, svälten och umbärandena, berättelserna som kommit till henne allt sedan barndomen.

Man kan ju inte göra allt, som människa. Man får välja. Man kan inte både ha ett jobb, vara behaglig och skötsam och ta emot profetior. Skriva fram en värld. Bygga den med sten, koppar och marmor. Rusta den för krig, förgöra den.

Bakom berättelsen skulle jag påstå att det finns en annan berättelse, den om den skapande författaren, hon eller han som måste välja. Och den skuld som det valet medför.






Om man vill läsa mer.
Förlagets hemsida. Och beställ nu boken, den finns även att köpa på nätbokhandlarna.
Författarens blogg där man just nu kan läsa ett annat utdrag ur boken.
En intervju med författaren där hon berättar om den här boken.

Och jag säger det bara en gång till: Köp den, läs den, sjung om den!

söndag 23 februari 2014

Hello,

Hej,
Jag vet att jag är en vissen bloggare, men jag fortsätter i alla fall pausen.
Dock har jag ett twitterkonto, ifall man vill kolla in det: https://twitter.com/klimathotet
Det enda pinsamma med det är att jag heter klimathotet, men det har med en sorts outcomingprocess att göra. Säger inte mer just nu.
Och så testar jag sent omsider instagram: http://instagram.com/archisuedoise

Det hela är förstås mer kryptiskt än förut. Men kul att testa nåt annat. Hörs,