söndag 27 april 2008

Love you, Werkelid.

Och nu tar jag en veckas semester.
hej

Eftertanke

Ja, jag skrev om recensionerna - jag tycker alltid att det är intressant med recensioner. I det här fallet verkar det ju extra svårt för att inte säga hopplöst att hålla isär sak och person. För recensenterna alltså.
Jag tycker att det är rätt intressant.
Men efter att ha läst de där recensionerna och efter att ha mailat ett par vändor med vänner så tänker jag att Sverige verkligen är "un pays de bruts", ett ställe för barbarber, för råa sällar. Jag tänker både på Norén själv, som ju verkar inkarnera den där regissörsrollen väldigt väl, men också på kritikerna som biter sig fast i personen.
Jag tänker att inget av finess, elegans, spirituellt eller kvickt någonsin skulle komma att väcka någon uppmärksamhet i Sverige.
Nä, det ska vara en grov karl med gubbhäng och unga flickvänner som man kan förfasa sig över, en som svär och står i.
Och jag kallar inte det kulturklimat, utan någonstans motsatsen. Det är så rått! Oberabetat, inälvorna talar men var finns hjärnorna?

lördag 26 april 2008

Jag läser recensioner

Jag roar mig med att läsa recensioner igen. Gissa av vilken bok? Inte så svårt, nej. Noréns förstås. Och med en gång kan jag säga att jag inte läst boken, att jag kanske kommer att göra det så småningom, men jag läser alltid allt ett halvår eller år efter alla andra, om jag läser, alltså.
Men som konsument, eller presumtiv sådan, kan jag ju faktiskt tillåta mig att läsa just recensioner för att inte köpa grisen i säcken. 195 spänn på Adlibris.

Och det är intressant att läsa olika röster om samma verk, det är alltid lika spännande. Man kan ju recensera recensionerna i sig. Dem har man ju i alla fall läst!

Just Noréns dagböcker ställer återigden den där frågan som Lundgrens Myggor gjorde. Hur ska man läsa det här? Hur ska man tolka och förstå det?
Bäst måste jag säga att jag tycker att de recensenter som läser det som litteratur i en tradition av dagböcker lyckats. Alltså inte som någon sorts sanningsdokument, utan som litteratur. Strunt samma hur författaren själv ser på saken, det är läsaren, i det ögonblicket i alla fall, som är kung.
Folk som är parter i målet (och de verkar ju vara många) borde kanske inte yttra sig, eller? Jag vet inte, det är snarare en fråga än ett påstående.
För att ta en som verkar just vara part i målet, Zern på DN. Han gillar ju inte boken, men samtidigt är hans text mer ett brev till Norén, eller just en partsinlaga. Om Norén får säga vad han tycker om Zern på DN (och resten av DN) så får Zern svara, eller ge tillbaka?
Som konsumentupplysning i mitt fall (ska jag köpa boken eller inte?) så känns Zern otillfredsställande. Jag får inget grepp om vad det är för en bok egentligen. Kanske inte Zern heller?
Här på Expressen har vi en annan surkart, skulle jag vilja säga, Schwartz som gnäller över att han fått lov att läsa i en vecka, som klagar på att Noréns bok är en redigerad blogg och som tror att jag som läsare är mest intresserad av skvallret?! Vem tar du mig för? Jag känner inte en katt i det svenska kulturetablissemanget, och jag är inte intresserad av skvaller. Jag vill veta om jag får en intressant bok för mina 195 spänn! Men det får jag alltså inte av dig.
Till en annan läsare som verkligen inte verkar begripa alls att det är en bok han läser. Sorry to say, men en riktig moralist som istället för att bedöma boken, texten språket, trovärdigheten börjar moralisera över hur Norén lever! "Det är nästan som att befinna sig inne i huvudet på Norén" skrivs det här. Nej, skulle jag vilja säga. Det är Noréns tankar som går genom ditt huvud, sätter avtryck, lämnar spår. Du, i din tur, redovisar de spåren. Din redovisning säger, liksom de andras, mer om dig än om Noréns bok.
Här har vi den recensent som i mina ögon lyckas bäst. Ström verkar få ut något av sin läsning, hon har tillräcklig beläsenhet för att sätta in Noréns bok i ett litterärt sammanhang och hon vågar få boken att bottna i sin egen uppelvelse av den! Hon litar till texten, skiter i sammanhanget och personen/författaren! Bravo! Så ska böcker läsas. Klart att det är svårare om man inte gillar dem, men uppdraget är att göra en syntes av det man läst, tala om för mig, eventuell bokköpare om det här är en bra och viktig bok eller inte.
Att det ska vara så svårt?
Ja, det är nog svårt. Svårare än man tror.

Men intressant att läsa många röster om samma bok är det alltid.

onsdag 23 april 2008

Lov

Eftersom vi har lov här, så läser jag nu en fransk bok. Den handlar om att vara un cancre.

måndag 21 april 2008

Isnytt

Bengt O har anslutit sig (frivilligt?) till Inlandsisens vänner. Skönt, för jag började krokna. Man kan inte skriva sida upp och sida ner om just inlandsisen om man inte omskolar sig till geolog. Däremot kan man ju ha med aspekten i bakhuvudet.

Å föreningens vägnar hälsar jag dock Bengt O hjärtligt välkommen!

söndag 20 april 2008

Grupper på (f)icebook



Egentligen är det bara tre grupper jag känner starkt för att vara med i på facebook. Salongen är den första, det är principiellt. Inlandsisens vänner har kanske inte en flygande start, men den har i alla fall startat. Motståndet hos fransmännen verkar segt, tycker jag. Vi är för närvarande sju medlemmar. Där alltså. I själva verket är vi förstås fler.
Och så har vi då Vezlelay Pride, som till min förvåning inte har fler medlemmar än Inlandsisens vänner. Men som är en stödorganisation (grupp?) för marscherande pappor. Det är pilgrimsstöd här som gäller. Det jag tycker är så kul är namnet. Vezelay Pride.
Jag tycker att det är lika kul som Inlandsisens vänner.
Jag kan inte hjälpa det.

Annars har jag sett katalogen till den stora utställningen om Marie-Antoinette på Grand Palais. Möjligen borde man intressera sig mer för just Marie-Antoinette. Har bekanta vars barn var med i en rätt traditionell scoutrörelse (får man väl uttrycka det som) som tillbringade en natt i bön (i skift) för Marie-Antoinette.
Dessa bekanta satte in sina ungar i en något mindre traditionell scoutrörelse sen.
Det finns schatteringar av allt.
Man kan vara totalt okunnig om Marie-Antoinette liksom man kan tillbringa nätter med att be för henne.
Hur som helst, oberoende av hur man ställer sig till M-As eventuella kononisering(?) så kan man nog gå och se den där utställningen, den verkar... fin.

Själv erkänner jag att jag känner mer för sånt som porfyr.

På Salongen

Så har jag skrivit lite mer om Némirovsky, fast den här gången på ett nytt sätt, nämligen "tillsammans med" Bodil Z. Eller rättare sagt, vi har läst samma bok, Hundar och vargar, och skrivit varsinn text om den. Resultatet finns utställt på Salongen, här och här.
Själv tycker jag att det blev bra.
Lite som när litteraturkritik är bra - det är alltid intressant att höra flera röster om samma bok.
Bodils text sätter in Némirovskys berättelse i ett litterärt sammanhang medan jag själv mer läser den mot bakgrund av biografin om henne och de andra romaner jag läst av henne.

lördag 19 april 2008

Hal is?

En sak som är rätt spännande med att skriva på mao-bloggen är kommentarerna där. Det är ett helt annat gäng som kommenterar än i resten av bloggosfären. Några förefaller stå rätt nära sverigedemokraterna eller helt enkelt vara medlemmar, och nånstans tycker jag att det är rätt nyttigt att pröva sina åsikter mot andras. Motstånd.
Var går egentligen gränserna? Vad tycker jag själv egentligen? Och om jag nu tycker som jag gör, varifrån kommer den åsikten?
Jag har ju liksom en svensk närmast folkpartistisk åsiktsbank med mig från Sverige. Den har nötts och blötts i femton år mot franska åsikter. Ofta är det franska sammanhanget tydligare, mer polemiskt. Fransyskan jag skriver om är rätt typisk. Men också den franska högern är rätt typisk, mer typisk än den svenska. Mer uttalad.
Och det finns något konkret i grunden som lever kvar, revolutionen och dess följder. En sorts urkonflikt att falla tillbaka på för alla.

I Sverige blir jag ofta fundersam för åsikterna verkar skilja sig så lite åt många gånger, viktigt, kanske viktigast, både på höger och vänsterskalan är att hålla sig inom det politiskt korrekta fältet. Som man på sätt och vis låter motståndaren definiera.
Där ligger kanske också en skillnad. Fransmän är mindre benägna att låta just åsiktsmotståndaren bestämma spelreglerna.

Och jag kan ju bara konstatera att somliga svenska folkpartiåsikter har jag kvar. Andra verkar jag ha tappat bort någonstans på vägen.
Kanske är det åldern som gör sitt till.

fredag 18 april 2008

Porfyr


Erkänner att jag skriver det här mest för att få lägga upp en sån här bild. Porfyren är väl inte ett självklart intresse för Inlandsisens vänner. Men jag gillar porfyr, mest för att det var empirens meterial par préference. Har skummat en hel del porfyrsidor och bland annat Karl XIV Johans sarkofag tillverkades i Älvdalsporfyr.
Porfyr är över huvud taget coolt. Hårt, vackert och eftersökt. Redan egyptierna använde sig av denna bergart. (Och här kan man läsa mer om prakturnor i porfyr.)

In i min isvärld kom den i barndomen, då jag gick på gotländska klapperstensstränder med min pappa och han visade mig vilka olika mineral som utgjorde de runda stenarna. Där ingick även porfyrbitar, röda oftast, men enstaka svarta kunde finnas, och om jag minns rätt så var det alltså Isen som hade lossat dem någonstans och till slut hade de hamnat här. Helt artfrämmande, om man kan säga så.

Upprinnelsen till den här historien hittade jag hos en ny medlem av föreningen, Keri på Mondschnee/Månsnö, som bland annat skriver om ett svenskt flyttblock som blivit fontän/skulptur i Berlin. En sann isvän!

Bodil fortsätter också undersökningen och har hittat ett flyttblock.

torsdag 17 april 2008

Axess april 2008

Har fått senaste numret av tidskriften Axess. Det handlar om -68 och 68:orna mest. Har inte läst allt än, men jag ska.
Roligast var dock, i mina oseriösa ögon, reklamen för mao-bloggen. Där poserar chefredaktören Johan Lundberg som Che Guevara. Basker med röd stjärna och suddiga tanks i bakgrunden, blodröd himmel. Blicken i fjärran.
Sånt piggar upp, tycker jag.

Funderar på om jag ska våga mig på att föreslå en kampanj för Inlandsisens vänner där. Jag menar, det är ju "borgerlighetens sista utpost" läste jag någonstans. Och för kunskap och bildning och ordning och reda är de också. Då passar väl både is och Gustav Vasa in, kan jag tänka mig.
Ja, lite konstigt med såna där teckningar i genomskärning av isen, kanske. Men Vasa? Jag tycker inte att man ska ge upp det hela, bara sådär. Eller också skriver jag själv en artikel som jag försöker pracka på dem där jag osökt kommer in på en förening vid namn Inlandsisens vänner? Har en del såna projekt, har t ex bestämt att aldrig skriva en roman utan att på något vis få med Frödings rosor och spruckna krus. Nu skulle jag kunna bestämma det att jag aldrig mer skriver en artikel utan att få med Inlandsisens vänner. Som Karthago. Och hymnen. Jag känner mycket för hymnen just nu.

Själv har jag bidragit med en artikel om Irène Némirovsky som min pappa frågade om redaktören tagit bort slutet på. Han tyckte att det fattades något där, vilket jag lite tyckte, jag med. Men inte så farligt.

Min trettonåriga dotter tyckte att omslaget till tidskriften för en gångs skull var coolt.

Fast bäst presentation av tidskriften får man nog här.

onsdag 16 april 2008

Inlandsisen live + hymn

Bästa tipset igår var nog det här (Charlie). En visualisering av hur inlandsisen smälter och sen landet som höjer sig ur havet. Jag försökte sno hela sidan från SGU men det gick förstås inte.
Samtidigt är det små siffror uppe till höger som ändras. Jag undrar vad de står för.

Bodil föreslog en (F)icebook istället för grupp på facebook. Det tyckte jag var kul.

Jag har googlat lite på Nationalsången. Den visar sig inte vara Nationalsång. Visste ni det? Ungefär som Svenska Flaggans dag inte var nationaldag så är Du gamla du fria inte nationalsång. Det bygger på en sorts överenskommelse - konsensus - att alla accepterar den som just nationalsång. I alla fall.
Jag tycker att det är rätt ballt på något vis.
Vi har ingen nationalsång! Precis som vi inte har en massa andra grejer stiftat i lag, för det har alltid varit så självklart så det har inte behövts några lagar.

Allt detta för att hitta melodi till Isbiten, som jag tänkte kalla den. Hymnen.
Ingen annan har ju visat intresse för saken, menar jag.
Men självklart är förslag på hymn välkomna!

PS. Idé: Kanske kunde man jobba på att den här nya biten med både Vasa och Istiden på sikt slår ut Du gamla..? Om man verkligen jobbar?
Man ska inte lägga ribban för lågt, som jag alltid sagt.

tisdag 15 april 2008

Nya rön, Inlandsisens vänner

Glosor har kommit in:

jättekast = flyttblock = bloc erratique (m)
landhöjning = rebond postglaciaire (m) ???
isräfflor = klicka här
rullstensås = esker (m)
morän = moraine (f)

Detta tackar vi Jacob C för. Han är numera kassör. (Det här är inte en riktigt förening, men jag leker förening, okej?)
Charlie Truck har omedelbart hörsammat föreningens vädjan och skriver fullödigt om inlandsisen här.
Vidare har förslag inkommit om att föreningen ska bilda grupp å sajten fejsbook. Vad säger stämman?
Okå. Avslås med motiveringen att förenings syfte kanske missförstås och då får föreningen problem med klimataktivister samt klimatfrälsta. Bra.
Däremot ska föreningen fortsätta att verka för en ökad gallisk förståelse för inlandsisens betydelse för oss nordbor.
Möjligen skulle vi kunna klämma till med europeisk förståelse här, vad säger ni?

Slutligen, en tanke. Vore det inte fint med en föreningssång på temat Gustav Vasa och inlandsisen? Jag tänker mig en ny text till Gubben Noaks melodi och tror att hedersmedlemmarna Bengt O och Agneta lättit ordnar den saken eller bättre. Man kan säga en stäm- och stamsång, eftersom vi är inne på det lite nationalromantiska här.

Vi avslutar uppdaterinen med en uppmaning:
Sjung svenska folk, sjung!

Inlandsisens vänner

Hej,
Jag har tänkt starta en förening: Inlandsisens vänner.
Jag har just läst Bodils text om då hon gick i låg- och mellanstadiet, mest i Varberg, och det slog mig hur lite man pratar om inlandsisen nuförtiden. Och hur synd det är.
Därför tänkte jag mig lite av en stafett här, de bloggare som är intresserade skriver om inlandsisen och länkar bakåt.
Själv är jag väldigt inne på att översätta inlandsisen till franska, som jag skrev tidigare heter just inlandsis inlandsis. Skönt. Men mycket finns inte: rullstensås och morän t ex.
Igår tänkte jag ganska mycket på flyttblock. Jag ska kolla upp det sen, men skulle inte tro att ordet existerar på franska. Enkla empiri. Har aldrig sett några block här.
I alla fall, det här blir en pratig text men så är det i föreningar, så tänkte jag på ett flyttblock som var enormt i min barndom, och som stod under en enorm ek. Uppe på blocket var man inne i ekens grenverk. Där hade vi koja. Man måste ha rep för att komma upp. Det var hur spännande som helst.
Ekar är lugnt på franska - de ser genast en liten gemytlig vildsvinsjakt för sin inre blick, fransoserna. Och tryffelgris.
Hur ska man få ett helt folk att börja associera till inlandsis istället?
Det är en fråga jag tänkte att den här föreningen ska ge svar på.

Andra glosor att kolla upp: jättegryta, (jättekast= flyttblock), landhöjning och isräfflor

måndag 14 april 2008

mina jobb

Som jag skrev på mao-bloggen så är jag inte speciellt förvånad längre över skolans bedrövliga tillstånd, den tycks ha nedrustat sig själv i självklart samarbete med främst socialdemokratin, men även de borgerliga partierna har förmodligen en del av ansvaret.
SvDs ledare igår säger ungefär vad som finns att säga.
Jag vet faktiskt inte vad som är mest upprörande i det här.
Jag tror bara att det hela inte kan fortgå längre, och att några generationer lärare och elever är hopplöst förlorade.

Man kan, som jämförelse, titta på de tidiga modernisterna Asplund och Lewentz. De övergick till "funkisen", ritade avskalat och modernt, men de hade sina rötter i ett klassiskt arv och en klassisk utbildning. Har man det kan man tillåta sig avsteg och utvikningar, har man inte det så är man ute på gungfly och svag is.
I arkitekternas fall blev det generationen efter som ritade miljonprogrammet, och sen var den yrkeskåren i princip körd.
Det går fortfarande inte att vara arkitekt i Sverige utan att få höra om att man ritat miljonprogrammet och hur fult det är. Det är lite som att vara ung tysk, antar jag, man är fortfarande ansvarig för Förintelsen i omvärldens ögon. Trots att man inte var född då.

Samma sak gäller egentligen det litterära kulturarvet också.
Och vi står vid vägs ände där med.
Författare kan man inte vara i Sverige idag utan att bli anklagad för att dels vara obegriplig och dels leva på bidrag. Båda anklagelserna har i och för sig ofta fog för sig.

Så vad kan man göra?
Ja, i mitt fall är det ju bara att fortsätta att vara både arkitekt och författare i alla fall. Det är de grejer jag kan.
Båda kan även utövas i andra länder.
Hepp, au boulot!

söndag 13 april 2008

transfer

Jag förundras återigen över tillståndet (skolan) i Sverige på mao-bloggen.

Wasa

Här skulle alltså den andra storheten vara.
Statyn i kolossalformat (av Milles) som möter besökaren i Nordiska Muséets entré, och som jag minns från min barndom.
Den var enorm, som jag föreställer mig en grekisk guddom i det antika templet. Dominerande en väldig hall.
Sen, på den tiden, gick man omkring där nere på golvet i den jättstora hallen och kollade på blodiga skjortor, knappen som dödade Karl XII, guldstickade praktschabrak och värjor. Musköter, typ.
Uppe i gallerierna på hyllorna fanns klänningarna och dockskåpen.
Sen gick man hem.

Vasa har nog faktiskt också tagit in i det franska språkbruket via knäckebrödet, som allmänt kallas wasa. Och som finns att köpa i minsta lilla närbutik.

lördag 12 april 2008

Inlandsis

heter just inlandsis även på franska. Det gläder mig att inte bara ombudsman har den här skandinaviska exportpotentialen.

Kerstin Ekman skriver någonstans i sin bok om skogen att hon i folkskolan fick lära sig att två storheter utan motsvarighet hade danat Sverige. Inlandsisen och Gustav Vasa.
Inte för att min skolgång hade samma otvetydighet därom, men jag tror att hon har rätt.

Apropå ingenting, när jag tänker efter så tror jag faktiskt att de två lärare i svenska jag hade i gymnasiet var katoliker. Jag har inte tänkt på det sen dess, har aldrig tänkt på det, förrän nu.
Nu är det ändå så att det finns en hemlig åder av språk, under isen och Vasa, så att säga.
Man vill till rötter och källor som skriftställare.

fredag 11 april 2008

Boubat

är en annan av dessa fotografer som gett Paris ett "ansikte" i världen...
En bild starkare än den bakomliggande staden - som förändras.
Det här är en av mina favoritbilder av fotografen som annars är kyssarnas oöverträffade mästare. Pariskyssarna, hånglande par på bänkarna i skymningen. Paren som smälter samman till former av Rodin.

Snögubben smälter den med, det finns en bild till av samma gubbe, då är det inte en gubbe längre, utan en oformlighet.
Som vi kanske alla förändras.

I mig sätter (som ett frö) denna bild en alldeles särskild form av hemlängtan.

PS. Foton därför att jag äntligen fattat att den här svarta bakgrunden som jag såg som en begravningsslips eller artonhundratalstapet egentligen är en bakgrund för foton. Tout simplement.

på annan ort

Testar en lite annorlunda vinkel på invandringenmao-bloggen.
Jag är inte säker på att den håller, men det lär jag väl få reda på.
Hej,

torsdag 10 april 2008

Brassaï



Med Cartier Bresson stiftade jag alltså bekantskap i nittonårsåldern. Köpte även en liten bok med hans foto som jag har kvar än. CB är dagsljusets fotograf. Inget öga från den tiden ser klarare än hans, tror jag.
Och det var först då jag kom hit som jag fick upp ögonen för Brassaï, hans nattliga motsvarighet. Brassaï är rolig för han plåtade mycket i de kvarter vi bor. Pissoarer, den första snön i skymningen, en ensam prostituerad på trottoaren. Hans mest kända bilder finns i boken Paris de nuit, Nattens Paris från 1933. Den är mycket fin för den som gillar undergångsromantiska stämningar.
Den bild jag valt här är inte särskilt representativ för honom, den är alldeles för brutal. Brutaliteten lämnar han ofta åt oss att fylla i själva i vanliga fall. Samtidigt är det därför jag gillar den.
Livet - är brutalt.

tisdag 8 april 2008

en del av mina studier

Efter diverse googlingar har jag förstått att Henri Cartier Bresson ställdes ut på Moderna Museet 1983. Jag bör alltså ha varit nitton år då jag såg utställningen och köpte affischen, något man gjorde som tonåring då. Den satt på mitt rum där jag, allt i efterkonstruktionens labyrint, läste det som skulle läsas sista året i gymnasiet. Och mer därtill.

Jag börjar förstå att det gymnasium jag gick i inte alltid liknar dagens gymnasieskola. Dessutom inser jag väl också att klassen jag gick i var speciell. Vi ansågs ju vara ju nördar, och i efterhand kan jag nog hålla med om det.
Jag gick naturvetenskaplig linje i samma gymnasium i Stockholm som min mamma hade gått i.
Det fanns två naturvetarklasser, i övrigt de vanliga teoretiska linjerna.
Vi började med att vara trettio i varje klass men då vi gick ut tredje året var vi sjutton i min klass och tolv i den andra, tror jag. Betygsmedelvärdet var drygt fyra i den andra klassen och knappt fyra i vår.
Vi var alltså elever som jobbade. Magister Ekman (svenska och tyska) kunde bara ha naturvetarna, de andra eleverna gjorde uppror.
Vi fick inte dua honom, han överöste oss med små föreläsningar, allt skulle antecknas och läras in utantill och sen blev det skriftligt prov. Jag hade honom bara första året så vi hann väl läsa om runor (Magister Ekman var mycket intresserad av runmysitik och annan mystik, vi läste även mycket om och av Birgitta Trotzig), grekerna - det minns jag också, kanske kom vi in på medeltiden, det bör vi väl ha gjort.
Vi läste även en hel del svenskt nittonhundratal, jag menar utöver ett par isländska sagor (som jag glömt) och Kung Oidipus som jag minnns och Elektra som jag glömt. Ekmans favorit var av någon orsak Jan Fridegård som vi höll på och tragglade med.
Vi skrev referat med givet antal ord och lämnade in en gång i veckan. Vi skrev uppsatser i aulan där dispositionen (inledning, resonemang, avslutande sammanfattning) skulle vara på ett löst papper och där vi inte fick skriva rent med blyerts, utan skulle använda recevoirpenna eller kulspets.
Magister Ekman hade även åsikter som att kvinnor inte borde gå på några högre utbildningar, men han var inte orättvis i sin betygssättning, vad jag kunde se.

Minns flickan jag var då. Sexton på den tiden, jag var mycket noga med mina kläder och mitt utseende. Och denna gång hade jag röda knästrumpor till en skotskrutig byxkjol (jag vet, det hade inte funkat idag) och så hade jag väl vit skjorta till, antar jag. Men i alla fall muttrade Ekman något i stil med. "Och Karin har röda strumpor." varpå jag näbbigt svarade, om jag nu var näbbig, jag vet inte: "Ja, och hade jag levt på Strindbergs tid så hade de varit blå!"

Jag tycker själv att det här låter som ett utdrag ur en flickbok från fyrtiotalet eller så. Men det var så.
I efterhand inser jag att klassen bestod av särlingar. Peter ("prästsonen från Solna", som magistern kallade honom) som var färdig med tre års matematik efter drygt ett och tentade av resten. Sigge som ibland skolkade för att gå till banken, detta var på den tiden det även blev enklare att handla med aktier.
Hans som hatade allt och alla och var rätt illa omtyckt för han slogs med attachéväskan, "attackportföljen".
Larsa och Göran som var praktpojkar och handbollsstjärnor i Tyresös handbollslag. Båda före detta elevrådsordförande i sina högstadieskolor.
Eva som var estniska.
Och så fanns där ett band av rätt "normala killar" som gick på Teknis sen.
Och de andra? Sigge vet jag har speckat ihop många miljoner, handbollsstjärnorna är båda läkare. Det senaste jag hörde om attackportföljen var att han i natten gick ut klädd i svart och brände valstugor.
Eva blev matematiker, Peter läste fysik på universitetet redan innan tredje årets slut, hur det nu gick till...

Men i den här klassen var det inte "bra stämnning", inga fester, inget umgäng mer än i mindre grupper. Vi lät i stora drag varandra vara ifred.

Själv ägnade jag mig åt att läsa läxor, spela oboe i två orkestrar utöver lektionerna, och eftersom jag ändå inte hade så mycket att göra gjorde jag massa extra grejer minns jag. Som att jag lärde mig periodiska systemet utantill och en fransk liten frekvensordlista.
I övrigt drack jag te med mina väninnor och gick långa prommenader ut till slottet.

Det var nog en av de bästa perioderna i mitt liv.

Ord och handling

Så här kan väl i stort sett bara en byråkrat resonera?
Egentligen struntar jag fullkomligt i om man har betyg eller inte, även om jag tror att de underlättar på många vis. Men de är inte det centrala i skolan.
Det centrala är att kunskap överförs från en person till en annan, eller flera då, eftersom det verkar fungera. Kunskapen kan inte vara sekundär. Den måste vara själva ursprunget. I begynnelsen är ordet.
Ett samhälle behöver överföra den kunskap det samlat på sig till kommande generationer, annars riskerar det, på sikt, att gå under. Man kan inte med varje generation uppfinna hjulet.

Det här verkar ju vettigare, mycket vettigare.
Ett någorlunda ordnat samhälle kollar även att den där kunskapen faktiskt gick in...

Strindberg

Jag var på en liten teater igår och såg en film om Strindberg, Encore une danse M Strindberg. Det var en fin film i all enkelhet. Strindbergs Dödsdansen hade satts upp dels på den lilla teatern i Paris och dels på Dramaten i Stockholm, man fick se scener ur de båda uppsättningarna och skådespelarna talade om dramat ur olika aspekter. Det var också spännande att höra både svenska och franska röster om pjäsen, om Strindbergs dramatik. Stina Ekblad talade Strindbergs svenska som ett blodomlopp, alla återkom de till den allstädes närvarande naturen. Årstidernas växlingar, överdriften nästan.
- Det är höst.
- Ja, det är höst både ute och inne.
De franska skådisarna var, förvånande nog, mycket mer personliga i sina reflexioner. Den franska Alice kom fram till att "vi behöver detta, att skälla som hundar, för att känna att vi... lever".
Medan svenskarna då talade om detta språk... utgångspunkten i texten.
Jag funderar på vad det beror på. Hör det jag själv läst och lärt mig om Strindberg genom svenskarna. Ja, han har ett mäktigt språk. Ja, han drar in naturen i människorna och människorna i naturen. "Vilt" som fransmännen säger.
Fransmännen fäste sig också vid detta med ön, det slutna rummet omgivet av havet. För dem representerar det något som jag inte riktigt kommer åt, ett idealtillstånd men också den yttersta utposten, klaustrofobin.
Men kanske hade fransmännen ett mindre "påläst" förhållande, eller möjligen en "annan påläsning" av honom. Han är den moderna teaterns fader, som den franske motsvarigheten till Erland Josephson sa. Ingen Beckett ingen Ionesco hade någonsin varit möjlig utan honom.
Något annat som fascinerade fransmännen var Strindbergs passionerade förhållande till Sverige. Det borde väl inte vara så svårt att leva där, tyckte de. Det är ju ingen diktatur?
Och det är väl en av de punkter jag anser mig förstå Strindberg till fullo på. I Sverige råder konsensus. Delar man inte majoritetens uppfattningar så får man det besvärligt. Men det begriper nog bara de som levt där. Naturligtvis går det att leva där. Men man får tiga om mycket, och det gjorde inte Strindberg. Och det fick han på skallen för.
Slutligen, den svenska uppsättningen var ljusare, inte i själva handlingen eller tolkningen, men det var mer ljus på scenen, ett klart ljus, det där ljuset som jag i eviga tider kommer att förknippa med det kyrkorum som kallas Tegnérladan. Ett klart och nyktert ljus på en uppspikad Kristus i vit marmor.
Medan den franska uppsättningen var sombre, skugglik och någonstans färgad av den lilla teatern på en bigata till place de la Madeleine. Som om skuggan av alla dessa byggnader följde med in i scenrummet.

Det var en bra film, jag hoppas att den kommer att ses av många.

söndag 6 april 2008

Förälder

Det kanske svåraste, tror jag, för mig som förälder i det här landet, har varit att begripa att jag och barnens pappa måste hjälpa barnen med skolarbetet. Dagligen, om det ska gå riktigt bra, flera gånger i veckan om det ska hyfsat.

Jag glömmer fortfarande bort det då och då.
Det räcker inte att fråga om barnen har gjort sina läxor. Det räcker inte med ett ytligt glosförhör eller läxförhör heller. Det kan göra det, men om jag vill att de ska ha alla rätt eller så gott som alla rätt på provet, så måste jag i regel få dem att jobba en bra stund mer än de själva anser. Jag måste också ta konflikten: Det här har du inte gjort ordentligt, gå och skriv om det!
Ska jag skriva om en hel sida bara för att jag strukit över några fel?
Ja.
Om jag begär ett perfekt eller näst intill perfekt resultat så kan jag få det.
Nu säger jag inte att mina barn är överbegåvade på något vis, inte dummare än andra heller. De är som folk är mest, också med det att de hellre tittar på teve, spelar dataspel eller leker än gör sina läxor.
Barnen är formbara, som lera i mina händer.
Jag begriper, teoretiskt, hur man får fram ett schackgeni eller underbarn på fiol - om man nu själv har den fallenheten och barnet har anlag.

Men jag orkar inte begära ett perfekt resultat, jag begär att de följer med, de verkar dessutom duktiga på det de själva tycker är lätt och roligt. Sämre på sånt de har svårare för.
Men jag förstår också att detta är bara en del av det som gör dem till det de kommer att bli.
Jag kan i viss mån välja (inte helt förstås) hur stor och hur viktig jag blir i den här processen. Tar jag inte plats i den så blir annat, utanför min kontroll och mitt vetande, mer viktigt.
Självfallet måste även sånt finnas. Och mer och mer ju äldre de blir.

Och ändå...
Det här har ingenting att göra med den skola jag gick i i deras ålder.

Jag förstår mycket väl (tror jag) det Tråkmagistern är inne på. Man måste tvinga. De e tråkit, som han citerar barnen. Men också för en förälder är det tråkit att tvinga sina barn. Jättetråkit många gånger.
Ändå är det nödvändigt. Och det har inte med lust till lärande att göra, ett dugg. Det har med plikt och ansvar att göra.
Minst en timme om dagen uppskattningsvis, sammanlagt, för en tio- och en tolvåring. Men utspritt under en längre stund.

Det dröjde alltså lång tid innan jag förstod att så är det. Även jag måste jobba.
Men när jag väl nu begripit det så är det antagligen det som stör mig i svensk skoldebatt. Också. Föräldrarnas roll, bör man inte diskutera den?
Bör man kräva något av barnens föräldrar, eller ska barnen och skolan tillsammans, utan föräldrarnas medverkan klara av det hela?
Här vet alla att det inte går utan föräldrarna.
Och egentligen undrar jag om det går i Sverige heller.

Själv vill jag minnas att jag i princip blev mogen att sköta mina läxor och mitt skolarbete själv då jag började gymnasiet.

En annan sak som jag ofta funderar över och som heller inte nämns i samband med skola och lärande, är de starka känslor som finns där. Mellan lärare och elev. De lärare som verkligen lärde mig något älskade jag. Kanske hade det även med personligheter att göra.
Jag vet, man brukar inte säga att det är så, men så var det och jag tror inte att jag var ensam om det, jag vet att jag inte var ensam om det. De flesta säger samma sak om man frågar dem, man gör väl inte det bara.
Och med tanke på vad en lärare faktiskt gör, går in i och formar en del av en ung människa, så är det ju inte så konstigt, eller är det?

Det är också något jag tänker på ibland, hur mycket tid man som förälder ändå lägger på att de (barnen) ska må fysiskt bra. Man låter vaccinera dem och ser till att de äter ok. Man kollar deras tänder och ser till att de får tandställning och att hålen lagas. Man ser till att de utövar någon fysisk aktivitet, att de kommer ut och leker. Och så vidare.
Men innehållet då?
Lämnar man det åt sitt öde? Tror att skolan ska ordna det?
Och det som skolan inte ger, har man inte ett ansvar för att det blir gjort om det är viktigt för en?
Jo. Såklart. Men man hinner inte allt, inser man. Man måste välja, också åt dem.

Jag tror att jag blivit en mer auktoritär förälder än mina egna föräldrar var. Säkert delvis beroende på tidsandan, men även av andra orsaker.
Att jag är här. Jag bor inte i Sverige längre, och jag vill inte tillbaka.

lördag 5 april 2008

Den postkoloniala tönten

Jag har hört sägas att han en gång har mördat ett träd med sin svada. Det föll, som den fura det var.
Ur hans mun kommer orden liksom i färdiga granitblock, han skulle kunna gå i cirkel på en blåsig engelsk slätt och bygga ett nytt Stonehenge.
Man blir aldrig av med honom. Det var vad Celestine och jag konstaterade.
Men minns du den sortens kille, insisterade jag. Och det gjorde hon förstås.
Man säger kanske, för man hade glömt hur han är, och han går ju där bredvid en, trogen som en hund "Men är det inte en ovanligt fin vårkväll?"
Men den postkoloniala tönten lyssnar inte på det örat. Han talar om sitt eget perspektiv på vädersituationen (som han kallar den).
Hej, säger man i ett gathörn, för man orkar inte riktigt med den, vädersituationen.

På Den flytande ön finns förstås Celestine. Man slår sig ner och beklagar sig.
Jag har fått en hund säger man.
Han går där och väntar på godbitar, minsta lilla så viftar han så våldsamt med svansen att han hårar ned ens duffel. Han hårar över huvud taget kraftigt.
Och man säger sjas och fy, men han blir kvar. Går hundlikt tigande med svansen rakt ut, i väntan på ett tecken. Får jag vara med? Får jag sätta mig vid era fötter. Jag ska inte skälla, snälla?
Men vi känner honom vid det här laget.
Ställer honom utanför. Han blir kvar som en (rökande) gammal madrass uppställd mot fasaden i väntan på sopbilen. Han är inte helt ny, han heller. Har fläckar. Men nu får jag inte börja tycka synd om honom!

Det går bra att ha honom så länge han är tyst. Han är inte särskilt renrasig, mer en byracka, och hans favoritämne är den postkoloniala teorin.
Oh my God, säger jag.
Inte nu igen.

Kanske kan jag inte med varken honom eller teorin för att något, nej, mycket i mig, är alldeles för känsligt. Redan alldeles för gammalt. Ett arv.
Pappas flygel och mammas sybord och fingerborgar. Den gustavianska möbeln, spegeln som har en mörk strimma över min panna. Fyrtiotalsljuset i vårt badrum.
Mattorna, spelmarkerna, det mörka träet i vissa möbler. Sekretären, empireljusstakarna med lejontassar. Porträttet på en släkting i napoelonfrisyr. Han ser ut som bilden av Karl XIV Johan i Sagan om den lilla katten. Av Elsa Beskow. Den med pelargoner kring.
Hyrkuskens berättelser i helfranskt band som håller på att bli till damm. Soffbordets silverbeslag i hörnen.
Arvet. Rösterna, mammas och pappas, hyrkuskens och de andra berättarnas.
Språket, orden.
Jag kan naturligtvis inte ta in honom här.
Han är vulgär med sitt långa hår och sina poppiga skor. Sina små elektroniska prylar. (Dessutom hårar han.)
Hit kan jag bara ta med den som har välstruken poplinskjorta, det gör inget om den har fransiga manchetter.
Näsduk med monogram.
Riktiga skor.

Eller en egen hjärna.

fredag 4 april 2008

Plataner

Nej, nu börjar det här bli tjatigt, jag föreslår att vi flyttar över till Salongen. Då slipper vi dessutom dessa svarta tapeter.
Jag fattar inte hur jag kunde välja svarta tapeter.
Det är vår i Paris. Fransk vår.
Franska liljor och franska fönster.

Som ett mönster på en herrmorgonrock av något bättre kvalitet.

onsdag 2 april 2008

två skolsystem två språk

Bloggen beska droppar har hittat ett antal klipp ur fransk skoldebatt som ligger här. Här bör jag väl även göra den obligatoriska pk-piruetten och säga att jag inte sympatiserar med allt vad som i övrigt står på bloggen. Men i skolfrågor finns en hel del att hämta, dessutom med blick mot Frankrike.
Klippen ger en mörk bild av det franska skolsystemet, den överensstämmer i stora drag med den svenska bilden, men här i Frankrike tycks det hela gått längre, något även internationella studier, typ PISA, visar.
Samma skifte av fokus tycks ha skett i de både systemen, från kunskapen i centrum till eleven i centrum.

Jag hade länge en teori som jag inte vet om den stämmer, men jag testar den ändå.
För att dra det från början, mina barn som numera går sista året i mellanstadiet respektive andra året i högstadiet, har gått i en liten och tämligen konservativ (statlig) låg- och mellanstadieskola. Skräckexemplen från tube-klippen stämmer inte på deras skola.
De har lärt sig läsa och skriva och räkna utan några större svårigheter. Klasserna har dessutom varit rätt homogena så vad jag förstår har alla barnen gått ut den skolan med någorlunda färdigheter. De barn som har svårt får i det franska systemet gå om ett läsår, de som ligger före får hoppa över en klass - något som i och för sig är ovanligare.
Hur som helst, de har läst och lärt utantill, de har räknat och pluggat in franska verb och grammatikregler, att de sen inte omedelbart klarar att tillämpa alla regler ser jag som rätt normalt.
Vad jag däremot inbillar mig, och här vill jag gärna ha motsägelser, är att franska språket i sig kräver mer läxläsning för att man ska behärska det. Det är inte bara utlänningar som har jobbigt med de franska verben, även fransmännen själva måste så att säga i större utsträckning än svenskar plugga in sitt eget språk.
Därav en mer traditionell skola (som jag sett det), man lär sig behärska språket, själva medlet, innan man ger sig in på att självständigt uttrycka sig på det.
Vissa skriftliga verbformer tror jag inte någonsin lärs ut i den franska grunskolan, de förekommer just bara i ett litterärt/vetenskapligt skriftspråk, inte ens en mer avancerad press använder sig av dem. Om man som gymnasieelev stöter på dem antar jag beror på det gymnasium man går i. Dessvärre.
Nå, sen har vi då alla dessa undersökningar som åtminstone förr i tiden gällde: 90% av skandinaverna läste en dagstidning varje dag, medan procenten tidningsläsande tyskar, engelsmän och fransmän var mycket lägre.
Och här, på tidningsläsarnivån ser man då var man hamnar med ett språk som i sig innehåller en gallring av dem som behärskar och förstår och dem som inte gör det.

Vidare tycker jag mig se att franmännen skolan igenom (och då går ju alltså barnen i skolor som är rätt traditionella) ser allt som (ämnet) franska. Eller multiplikationstabeller. Det ska läras in. Det spelar ingen roll vad det är, vissa grunder ska läras in. Utantill.
Detta för med sig en medvetenhet ut i språkets allra finaste artärer. Allt kan sägas, det finns ord för det, finns de inte så hittar man på ett ord eller en konstruktion.

Medan en svensk byggnadsarbetare kan läsa DN lika väl som en svensk lektor så stämmer inte detta på de franska motsvarigheterna. Har aldrig gjort och gör det än mindre idag. (Här bör tilläggas att DN både har varit och framför allt är mycket enklare språkligt sett än Le Monde.)

Samtidigt har ju fransk skola fungerat länge och väl för duktiga arbetarbarn som velat/kunnat göra klassresor. Nu påstås det vara slut med det, liksom i den svenska.
Bara de barn som har föräldrar som ser till att kompensera för skolans brister har egentligen en chans sen.

Och kanske kan man inte skylla på eller se förklaringen till tidningsläsandets olikheter bara i språket. Kanske måste man också se att skolan spelar en avgörande roll där.
Och att både svensk och fransk skola har misslyckats, de har nedmonterat sig själva de senaste trettio åren till följd av korkade politiska beslut.
Det har inte med andra samhällsförändringar att göra (familjens upplösning, invandringen, nätet etc) - det är skolan som failat.

tisdag 1 april 2008

nytt stadsbibliotekt hos axess

Och det här får mig också att skratta gott. Obs, det är inte jag själv som skrivit ingressen, men det är den jag flinar åt.

svensk sprit har?

Det här gladde min man, måste jag säga.
Något han suddigt benämner "absolut sprit" blir nu en ny pastis. Nej, bara skoja.
Och sen satt vi där och gapade, hur många miljarder €uros var det de betalade?
Någon gång har Bengt O förklarat för mig varför svenska staten säljer ut ett välfungerande och vinstbringande företag som Vin och Sprit (svensk sprit, vore det inte ett bättre namn?), men jag tror att den förklaringen försvunnit med ett antal raderade bloggar.
För resten kan man läsa Bengt O ändå. Han har ett spännande projekt på gång. Skogen.