lördag 30 maj 2009

Barndomsskildringar

Läser Coetzees Pojkår och har läst ungefär halva. Som författarbarndom är den sig ganska lik. Tänker på Oz som jag läste senast i genren och som var mycket mer utförlig då han utredde sina gamla släktingar och deras europeiska historia. Coetzee är mer hårdkokt och har mer av ett bevarat barnperspektiv, inte så mycket förklaringar. De vuxnas värld är obegriplig och det får man leva med.
Hans båda föräldrar har förstås olika bakgrund men det i allra högsta grad mindre utrett hur. Mamman kommer från en farm, pappan vet jag inte än. Jag får läsa klart först.

Båda har de sen ett besvärligt förhållande till kamrater och skola. Coetzee mer, som jag minns nu. Båda har minnen av kriget, förstås, och av böcker de läst.

Men vad som slår mig är hur mycket de minns av vardagen med sina mammor, båda två. Mammor som är hemma och tar hand om dem och sopar och lagar mat. Och som älskar sina pojkar, i Coetzees fall på ett ibland nästan kvävande sätt.

För en tid sen läste jag Agens von Krusenstjerna, också en uppväxtskildring. I den tog mamman inte någon större plats. Hon var liksom en avståndsfigur och sen blev hon sjuk och försvann.

Och jag tänker i mitt stilla sinne att hemmafrun säkert är en historisk parentes som det påstås.
Vad skriver egentligen min generation och yngre om sina mammor?
Ingenting?
Kanske det. Det verkar ju som om de hellre skriver om sina pappor.

Och sanningen är väl förstås också att vi inte har samma slags minnen av våra mammor som Coetzee och Oz har. De var inte hemmafruar. Vi var sällan ensamma med dem. Eller?

Själv har jag nästan inga alls minnen av min mamma från barndomen. Och då växte jag ändå upp med henne. Men hon jobbade, jag var hos goda vänner på loven, hos pappa i helger och på andra lov, ibland var jag förstås hemma också och ibland reste vi och då minns jag det. Men det där med någon som finns där och sopar kan jag glömma.
Sydde gjorde hon ibland - det stämmer. Läste böcker, gick på bio med mig, och en massa annat, men vi var inte hemma och sopade.
Aldrig.
Och ändå, måste hon ju, ibland ha varit det?
Deras barndomar liknar mer min mammas barndom, än min. Inte så konstigt för de är mer jämnåriga.

Jag vet inte vad som är att föredra, vad gäller barndom, man har ju den man har, men det är uppenbart att min och min generations (drar jag till med, men så borde det vara) är mer splittrad.

Både Coetzee och Oz har dåligt samvete för sina mammors skull. Mammorna var instängda i en kvinnoroll som var snäv och inte passade dem. Oz mamma dog, Coetzees ville cykla men slutade för hon blev så trackad av sin man och sina söner.
Och sönerna liksom känner det där och får ont i samvetet.

Jag tror inte att jag har ett dugg ont i samvetet för min mammas skull.
Nej, inte ett dugg. Det var inte särskilt synd om henne.

Och det blir det en annan sorts barndom av, och en annan sorts barndomsskildring. Obestridligen.

onsdag 27 maj 2009

Tvekan

Tror att Merit är något på spåren här.
Jag vet inte hur ni andra känner i såna här frågor, men när svenska tidningar och organisationer gör gemensam sak för något eller någon som befinner sig i omständigheter som man inte känner till så väl...
Ja, då blir min spontana reaktion att verkligen inte skriva på några jäkla upprop förrän jag vet mer.
Jag har stor respekt för bloggaren och skribenten Merit Weger, större än för - de flesta.
Så apropå ingenting, läs henne!

måndag 25 maj 2009

Jobb

Ni kanske undrar vad jag håller på med?
Nähä. Inte det.
Nänä. Dåså.

Jag skriver, jag skriver om en uppväxt som liknar min men som inte riktigt är det ändå. Jag skriver om paret Lindqvist, minns ni dem?
De var ikoner för det jag numera, i mitt stilla sinne, kallar knullvänstern.
Jag vet, det låter inte vackert.
Det var inte särskilt vackert heller.

Borta är Martin Birks isrosor på fönstren, borta är den vita snön som lägger sig på fönsterblecket. Borta är kyrkklockorna som säger bing bång. Kvar är folkhemmet och den söndersmulade moralen. Moral?

Det är en märklig känsla att skriva om en tid som jag trodde var genomskriven, av min generation. Men jag märker att den inte alls är det. De senaste åren har jag läst Underdog av Torbjörn Flygt, den har inte ett dugg med min uppväxt att göra, mest för att den är så sällsamt rotlös. De där människorna flyter omkring utan förankring. Det finns en jordbrukande morfar, det minns jag, men det är också allt. Resten då?
Och så har jag läst Alakoskis Svinalängorna som inte heller har mycket med min uppväxt att göra. Visserligen fanns de supande finnarna i förorten, inte tu tal om det. Men de bodde inte i samma hus som vi, det fanns skikt, även i Folkhemmet. Och det är väl i och för sig Alakoski också inne på. Jag tyckte inte att den var så dålig, snarare rätt bra i all sin enkelhet.
Och så har jag läst Linderborgs Mig äger ingen och den tyckte jag var sämre, sämre därför att den täckte in så lite. Jaha, en supande pappa som var metallarbetare. Men resten då? Ja, det får vi veta mycket lite om, och en roman, menar jag, ska ta ett så stort grepp som möjligt på själva samhället.
En riktig roman ska, likt Bergmans Farmor och Vår Herre för att ta ett exempel, ha med både de fattigaste hjonen och en adlig person - helst i samma släkt. Åtminstone i samma by, som i Delblancs Hedeby, eller för all del, Ekmans Katrineholm.
I Söderbergs prosa kryllar det av pauvres honteux-er. I alla de här författarnas böcker finner man också judar och skojare, bankrutta bankirer och scharlataner inom olika gebit. Ett tvärsnitt av befolkningen. Och vilken är förutsättningen? Jo, en stad. En småstad som Wadköping eller Valmsta räcker, men en riktig stad ska till.

Men i förortens tidevarv är vi noga uppdelade, här blandas vi inte längre. Inte alls. Ska man skriva det jag kallar en "riktig roman" så måste man... Ja, köra en jävla massa bil, man springer liksom aldrig på någon spontant på trottoaren. Och så måste man hitta på. Och det var väl för all del vad de gjorde också.
Man kan för all del gå på universitetet, då får man lite blandning, men jag är inte säker på att man får med allt, där heller. Ja, i romanen alltså.

Hur som helst, de här uppväxtskildringarna jag läst har alla haft sina kvaliteter, förutom att jag då saknar kvacksalvare och falska baroner, men de har inte mycket med min uppväxt att göra.
När jag tänker på mina föräldrar och deras vänner så inser jag att de var delaktiga i och positiva till det samhälle de var med om att skapa. Javisst, i den lilla skalan. Men ändå. Min mamma och hennes vänner behövde inte klaga över tunna röster. De blev uppringda och föreslagna politiska uppdrag. De startade föreningar och gjorde karriär.
Vem skriver deras historia?

Det är där jag känner att det finns ett utrymme för något annat. Alla söp inte, alla var inte frikyrkliga och eländiga och uppvuxna i Norrland heller.
Det stora flertalet jobbade och skördade.
Det är mer än vad jag kan säga att jag gör.

Hej.

söndag 24 maj 2009

Tidningsbranschen

Läser Torekull på Newsmill och kan inte annat än hålla med honom. Eller han säger att det är "orättfärdigt" att informationen finns gratis på nätet. Och jag vet inte om det är orättfärdigt, men jag kan hålla med om att det är obegripligt.
Kommentarerna är nedslående, Torekull talar om en fri press under redaktionell ledning som en förutsättning för demokratin. Folk svarar: vi vill inte betala för skit.
Nej, vem vill betala för skit? Och visst är det mycket som är skräp på nätet, men tänk efter: Man kan läsa samtliga SvDs understreckare - på nätet. Man kan läsa så gott som alla bokrecensioner - på nätet. Man kan läsa ledare och politiska kommentarer.
Visst, utlandsbevakningen har blivit sämre. Mycket har blivit sämre, men en hel del finns också kvar och är nu tillängligt helt gratis!
Det är, någonstans, inte klokt.

Kunde folk få arkitekttjänster gratis på nätet så skulle jag ju kunna hälsa hem. Kunde folk få böcker gratis på nätet likaså. Och de kan de väl snart. Eller snarare, de behöver inte läsa boken för de kan se filmen. Direkt. Utan omvägar över några jobbiga dyra böcker.

Men tillbaka till allt det som faktiskt finns på nätet och som fortfarande håller någon sorts kvalitet. Det är klart att det inte kan forsätta.
Själv antar jag att en del blir kvar gratis på nätet, skräpet, det som betalar sig med annonser. Men resten kommer försvinna. Antingen alldeles, kommer varken finnas på nät eller papper och det vore beklagligt, eller så finner det seriösa materialet nya former där folk betalar. Det verkar ju mest sannolikt i och för sig, för en liten del av befolkningen vill förmodligen fortfarande ha professionella tidningar eller magasin eller vad det nu kallas. Och betala för det.

Och då kommer vi till dilemmat för demokratin med det. Torekull har förstås rätt i att pressen spelade en oersättlig roll under hela nittonhundratalet - för demokratin, för det offentliga samtalet. Och det offentliga samtalet kommer att behövas även fortsättningsvis om vi vill bevara demokratin.
Så hur se till att kreti och pleti får tillgång till det, om de nu inte vill betala?

Kanske händer något i stil med vad som händer med lågprisflygen. I början var det helt sinnessjukt hur de kunde hålla så låga priser. Numera betalar man nästan lika mycket med ett lågprisbolag som med ett traditionellt bolag. De har närmat sig varandra i pris, och generellt betalar man mindre för att flyga.

Kan man tänka sig en liknande utveckling för informationen på nätet?

tisdag 19 maj 2009

saknar elit

Få saker gör mig så irriterade som denna självutnämnda "elit" som tar till orda då och då. "Kultureliten". Vem är det egentligen som säger att den är en "elit" - mer än den själv?
Nu påstår Magnusson på Aftonbladet att Odells grej visar "klasshatet" och de "ökande klyftorna".
Visst. Frågar du en byggjobbare, som definitivt inte tillhör någon ekonomisk underklass i Sverige - det gör snarare de frilansande skribenterna på Aftonbladet - så får du svaret att Odell borde läggas in. Eller han rycker på axlarna.
Men, Magnusson dearest, frågar du vilken genomsnittlig Stocksundsbo som helst så får du samma svar. Odells energi och samhällets pengar borde gå till något vettigare.
Och Stocksundsbon kan inte kallas arbetare/underklass och är det inte heller.

Visst, eliterna i ett samhälle kan sägas vara flera. Men om maktens megafon, det vill säga konstnärerna som på små statliga medel hankar sig fram och letar gränser, och likaså författarna som lever på precis lika lite statliga pengar - är Sveriges "elit" - ja, då är fanimig Sverige illa ute.
Det enda den här "eliten" förfogar över är plats i media. Inte försumbart alls, men inget som har någon större tyngd i Sverige där medborgarrätt sen urminnes tider heter pengar. Förlåt, skatteunderlag.

Alltså, vad jag vill komma till är att just den här "eliten" är ett litet gäng gaphalsar som tar sig själva på alldeles stort allvar. Inkusive Magnusson själv förstås.

söndag 17 maj 2009

Google blir Gud

Hittade via Isobels blogg den här länken, om tidningsbranschens framtid. Tyckte att den, en bit ned i texten, skrev något jag tror stämmer.
Det spelar ingen större roll vad folk tycker och hur lagstiftningen ser ut - när en förändring sker på grund av ny teknik så sker den i vilket fall som helst. Med andra ord, tidningsbranschen och alla andra branscher som numera är avhängiga nätet, kommer förändras totalt.
Så även bokbranschen.

Det här tangerar ju även det sk googleavtalet. Bonniers har, sent omsider bestämt sig för att inte vara med google. De vill ha ett eget avtal med dem om e-böcker. Fine. Men, de föreslår nu brådstörtat sina författare ett avtal som författarförbundets ordförande sågar helt. Och den här gången är jag med honom.
Och jag känner dessutom igen situationen. När min första bok, Arnes kiosk, kom ut så hände samma sak på ett annat område. Författarna började skaffa agenter för att sälja sina böcker utomlands, och Bonniers la sig på de rättigheterna utan att ha en tanke på att jobba för utgivning i andra länder med alla sina böcker. Tidigare hade ingen konkurrens i den nischen funnits, så de kunde göra vad fan de ville. Men nu dök den alltså upp med fristående agenter.
Nu gör de samma sak vad gäller e-böcker, med den skillnaden att avtalet gäller i tre år även om de inte framställer någon e-bok, och gör de det gäller avtalet i evigheter! Detta till skandalöst låg ersättning, enligt Söderlund.
Det är med andra ord den gamla vanliga Bonniershysterin. Någon annan (Google) agerar, man får sent omsider eld i häcken och försöker blockera allt (som en jättehöna som försöker ruva alla ägg liksom, men det är klart att de kläcks ändå och att kycklingarna börjar springa åt alla håll åt höger och vänster). Skillnaden är bara att helt plötsligt har de fått en starkare motståndare (google) och det har väl aldrig hänt dem förut. I vanliga fall är ju motparten en enskild författare och honom/henne är det ju bara att köra över.

Well, OM det nu faktiskt blir så att e-boken blir en stor del av marknaden i framtiden, och otänkbart är det väl inte, även om jag är skeptisk, så är ju de författare som skriver på det nuvarande Bonniers-avtalet tämligen blåsta.
Skönt att man inte ligger i förhandling med dem.

Och så tillbaka till artikeln jag länkar till ovan. Isobel muttrar om några journalister som vill ändra sökmotorernas fungerande. Istället för att man får fram all information tycker de att bara rubriker ska komma upp då man söker. Något hon är helt emot. Jag också, i princip, men samtidigt kan jag mycket väl tänka mig att vi står inför ett jävla jättegoogleavtal som gäller allt. Det vill säga, sökmotorerna kommer att ta betalt, som en massa sajter redan gör, jaha, du gillade last.fm, ja, men nu måste du betala. Jaha, du vill se film på streamer-sajter, men då måste du betala. Inte mycket, men lite, varje månad.
Sökmotorerna kan förstås göra samma sak, och sen skulle man kunna pytsa ut en del av den betalningen till upphovsmännen. Inte otänkbart, bara det att google blir en sorts hela-världens-skattmas, och att ingen har något att sätta emot egentligen.

Och om då google har alla svenska böcker som kommit ut under nittionhundratalet i sin "ägo", ja då kan vi inte säga annat än att det här angår oss.
Och om alla kommande böcker blir föremål för e-boksavtal med någon, ja, då kan vi inte heller säga annat än att det här angår även oss.

Google kommer liksom sitta på tillgängligheten för hela jordens samlade information.

Melodifestivalen

Det här är en blogg. På bloggar skriver man om melodifestivalen. Norge vann!
Jaså, visste ni det redan?
Jag tyckte Norge var bäst.
Och så blir jag själv lite störd av hur otroligt dålig jag är på att pricka in alla de här länderna som är med nu på kartan. Jag har inte lärt mig dem i skolan!
När mamma läste geografi i skolan som tioåring då andra världskriget tog slut var inte de nya gränserna klara så de fick lära sig de gamla istället.
Ungefär så är det ju nu med.
Man borde naturligtvis ta tag i det där, ladda ned någon blindkarta och lära sig länderna och deras huvudstäder.

Men tillbaka till festivalen. Patricia Kass var helkass. Det är hon alltid. Sveriges bidrag var lite konstigt, tycker jag. Jag gillade England och Malta också.
Jag gillar de här bidragen som är som när jag var liten. En tant i lång klänning med paljetter kring urringningen står stilla och sjunger.

Saknade även benelux, bara Holland var med. Och Monaco brukade ju vara med också. Men det är klart, man kan inte ha hur många låtar som helst med.
Hur går det där till egentligen, kommer Sverige med nästa år? Det kan man fråga sig.

Här i Frankrike är inte det här en stor grej. Man tar en artist bara, en som man tror är bra. Det visar de sig ju oftast inte vara, men så gör man i alla fall. Och man pratar inte om det i förväg och inte mycket i efterhand. Det är faktiskt en grej som har sina rätta proportioner.

Men nu ska jag inte uppehålla er längre. Hej.

fredag 15 maj 2009

Ute i träsket och cyklar

En hårt ansatt Åsa Linderborg säger konstigare och konstigare saker. Först försvarar hon sitt publicerande av texter av Omar, som tydligen förnekar Förintelsen, med att även minoritetsåsikter måste få komma fram och därmed kunna debatteras. Fine, det kan jag gå med på, jag håller med om att det enda sättet att åtminstone inledningsvis bemöta fascistoida åsikter är med goda argument. Även om det är med ett visst obehag jag skriver det.
Men sen kommer det jag inte på något vis kan gå med på:
Till yttrandefriheten hör nämligen även rätten att medvetet tillskriva meningsmotståndarna åsikter de inte har.
Gör den?
Enligt wikiartikeln i ämnet reglerar yttrandefriheten rätten mellan staten och individen, inte rätten mellan individer. Med andra ord ska staten inte censurera åsikter den inte gillar, det verkar vara själva grunden för yttrandefrihet.
Nu är ju inte Åsa Linderborg staten, även om hon ibland ger intryck av att tro det, så i den meningen kan hon naturligtvis blåljuga om sina meningsmotståndare och sen neka dem plats på tidningens sidor att gå i svaromål på.
Men, det finns väl andra lagar som reglerar blåljugarvarianten? Får man ärekränka folk hur som helst på en av landets mest lästa tidningssidor? Eller för den delen var som helst?
Nej, det får man förstås inte.

Att göra något moraliskt och juridiskt felaktigt och sen säga att man visst får det, hänvisande till helt fel lagtext i sammanhanget, är inget annat än demagogi.

Men vi är inte så dumma att vi går på det.

onsdag 13 maj 2009

Tub

Jag kom att tänka på en sak idag. Något jag inte tänkt på på femton år. I det här landet jag bor nu finns ingen mat på tub!
Det kan tyckas marginellt, är det säkert också. Men jag undrar i alla fall, vilken är skillnaden? Vad är det som gör att man i Sverige tycker att det är helt okej att ha mat på tub och att man här aldrig skulle komma på tanken?
Här finns tandkräm och salva på tub. Skokräm.
Nu räknar jag upp det jag kommer på i Sverige. Rätta mig gärna om jag har fel, och gör gärna tillägg om så är.
Majonäs
Ketchup
Olika såser typ remoulad
Senap
Tomatpuré
Kaviar
Messmör?
Mjukost

Jag fattar inte det här!

tisdag 12 maj 2009

I Salongen

En text jag skrivit om Houllebecqs och BHLs bok Ennemis Publics ligger på Salongen.

måndag 11 maj 2009

Böckerna

Ha! Ni trodde kanske att jag hade slutat katalogisera? Det har jag inte. Jag fortsätter och just nu upprörs jag över hur fult mitt författargalleri har blivit av alla de här människorna fångade mitt i en mening med en mikrofon i handen. På färgbilder. Kolla Östergren, han ser ju helt vilsen ut?
Nä, riktiga författarporträtt ska det vara. Luta huvudet lätt i handen i något konstlad pose (Undset). Svartvit bild. Roligast ser Ibsen ut. Men fina är så gott som alla gamla bilder, strama damer med håruppsättningar tycker jag också om. Och Strindberg och Tolkien är helt ok. Själv är jag det med. Sontag har imponerande hår.
Men vad har hänt med Sven Lindqvists pupiller? Jag gillar inte hans böcker och tycker fotot är gräsligt. Ska jag ta bort böckerna? Jag lutar åt det.
Och så de här andra ufona som står och håller en - eh, jag ska inte säga vad jag tänker - i handen. Kanske klarar jag mig utan deras böcker också.
Kolla själva.

Nej, det här blir aldrig klart. Håll ut!

fredag 8 maj 2009

Ny blogg

Ny länk, till Maja Lundgrens blogg. Här skriver hon om Gömda så att man för en gångs skull begriper det hela. En sammanfattning med mediakritiskt perspektiv kanske man kan kalla det. Eller som de här mediagubbarna själva skulle uttrycka det: Maja Lundgren visar att hon är en av de vassaste knivarna i lådan.

Själv katalogiserar jag böcker. Hej

torsdag 7 maj 2009

Katalogisering

Well, jag fortsätter att katalogisera mina böcker, det hela får helt andra proportioner än jag först hade anat. Jag kommer osökt att tänka på trädgårdslabyrinten i Hampton Court, som jag såg när jag var i elvaårsåldern. Jag vet inte om jag minns rätt, men först var det en lång tråkig resa på Themsen, sen var det ett slott och sen kom vi till den berömda labyrinten i vilken de tre männen i en båt också förirrade sig (om jag minns rätt), och den var en sån besvikelse!
Det var en dammig labyrint av något i stil med idegran, barr var det i alla fall, och höga var häckarna men det var hål i dem! Folk hade fuskat! Och så var det torrt och man var törstig och det hela var sådär.
Att katalogisera ett bibliotek som man inte ägnat en sekund åt sedan dess (elvaårsåldern, då hade jag maskinskrivet kortregister över mina böcker, två lådor i orange plast) är som att gå i en dammig trädgårdslabyrint i Tre män i en båts fotspår.
Om nu någon förstår vad jag menar.

Gamla dammiga minnen stiger upp till ytan, man börjar sakna böcker som man vet att man hade för trettio eller tolv år sen. Var är de nu då?
Herregud, så jag har försummat detta, tänker jag nu, och det blir inte ett dugg bättre. Jag blåser lite uppe på boken men passar inte på att dammsuga hyllorna. Jag har inte tid.

Men hur som helst, för den som har det minsta av nördiga tendenser kan jag verkligen rekommendera detta med Library Thing. Det är - revolutionerande.

tisdag 5 maj 2009

Hopelessly devoted

Har helt torskat på Library Thing. Nu är jag betalande medlem för resten av livet. Det kostade 25$. Dessutom är jag författarmedlem på stället - det kostade däremot inget extra och jag är rätt stolt över det hela. Här kan man se det, kanske. Eller man kan se foton på alla de författare som är med på foto i sajten. Här kan man se min sida.
Alltså, jag vill på intet vis klaga på svenska nya sajter, men att följa ebba och alex och vad de nu heter... Det känns inte riktigt aktuellt för mig.
Här blir man däremot bombad med underliga tips, ju mer konstiga böcker man lägger in, desto konstigare tips får man.

Men, en sak har jag i alla fall gjort på Library Thing, såsom varande ansvarsfull svensk intellektuell, gissa vad?

Nu fortsätter jag på samma inlägg.
Jag tänker för det första att det här är en sajt för nördar. Bra. För det andra att det är en grej som jag lättit kan försumma mina barn för. Bra. För det tredje att man kanske kan ärva en sån här sajt sen? Inte det. Mindre bra. Men ändå. Jag inbillar mig att det jag håller på med har en sorts värde. Trots att jag är så gott som ensam om att ha mina egna böcker på den där sajten, det är förstås en massajt, det också. Men inte bara.

Nu uppdaterar jag igen. Jag har t ex lyckats lägga in det jättefina omslaget på Thomas Nydahls senaste bok på själva sajten! Antagligen kan jag även lägga in ett foto på Thomas Nydahl själv också. Börjar ni förstå? Allt är möjligt.

Jepp. Det går, det med. Men jag bör väl fråga Thomas Nydahl själv först, samt fotografen. Men ändå!

Biblioteket

Jag fortsätter att pilla med Library Thing. Det är rätt kul. Men man hamnar i frågor omöjliga att besvara. Som vad har jag egentligen läst och inte? Man har glömt.
Till exempel vet jag att min pappa hade alla böcker av Ed McBain, typ sextio stycken eller nåt ditåt. Jag läste säkert hälften, kommer inte ihåg någon handling och framför allt, vilka var det jag läste och vilka var det jag inte läste?
Ska man ta med deckare?
Jag har i stort sett slutat läsa deckare för jag tycker inte att jag har tid. Men jag har läst en helvetes massa deckare i mitt liv. Har de påverkat mig? kan man ju fråga sig då.

Och en annan sak. Grejen föreslår böcker med utgångspunkt i vad man redan har på sin sida. Så gott som alltid, och det är lite irriterande, föreslår grejen titlarna på engelska. A Dream Play - vad ger ni mig för det? Det låter ju som om man hade hittat på det själv, eller hur? Eller Master Olof, det låter som mina söner när jag skriver in dem på Ryanair.
Samtidigt så är det ju uppenbarligen fler som läst Master Olof än Mäster Olof på den där sajten, eftersom alltsammans bygger på ren statistik.
Ändå är jag rätt nöjd, titlar som är ovanliga finns, tack vare tillgången till KBs arkiv? i alla fall en del av det. Les mommies de la plage av Anne-Marie Berglund fanns. Den är jag ensam om att ha där. Och även andra, Birgitta Trotzigs debut Ur de älskandes liv från -51 fanns också. Bra jobbat, tycker jag.
Men det kräver en hel del jobb att få ihop det hela. Och det är ju inte förnuftigt.
Å andra sidan, om man nu jobbar på det, så kan det ju bli riktigt bra? Om man betygsätter och skriver några stödord?

Jag får se. Nu ska jag kolla vad jag egentligen har på mina hyllor. Hej.

måndag 4 maj 2009

Åttiotal här med eller härmed åttiotal?

Nu har jag skrivit dagens inlägg hos Therese istället, i kommentarerna till hennes inlägg om åttiotalet. Jag menar själv att jag osökt kommer in på det som är Folkhemmets slut där. Dessutom verkar jag inte ensam om den synpunkten. Bra kommentarer på ett bra inlägg!

Folkhemmet upptar alltså fortfarande en del av min tid.

hej,

söndag 3 maj 2009

Förebilder

Funderar på detta med förebilder som det så ofta talas om i Sverige. Om de här litterära gestalterna jag läste om som ung blev förebilder.
Svårt att säga.
De som gjorde något förebildligt, det vill säga existerade med någon form av självförtroende, var Hjalmar Bergmans Flickan i frack, rösten i Ett eget rum och Martha i Lessings svit om Våldets barn. De hade, allihop en viss go.
Övriga förebilder som i lika hög grad fann sina platser i mitt hjärta var på olika vis lytta, halta och lite skadade. Cora Sandels Alberte var allmänt klumpig och skelade lätt, Helene Schjerfbeck var skadad sen födseln, hon haltade och hade ont.
Svenska/skandinaviska romanfigurer var på det stora hela taget rätt skröpliga? Jag försöker tänka efter, men kommer inte på några undantag.

Är inte hela den här idén om förebilder rätt konstig?

lördag 2 maj 2009

Mer om boksajter

Nu har jag även testat Library Thing, och det var bättre. Fast man gör gärna fel i all hast, en bok som Orlando klickar man in på polska, typ. Vet inte om jag orkar fortsätta men just nu har jag en sån där skylt längre ned på bloggen.

Men ju mer jag håller på med det här, desto mer ser jag hur det handlar om perioder i ens liv, och hur man läste mycket av någon under en viss tid, och de flesta har man glömt?
De lämnade inga spår...
Men några gjorde ändå det, och listan på böcker blir därför ganska konstig, för det man läste finns inte alltid. Men ändå.
Perioder som format en på olika vis, vänner som blev kvar, som man återkommer till. De är verkligen inte så många.

Boktipset

Nu har jag också gått med i boktipset.se, mest för att se vad det var. Och jag inser att sajten inte stämmer så bra på mig, dels läser jag mycket på franska, och det finns väldigt få böcker på franska, dels läser jag böcker som inte finns i handeln längre - och de finns ju inte heller där.
Sen känner jag mig lite frågande till det här att sätta betyg på böcker. Man läser dem väl för att man gillar dem? Läser man klart en dålig bok, vilket jag sällan gör, kan man ju sätta ett lågt betyg, men, jag gör alltså inte det. Och hur jämför man en gedigen klassiker och en rätt bra underhållningsbok? Inte på samma skala, väl?

Jag sätter bara fyror. De böcker som var för dåliga eller som jag helt glömt sätter jag inget betyg alls på.
Nån jäkla metod i galenskapen ska det väl ändå vara!?

fredag 1 maj 2009

Kvällsnotis

Jag är helt inne på det här mer rabarber nu. Ni vet väl att när skådisar ska låta som om de mumlar allihop på scen så säger de rabarber, rabarber, rabarber?
Det gör jag med.
Vidare om franska recept. Allt är i gram, inte i volym. Man tar 75 g socker och så vidare. Själv har jag bara en brevvåg, och det är jättekrångligt att väga höga smala bunkar på den (taran!) men vad gör man inte för mandelapparaten och annat?
Jag vill helst inte ha fler maskiner som behöver batterier så jag fortsätter med den.

Dagen har varit fantastisk, nånstans en bit härifrån måste manifen passerat, för det stod trafikpoliser i vår korsning och det klaxonerades något alldeles infernaliskt.
Men det fikades och flanerades och cyklades och bollades och solades precis överallt.
Vi såg en mémé som spelade pingis med sitt barnbarn. Det var gulligt.
Och så var det poliser överallt, och plastband men på ett avspänt avspärrat vis.

Nu är det bara att hoppas att det fortsätter så här.

Rabarber

För en tid sedan köpte jag ett kg rabarber. Det visade sig vara ganska puckat, för till recepten behövs på sin höjd hälften så mycket. Men de där människorna som säljer rabarbern (Port Royal) är väl rätt sluga, man får göra två pajer, helt enkelt.
Att laga mat efter franska recept går i regel bra, men att baka och göra tårtor och kakor och sånt - det är inte samma sak. Recepten är så konstiga!
Nu tog vi i alla fall fram Larousse Desserts och Larousse Tartes et Quiches och först hittade vi inga recept alls, sen påpekade sonen att rabarber stavas med h, rhubarbes. Då gick det bättre.
Vi fastnade rätt snart för ett recept med en mandelapparat i. Vem skulle inte göra det? Först halv sats av pâte brisé, den hittade vi lätt på en annan sida i boken. Inga problem, som en vanlig sconesdeg men utan bakpulver och så en lång förklaring om varför degen måste vila, degen innehåller även proteiner, amidoner och glukoner och det var något bra som hände med dem om degen fick vila. Då blev den maniable. Jag skulle vilja ha barn som är maniables.
Iaf, sen skulle man grädda degen till hälften i en form med diametern 24 (de är alltid mycket precisa) och då skulle man lägga bakplåtspapper på och torra bönor på det så att degen ligger platt!
Sen skulle man göra mandelapparaten, l'appareil aux amandes.
Och så måste man leta reda på mandelapparaten. Jag tänkte att det var som mammas mandelkvarn ungefär, lite konstigt att lägga den i en paj, men konstigare grejer har man ju varit med om.
Fel. Mandelapparaten är en smet där även pulvriserad mandel ingår. Okej, då gör vi den. Och beurre noisette ingår också. Vad är det? Nötsmör och var hittar man det, eller kanske smör i form av små kulor, stora som hasselnötter? Fel igen. Beurre noisette är smör som smält och fått en hasselnöts färg.
Slutligen den gamla klassikern sucre semoule. Är det en blandning av socker och semoule (små gryn till couscous)? Och konstigt att ha det i t ex marräng, där jag stötte på det första gången. Fel igen, det är vanligt strösocker som även kan kallas sucre en poudre.
I samma recept blandar man förstås ord för samma sak, det är lite av en litterär övning faktiskt.

Well, nu har jag gjort pâte brisén, nu återstår bara madelapparaten, samt rabarberbitarna som har massererat i socker sen igår kväll.
Det hela riskerar att bli lite konstigt för utöver allt annat blandade jag ihop cl och dl.
Men som avslutning ger jag er en liten översättningsövning (Babbelfish får användas men i såna fall bör texten även bearbetas, liksom mandelapparaten. Ledtråd: det handlar om krympande deg.)

Le repos des pâtes
La farine contient des grains d'amidon, mais aussi des protéines, notamment celle du gluten, qui forment un réseau élastique quand la farine est travaillée longtemps avec de l'eau. Ce résau de gluten retient utilement les bulles de gaz carbonique dans la pâte de pain, mais il provoque la rétraction des autres pâtes. Le repos permet à ces protéines, analogues à des pelotes élastiques qui auraient été étirées, de reprendre lentement une configuration relâchée. Par ailleurs, les grains d'amidon ne gonflent en ne se soudent les uns aux autres qu'assez lentement, à temperature ambiante. Le repos favorisera la soudure, qui donnera sa cohésion à la pâte.


Jag tycker att det låter som en text som hämtad från ett lagförslag i EU, men det är jag, det. Lycka till!