söndag 30 december 2012

30 december/litania

Såna här artiklar dyker ju upp med jämna mellanrum. Nu är det ett antal lärare i historia på Uppsala universitet som skriver. Vill minnas att Peter Englund skrivit samma sak, samt ett stort antal andra som undervisar på universitetsnivå. Bodil, t ex. Jurister m fl.

Hur ska man då tolka den här artikeln? En majoritet av studenterna kan inte uttrycka sig korrekt i skrift.
Är det så överallt, kan man undra.
Skulle inte tro det. Men säkert på alltför många ställen. Men hur det än är, historia är inte något högstatusämne. Jag gissar att det lockar till sig en liten grupp av ambitiösa och duktiga elever som älskar historia, i övrigt är förmodligen studenterna - inte de bästa.
Det kan vara en del av förklaringen.
Men det räcker ju inte.

Sen kan man undra när botten för den här sortens artiklar är nådd. Som jag tolkar det hela kommer det fortfarande bara att bli värre i minst tio, kanske tjugo år. PISA, TIMs och allt vad de heter visar ju på konstant dalande resultat. Med andra ord, botten är inte nådd.
Man kan också fråga sig om det är vettigt att så många ska igenom universitet och högskola.
Jag menar, vilka odds finns det för att de studenter som inte kan skriva riktigt blir något annat än lärare sen?
Och hur bra blir då de sen på att lära ut?

Mina barn har här i Paris haft rätt lite med svenska och svenskt skolsystem att göra, men, det lilla som varit gjorde att jag tog fram rödpennan. Lärarna kunde inte svenska. De många bloggar som drivs av lärare är ofta förfärande läsning, just språkligt sett. (Visst finns där undantag, men det skulle inte förvåna mig ett skvatt om majoriteten av bloggande lärare inte kan skriva svenska. Förlåt Bernur!)

Som jag tolkar den svenska skolan så är den i stora delar ett sjunkande skepp. Men vad såna här nedslag inte ger är förstås en helhetsbild.
För jag gissar att det i Sverige liksom i Frankrike finns alldeles utmärkta skolor (fortfarande), och det på alla nivåer.
Vad som blir resultatet torde alltså bli ett än mer segregerat samhälle? En del studenter får fortfarande en bra utbildning som leder framåt, medan en (större?) del blir blåst på konfekten. De går ut något program, kan fortfarande inte uttrycka sig korrekt i skrift men vet knappt om det och kommer in på någon av de lärarhögskolor som enligt mina källor borde stängas.
Och tja, så är det hela igång och går runt.

Det vi ser är alltså inte den totala kollapsen, utan snarare något som är en utarmning av utbildningen för de stora skarorna, medan en mindre del fortfarande klarar sig fint.

Och samma sak i Frankrike.
Här är det dock ingenting man försöker sopa under mattan. Följer man nyhetsrapporteringen kan man få en ganska bra bild av vilka vägar som leder framåt, vilka betyg man måste ha för att kunna slå in på dem, vilka skolor som är att rekommendera och vilka som återvändsgränder.
Hittills har mina barn inte haft några lärare (utom hon som leder svenskan inom det franska skolsystemet) som inte uttrycker sig korrekt i skrift på franska.
Vilket förstås inte säger så mycket, men litegrann ändå. Eller?

Vad alla vet och begriper i Frankrike är att systemet är orättvist, att skillnader hemifrån förstärks med en sämre skola, däremot inte vad man ska göra åt det.
I Sverige verkar man, ärligt talat, inte ens begripa att det är djupt problematiskt med alla dessa lärare som inte kan svenska. En vettig bloggande lärare minns jag skrev när resultaten i matte också gick ned, att det förmodligen också berodde på att barnen inte förstod frågorna...

Om det är något man generellt är totalt omedveten om i Sverige, så är det språkets betydelse.
Och hur man ändrar på det har jag ingen aning om. Jag tror ärligt talat inte att det går.

Så prognosen blir ett än mer segregerat Sverige och än mer handfallna politiker inför detta. Eftersom så få verkar begripa att språket i våra postmoderna samhällen - fortfarande - är makt.

lördag 29 december 2012

Strykbrädor mm

Man (jag) hamnar lätt i att det man (jag) gör är det som räknas. Om man köper en ny strykbräda och läser en halv bok en dag så är det liksom strykbrädan som räknas, trots att det nog är konsumism, och det är ju inte heller bra. Min strykbrädskonsumism är nu uppe i två brädor. Den första (okej, nu berättar jag om strykbrädorna, ni hör) fick jag väl när jag flyttade hemifrån och under det där tyget så var det spånplatta. Nu de senaste åren har spånplattan börjat lösa upp sig och smula. Brädan släppte små moln av stickor under sig och en stor smulknöl bildades i toppen av den eftersom den stod lutad nedåt i skåpet. Jättesvår att stryka på, liksom knölig och smulig.
Så nu slog jag alltså till.
Det finns ett ganska stort urval på strykbrädsmarknaden. Alla är i metall. Priser mellan 14,90€ och 79€, vilket jag tycker är en stor spännvidd.  Min svärmor har en av den typen och den har börjat rosta och det är inte heller bra för då får man fläckar på textilierna som aldrig går bort.
Pest och kolera alltså.

Min farmor, när vi var på landet, vek en bordsfilt några gånger och la den på matbordet, sen strök hon där. Hon kokade även tvätten i en stor kastrull på spisen eftersom vi inte hade någon tvättmaskin på landet.
Just på landet hade jag en rak inblick i hur man levde på 1800-talet ungefär, tror jag. Man odlade, kokade, fiskade och grävde, typ.

I alla fall, strykbrädan klar.
Boken är den om Zlatan. Min son fick den för en tid sen och jag tänker att någon måste ju läsa den, så jag offrar mig.
Hade ingen aning om det mesta i den. Ligaspel och sånt. Men man lär sig grejer. Där med.

Nu orkar jag inte skriva mer. Hejdå.

torsdag 27 december 2012

27 december

Kommer knappt utanför dörren, håller liksom bara på här. Lagar mat och plockar, igår var jag i alla fall ute och köpte nya möbeltassar.
Så att vi inte sabbar golv och mattor. Äh, mattan, helt enkelt.
Och passade på att skaffa lite olika typer av polish.
Jag håller på att bli helt förfranskad. Polish är liksom inget jag visste fanns innan jag bodde i det här landet, men här är det som på 30-talet eller nåt. Man håller på och vaxar och polishar grejer till förbannelse.
Börjar ni tröttna på ämnet?

Jag har ju sagt att nu blir det heminredning. Det handlar inte bara om att köra ned ett antal tulpaner i en aalto-vas. Det handlar också om polish. Och fläckborttagning. Förmodligen om gardinupphängningar men det ger jag fasen i så länge.

Nu har det sista barnet dukat under för influensan. Han ligger tyst i sin säng hela dagarna, har datorn på magen och musen på madrassen liksom med rak arm ned längs högersidan. Hostar då och då.
De andra två har kvicknat till.

Vad jag tycker om julen ändå. Tänker (förstås) på hur det var när jag själv var liten och själva grunden lades. Det var tjockt med snö och vitt ute, men man var mest inne. Det var först i tonåren jag larvade ut på promenader.
Man fick egen aladin-ask och det mysiga var liksom att det var så lugnt.

Det enda jag verkligen saknar (men som vi införde i nu i jul) i det här landet, är versar. Nu var ju mamma och moster här så då skrev vi som kan rim. De andra satt där och var dåliga på att gissa.
Men maten struntar jag (konstigt nog?) i. Tycker att det är bättre mat här. Några grejer kan man ju se till att göra ändå, som glögg och pepparkakor. Den sjuke ville göra knäck men det missade vi, fast det kan vi ju göra när han blir frisk.
Granen är fylld med svenskt och tyskt hemslöjdsjox i halm och rött garn. Lite guld. Ingen plast, som man bestämde statligt i Sverige i Vackrare Vardagsvaras följd. Läste jag någonstans.
Tänk va, man tror att man är lite originell liksom, och så är det ett statligt påbud.
Flaggspel (eller vad det kan heta, flaggirlang, kanske) har jag inte sett på år och dag, om jag hittar flaggor ska jag köpa det. Jag är ju internationalist (tror jag).
Mässingsstjärna från indiska i den sneda toppen, svensk ljusimiterande julgransbelysning, inte sån där som glittrar och blinkar och som barnen sätter på högsta fart så att man blir stressad av att kolla på granen. Nä, svenskt och sävligt ska det va. Det tycker jag faktiskt.

Ingen julbock, det tror jag faktiskt också att vi ska ordna en till ett annat år.
Min farmor bytte till och med gardiner till jul. Det tål att tänkas på.

Hej.

tisdag 25 december 2012

Mattan

Så är julen över också här. Märklig känsla, det blir liksom ett upplopp som lätt går över i en antiklimax. Jaha. Blev det inte mer?
I år gjorde jag ju dessutom en rush av sällan tidigare skådat slag vad gäller heminredning dessutom. Inte min starkaste gren. Och inte är det slut heller, det tar aldrig slut om man börjar.
Saken är den att jag har fått en matta som mina farföräldrar hade och som jag krupit på som baby (vilket jag inte minns) men som jag också spelat loppa med farmors spelmarker på, och det minns jag ju.
Mattan är nog, tror min pappa, vävd någon gång under mellankrigstiden och inköpt av min farfar på stadsauktion.
Nu är den alltså rätt gammal och den har blivit trasig i en kant, inte nog med att fransen är sliten, själva väven börjar repa upp sig. Och det fattar man ju att om man inte gör något åt det hela så är mattan snart slut.
Ni hör.
Så här är det ju när man börjar ägna sig åt heminredning. Jag talar inte om att köpa nya ikeaskåp, låta dem vattenskadas och sen köpa nya ikeaskåp, utan att hålla på med gamla grejer. Stolar som sitts sönder och sitsar som sitts ut, ljuskronor som mister sin lyster och en prisma som får ett jack.
Så fort man får grejer med någon sorts värde, materiellt eller emotionellt, så sitter man där och måste vårda.
Det är ingen slump att denna matta låg hoprullad på mitt vindsrum i femton år eller så. Trasiga kanter syntes liksom inte då. Man kunde heller inte spilla på den, där fanns inget att spilla och ingen som spillde.
Men nu har mattan sett dagens ljus och - tja. Jag misstänker att det är bara början på den där tillvaron som jag sett hos så många andra - äldre personer.
Nu är jag en äldre person.
Nu kan jag inte längre smäcka ett laminatgolv över en trasig heltäckningsmatta, inte längre klistra affischer på väggarna (fast det har jag i och för sig aldrig gjort). Jag antar att jag måste börja ha foton på barnen framme i små piffiga ramar som jag får av mina svägerskor och snart kommer jag vara glad för det för barnen har då flyttat hemifrån.
Sen måste jag börja leta av ett särskilt sorts bestick på auktioner och loppmarknader, kan gälla även porslin och annat, eftersom de inte tillverkas längre.

Alltså, jag tycker inte att det här låter ett dugg kul.
Men vad gör man med en matta som man inte har hjärta att göra sig av med, som man helt enkelt tycker om, men som börjar bli sliten i kanten?

söndag 23 december 2012

God Jul

önskas bloggens alla läsare.
Visserligen firar vi inte förrän den 25 här, men det kommer väl för sent om jag säger det i morgon, som för oss är sista rushen, liksom.

Hoppas att ni får fina julklappar och god mat, att vädret blir bra och att ni snart kommer loss från familjerna och börjar blogga igen.

Och traditionsenligt Agnetas skönsjungande tomte HÄR.

lördag 22 december 2012

Uppdatering

Jäklar vad de skällde på mig, de stora barnen då de äntligen kom hem med en gran. Jag hade skickat dom till en stor blomster/granhandel inte så långt bort, där var den typen av gran vi ville ha slut. De gick till en annan handlare i det kvarter vi bodde i förut. Samma sak. De gick till ytterligare en handlare i ett annat kvarter. Där fick de tag i en gran. Det regnade mer eller mindre hela tiden.
De bar hem granen. Sammanlagt hade de nog gått en dryg halvmil, varav drygt en km med gran.
Dottern skällde för att vi (föräldrarna) alltid vill göra saker i sista minuten.
Sonen menade att samtliga hans kläder måste tvättas för de var fulla av jord. (Ungefär som om granen var en sorts sallad.)
Det var de inte alls. Bara lite fuktiga.
Granen ställde vi på en stor plastpåse, klippte bort strumpan och så fick den bre ut sig. Den var stor och frodig och jättefin, bara lite sned i toppen.
Nu är den klädd (för tidigt!) och belysningen funkar och alla jäkla halmprylar köpta på tyska julmarknader (av sonen) är på plats.

I morgon blir det putsning, mer klappar.
Jag har skrivit en snorbra vers på franska. Kanske lägger jag ut den. Tvångstankar igen. Jag lägger inte ut den.
Mangold till middag och maken har köpt själva skåpet till ugnen, men inte ugnen. Han får åka tillbaka i morgon, ugnen heter FRAMTID, av allt att heta. Och finns på det svenska möbelvaruhuset (som inte är mer svenskt än gökur) nära dig.

Hej.

22 december

Ihållande regn här. Var nere på stan strax efter tio, bussen ned behagligt tom, regnet mot rutorna, hade god lust att bara följa med liksom, motståndslöst mot okända ändhållplatser.
Men jag gick av där jag skulle och sen i affärer. Får lite tvångstankar nu, men jag måste ju inte skriva här vad jag handlade, man vet aldrig vem som läser vad. Ibland tänker jag att jag i ren distraktion skulle kunna lägga upp i stort sett alla mina lösenord på en blogg, ja, gärna ihop med bank-id, ungefär. Bra idé så man har allt samlat på ett ställe.
Det är väl inte en tvångstanke, men liknar känslan av fall precis innan man (jag) somnar.

På stan var det lugnt pga det där regnet. Fick lite gjort, mötte mamma och moster på Bon Marché, som om den här stan vore alldeles väldigt liten. Det kanske den är.

Barnen friska! Har skickat ut de två stora att köpa gran. Orkar inte längre, nu är jag trött i benen.
För sen fortsatte alltihop, på vägen hem från stan plockade jag upp fågeln (en kapun) vi ska käka på juldagen, köpte grönsaker och frukt.
Och sen hem och härja här.
Jag skriver inte var jag gömmer julklapparna heller. Men är rädd att inte hitta alla då det är dags att ta fram dem, känner mig lite som en ekorre som petar in saker i bark och i trädklykor. Ekorrarna har den fördelen att en annan ekorre alltid hittar det den första ekorren g(l)ömde.
Knäpp idé, en annan vimsig mamma som går runt och letar efter julklappar?

Var ute igår och kom hem för sent och är nu liksom trött på det där sättet som gör att jag inte kan sätta punkt. Ekorrar och tvångstankar och nu ska jag börja skriva julklappsversar. Eller fortsätta.
Men det är jag ganska bra på.

Hörs,

torsdag 20 december 2012

20 december

Morning,
Ni som liksom jag intresserar er för Tyskland kan läsa den här texten. Man hade det väl i och för sig på känn, stora delar av det som förut kallades Östtyskland är fortfarande mycket fattiga. Bitvis övergivna, bitvis våldsamma...
Merkel, å sin sida, säger så här.

Och så har vi då Tysklands tydligaste black om foten, Grekland. Ola Wong säger sitt om landet. (Varning, Gabi bör ej läsa, hon blir arg.)

Är det någon mer än jag som inte får ihop de här texterna? Är det någon som kan förklara vart det hela håller på att ta vägen? Jag menar då EU, helt enkelt.

Tack på förhand.

onsdag 19 december 2012

19 december

Nu är det rum som var fyllt av flyttkartonger tomt på flyttkartonger, bara två komma fem kvar som ska bytas ut mot en gran en dag. Istället står i rummet ett bord, två billy med böcker sorterade i storleksordning (asdumt), ett matbord och en liten möbel som kommer från min farmor som innehåller glas och mer böcker. I taket hänger en sån där ikeakrona i aluminium för levande ljus och allt är kritvitt i övrigt. Så länge det nu varar.
I det andra rummet har då matbordet försvunnit men ett antal lådor av olika typ uppstått. I hallen ett deprimerande urberg av flyttkartonger med jättekonstigt innehåll. Hittade fyra små innanmäten till speldosor där t ex. De plingar låtar jag inte känner till. Måste kanske kolla upp det. Never seen them before.
Och jag har fått bort en jädra massa grejer. I morgon får jag bort lite till och sen skaffar vi gran, där tycker jag att verbet skaffa passar bra, och sen kanske vi skaffar stolar till matbordet. Och sen hund.

Annars influensa här. Sonen hade ju 39-40 i fyra dagar, nu är han bra men dottern har fått samma sak. Själv har jag liksom allt utom febern. Hosta, lite ont i huvudet och själva luftstrupen angripen på något vis.
Var hos doktorn och han sa att nu, efter 25 år verkar influensaviruset ha muterat. Redan nu i december, vilket är tidigt, ligger en massa människor utslagna. Många fler än vanligt. Och vad värre är, den här gången verkar det slå hårdare mot barn och ungdomar. Vi kan förbereda oss på en katastrof, sa han.

Det var nog allt. Jo, jag kommer läsa en bra bok, så småningom. Jag lovar. En världsberömd.
Hej.

tisdag 18 december 2012

18 december

Här, en jätteintressant liten grej, ett bildspel, makarna Wagner tar en bild på sig själva och granen och klapparna julnatten mellan 1900 och 1942. Lite som Lotta Lotass hade ett år, ett granprojekt, vill jag minnas. Men tyskt, då.

Annars går det framåt här kan jag säga. Jag sätter upp böcker i den nya billy-enheten nu. Jag sätter upp dem efter storlek, då går det in flest... det känns inte helt bra, men man får kanske ändra då man får mer hyllor så småningom.
Det går i alla fall framåt.
Det sjuka barnet har blivit friskt, och igår storhandlade jag på carrefour. Jag tycker inte att det är kul, men det är verkligen fascinerande. Allt som finns och som går att äta och dricka och som man aldrig har prövat. Testade tre nya grejer igår, en ny sås (det brukar jag få skäll för, maken säger att det bara är amerikaner som har en massa såser till allting, Och svenskar, säger jag), bulgarisk med vitlök och dill, man ska ha den till grösaker.
Små getostar inlindade i tunna baconskivor, alltihop ska stekas. Det skulle man i och för sig kunna ordna själv, men nu köpte jag färdiga.
Samt Päron enligt sköna Helena, en efterrätt.
Återkommer om något inte var bra.

Har fått hosta, kanske jag har pratat för mycket.
Nu till böckerna.

fredag 14 december 2012

14 december

Det här är en grej som jag inte håller med om. Karin Olsson på Expressen tycker inte att Mårten Palme gör rätt som blandar in jurister när pappan förtalas i en film. (Här säger hon ungefär samma sak igen, apropå en annan grej. "Bort med juristerna.")
Hon menar att det behövs "en debatt" istället.

Har vi inte haft den debatten några gånger? Och vad ledde den till? Ingenting, "konstnärer" och journalister fortsätter som om ingenting har hänt.
Människors integritet kränks gång på gång i svensk press. Expressen är inget undantag. De utsatta har inga som helst möjligheter att få upprättelse, varken i spaltmeter eller ekonomiskt.
Det här är ett problem.
Kollektivet, "det allmänna intresset" går i stort sett alltid före den enskildes rätt till privatliv.
Och idag har "konsten" gått in på slaskskriveriets domän.
Jag kan inte se att det skulle vara någon större (moralisk) skillnad på en "roman" och ett damtidningsreportage - om konsekvensen är densamma: en, eventuellt felaktigt, uthängd privatperson.

Så om nu "debatterna" varken gör från eller till är ju det enda som återstår faktiskt att dra in domstolar. Något som jag menar är rätt självklart.
För som det ser ut idag så är det ju inte juridiken som avgör vem som har rätt eller fel utan pöbeln - i form av journalister och tyckare. Som om de vore bättre lämpade för den saken?

Här skulle man kunna göra en konspiratorisk kommentar om makt, vad är det egentligen Olsson vill behålla då hon inte vill att rättsväsendet ska avgöra rätt och fel? Utan istället hennes egen kår.
Jo, makt.
Men jag gissar att det inte är hela svaret. Den svenska mentaliteten (sic! jag vågar mig på att uttala mig om den, hear, hear mm.) är ju en gång sådan att man ska undvika konflikter, det blir ju bara dyrt och besvärligt. Istället ska man liksom "komma överens" i godan ro. Dessa överenskommelser ser helt enkelt ut så att pressen diskuterar t ex pappa Palmes rykte i olika tongångar, helt ovanför familjens huvud. Och så ska saken "avgöras".
Jamen, vadå, kan Olsson säga sen. Den och den i den och den tidningen höll ju med familjen Palme! Ni fick visst upprättelse!
Fick de?
Och vilka tjänade reda pengar på den här sortens "upprättelse"?
Ja, inte familjen Palme i alla fall.

Ja, jag slutar här. Vet att det finns några vettiga invändningar på mitt resonemang, men dem har jag hört till leda.
Vem, "i skitstormen", som damen så poetiskt kallar det hela, företräder den svagaste parten?

torsdag 13 december 2012

Om det finns en katt i universum

Blev klar med målningen idag. Maken petade i detaljer och menade att vi skulle plocka ned fönstren ett och ett och ställa dem i badkaret och duscha av dem, för att sedan behandla dem så att karmarna blev vitare.
Till våren, sa jag diplomatiskt.

Nu ska jag städa bort alla målargrejor, är väldigt sugen på att ställa dem på balkongen, men färg kanske inte tål minusgrader. Och spatlar(?) kanske rostar och det ena med det andra. Får väl ha prylarna i någon garderob. För det här är lång ifrån klart. Hela lägenheten var ju beige i olika beiga toner. Gulbeige väggar och rosabeige dörrar, typ. Och så lite beigebeige på det.
Nu har vi grått i ett rum och vitt i ett. Men resten är beige.

Annars ett barn hemma och sjukt idag. Ganska mysigt, det innebar att jag gick ned och köpte färdiga pommes på snabbmatshaket på hörnet, eftersom det var det enda han ville ha och han hade knappt ätit något alls på två dagar. 40°s feber i två dagar sätter sina spår.
Jag köpte vaniljglass också. Och igår fem barntidningar.
Jag har det som politik när barnen är sjuka, jag är jättesnäll. Med de stora har det funkat, de kan fortfarande prata om hur snäll jag var när de var hemma och sjuka. De fick titta på teve, jag berättade om när de var små och när jag var liten. Hur snäll som helst.
Jag fortsätter med det, och idén är inte tagen ur luften - den kommer från min mamma.
Dessutom gillar jag med pommes.

Igår t ex pratade vi om hur jobbigt det var när de skulle lära sig sluta ha blöja. De hade glömt det. Inte jag. Men vad skönt det är att det faktiskt fungerade till slut!

Hej.

(Om någon undrar över rubriken så kan jag säga att det gör jag med. Skrev den i morse, kom av mig, och kan för mitt liv inte komma på hur jag tänkte. Men jag gillar den på något vis.)



onsdag 12 december 2012

12 december


När jag läste det här blev jag lätt irriterad. Jag begär inte att SvDs kulturchef ska gilla Mo Yan. Däremot begär jag att han ska ha läst honom.
Jag tycker att det är helt rubbat att det enda karln kommer fram till är att det finns så jäkla mycket bättre svenskar än den där diktaturkinesen.
Var finns utblicken?

Nu ska vi tydligen sitta och kolla i den svenska naveln precis överallt, på alla sidor och konstatera att jävlar vad bra vi är. "Vi" har ju Segerstedt och Moberg och Strindberg och Ingvar Carlsson (hoppsan, det kanske var fel, men okej, Olof Palme, då) och Ingvar Kamprad och den svenske nobelpristagaren Tranströmer. Jag menar, vad behöver vi mer?! Va?! Jag bara frågar.
Vi behöver inte skriva om något annat nu. Inte läsa något annat heller.

Jag säger bara: Lägg ned skiten. Eller möjligen: Gör om och gör rätt.

tisdag 11 december 2012

11 december

Jag vet att det här är tjatigt, å andra sidan blir ju något konkret gjort för en gångs skull, så jag skriver i alla fall.
Såg ett hotell med de vanliga buskarna igår, men hade ingen kamera. Och vanliga buskar - samma träd som på första bilden - blir ju lite tjatigt. Jag vill ha Knäppa Buskar.

I alla fall, jag målar på. Nu målar jag vitt i matsalen. Jag spacklar, slipar och svär. Och jag tänker att jag förmodligen borde ha blivit målare. Jag trivs med den sortens jobb. Det är lite som att sticka koftor, man kan tänka medan man gör det, men eftersom man gör något så blir inte tankarna svarta. Konstigt nog. Och så blir det ju fint efteråt.
Jag borde ha haft en liten målerifirma och en skåpbil.

En minusgrad i morse och en fantastiskt vacker morgonhimmel med en liggande månskära och en liten stark stjärna strax ovanför till vänster. Aprikos i horisonten som bleknade.
Nu är det över.
Ställde ut mat på balkongen, vilket min mamma alltid brukar göra, första gången här. Antar att maken får spader om han ser det. Men det gör han ju inte.

Nu ska jag slipa gårdagens spackel. Hej.

söndag 9 december 2012

9 december Anna

Hoppas springa på något kul hotell idag, men risken är ju stor att det blir mörkt innan jag kommer ut, och då syns väl inte buskarna.
Har annars plastat in blivande matrummet, där stod ett kartongberg som jag först flyttat.
Sen tejpade jag upp en plastgardin mot vardagsrummet och föreslog för familjen att vi verkligen skulle ha en ridå där så att vi kunde sätta upp pjäser. Man är väl dramatiker, liksom.
De bara kollade slött på mig och någon muttrade "Vad rolig du är, mamma." med trött röst.
Tonåringar är verkligen tråkiga.
Men sen tyckte dottern också att det var kul att tejpa så då blev det lite roligare.
Och yngste sonen letade nya gömställen för att leka kurragömma. Han hittade ett, typ.
Nu är golvet plastat och man kan börja spackla i morgon. Jag räknar med att bli klar mot slutet av veckan. Det ska bli vitt. Jättelätt.

Ja, det var allt just nu. Hej.

lördag 8 december 2012

Tropismer

Vad vi gjorde förra gången på skrivarkursen. Först gick vi igenom det dom hade gjort gången innan dess, då jag inte var med.
De hade tydligen läst ett par texter av Nathalie Sarraute, ur hennes bok Tropismer.
Eftersom jag inte var med så försökte de allihop grundligt och utförligt förklara vad tropismer var för något.
Jag blev bara mer och mer förvirrad.
På svenska (har jag googlat) kallas det för "rörelsefenomen hos växter". I alla fall, Sarraute hade tydligen gjort tropismerna till sin grej. En litterär grej.
Och som jag tolkade det hela kunde i stort sett vad fan som helst vara en tropism.
Det var naturligtvis inte bra, för den tanken gav jag lite lätt uttryck för. Och fler och fler förklaringar följde liksom ivriga uppmaningar att jag verkligen borde läsa Sarraute.
Jag muttrade att jag trodde att jag hade gjort det, men en barndomsskildring.
Ja, jo, det var nog bra, men jag borde verkligen läsa Tropismerna. Osv.

Nu har jag kollat, och se på fasen, nog hade jag läst Sarraute. Här. Och inte var jag imponerad då heller.
Men nu kan jag ju bara tacka min lyckliga stjärna för att jag inte var med då man skulle skriva Sarraute-inspirerat.
Jag brukar i vilket fall som helst skriva som jag tycker, förmodligen slinker då och då en tropisme med, liksom.

Och sen blev det ändå ganska trevligt, tyckte jag nog. Men det är faktiskt hemskt att sitta där och skriva och sen läsa upp alltsammans för de andra. Enda trösten är att de förmodligen tycker samma sak. Men ändå, sakta men säkert så börjar man få grepp om de olika deltagarnas universum, som det kallas. Där finns två jag tror på, två jag inte förstår mig på alls och övriga är i mina ögon helt ointressanta. Men stämningen är liksom glad, entusiastisk och väldigt positiv, till min förvåning får man väl säga.

På hemvägen fick jag sällskap med den lilla koncisa människan. Vi diskuterade våra projekt och planer och jag uppmuntrade henne ivrigt att skriva något mer omfångsrikt, eftersom jag tycker att hon skriver bra.
Hon i sin tur menade att jag, yours truly, behärskar franska språket parfaitement bien. Inte perfekt, men utan fel, liksom.
Ja, ni läste rätt.
Hur i hela fridens dar har jag lyckats få dem att tro det? Om de nu tror det. Men just den här lilla människan är väl den som har bäst kläm på själva språket, skulle jag säga. Nyanser och sånt.
Nej, sa jag, det gör jag verkligen inte.
Det finns otroligt mycket jag saknar, sa jag.
Men, vad jag ändå gör, och vad jag alltid gjort, är att jag inte tar mig vatten över huvudet. Jag ger mig inte in i krångliga formuleringar av tveksam karaktär. Jag försöker vara kort och koncis. Och, vad jag ändå kan, är ju att få fram en text, en begriplig text, en någorlunda redigerad text.
Vad mera är, jag har ju liksom en uppfattning om världen och människorna på något vis. Ett sätt att se. Och det, eller snarare dessa två, kan man förstås framställa även på en ganska enkel franska.

I övrigt var det en av de två obegripliga som menade att jag lät som en film av Ingmar Bergman ibland.

Jag tyckte att alltsammans var väldigt uppmuntrande, för de har liksom referenser till mitt land, mitt språk och min kultur. Även om det inte är världens festligaste referenser så kunde de ju vara sämre. De obegripliga kommer från teaterns värld. Och de kan sina filmare och dramatiker.
Jag tänker att det bådar gott.

Jag kommer greja det.

Mer buskar

Detta är tre av många buskar på ena sidan om en hotellentré boulevard Blanqui.
Jag ville bara ha det sagt.

fredag 7 december 2012

Buskar vid hotellentréer

Nu ser man ju inte att det här verkligen är ett hotell, för bilden är lite misslyckad på så sätt. Men själva träden och krukorna syns väl. Ovanför sitter en baldakin, den borde nog varit med.

Men det stolta hotell- och buskprojektet har börjat. 

Annars klar med hyllan inne hos mig. Den blev fantastiskt bra, skulle nästan kunna ha dubbla lager böcker i den, den är så djup och stadig och fin. Än så länge dock bara ett lager. 
Hittade annat trevligt i kartongerna också. En röd filt som man kan ha i soffan och då kan man väl ha fredagsmys sen? Något vi inte vet hur man gör. Men jag har förstått att man ska ha filtar och täcken och en soffa och så en spännande film. Antagligen chips också.

Snö här med, kan jag meddela. Men ett ynkligt litet lager som måste ha kommit i natt och som nu håller på att smälta, det gör ingen gladare, varken från eller till.

Ja, det är nog allt. Kanske återkommer om jag hittar fler buskar, hej.

Uppdaterar med en i mina ögon hyperintressant länk. Picard ska börja sälja käk i Sverige. Det bör kunna gå bra, tror jag med. Bättre än Lidl. För deras käk är rätt bra, man kan liksom köpa en hel middag och köra den i ugnen och ställa fram på bordet. Och få sparrisknyten och inbakad (fortfarande röd) oxfilé och flotta efterrätter. Det enda som saknas är väl ost. Och vin.
Ska bli intressant att följa. Hej igen.

torsdag 6 december 2012

6 december

Man kan lika gärna kolla på ett tjugotal skyskrapor för att se vädrets och ljusets växlingar som på havet. Soluppgången är ofta fantastisk. Tänk va, ändå, att den går upp varje dag. Att jorden fortsätter att snurra och rotera, att hela grejen fortsätter att fara genom rymden utan att krocka med andra grejer.
Man kan undra hur länge det varar.

Idag blir det bokplock här. Nä, det är inte en liten fånig rubrik där tre svenska böcker som kommit i pocket får betyg i en skala mellan ett och sex. Tärningsprickar.
Förresten, varför har svenska betygssystem alltid så få betyg?
Här kör de tjugogradig skala. De tycker att det blir mer precist.
Verkar ju i och för sig också knasigt, på sitt sätt.

Jag menar helt enkelt att jag ska ställa in böcker i de hyllor jag igår borrade upp. Motsvarande en och en halv billy. Vi har enheten billy här, vilket fick barnen att skratta ihjäl sig. De började mäta allt i billys. Hur mycket strumpor har du? En tredjedels billy.
Annars spelar pojkarna minecraft. Eller spelar och spelar, de bygger hus i minecraft och en son föreslog självmant att han skulle rita upp får lägenhet (med billys) i spelet. Men väggarna är ju en meter tjocka! tjoade jag.
Jomen, jag kan byta skala, sa han. Jag kan göra en meter till en decimeter, det är så de har byggt Eiffeltornet och Notre Dame i minecraft, sa han. Och den där borgen i Sagan om ringen, vad den nu hette.
Jag fattar i och för sig tjusningen med minecraft. Man kan bygga allt. Det är som lego men man har tillräckligt med bitar för att bygga då Notre Dame. Man behöver inte begränsa sig till enplansvillor med garage, vilket var vad jag kunde åstadkomma med mina bitar som barn.

Jag tror att en hel del dataspel är bra för barnen. Hörs,

onsdag 5 december 2012

5 december

Om man ska bo på hotell tycker jag åtminstone att det ska ha små figurklippta buskar på var sida om porten. Ju bättre, större och flottare hotell, desto fler och konstigare buskar, har jag lagt märke till. Funderar faktiskt på ett fotoprojekt här, lagom till jul. Men idag blev det inget foto (ingen mobil med när jag gick ut) på hotellet där mina släktingar ska bo nästa gång. Men små träd hade det, i stora krukor. Inga jullysen i, vilket jag nog anser vara positivt.
På det jättestora hotellet på boulevard Blanqui har de liksom spiralformade buskar längs hela fasaden, och på lyxhotellet Lutetia nere vid Bon Marché har de varannan buske rund och varannan fyrkantig om jag minns rätt.
Jag måste verkligen kolla upp det här. 

Annars fortsätter hyllprojekten. Allt blir hela tiden fel, för långa skruvar och hälften av konsolerna fel, och så går jag tillbaka och byter och så får jag gå tillbaka igen och byta. Och så håller det på. Jag hatar Bricorama. 
Bod lunch idag. 

Ja, det var nog ungefär det mest spännande som hände idag. Hej.

måndag 3 december 2012

3 december

I en av Némirovskys noveller är storyn återigen den unga flickan på flykt från revolutionens Ryssland. Hon och hennes familj tillbringar en vinter en bit från den rysk-finska gränsen i en by i Finland. Snön ligger vit och skogen står tyst och frusen. Långt borta mullrar kriget och lyser ibland upp natthimlen. Inne i skogen hittar flickan ett övergivet hus, en sorts datja, vilket enligt henne hela Finland är fullt av under den ryska tiden. Trävillor på naturskön landsbygd dit den ryska överklassen drar sig undan då och då.
I det där huset tassar hon runt och tittar, konstaterar att möblemanget är tyskt, alltså "europeiskt".
Och jag tänker på Sofi Oksanens Utrensning där ryssarna fullkomligt fördärvar ett tyskt piano då de annekterar ett estniskt hem.
Och jag tänker på mitt eget arvegods där sex stolar i biedermeierstil ingår. Om inte tyska stolar så stolar i tysk stil.

Kulturen kom från Tyskland. I hela Östeuropa liksom i Nordeuropa. Möbler, böcker, musik och idéströmningar. Rubbet.
För att inte tala om fina leksaker.
Det var liksom inte bara Luther och idéerna, det var prylarna också. Föremålen och möblerna. Det är ganska märkligt att tänka sig idag.
Tänker jag nu, apropå ingenting.
Det kanske kommer en fortsättning.

Uppdaterar med den här artikeln i UNT som Håkan Lindgren skrivit om en i mina ögon intressant bok, indirekt apropå det tyska, kan man kanske säga att den är.
Och så tar vi den här av Swartz också, om Tyskland rakt av.

Har för övrigt inte tänkt mer på det tyska sen, har hållit på och meckat med hyllor i ett skåp. Nån ska ju göra det också.

söndag 2 december 2012

1:a advent

Behöver sex Billy för böckerna, har jag kommit fram till. Ungefär. Tänkte ställa in en i en garderob och där ha böcker man inte vill visa upp, typ. Samt pärmar.
Är öht inställd på att få ordning på den där garderoben. Femtio centimeter djupa hyllor längst in, på vilka man ställer väl uppmärkta kartonger innehållande t ex målarprylar, dukar eller elsladdar. Resväskor och ryggsäckar högst upp på en ännu djupare hylla. Kanske åttio, så att man får in mer.
Och nederst hurts med plats för smågrejer. Och så precis innanför dörren till vänster en av Billysarna då.
Tror jag ska fixa det innan jag målar. För då får man bort en bit av kartongberget först.

Idag lunch hos svärmor. Först apero i salongen, muscat och salta kex. Sen till bords, sallad och paté, kyckling med gröna bönor och chips. Ost och sen éclairer till efterrätt. Dom hade vi tagit med. Det är gott. Choux-smet som gräddas blir full med hål i hålen sprutar man in chokladsmet, ovanpå glacerar man med ännu mer liksom blankare och hårdare chokladsmet.
Min svärmor är mycket traditionellt fransk. Nästan lika traditionellt svensk skulle jag påstå att min mamma är, fast på sitt håll.
Det är inte samma traditioner, inte samma värderingar, ändå möts de någonstans åtminstone ibland. Och där de inte möts låter man liksom bli att peta. Från båda sidor.

Läser fortfarande Némirovsky som med fascination undersöker dessa traditionellt franska 30-talsmiljöer. Samt ibland en och annan judisk invandrare, assimilerad men tvungen, av tidsandan, eller snarare den florerande antisemitismen att begrunda sitt öde, sina rötter.
Ett franskt par som bara tänker på att köpa jord. En gammal man som under kriger (14) stjäl från sin far och sen beskyller sin egen son för att göra samma sak, trots att denne inte gör det.
En prostituerad på en bar i Paris.
Traditionellt är alltsammans förstås inte, men det ger en god bild av det franska trettiotalet och av dem som fanns här då. På olika håll och kanter.
Och så även den fantastiska novellen om upploppen i en finsk stad vid havet...

Läste ni Torbjörn Elenskys artikel i Expressen idag? Om inte, så gör det. Elensky beskriver väl vad som väntar oss, spelar ingen roll om man bor i Frankrike eller Sverige. Sämre tider. Och det inte nödvändigtvis som något tillfälligt. Tål att tänkas på.
Och Ola Klippvik klipper twitterflöden som skrämmer honom. Mig med.
Samma jeppe länkar till sin egen recension av Göran Rosenbergs bok om sin. Även den texten tycker jag är helkass. Men onekligen på ett annat sätt.
Han vet alltså inte hur mycket som skrivs av och om Förintelsens barn och barnbarn? Om hur även förövarsidans barn och barnbarn skriver om samma epok och så tydligt har påverkats av den? Om hur alla dessa tar mycket klarare och mer explicit tar avstånd från allt vad tidigare generationer menat?
Jaja, Blott Sverige svenska kritiker har. Och det får man ju vara glad för.

lördag 1 december 2012

1 december

Eftersom Gabi för lite sen nästan hade Einars As bok Frånfällen på sin tapet så länkar jag till min egen text om den. Det är en fantastisk bok. Läs den.

Och vi har för första gången på sjutton år inget kalenderljus. Ingen har märkt något än, men det känns lite tråkigt.
Kanske kan man göra ett själv?

Dagen har gått i tennisens tecken. Och i borrmaskinens. Försökte borra upp en grej men väggen var av betong, så jag fick sätta grejen på en annan vägg istället.
Vägg som vägg. Grej som grej.
Tant pis.

Rullning: TRADERA

Annars händer inte ett skvatt. Kallare luft, men fortfarande kan man gå utan handskar. Gatorna liksom ljusa ändå, husen tunga och portarna så gamla i den här stan. Oftast en mörk grön färg, typisk för Paris. Annars en guldockraton, träfärgad fast målad. Eller, möjligen, en mörk röd. Portar i andra färger är felmålade.
Och så ljuset ändå. Bara ljuset, sen ska jag inte tjata mer, också det i en blek ockraton, man kan läsa en roman på minsta lilla skruttgata i gatlyktans sken, man kan se Eiffeltornet stråla och gnistra som ett tomtebloss, man ser hela staden nedsänkt i ett bad av gyllene ljus.
Det gör att den känns torr också när den är fuktig.

För er som bor i Sverige och i svenska städer, jämför ett svart blött papper genomstunget på några få ställen med en nål med ungefär en gyllengul pannkaka så fattar ni ungefär vad jag menar.
Om ni inte bor på landet. Då går man ju ut i en svart säck. Men det tycker jag är ärligare och riktigare. Land ska vara land och stad ska vara stad.

Hej.