måndag 28 februari 2011

För oss som föredrar tyska



Okej, nu blir det sång och språkvecka här ett tag. Kanske inte en vecka, men ungefär. Vi börjar med denna klassiker, nu på tyska.
Sen blir det svårare grejer där all expertis välkomnas.

Sven-Bertils tips: bra lunk för typ uppvärmning

lördag 26 februari 2011

Var och en sin Palme - Var och en hans/hennes Palme - välj helst inte själv

Och så här skriver en ung man född -87, apropå Palme. I och för sig på SvDs ledarsida, men ändå?
Det tråkiga är väl att den här sortens resonemang är rätt hopplösa, vanligast är de kring Astrid Lindgren, som då självklart kallas Astrid av sitt självutnämnda språkrör, och de går ut på att Astrid hade älskat eller Astrid hade inte tolererat.
Vem vet? Knappast språkrören i alla fall.

Apropå det har jag läst en deckare också, Aldrig fucka upp av Jens Lapidus. Jag gillade hans första bok, Snabba cash, och jag gillade nog även den här. I alla fall för att vara deckare, så att säga. Det som gör dem roligare är språket, Lapidus gillar språk, han har skaffat en sorts blattesvenska som han varvar med mer tråksvenska och med protokollsvenska från domstolar.
Och han låter sina olika gestalter i någon mån speglas genom just deras språk.
I den här storyn är huvudgestalterna tre, en kriminell arab - andra generationens invandrare, en svensk polis i klassiskt deckarsnitt, högervriden, småkriminell han också - kör sitt eget race, och en f d legosoldat i Irak - också han äktsvensk, och den som väl får sägas vara minst trolig. Även om man inte ska utesluta något.
Och även i denna volym finns kopplingar till mordet på Olof Palme, och till den generation som har någon sorts förhållande till Palme, men det är en föräldrageneration, föräldrar till vuxna barn.

Palme håller på att bli som Branting, typ, någon man läser om i skolan. Någon som representerar något hopplöst förlegat, urmodigt och förstelnat.

Och apropå ingenting, jag har läst Ian Burumas bok, Mordet i Amsterdam om mordet på filmaren Theo van Gogh i usel översättning. Översättaren hade nollkoll och då menar jag verkligen nollkoll på sin sitt sina respektive hans hennes och deras.
I övrigt var det en intressant bok, så det var synd.

Jag började även på Döda vita män av Johan Hakelius. Även denne man gjorde fel på samma sak då och då. Boken var även så tramsig och fånigt anglofil på det där svenska sättet att jag la ned läsningen rätt snart.
Jag fattar inte varför dagens svenskar tror att dessa hyperrika bizarra typer under mellankrigstiden har något med dem att göra. Hela den här Brideshead-romantiken - why?

Tillbaka till hans hennes och sin och sitt. Jens Lapidus ska vi inte tala om, här stolpade helt nya aktörer in och gick iväg med hans vapen utan att det fick någon som helst förklaring...

Den ende som klarade detta utan några som helst fel var Berggren. Kanske är han värd sitt pris bara därför.

väderrapport

Som sagt, stort tack för era intressanta kommentarer kring det förra inlägget.
Jag skrev just en där också, som gick ut på att den här diskussionen ju på många sätt handlar om våra egna liv, hur vi levt dem och hur vi ser på dem, hur vi ser på det sammanhang - Palmes Sverige - som var vår barn- eller ungdom, eller båda delarna.

Bara för att hålla er à jour med intressanta länkar (utöver kommentarerna). Berggren får alltså ett pris av Svenska Akademien för sin bok, helt orimligt är kanske inte det... (tack Gabrielle för länktips)
Och här en annan kritiker som har en rejält annorlunda syn på både boken och epoken. Och som antagligen inte är så förvånad över priset till Berggren.

Ber också om ursäkt för att jag tagit bort inlägget om Sommestads skolartikel, det gick inte att redigera det så att det såg klokt ut, rent estetiskt alltså. Om någon, trots det, vill ha det tillbaka går det att få fram igen. Men då får någon säga till, tror jag.

Över till serious matters. Här är våren ett faktum. Vi åkte från -15 och en ganska märklig feeling, jag gick runt i knakande kall snö och försökte förklara att det där badhuset och den där simhallen egentligen inte fanns, de ligger (provisoriskt) på ett landområde som är flackt och vattensjukt.
Där Tyresö kommun bestämt sig för att göra ett mastodonttätt projket av mig kallat Äldre City, det vill säga, man leker nästan stadsbyggare och klämmer in fler och fler äldreboenden i centrumnära lägen, påstår jag att det egentligen ligger kälkbackar och snårskog.
Parkeringarna finns inte, de är en grusplan med trasiga fotbollsmål, spolas vintertid till naturfrusen bana av gubbe med vanlig vattenslang.

Den här kalla vintern slungade mig i vanlig ordning tillbaka i tiden - nej, inte i vanlig ordning, den hjälpte till att framkalla minnen, Palmebiografin och detektivarbetet ihop med Flugan är säkert bidragande orsaker. Att snön är så vit och så hård, på sina ställen fulla med bruna prickar. Att näsvingarna fryser då man andas. Att håret blir till klirrande spikar kring skallen om man inte har mössa på blött hår, allt sånt mindes jag.
Hur det var att gå på Sturekatten med Tina och ta varm choklad med vispgrädde, tekaka med ost och äppelkaka med vanlijsås - istället för middag.
Vinterminnen i bitande kyla. Hög himmel och klart ljus.
Den där känslan då det snöar ymnigt men ändå solen syns som något ljust och suddigt genom molnmassorna.

Här regnar det ljummet, somligt har blommat över, till ingen nytta skulle jag vilja påstå. Snart är rabatterna fulla med prunkande nyss planterade blommor i regnbågens alla färger. Våren får fransk hjälp på traven av la ville de Paris.
Påskris existerar inte, inte heller semlor eller snösmältning.

Men, träningsmöjligheterna blir ännu bättre och snart kommer Sven-Bertil tillbaka från Las Palmas - han är, som ni kanske gissat, pensionär och bor om vintrarna utomlands.
Hoppas höra från honom snart.
Hej.

tisdag 22 februari 2011

Underbara dagar framför oss

har Henrik Berggren kallat sin Palmebiografi för.
Jag förmodar att det är ett citat men vet inte av vem. Läsning av några recensioner ger ingen ledtråd:
PO Enqvist i DN, Håkan Arvidsson i Svenskan och Jens Liljekvist i Sydsvenskan.

Med risk för att hamna bredvid ämnet påstår jag i alla fall att jag mest sympatiserar med Liljekvists recension, som också är den mest kritiska.
Enqvist konstaterar att Berggren gillar Palme. Liljekvist drar det så långt som att han bidrar till mytbildandet kring gestalten, genom att vara alldeles för omständlig och pratig.
Båda konstaterar dock något yrvaket att Berggren även skriver in bitar av svensk kulturdebatt i den här volymen, enkannerligen litterär sådan.

Jag vet inte, jag.

Det jag i någon mån finner förbluffande är, jag höll på att säga som vanligt, att ingen någonsin ifrågasätter nödvändigheten av denna modernisering som Sverige genomgick under den här tiden. Den sväljs alltid med hull och hår, framställs alltid som betydligt mer positiv än negativ, de (t ex författare) som förhåller sig kritiska, framstår alltid som mer eller mindre aparta. På 60-talet från vänsterhåll, på 80-talet från höger.
Allt som blir av beskrivs noggrant och systematiskt, skolreformer, urbanisering, Vällingby och - tja, allt.
Men ingenstans står en enda rad om det man samtidigt förlorade eller valde bort.
Det finns aldrig någon parallell syn men från ett annat håll på detta skeende.

Palme kommer från en högborgerlig familj. Han har anförvanter som redan under det tidiga 1900-talet är med och danar det framväxande Sverige. Berggren skriver in honom i en kontext där det verkar som om han liksom egentligen bara fortsätter och går på i ullstrumporna - ja, de ärvda då. Han byter lite fot, eller perspektiv, men inte egentligen, inte i grund och botten.

Och så var det kanske. För honom. Men knappast för hans söner som växte upp i Vällingby, och inte heller för någon i deras generation.
Vi som gick i den enhetsskola som den här epoken skapade. Vi som växte upp i de nya förorterna, vi som - ofta - inte längre hade någon som helst anknytning till de små städer där våra far- och morföräldrar växte upp.

Svenskarna framstår som ett materialistiskt och stumt folk. Politiker - innan Palme - hade ingen som helst förståelse för debatt och tydliga ståndpunkter - det viktiga var att kunna grymta sig fram på kantig kanslisvenska till stabila överenskommelser. Palme framställs som ett lysande undantag. Och så var det kanske också.
Men än i våra dagar har ju få ministrar avslutat sina universitetsutbildningar. Ingen av dem kan tala.
De framstår fortfarande, vid en internationell jämförelse, som gruffande bönder. Nu med av dem själv rejält höjda inkomster, så de har råd med flotta kostymer och handväskor...

Det märkliga är väl den ambivalens jag känner efter avslutad läsning. Allting är sig likt, ingenting har egentligen förändrats alls, Sverige och dess politiker, med få undantag, som Palme dåra, kommer alltid att vara - jäkligt udda.

Ungefär som jag tänker om Sverige tänker jag om Palme; jag både gillar och ogillar honom. Eller det.


torsdag 17 februari 2011

Åh, kom och se här

Första gången på evigheter som jag föll för en bok endast på grund av omslaget. Det är i verkligheten finare än vad som syns här, det röda är vinrött och det gula guld, hårt intryckt i en krämvit bakgrund. En kristallkrona och något som kanske är ett tak i en paviljong?
Baksidestexten lyder
Det finns bara
slut.
Så mycket ledning där alltså. Och så inget författarfoto men ljusare vinrött foder innanför pärmarna.
Och författarinnan heter Hannele Mikaela Taivassalo, vilket jag tyckte lät bra, även om jag aldrig hade hört talas om henne förut. Men det har jag ju nästan aldrig. Om någon.

Boken i sig får man väl säga höll måttet. Den handlar om (som man skriver då man är en liten flicka och ska redovisa sin läsning) - den handlar om två städer och havet där emellan, om Stockholm och Helsningfors och havet och färjorna och regnen som driver över detta hav.
Den handlar om dem som lever på färjorna och har sin försörjning där, om människor bosatta i ett och samma hyreshus i Helsingfors och deras - liv. Eller kanske öden.
Det börjar med att en av dem blir dödad på Operan i Stockholm, sedan cirklar texten kring detta. I den finns också inslag av Bellman och hans Stockholm liksom av den tidigare operan och maskeradbalen.
Den handlar om vad det är att vara människa, om liv och död och masker som idag köps ii form av smink i shopen på finlandsbåten.

Den var lite långrandig - kanske. Lite väl svärmisk inför 1700-talet - kanske. Men ändå bra. Någon recensent jämförde den med Monika Fagerholms böcker men det håller jag inte alls med om, för henne har jag aldrig orkar läsa färdigt något av.
Samtidigt var det ju detta med att de liksom inte hade något fäste på land. De råkade bo i samma hus men hade ingen redovisad historia, istället då denna anknytning till teater och operan och gamla stan. Och havet.

Jag tänkte visa själva boken för Helena, för den var lika fin som de böcker hon ger ut, men på ett lite annat sätt.
Och den var helt klart värd sitt pris i bladguld...

lördag 12 februari 2011

Fel håll?

Det här känns lite konstigt, sen igår är det verkligen vår här. Folk satt i t-shirt på uteserveringarna och fågelsång liksom glittrade och genomdrog hela staden som girlanger.
Samma idag.
Och vi packar för minus åtta.

Dessutom, kan jag säga, så är jag inte frisk. Jag käkar antibiotika och Sven-Bertil har inte ett enda träningstips i det läget.
Men vi kommer igen, både jag och Sven-Bertil.
Till våren, kommer vi igen.

onsdag 9 februari 2011

Det var en tysk en fransk och Bellman

Nu har jag kollat på ett specialinsatt program om händelserna i Egypten på tysk-franska arte. I studion satt en egyptier, en fransyska, en tysk, en amerikan och en israel. Alla någon form av Mellanösternexperter.
Det första som förvånade mig var om att de alla var eniga om att det här var en revolution. Alltså det kommer inte att gå att backa bandet. Mubarak kommer inte att kunna sitta kvar.
Sen gick de igenom orsakerna, där korruptionen verkade vara viktigast. En ung generation protesterar mot att aldrig få ha ett ord med i laget, tydligen var ju Mubaraks son påtänkt som nästa ledare. Alla protesterar inte, men tillräckligt många i och med att de unga är så många (befolkningspyramiden) och i övrigt medelklassen.

Sen var de också överens om att demokrati inte skapas över en natt. Kolla på er, sa tysken, ni hade er revolution 1789, sen tog det hundra år innan man egentligen kunde kalla Frankrike för en demokrati. Men de var också överens om att det mycket väl kunde vara som så att det faktiskt kommer. Svartmålandet av Mellanöstern och Nordafrika som hopplösa ställde de inte upp på.
(Lite som den här svenske bloggaren f ö.)

Sen konstaterade de att vad militären gör är avgörande, armén ska tydligen vara Egyptens största arbetsgivare... men den har inte ingripit mot demonstranterna och kommer inte heller att göra så.
Vidare att sociala medier hade betydelse - något jag tvivlat på så länge jag läst om det i svensk press för enligt svenska journalister så är ju dessa det som styr i stort sett allt. Och det tror ju inte jag riktigt. Möjligen i Sverige...

Sammanfattningsvis tycker jag nog att det var ganska hoppingivande.

Hej.

tisdag 8 februari 2011

Några bokrelaterade länkar

I Svensk Bokhandels senaste ledare konstaterar Lasse Wrinkler att den svenska bokhandeln (alltså själva lådorna) har tappat i stort sett allt vad gäller initiativ och kreativitet. Han säger dessutom helt kallsinnigt att fenomenet är unikt svenskt och jämför med Norge.
Själv håller jag förstås med honom även om jag jämför med Frankrike.

Salongen satsar stort till våren. En första text i en serie med intervjuer med små förlag, denna gång förlaget Vesper som verkar ha för avsikt att ge ut tyskt och ryskt.
Slutorden i intervjun citerar jag:
Den svenska bokhandeln (nu pratar jag om de fysiska boklådorna) är generellt sett räddhågsna när det kommer till att ta in böcker från mindre förlag. I somliga fall är det måhända förklarligt – en del saker är helt enkelt för svårsålda, andra gånger underskattar man sina kunder, något som i ett längre perspektiv förmodligen inte heller är någon särskilt god affär. En liknande underskattningsmekanism finns hos kultursidorna, som ofta är präglade av bildningsfobi och en ängslig vilja att vara populärkulturen till lags

Fasta bokpriser kunde kanske vara värt att prova igen. Tyvärr kommer nog inte Adelsohn Liljeroth ”tillsätta en utredning” kring den saken.

Nä, hon kommer väl inte det, Adelsohn Liljeroth. Ändå är det en rätt given grej, fasta bokpriser under en period åtminstone (vad gäller den enskilda bokens liv), om man vill ha boklådor.
Men det vill man väl inte. Boken är en vara som alla andra och finns på en marknad.


Slutligen en länk, nej, vi tar två. Den flitige kommentatorn Einar tipsade om denna eventuella ledare för socialdemokratin. Lena Sommestad.
Här talar hon om socialdemokratins kris. Det jag tar fasta på är att man inte kan betrakta allt som marknader. Hennes exempel är vård och omsorg, och även där leder ju det fel många gånger. Skolan är ett annat exempel. Grundläggande infrastruktur är också ett. Och kulturen är naturligtvis ett.
Här talar hon om när valutasystem kapsejsar och vi får med en gnutta fantasi en aning om vad vi har att vänta oss...

Nå, nu ska man verkligen inte ropa hej, men jag tror att många med mig är hjärtligt trötta på den politikergeneration som tror att allt är marknader och möjlig export. Jag ser lika många inom borgerligheten som inom socialdemokratin (Paggan t ex). Och jag tror alltså mer att det handlar om en generation (grunt utbildad i dagens svenska skolsystem) än om ideologiska skillnader.
Eller för att dra det på en annan bog, alla svenskar är ju som bekant socialdemokrater, just nu är det borgerligheten som minst dåligt verkar förvalta arvet.

Men den borgerliga kulturpolitiken har inte imponerat.

måndag 7 februari 2011

Sjukdomar och annat

Samtidigt som våren faktiskt har visat sig här utanför så har jag legat i sängen och hört på radio. Jag har influensa. Jag är ganska säker på det, faktiskt.
Härom dagen läste jag en helt fantastisk artikel om spanska sjukan, här är den.
Och så läser jag om Assange och "Sverigebilden" som ju enligt media får sig ständiga törnar, ja, egentligen båda, men jag syftade på bilden. Vad ska man tro om det, egentligen?

Vidare har jag lyssnat på något som hette Husmorsskolan på P1. Men jag orkade inte riktigt med den. Människan som drev skolan kunde varken uttala ättika eller bikarbonat. I ättikan la hon betoningen på första stavelsen och i bikarbonatet på a-et.
Härregud. Numera är det inte bara matsäck som folk uttalar som de läser, utan i stort sett allt?
Den där hushållsskolan lät fö ungefär som mina mamma, så inte var det något nytt under solen där inte. Har folk inga föräldrar längre? Måste de lyssna på radio för att lära sig tvätta fönstren?

Och så hörde jag på france culture istället, och där handlade det om något stort möte som var interkulturellt och sen somnade jag nog.

Ja, det är nog vad som har hänt här. Det var längesen jag hade feber, men det är inte så dumt.

Hej.

Uppdatering. För dem som inte redan gjort det, läs om Julia Romanowskas fantastiska projekt med svenska chefer i utbildning. Jättebra!

lördag 5 februari 2011

Nu blommar träden

Min frisör

Jag kan inte sova. Det beror nog på att jag är förkyld. Jättejobbigt.

Igår var jag hos frisören. Det är något alldeles speciellt med att gå till frisören. Särskilt om man tar sig iväg till en lite större salong på en av boulevarderna. Det gör jag. Annars kan man se ut som en morot i pallet när man kommer ur. Eller som blekt svinto.

Min frisör har katapultstol, det är lite speciellt för honom. Det är i schamponeringen. När de tvättar håret på en så sätter de igång en sorts massagemoj i ryggstödet. Det är liksom som en massa fingrar som löper ned och uppför ryggen och när de kommer upp till skulderbladen så tar de liksom sats och vill slänga ut en. Då gäller det att hålla i sig i armstöden. Ett av barnen, som också misstror de små kvartersfrisörerna med loppig hund och glåmig belysning och som alltså också går till min frisör, säger att han brukar stänga av den där grejen. Han har hittat en knapp. Det har inte jag.

Annars är det mest tanter som går till min salong. Ett par män på säg åtta tanter. Alla tanter färgar håret (några av männen). Det finns inte en enda som inte gör det! Där sitter vi och blir målade i skalpen och sen är det katapulten som gäller.
Själv har jag kalifornisk slingning (californien). Det ska se solblekt ut. Naturligt solblekt.

När jag kom hem sa yngsta barnet: Du har varit hos frisören.
Ja, är det inte snyggt?
Nähähähäe, skrattade han. Du ser inte klok ut.

Jag talade inte om en massa saker för honom. Som att man kan se ännu konstigare ut och som att de har katapultstol.
Nånting ska han väl få upptäcka själv.

Nu ska jag försöka sova. Hej.

onsdag 2 februari 2011

Nytt försök

Försökte skriva ett inlägg för en stund sen och gjorde även det, men insåg vid genomläsning att det icke var publicerbart. Man har krav på sig själv.

Men låt mig säga så här: Jag uppskattar Lennarts läsning av Thomas Bernhard (del 1, del 2). Har även erkänt att jag fuskade lite i slutet av Skogshuggning, läste diagonalt som de säger här. Några sidor...
Nu tänker jag, apropå denne Bernhard, att själva förutsättningen för hela historien är att Wien, platsen och människorna, är orubbliga. Världen är oomkullrunkelig och kan aldrig rubbas. Man kan hata den eller älska den, man kan hata eller älska sitt eget deltagande i den, men man kan aldrig ändra den och ingenting av något yttre kan heller ändra eller ens hota den...
Och det är på sätt och vis otroligt skönt. Fast mark under fötterna, lodenrocken på och de rejäla kängorna. Inte alls det här gungflyt jag får en känsla av att vi befinner oss på så fort jag slår på teven...

Ja, och i och med det så är jag strax över på ungefär samma tongångar som i det inlägg jag alltså aldrig publicerade.

Är inte världen alldeles ovanligt - stadd i förändring?