lördag 18 februari 2012

Vaccinering

Kollade just barnens vaccinationsintyg, apropå SvDs artikelserie om massvaccineringen av svenskar då svininfluensan var på tapeten. Man kan ju inte säga att den härjade eller grasserade direkt.
Läskigt är ordet.
Och jodå, mina två stora barn har fått samma vaccin, det minsta (som då var fem år) ett annat.
De två stora erbjöds att få det i skolan, vilket vi (föräldrar) sa ja till.
Minstingen fick vi ordna själva, så små barn tror jag inte att man vill vaccinera utan närvarande förälder, det är ju en spruta, trots allt.
Vi sa ja av någon sorts principiella skäl, som jag just nu funderar över. Men som ser ut så här: vaccin gör mer nytta än skada, generellt sett i alla fall.
I just Pandremix fall ser det ju ut att vara tvärtom.

Själva vaccineringen var faktiskt av masskaraktär, även om det hela misslyckades som massföreteelse här.
Vi fick kallelser eller (erbjudanden snarare) med post om att vaccinera först minstingen, så småningom även vi vuxna. Jag gick till den angivna adressen med honom som visade sig vara en gymnastiksal med lös inredning för ändamålet av skärmar, bänkar och bord.
Man fick skriva in sig, tala med en läkare och blev sen inropad bakom en skärm där man fick sprutan. Och det var faktiskt lite oroande med den där jättestora hallen omgjord till provisorisk vårdinrättning. Som efter ett attentat, typ. Vid attentatet vid Port Royal utrymdes omedelbart närmsta kafé och gjordes om till någon sorts sjukhus.
När jag och min man så småningom fick de där papprena så struntade vi i att låta vaccinera oss, det hette ju att det var främst barn och unga som var i risksonen.
Men nu då. Ja, nu får vi ju skatta oss lyckliga över att de inte blev sjuka för livet av det där vaccinet. Mig veterligt görs inte samma mediala utvärdering av resultatet av vaccineringen här, men så "misslyckades" man ju också på massplanet. Kanske är de i narkolepsi sjuka barnen färre här. Min gissning är att cirka hälften av barnen vaccinerades. Kanske mindre än så.
Och redan då, när det begav sig, så var jag milt sagt skeptisk till den svenska kampanjen, man skulle ju i stort sett kunna vaccineras överallt, på McDonalds och Konsum, typ. Och alla måste, genast. Grupptrycket, som det framstod i tidningen, var totalt.
Det saknades helt här. Men barnen var rädda för sjukdomen, så något hade väl ändå gått fram här med. Och Frankrike köpte lika många vaccin, ännu färre användes rimligen.

Och nu sitter jag här och funderar på hur jag skulle göra om det hela händer igen. Vilket det antagligen inte gör, för samma grej händer sällan två gånger.
Jag är ju svensk. Jag litar i regel på myndigheter. Men också här har man ju haft sina neurosedynaffärer. Smittat blod. Kanske annat.
Ändå kommer jag fram till att man inte har så stort val. Visst kan man säga nej till vaccin som erbjuds, men knappast en blodtransfusion om man behöver en.
Och hur sjutton ska man kunna veta att just det här vaccinet bör undvikas? I såna fall borde man ju ha en generell (inre) klausul som säger nej. Nej till alla vaccin som inte är direkt nödvändiga. Ungefär som jag har för kedjebrev och liknande.
Nå, nästa gång så funderar jag nog ett varv till innan jag travar iväg med barnen.

Och jag tycker liksom synd om Sverige och svenskarna, den här flock- och gruppmentaliteten som styr dem (oss) är - kan vara - förödande. Den finns åtminstone inte här.

torsdag 16 februari 2012

Blott Sverige

Annaa skrev en hel del om det här, antagligen för att hon såg så mycket mer av det än jag gör. Och för att hon läste bloggar som Underbara Claras. Här en bild på Claras son, om jag fattat det hela rätt.
Men det finns alltså folk som på fullt allvar inte talar om för omgivningen vilket kön deras barn har, och heller inte talar om det för barnen själva.
Jag minns när vi (maken och jag) inte orkade fira födelsedag på rätt dag för ett av de större barnen (då det var litet). Så vi svarade helt enkelt inte på frågan: När fyller jag år?
Jaaa, sa vi, vi får väl se?
Eller: Jaa, du, det var en bra fråga. Jag kan inte svara på den på rak arm.
Ungen ringde mormor. Och fick prompt svar.

Och nu har Bengt O dessutom läst Moderaternas nya program(?) eller om det kanske är ett reklamblad.

Man kan väl säga att man, trots allt, inte upphör att förvånas.

torsdag 9 februari 2012

Nytt Projekt - Hotellbarer

Har som sagt ett nytt projekt ihop med en ny kompis. Ganska ny i alla fall. Vi jympar ihop. Och vi går på hotellbarer ihop.
Det började med att vi gick på Lutetias bar tillsammans, mest för att jag hade läst om den (Houellebecq, Bourouai m fl), den är liksom chicos och man ser kändisar gå in med stora påsar där (hotellet) när man går förbi.
Om ni orkade klicka på länken ser ni att det är en sån där stram lite sen art nouveau-miljö med nya lampor inlindade i tyg/tyll, ungefär som om de hängde där på ständig vinterförvaring. Det är Sonia Rykiel som ritat dem (om jag nu minns rätt).
(Ja, det här handlar om livsstil nu. Och då tänkte jag att man i sin livsstil måste frekventera hotellbarer också. Inte bara Monop' och simhallen liksom.)

Häromdagen var vi på en annan hotellbar. Hotel Meurices (bilden). Den ligger på rue de Rivoli mitt emot Tuillerierna. Inne i hotellet förstås. Detta verkar vara grejen med barerna. De ligger djupt inne i hotellets bottenvåning, långt från gata och dagsljus. Och inte nog med det, de ligger liksom i en ansamling av en massa såna där stora höga rum. Takmålningarna förlorar sig i cigarettrök, tänker man sig, men det gör de ju inte längre, för man får inte röka på restauranger här. Heller.
Hur som helst, min kompis har en lista med hotell som ockuperades av Vermacht. Hon menar att det kan ge en fingervisning om bra barer. Är rädd att hon har rätt.

Det finns alltid en liten pianist vid flygeln, ibland en ståbas. Och det är alltid halvtomt. Vi hade gått dit. Vi hade kängor och yllemössor och tjocka tröjor som vi skalade av innan vi käkade våra Croque Meurice. Övriga gäster hade mörk kostym eller svart ärmlös klänning, blont fantastiskt hår och talade amerikanska. Vi talade svenska och blev tilltalade på engelska och då svarade vi på engelska.
Vi gick liksom under en sorts psuedonym. Turistpseudon. 

Det som är bra är att man kan käka sig mätt på nåt i stil med tapas. Det som är dåligt är att det kostar mer än en vanlig middag på haket nedanför bostaden.
Men vadå, en livsstil, om man nu ska börja jobba på en sån, kan väl inte vara helt gratis.
En sak förbryllade mig lite, jag muttrade något om att dottern kan ha diviga tendenser. Kompisen gapskrattade och undrade menande var nu de kunde komma ifrån.
Spakt insåg jag att hon menade mig.
Men nu tänker jag att det är bra. En livsstil måste antagligen bottna i något mer än bara en lealös tillvaro, ett kringflytande, panta rej, liksom.
En livsstil, tänker jag mig, innehåller en riktning. Precis som en bra roman. Ett driv typ.
Mot hotellbarerna. Grejen är väl bara att egentligen ska det vara det enda stället man känner sig/är riktigt hemma på. Man ska inte komma dit som turist i luskofta och yllesmäck.
Men vi får ta det i etapper.
Och förresten, jag är turist i luskofta och yllesmäck, hur jag än klär mig. Jo, så är det. Allt annat är förklädnad.
Hej.

måndag 6 februari 2012

Design

Igår kom jag i kontakt med en diskussion via fb som förmodligen redan är över, apropå den här grejen. (Sidan kan alltså vara ändrad efter det. Här är i alla fall länken: http://blog.trendgruppen.se/)
Som jag fattat det hela har alltså NK ihop med någon eller några designers gjort ett antal föremål som enligt dem som formgivit dem ska ge oss anledning att fundera på jordens alla orättvisor och gränslösa misär.
Påslakan med wellpappsmönster, den klassiska hemlösa "sängen", är väl det tydligaste exemplet.
Den som orkar läsa kommentarerna kan konstatera att folk blir väldigt upprörda. Särskilt över att designen tydligen knyter an till occupy-rörelsen (som jag har dålig kläm på, erkänns), men också i övrigt.
På vilket sätt hjälper det här folk då? tycks vara det givna svaret.
Samt ett konstaterande om att det hela är "smaklöst".
Och det är det väl antagligen. Jag menar, det går att få till snyggare mönster på påslakan både med blom- och geometriska motiv.
Men i övrigt.
Jag fattar inte.
Jag är kanske dum, men jag fattar inte varför det skulle vara mer upprörande att köpa svindyra lakan (för det utgår jag ifrån att de är) med kartongmotiv än med rosor, när problemet kvarstår i vilket fall som helst: det finns en massa människor som inte har någonstans att bo.
Okej, designern blir kanske rik på det här?
Ja, i såna fall så tar han väl i alla fall inte pengarna direkt från de hemlösa eller utblottade, utan från dem som har råd att handla på NK.
Jag kan inte se att det här projektet är värre än en massa andra designprojekt.
Jag är över huvud taget skeptisk till den svenska tolkningen av design, något litet tillägg till en vanlig som gör att man ska köpa mer, verkar det som. Eller helt onödiga prylar av typen ställ.
Jag tror mer på hantverk än design, mer på trial and error än på formgivning. Vilket naturligtvis inte hindrar att det finns föremål som är formgivna och vunnit på det.
Men en trägaffel är en trägaffel, liksom.

Som jag fattar det här projektet så är det faktiskt en lyckad happening. Killen har lyckats epatera borgarna.
De rättänkande, occupy-greenpeace-what-ever-kramande, de som handlar designade påslakan på NK, helt enkelt.
Grattis!

Floder, örnar och kaffeserviser

Dagarna är frusna, det är trögare att gå genom kall luft än ljummen, mild, fuktig, eller varm. Kanske inte varm, det kan vara jobbigt.
Men det är som om själva luften har stelnat lite.
På trottoarerna ligger ett tunt lager salt, som om någon hade laserat dem (ojämnt) med vitt. De syns mycket bättre. Gatstenen i sina bågar. Stenen, den vi går på, underlaget. Ur den reser sig än mer sten. Hus och ännu fler hus.
Vi sackar. Så har det alltid varit. Barnen är alltid sjuka eller åtminstone hängiga mellan jul och februarilovet. Så även i år.
Och huset vi bor i slås sönder och samman, det känns inte riktigt stabilt, det här. Som om man kunde trampa igenom och hamna i svart virvlande vatten.
Fast Seine är aldrig svart, den är beige och grå och grön, men aldrig svart som Stockholms ström om vintern. Och inte virvlar den heller, den flyter på som floder gör. Jag uppfattar den som trög. Ungefär som en havsörn, som ju är en trög örn.
I Prag var floden svart och snabb, krusades i vitt. Tårtpapper. Används det fortfarande? Och såna där små runda virkade plättar att lägga mellan kopp och fat i finare kaffeserviser? Ihop med de ärvda kaffeskedarna i silver, så lätta som fjädrar, men skållande heta efter bara en minut i koppen.
Av detta kan man dra slutsatser.
Metall är goda ledare av värme och elektricitet. Floder... är floder helt enkelt.

Jag funderar på att gå ut och köpa varmare strumpor och undertröjor till barnen. 

fredag 3 februari 2012

Päls

Jag har tagit fram min fårskinnspäls från åttiotalet, den är stor som ett hus. Det var på axelvaddarnas tid, långa avsmalnande siluetter, ungefär som skyskrapor i en tecknad serie.
Jag kände mig rik i den, alltså rik i bemärkelsen "Nu gör det inget om jag blir hemlös, jag fryser inte ihjäl då." För rik var jag förstås inte, då heller.
Och så tänker jag på Ingela som på samma 80-tal (lite tidigare, kanske) hade sin mammas gamla fårskinnspäls från 60-talet. En lätt gulnad lårkort och lite insvängd sak. Så OMODERN, tänkte jag då.
Skrattar bäst som skrattar sist, ja?

"Vilken konstig jacka." sa sonen när jag följde honom till skolan.
Jomän, konstig var ordet. Några djurhudar och grått sidenfoder ur en annan tid, ett annat liv.
Köpt på PUB, halva priset. Februarirea. PUB finns inte kvar och halva priset finns förstås inte heller kvar.

Men det är faktiskt som att gå omkring inne i en bostad, när man har en rejäl päls. Som att titta ut ur något, som att man hade en feåglholk omkring sig, om man nu vore fågel.
Och det är bra för idag ska jag ut och ränna på stan. Dagen ser ut att bli klar och blå.
Och kall.

onsdag 1 februari 2012

Frågetecknen hopar sig

Nu säger polisen att deras station förmodligen blivit sprängd för att de varit för framgångsrika. Men hallå, som man säger idag. Vari ligger den framgången?
Är det inte lite som när Juholt menade att han blev avsatt för att han skrev så vassa kulturartiklar?

Jag tycker att det är jätteläskigt det som sker i Malmö. Jag har följt rapporteringen om hur den judiska församlingen har det. Hemskt.
Och så folk som blir nedskjutna på löpande band.
Och vi andra får inte veta mycket om dem, vilka är de? Bakgrund, jobb, sociala förhållanden?
Så gott som inget, utom att den 15-årige pojken var invandrare (kanske också snubben som renoverade ett kafé?) och att hans föräldrar, naturligtvis, var förkrossade.
Jag läser inte på flashback och andra ställen där man - kanske - kan få mer upplysningar.
Polisen talar om "grov kriminalitet", då ser jag tatuerade kåkfarare framför mig, medelålders karlar med slokmustasch och missbruksproblem.
Är det dessa som nu börjar skjuta kaféägare och 15-åringar?

Jag har svårt att få ihop det.