torsdag 28 mars 2013

Jag googlar som en borstbindare

Min farfars far var borstbindare. Sitt borstbinderi hade han i Nyköpingstrakten, torpet ska ha hetat Runtuna och nu när jag googleearthar på det ser det ut att ligga en gammal skola där samt några villor.
I alla fall, min farfar lärde sig som barn och ung att binda borstar.
Då är man borstbindare.
Nå. Om man ska hitta det franska ordet för borstbindare genom googlingar får man hålla på ett tag (enklare är nog ordbok, men det tänkte jag inte på) men till slut hittar man alltid en sida. Som den här. Det verkar alltså inte finnas någon utbildning till borstbindare i Frankrike idag, men det är väl en parentes. Yrket finns dock. Och via sidan får man även en viss fransk vokabulär. Olika typer av borstar, att träbiten innan den blir en borste kallas ämne, att man borrar på ett speciellt sätt.
Men. Man får liksom inte allt.
Då får man googla vidare.
Och då kan man hamna i på den här sidan om ett av de sista borstbinderierna i Frankrike. Låg i Oise och stängdes för gott 1979. Har nu blivit ett av alla dessa små museer som finns i det här landet, ett museum över en svunnen tid. Om man rullar ned en bit finns en elva minuter lång film om borstbinderiet, ingen speakertext men vemodig musik som följer vattendrag, maskiner och produkter. Det sista borstbinderiet gav sig på tycks ha varit eltandborstar.
Men vad hjälpte det.
Ja, då har man en viss grundvokabulär, fransk alltså, för borstbinderi i allmänhet.

Men om man nu återgår till mig och min farfar så tog han upp borstbindandet som pensionär. I min barndom köpte han tagel av bönder i trakten där vi hade landställe. Han sågade och borrade ämnen i boden.
Väl inne i stan så tvättade han och sorterade taglet, band det i en sorts knippor så att det skulle torka rakt, sen band han borstarna. Sopborstar med extra långa skaft, klädborstar, nagelborstar och hårborstar t ex.
Så småningom fick han beställningar från en hästaffär i Stockholm som ville ha ryktborstar.
Och ryktborstar på franska, där tar det stopp igen.
Jag googlar på hästvård. Hittar massor av grejer och inser att det jag trodde var enkelt - man borstar av kusen med en sån borste som min farfar band, är i själva verket en hel konst med massor av borstar, skrapor och svampar. Typ.
Ja, då lär man sig lite om hästar också. Och hästvård. Och vet att min farfar band den sortens borstar som på franska kallas la brosse douce. Den mjuka borsten.

Och så här håller jag på när jag skriver på franska. Det gör jag däremot inte då jag skriver på svenska. Inte sjutton googlar jag mig fram genom tillvaron då. Kollar konstiga sidor där de säljer saker, museisajter mm.
Men det gör jag nu.

Nyligen genomförda googlingar:
trasmatta
spelmarker
borstbinderi dåra
hambo, schottis och vals
auktionskammare
nysilver
persianpäls
förfallen pant
mm

Ja, och på vägen hittar man då förstås en massa annat intressant, som ockrare och ockerränta, nyttjanderätt med mera.

Vart allt detta ska leda?
Den som googlar får se.

söndag 24 mars 2013

Andras dagböcker/Max Frisch

Det är väl egentligen alltid jobbigt att skriva, i alla fall om man har för avsikt att det hela ska bli något. En roman.
Ja, egentligen är det väl det enda jag försöker skriva numera. På riktigt. Blogginlägg behöver bara bli blogginlägg och de är en del av ett samtal med några andra bloggare och ytterligare några andra. Men finns tillgängliga för alla människor på jorden, vilket gör att jag ibland drar mig för att trycka på publicera.
Men i alla fall. Artiklar skriver jag inte längre och heller inget annat. På facebook har jag stora svårigheter att skriva något eftersom jag varken vill skriva om mitt privatliv eller mitt yrkesliv - som är i stort sett obefintligt.

Jag läser, eller ska vi säga återser, Max Frisch. En gammal knarrig farbror vars sista dagbok nu publiceras postumt i fransk översättning.
Ännu en av dessa gamla författare som suckar över sakernas tillstånd - eftersom det är 80-tal och han är europé, mest det kalla kriget och USAs kapprustning.
Och över att han dricker och över att hans unga, i alla fall yngre, amerikanska hustru tycker att han är en gammal gnällspik och inte tillräckligt tacksam eller erkännande gentemot USA.
På något vis känner jag igen det där.
Hur två världsbilder konfronteras hela tiden. Till slut håller man ju käften, men då är man redan på väg bort från det som alltid varit självklart. Och som naturligtvis inte kommer tillbaka.

Men i alla fall. Jobbigt att skriva. Max Frisch klagar också över sin misslyckade karriär. Det finns redan då han skriver denna dagbok en sorts arkiv med hela hans kvarlåtenskap, men han tycks mest vara trött på alltsammans. Särskilt att ge intervjuer.
Och så kommer han ihåg: en gång i tiden var jag arkitekt...
Och han drömmer om ett vitmålat trähus med ungefär tretton sovrum och ett praktiskt men inte särskilt modernt kök, en fin trädgård och ibland finns det snö. Ett medelålders par fixar matinköp och allt praktiskt och själv slipper han vara medelpunkten vid eventuella middagar. Han kan gå och lägga sig och gå upp tidigt nästa morgon, innan gästerna, och läsa tidningen, som alltid är gårdagens eller ännu äldre, i lugn och ro.

Tänk va.
En gång i tiden var jag också arkitekt och ritade små trähus som aldrig blev byggda och när jag mår riktigt bra här i min självvalda exil så drömmer jag ibland om att rita mycket små och mycket effektiva hus i vilka man kan vara ensam.
Men man måste också kunna vara fyra fem stycken, och så håller jag på och funderar ut på hur liten yta jag kan få in det. Brukar sluta med ca 15m2,  men då har jag även en oisolerad bod.

Och så till det här med att skriva romaner, vilket ju alltid är jobbigt. Det som är jobbigt är att gå omkring med en värld inom sig som man inte delar med någon, å andra sidan gör man ju det för att det är så man vill ha det.
Jobbigt var att gå omkring med den världen på svenska, att skicka iväg tjocka pappersbuntar till ett avlägset land och att aldrig kunna tala om det där efteråt heller. Med dem man känner och liksom lever.

Och då tog jag mig alltså för, så småningom (det tog fem år ungefär). Nu. Att sätta igång med det hela på franska istället. Vilket är precis lika jobbigt. Eller på många sätt värre eftersom jag kan så lite franska och måste googla så väldigt och eftersom jag fortfarande gör fel när jag talar franska och eftersom alla andra anser att de kan bättre franska än jag. Vilket ibland stämmer och ibland inte.
Jag är en jävligt petig person. Också på franska.
Men nej, jag berättar lika lite på franska om vad jag gör för omgivningen och nej, det tänker jag inte ändra på. Man kan prata sönder saker också och i vilket fall som helst så vet de ju bättre. Så det går inte. Men det jobbiga är alla dessa googlingar och översättningar och grejer man stöter på som man måste kolla upp hela tiden.
Ingenting går av sig självt eller särskilt naturligt.
Och ingen märker alla de här ansträngningarna.
Och ingen jävel tackar mig för att jag vet vad manchestersammet heter, eller arbetshästar eller mocka- eller lackskor, al, sälg och pors.
Blandskog, barrskog och flyttblock.
Men jag vet inte skillnaden mellan rivages och rives.
Jag har stora svårigheter med le littoral, som kanske, kanske betyder fastlandet. Bara för det googlade jag nu och det är inte fastlandet, det är en sorts remsa längs kusten. Jävligt underlig grej tycker jag. Tror inte att vi har någon motsvarighet egentligen. Å andra sidan har vi också en del konstiga saker utan motsvarighet.
Kustområdet, kanske.

Men det är just jobbigt. Men nu har jag klagat klart för den här gången.
Hej.

onsdag 20 mars 2013

Birds on line

Funderar på att döpa om bloggen till Black Sverige. Särskilt om jag får betalt gör jag det. Lättit.

Annars har jag som jag gör med ojämna mellanrum pluggat fågelläten igen. P2s pausfåglar med tillhörande kommentarer är en guldgruva!
De där två farbröderna kan otroligt mycket om fåglar och är djupt engagerade. Oh nej, kan en av dem utropa om någon titas varningsläte. Inte alls.

Och så liknelserna. En fågel som sjunger som då en silverslant liksom svirrar ned på en marmorskiva. Och sen undrar de om det säger något egentligen för några marmorskivor har vi ju inte längre. Tror de. De har inte sett nya kök, säger jag.

Sen försökte jag återigen ladda ned koltrasten som ringsignal till min mobil, men det gick inte. Lyckades däremot få den att låta i teven när dom andra kollade på någon amerikansk serie (gick via modemet). Det blev ett jädra liv. Och sonen påstod att den där fågeln hör man bara i Sverige.
Fel, den satt ju framför en miljonprogramsskiva och sjön för full hals här i Paris för något år sen.
Vilket bekräftades av de små farbröderna. Koltrasten väljer platser med god akustik för sina framföranden.
Kanske skulle man vara koltrast. Merle noir.

By the way, de flesta fåglar med en färg i namnet har samma färg i namnet på franska. De flesta fåglar är gröna och grå, svartfläckiga och kindade, rosiga, röda och egentligen beiga.
Men ingen har ordet beige i sitt namn.

När jag var liten och vi åkte till landet körde min pappa fågelkasetter i radion. Först sa en röst det latinska namnet, sen kom lätet.
Det innebär att jag känner igen rätt många latinska namn också.

Och innan internet fanns - om man ville ha reda på ett fågelnamn - så fick man gå via just latinet, från fågelbok till fågelbok. Det gick det med. Innebar att jag läste mer om fåglar. Och fågelböcker är ren poesi, hör här t ex den som kan säga vicken jågel det är vinner - eh, något (tar bort lite här och var annars blir det för lätt):

...Skuttar fram på marken i långa hopp, spanar i upprätt ställning, niger... Sjunger i topp. Sången silverklar, börjar med hisnande höga toner, ramlar så ned i en blixtsnabb räcka av ostyrigt porlande toner, hejdar sig igen, dansar åter iväg. Annat typiskt läte är ramsor av hårda kraftiga knäpp. "tick-ick-ick...", låter som när moraklocka dras upp...

Detta bör ni väl klara.
Hörs !

tisdag 19 mars 2013

Blåögd betraktelse från långt håll av de blåögdas land...

Well well, blåögd dam i femtioårsåldern som jag är så drar jag mig inte för att ge ett handtag åt människor som behöver det. Nej, jag gömmer ingen här hemma, det har jag aldrig gjort. Men om en förälder i skolan ber mig skriva på en lista för att en familj som visade sig vara papperslös ska få stanna så gör jag ju det. Om någon annan blåögd katolsk dam ber mig att be för hennes skyddslingar då ett ärende ska avgöras - om en invandrare ska få uppehållstillstånd t ex, ja, då gör jag ju det med. I och för sig rätt osäker på effekten, men det är man ju alltid i såna lägen.
Och när skolans rektor vägrar lämna in listor på barnens nationalitet till en central instans, så stöder jag det, ihop med andra föräldrar. Vilket i och för sig inte behövs för det bestämmer han, och han motiverar det med att den typen av listor kan komma i fel händer.
Jamen eller hur.
Skolan ska vara en fredad zon. Barn ska i första hand ses i ljuset av FNs barnkonvention, men den vägrar ju svenska politiker skriva in i lagen.
Och då kan man alltså ifrågasätta barns rätt till utbildning. Obs, jag talar om barn. Inte om vuxna.

Igår pratade jag med en farfar som varje dag hämtar sitt barnbarn efter skolan. Farfarn har ungerskt-judiskt ursprung och en miljon historier att berätta. Många rätt sorgliga, bland annat om hans egen familj, särskilt om hans föräldrar och hur de klarade sig under kriget.

I den skola mina barn gått i finns i stort sett alla sorter med andra ord. Papperslösa, judar och muslimer, ateister och kristna. Vi bor inte i en invandrartät förort och skolan domineras helt klart av franska barn, fransktalande barn.
Men ändå finns de där allihop, i något som i Stockholm - antar jag - skulle vara ett medelklassgetto.
Vad beror det på? Att jag bor i blandad stad?
Jag påstår därmed inte att Paris och andra franska stora städer skulle sakna la cité, le bled, problemförorten - det vore korkat.
Men stora delar av Paris innerstad är också blandade. Jag tror inte att det finns några kvarter utan blandning, även om den förstås är mindre i motsvarigheten till Östermalm.

Jag förmodar att det beror på en politisk vilja, hör och häpna. I Paris ägnar man sig åt "socialt byggande", man bygger för de fattigaste - oftast invandrare, till mångas förtrytelse, och man bygger för medelklassen - den som inte skulle ha råd att bo i Paris annars. Såna som vi. Inte klokt egentligen, men om den här politiken inte fanns skulle Paris se ut som Stockholm vad gäller invånarna.
Och franska dagstidningar har annonsbilagor som de svenska - där en sketen etta i Hägersten som ska säljas tar en halvsida. När jag sålde min räckte en ruta om 1x3cm.
Och naturligtvis räcker inte det byggandet och det beståndet för alla som vill bo i Paris. Köerna är hur långa som helst.
Och att köpa en lägenhet kostar skjortan, även om annonserna är små.

Ändå kan jag inte låta bli att undra vad svenska politiker håller på att åstadkomma nu. Vill man verkligen ha de resultat som man med alla medel håller på att få till?
En ännu mer segregerad stad, ett ännu mer segregerat samhälle.

Här en sympatisk artikel som jag tror ger en del av svaret. Killen som i tio år skriver på ett historiskt romanprojekt och i slutändan blir refuserad och analyserar vad det kan bero på.
Jag kan inte säga något annat än att jag tror att han har rätt. Det finns så mycket som inte ryms i den svenska självbilden.
Däribland historia, papperslösa (fast de dök ju upp nu, till slut, får se hur länge de får stanna), fattigdom och misär liksom extrem rikedom. Nej, den möter man ju heller inte på stan direkt, i Stockholm alltså. Och visst, antalet oljeshejker som vill ha en övernattningslägenhet i Stockholm är litet, antalet afrikanska kungabarn som ska bibringas en europeisk utbildning också. Och det kan man ju inte göra så mycket åt. Och de svenska miljardärerna gömmer torra småfrallor i skrivbordslådan som de bjuder gästande journalister på, och journalisterna går på det.

Konstigt land, blir konstigare och konstigare, i alla fall utifrån betraktat.
Är väl bara att hoppas att det hela ter sig mer vettigt inifrån.

Och på förekommen anledning, kommentarer är välkomna och eftersom texten är rätt spretig så kan kommentarerna spreta, dock bör man väl hålla sig till åtminstone något av ämnena.

Uppdatering. Länkar till en av de läskigare artiklarna jag läst på länge på Newsmill. Jag skriver inte under på många rader i den, ändå antar jag att den på sätt och vis beskriver något som händer. Människor, vars tillvaro materiellt försämras, reagerar med avundsjuka.
Hur i hela fridens dar möter man det, politiskt?
Enkast vore ju en sjudundrande högkonjunktur, men den verkar inte vara i antågande. Hur gör man då? (Säg nu inte att man etablerar ett lätt främlingsfientligt parti med luddnationalistiskt partiprogram och går till val på det, för det har ju gjorts, och det verkar inte göra saken bättre.)
Seriöst, som mina barn säger.

söndag 17 mars 2013

DN Rättar

Inte för att någon i Sverige bryr sig om hur det egentligen var; det gör inte jag heller, och det vet väl bara de som var med, men som Maria Schottenius skriver var det nog i alla fall inte.
Ingen bestrider det faktum att Iacub och DSK hade någon form av (sexuellt) förhållande. Nouvel Obs nätariklar är fulla med det påståendet och inget är liksom rättat/uppdaterat.
Med andra ord, det fanns en affär.

Men som jag fattat det efter att ha läst ett tiotal artiklar i Nouvel Obs och Iacubs brev till DSK (finns på Elles hemsida) så fick tidningen, Iacub och hennes förlag betala till DSK. Vidare tror jag att boken försetts med någon sorts brasklapp.
Och så långt har DN fattat rätt, Nouvel Obs fick be om ursäkt med stora svarta bokstäver. Något jag aldrig sett i en svensk tidning.

Vidare konstateras det att yttrandefrihet och privalivets helgd är två rättigheter som väger lika tungt. Och då blir utslaget ibland det ena och ibland det andra, debatten rörig förstås, som i det här fallet.

Men det som ändå slår mig är ju det faktum att
1. press, författare och förlag får krypa till korset och att det kostar pengar
2. ansvar utkrävs
3. Och som sagt, folk har rätt till ett privatliv.

Och det är ju det som då skiljer Frankrike och Sverige i den här typen av frågor.

Ni har inte läst något annat om det här? Inte hela världen, det är inte riksviktigt. Hej.

onsdag 13 mars 2013

Nostalgi



Påmind av Thomas i hans snabbgenomgång av den svenska efterkrigstiden återser jag Cornelis som tolkar Victor Jara.
Och jag kan inte hjälpa det, jag tycker fortfarande att det är en jädra bra skiva. Det var naturligtvis inte jag som hade den, lika lite som jag hade Cornelis tolkningar av Bellman och Taube, lika lite som jag hade Röda Bönor och samtliga shower med Hasseåtage, lika lite som jag hade Brel- och Brassenstolkningar i översättning av Lars Forssell...
Nej. Det var mina föräldrar.
Och goda middagar åt de och gott vin drack de, kanske en konjak. Och till den en cigarr, och på morgonen fanns alla tunna glas kvar på diskbänken och man kunde spela skalor på dem och om man gick in i vardagsrummet kanske skivtallriken fortfarande snurrade fastän gästerna sedan länge hade gått hem.

Det är liksom en tid innesluten i den där vemodiga och samtidigt väldigt optimistiska rökigheten. Som på den tiden inte ens var farlig...

PS: Kommer nu att tänka på en sommar då jag satt på ett arkitektkontor som hade vunnit en stor tävling i Stockholmsområdet för att bygga en stor boll strax söder om stan, och en kille och jag satt där ensamma och skulle bygga en modell över eländet.
Sommaren gick där ute och vi byggde och byggde och det enda jag minns som den här killen sa var, helt plötsligt, att han älskade Cornelis Wreeswijk. Han hade väl i stort sett inte sagt nånting om känslor förut, och han gjorde det inte senare heller.
Men han älskade Cornelis.
Kontentan av den sommaren. Kanske det året.
Frågan är om jag inte nu, cirka tjugofem år senare håller med.

måndag 11 mars 2013

Nyhetssvep

Bra text av Anna om det absurda i Lars Vilks situation och hur det svenska (tyckar)samhället hanterar den.

Bra text i DN, en av de bästa jag läst på länge, om svenska humaniorastudenter i förhållande till kontinentens. Det gäller ju inte bara litteraturstudenterna, skulle jag vilja påstå, utan i stort sett hela befolkningen, med några undantag som t ex Anna ovan.
Men resten, hur många recensioner av böcker skrivna för mer än tjugo år sen har jag inte läst som beter sig på exakt det här viset?
Och egentligen de allra flesta recensioner av de böcker som skrivs idag med. Moral. De ska passa in i recensentens moralschema för att bli godkända.
Man läser inte vad som står, och bedömer det kritiskt (värderande ur olika aspekter), man anlägger en redan färdig mall: Jag själv, jag kritiker Niklas/Anna Johansson/Bredäng.

Men, och detta är vad jag kommit fram till: Man kan inte göra om Sverige till en del av kontinenten i det här avseendet. I Sverige kommer alltid Nina Björk och Maria Sveland anses som framstående intellektuella (vilket de i själva verket inte är, däremot framstående moralpredikanter) och Janne Josefsson vara en Riktig Undersökande Journalist (vilket han i själva verket inte är utan en i hög grad emotionellt styrd journalist, en farlig sort eftersom han mycket väl kan bli ett verktyg, bristande omdöme och integritet som han verkar ha...)

Det här ger ett litet lydigt folk, har ni tänkt på det? Ett produktivt, enkelriktat och effektivt folk som gör som makten säger. Ett unisont folk. Och de få som inte instämmer i kören mobbas bort från arenan.
Visst, jag överdriver litegrann, men nog är det så det ter sig, i stora drag, utifrån.
Det ger storföretag som går bra också i kristider, slimmade organisationer, där incitamentet är pengar.
Men i den offentliga delen av verksamheten verkar samma hypereffektiva folk nu torskat.
Tydligen fungerar inte dessa svenska honnörsord i verksamheter där man inte säljer grejer utan förvaltar och förmedlar kunskap, inte heller i det som kallas vård och omsorg (vilket ord, va?).
Vägs ände.
Och skattepengarna verkar strila bort ur landet som vatten ur ett gediget ikea-durkslag.
Snart blir det väl inget kvar... men joda, man fortsätter att fylla på uppifrån.

Nä. Hörni, det här blev en dyster text. Kan ju meddela att Frankrikes problem är de rakt motsatta i hög grad. Tröga mekanismer, ovilja till förändring, ineffektivitet.
Mindre fascinerande på ett sätt.

För det som är fascinerande med Sverige och svenskarna är ändå denna storslagna och svårslagna effektivitet. Man är effektiv också när det bär helt åt helvete liksom.
Fantastiskt.

Nej, jag tror inte att SD kommer att få dundesiffror i nästa val, jag tror att MP hamnar i vågmästarrollen. Det ska hur som helst bli intressant att se hur det går då. Hej.

torsdag 7 mars 2013

Nytt spel

Varning. Nu kommer ett inlägg som jag misstänker att läsekretsen har föga glädje av. Men jag kör det i alla fall.
Nytt spel.
Det är den äldre sonen (som nu har sportlov och jobbar med tyskan!) som visade mig det. Heter 94s, alltså 94 sekunder och är en sorts tolkning av spelet med papper och penna, le petit bac.
Man har ämnen och en bokstav och det gäller att så fort som möjligt skriva upp ord i varje kategori, i telefonspelet har man 94 sekunder på sig.
Okej, det är jättesvårt, ämnena är typiska skolungdomskunskaper.
Några exempel:
franskt departement/franskt vattendrag, flod (kan jag aldrig)
grönsak (kan jag ganska ofta)
sinnesstämning/känsloläge (är jag bra på!)
yrke (sådär)
fortskaffningsmedel (är jag ganska bra på, allt går liksom, lika mycket fötter som hangarfartyg och raket)
blomma (skitsvårt)
fransk ost (ganska svårt)
skolämne (är jag bra på!)
ingrediens i en hamburgare (är jag också bra på, favoriter är mayo, sauce och salade)

Ja, ni fattar. Dessutom ska man blippa svaren superfort på mobilen, vilket gör att inga vuxna egentligen kan vinna.
Men roligast är att se sonen spela.
Han är jättebra, och när svaren rullar fram, det vill säga när man får veta hur många poäng man fick och hur många serier man åstadkom (minst fem rätta svar i rad) så sitter han och skäller på telefonen. Och det är nästan det roligaste.
Fais chier. Putain. Connard.
Egentligen borde en fråga vara franskt slangord istället för oregelbundet verb.
Då skulle han bli ännu bättre.

Och nu kommer det som jag försöker klura ut hur man ska få till. Spelet finns även på tyska.
Jag försökte prata om det.
Tyska departement! sa han mycket skeptiskt.
Njae, men oregelbundna verb kan du ju?
Fais chier, muttrade han.

Annars läser han Ponge nu, ingår ju i skolans läsning. Jag försökte förklara en lässtrategi, man ska vara uppmärksam på ordlekar och dubbelbetydelser.
Jaha. Sa han. Då fattar jag bättre. Man ska alltså inte läsa den som om det vore en Balzac.

På något vis får man ibland en känsla av att det är med väldigt små steg människan tar sig framåt, eller bakåt.
Hej.

söndag 3 mars 2013

3 mars

Har köpt en packe böcker med tyskaövningar, dem ska sonen göra på sportlovet. Han har luckor, ju. Han har dessutom lovat att göra dem.

Dottern är just nu i den fasen att hon ska söka till universitet och högskola. Det hela görs på något centralt vis (på nätet), alla elever som nu går i avgångsklass i gymnasiet fyller i en lista med sina önskemål, max tolv stycken, sen jobbar en jättestor maskin en stund och sen spottar den ut resultaten. Vet inte hur många miljoner eleverna är, men i alla fall ett par tror jag. Några skolor (två kategorier, de bästa och de dyraste) ligger utanför maskinen.
Och sen finns det en miljard prioriteringar och taktiska grejer man ska tänka på.
Dottern påstår att hon vill läsa juridik. Jag vet inte hur många universitet det finns i Paris där man kan läsa juridik, men med tanke på att det finns nio skolor som erbjuder arkitektutbildning så lär det väl vara fler som erbjuder juridik.
Nu är min mans familj en familj där det finns en hel del jurister, och en del kusiner läser juridik så hon lär väl göra som de. Gissar jag.
Frågade henne om hon kollat i en kursbok och om hon fattade vad som stod där. Tyckte nog att hon svävade en del på målet, men hon påstod sen att jodå.
Undrar lite hur det här ska gå.

Yngste sonen och hans far jobbar på. Liksom jag själv. Jag jobbar med min litterära franska. Sån kan man aldrig få för mycket av.
Blir ändå mer och mer förtjust i google, för att inte tala om wiki. Okej, Bengt O, den har ibland dåliga/felaktiga artiklar. Men som översättare är den oslagbar. Ta t ex en sån sak om äng, sankmark, våtäng, kärr och myr. Ja, inte vet jag vad såna grejer heter på franska. Men då tar man det svenska ordet på wiki, och i listan över andra språk går man in på den franska och får allt på ett bräde.
Gäller rullstensåsar och moränkanter (eller vad fan det hette) som endast finns i Finland. Isens kant, alltså. (Ja, jag hamnar alltid i studier av inlandsisen när jag skriver på franska, det beror på att jag skriver om själva landskapet, ju.)
Landhöjningen, rubbet.
Man borde skriva något där svaret på gåtan är landhöjningen, känner jag nu.

I alla fall. Jag knogar på. Det gör vi allihop. Våren är på väg, det mesta är rätt bra. Hej.