tisdag 26 juli 2011

Det som hände

i Norge hade lika gärna kunnat hända i Sverige. Det är vad jag kommit fram till de senaste dagarna. Överallt annars också - det har ju redan hänt, även om gärningsmännen kom ur andra sammanhang.
Men det skeende vi såg och ser i Norge kan åtminstone jag direkt översätta till min vardag. Hur jag uppmuntrar mina barn till samhällsengagemang och hur jag stöttar deras vilja att ta sig ut och möta nya och redan kända människor. Läger, resor, språk...

Man kan klaga på medierna i Sverige, man kan definitivt påpeka deras ansvar i såna här lägen, men man kan också konstatera att norsk direktsändning i svensk teve fungerar utan textremsa och utan en kulturell tolk, något man ju gärna blir då man tolkar eftersom orden finns i ett sammanhang, ett kulturellt historiskt sammanhang.
Ungdomsläger på öar finns bara här. Nej, det vet jag förstås inte. Men regeringsbyggnader i huvudstädernas kärnor finns överallt.

Jag har drömt mardrömmar om barn på öar och hur jag simmar iväg med dem. Inte så konstigt, min åttaåring behöver en axel att hålla i då han fått en kallsup. Hade vi klarat 600m? Hur kall är Oslofjorden?
Sånt man inte vill fundera på.

Jag vill helst inte tänka på den här gärningsmannen heller. Jag blir bara illa berörd då de foton han själv regisserat gör sin jorden runt-turné, i stort sett okommenterade. Liksom textmassan nu tycks göra. Att kalla den politisk är så vitt jag förstår fel, hopkok och missförstånd, motsägelser på löpande band. Är då gärningen politisk? Det vore fel att påstå att den bara är politisk. Men det vore nog också fel att säga att den endast är en psykopats verk. Att skjuta på folk i en skola eller i ett köpcentrum borde däremot vara utan inslag av politik. Därmed naturligtvis inte sagt att det skulle vara bättre.

Vi kan inte skydda oss mot detta, lika lite som norrmännen kunde det. Vi får lov att leva med den insikten. Men vi kan antagligen bli lite bättre på att mota Olle i grind, reagera i tid, och då menar jag inte bara polisen och politikerna, utan vi, allihop. Det är den lärdom vi kan komma att dra av detta.

Jag är åtminstone glad att jag var här hemma i Sverige då det hände. Annars hade det för mig blivit som Estonia, en mycket overklig historia. Man förstår att något fruktansvärt hänt, att människor man känner kanske omkommit, att man helt säkert känner människor som förlorat anhöriga, men man lever på en plats där ingen bryr sig. Jag var på en middag den kvällen, tyst och just lätt alienerad. Till slut undrade en av fransmännen om jag tänkte på mina landsmän som låg på havets botten. Då började jag gråta och gick hem.

Jag är alltså glad att vara här, glad att förstå norska, tacksam att åtminstone dela känslorna med omgivningen.
Måste också berätta att "mina" franska scouter som just nu befinner sig i Degeberga, på väg till världskamboreet i Kristianstad, skickade ett mail där de skrev att de förstått att norrmän och svenskar är mycket nära, och att de förenades med offren, deras familjer och alla norrmän i bön. Samt att de litade på den svenska polisen.

Jag tror helt enkelt att de är representativa för stora delar av jordens ungdomar.
Så ja, behåll öppenheten och våra demokratiska grundvärderingar. Mer än så kan vi inte göra.

måndag 18 juli 2011

Gare de Lyon

Tornet

Läget

Funderar på att ta en sväng till Gare de Lyon. Jättebra station, alla tåg söderut, nej, inte alla, men många tåg söderut går därifrån. Och kommer tillbaka dit! Min son har varit vid Lac Leman i fem dagar och kommer hem, så det finns ju liksom anledning. Ändå tycker jag att anledning inte riktigt behövs. De här gamla fina artonhundratalsstationerna som fungerar väl än idag är värda sina besök. För stämningen, för mackorna, för alla människor man kan se. Alla öden. Johodå, man ser öden. T ex senast satt jag och tittade på ett judiskt par i min egen ålder. Hon drack kaffe och han käkade ingenting. Efter en stund tog hon fram en banan ur sin handväska och gav honom. Han åt upp den. Jag tyckte att det var en jäkligt irriterande karl som inte kunde bära sina bananer själv. Men jag sa naturligtvis inget, var liksom mer förbryllad.
Sen när jag läste Nådens tyngd fanns en exakt likadan scen. Deborah och Mendel är i New York nånstans, ute. Och Mendel äter aldrig utanför hemmet, framgår det. Men här, säger Deborah, och ger honom - just det! - en banan. Som hon väl har i handväskan, antar jag. Och som han åt.
Det som slog mig var förstås scenernas likhet. Men jag har fortfarande ingen bra förklaring till dem.

Sånt kan man fundera på på Gare de Lyon. Eller på Sebald, som jag aldrig orkade läsa klart men som skrev om stationen i Antwerpen och som lyckades få den att dubbelexponeras med ett sånt där terrarium som visar nattdjur. En rätt märklig bild.
Det är färre statyer på Gare de Lyon, men den har en stor, stor klocka, lite i Big Ben-stil, överdimensionerad liksom, som en krokus av sten.

Och min son kommer alltså hem, nästan från Schweiz. Fast han var på den franska sidan. Jag sa för resten lite nedlåtande att jaja, det är väl en av alla dessa konstgjorda sjöar, förstås. Min man blev jätteirriterad och påstod att den var naturlig. Fan tro't.

Men nu bästa nyheten: Är klar med bygglovet! Hurra för mig! Hej!

söndag 17 juli 2011

Vägen

Jag är vägen, sanningen och livet.
Eller hur?

Som protestant har man ofta en uppfattning om att en tro är något man skaffar sig själv. Ensam på sin kammare läser man Bibeln och kastar eventuellt bläckhorn efter satan om han visar sig. Man läser och läser och sen tänker man att om det inte händer något då - ja, då var man helt enkelt inte troende. Tron är ett soloprojekt. I alla fall tänkte jag så. Inte för att jag läste Bibeln särskilt mycket, men det var liksom den bild jag hade.
Är man däremot sprungen ur en katolsk miljö så förväntar man sig snarare mirakel. En portugisisk kompis lät av konventionsskäl döpa sin son. Besviket sa hon sen: Men det hände ju ingenting!?
Vad menar du skulle ha hänt? Borde en vit duva komma singlande genom luften?
Jo, det tyckte hon nog.

En svensk kompis lät döpa sig, som vuxen. Det hela skedde i skärgården och han doppades helt. Och han berättade att i det ögonblick han kom upp ur havet så sprack molnen upp och en solstråle belyste just honom.

Oberoende av hur man hamnar i en situation då man bestämmer sig för att testa om man inte tror i alla fall, så kommer varken duvor eller solstrålar förrän man just gjort det. Bestämt sig. Jag prövar det här, jag går in i det och ser vad som händer. Och då finns det förstås inga som helst garantier.

Vägen till Kompostella är liksom ett projekt i sig. Så länge man är långt från målet så är det bara vägen som gäller. Vägen är det bästa. Vägen blir först torr då det regnat, sätter man sig på vägen så kommer inte mygg och andra djur i svärmar och överfaller en. Man kan ligga på vägen, somna på vägen. På vägen möter man också de andra. Eller nej, man blir omgådd (gången?) av dem, eller går om dem själv. Sen ses man ibland till middagen på härbärget, etappmålet, what ever. Där pratar man om skavsår, benhinnor och hur långt man ska eller kommer och om man har gått hela vägen förut eller så. Sen går man i de mässor man kommer över, hänger på liksom. Hänger på ungefär som svenskar hänger på våren då den visar sig.

Barn är bra följeslagare, under förutsättning att de vill gå förstås. För barnen bryr sig alla om, antagligen för att de är så pass få i den här miljön. Men alla hejar på dem och snälla kaféägare ger dem en extra chokladbit gratis. De får klämta i vällingklockan om sådan finns och de får liksom lite bonus.
Andra som helt lyser med sin frånvaro är halta och lytta. Normalt, kan tyckas. Men heller inga tiggare finns vid vägen, inga hemlösa i de små byarna och städerna. Vägen till Kompostella går so far, genom ren idyll, höet slås och bärgas, kossorna betar och glor. Uppkopplingen är bristfällig och flugorna surrar.

Det bästa med våra medföljande barn var den där friheten de hade, som jag minns från min egen barndom. De hittade alltid ett bibliotek eller sällskapsrum att spela schack eller kort i, ett rum som ingen annan uppsökte. De gick barfota till middagen, barfota så fort vandringskängorna hade kommit av. Då åt nästan så mycket glass och Nutella de ville. De spelade kort (vi med) och schack och elektroniska spel. De sprang genom ett tomt tåg på hemvägen, somnade utsträckta över flera platser. Frihet.
Och de gick utan att gnälla.

torsdag 14 juli 2011

Conques

Två bröder ur St Jeans orden i grå nylon.
Målet för den här etappen var den lilla staden Conques. Den ligger vid centralmassivets fot i söder, och man närmar sig den ovanifrån. Det innebär att man går genom hagar och dungar, mest på slingriga stigar, och rätt som det är, efter en nedförsbacke som varar i ungefär en halvtimme står det en katedral mitt i skogen. Helt osannolik som monument, en jättestor brun kyrka i en pepparkaksstad. Inte ens en stad, en by. (Här ett hoppigt bildspel från den officiella sajten.)

Nu vandrade vi ju med en specialist. Jo, faktiskt. Min svägerska B, som redan varit i Conques visste exakt hur man skulle bete sig. Hon hade bokat in oss på det stora pilgrimshärbärget bredvid katedralen, vet inte om det är en del av det delvis rivna klostret, tror inte det. Men stort var i det i alla fall. Nittio platser och sovsalar för mellan sexton och tjugo personer. Tre långbord i kantinen.
Bröderna på plats tillhör en gammal orden som kallas Les Prémontrés. De höll alla böner och mässor, och de fanns även på plats och hälsade välkomna i härbärget.
Min svägerska, som i och för sig är en modern pilgrim, är ovanligt intresserad av just mässor och böner. Vi gjorde i stort sett rubbet. Dessutom kände hon en av bröderna, så efter vesper ankomstkvällen fick vi följa med och se Conques skatter. Att han öppnade dörren till dem sådär mitt i natten berodde i sin tur på att vi anlände till Conques samtidigt som en grupp seminarister från St Jeans orden.
Och dem hade vi vandrat med under dagen, bytt några ord här och där, hört dem sjunga gregorianskt på en plats där de rastade, hört en av dem spela blockflöjt, sett dem i deras enligt min man eländiga grå dräkter. De är i nylon, enligt maken. Bröderna ska vara de fattigaste av de fattiga och orden är relativt ny, så vi tror att reglerna skrevs om under sextiotalet då nylonet var det billigaste av det billiga.
Detta var en parentes. Vi lade i alla fall märke till att de fick ha bra sandaler och valfri skärmmössa. Ryggsäckarna bar de under den där delen av dräkten som hänger löst ovanpå.
De var jättesnälla mot barnen, och, som sagt, vi mötte dem mest hela tiden.
Och eftersom de avslutade sin påbörjade vandring mot Kompostella (Ska ni fortsätta ett annat år? Om Gud vill.) i just Conques så ordnades denna visning av Conques skatter.
Skatterna är helt enkelt en medeltida för att inte säga karolingisk guldskatt av relikskrin och kors. Allt ifrån åttahundratalet fram till tusentalet ungefär. Enorma guldpjäser fulla med ädelstenar och en staty med ett märkligt och ännu äldre ansikte, förvaringsplats för den Heliga Foys kranium, det helgon vars reliker alltså finns i Conques sen tidig medeltid.
Att den heliga Foy som egentligen var från Aachen (tysk stavning?)/Agen hamnade i Conques berodde i sin tur på att Conques-munkarna helt enkelt snodde relikerna från något kloster i Agen och tog hem dem till sig.

Nu visade broder Cyrille skrin och statyer och svärd utan att tända museilamporna. Bara små spotlights på guldet, resten av lokalen låg i mörker, och St Jean-bröderna föll alla på knä inför den staty som alltså innehåller ett kranium. Ett gäng scouter som också var med sjöng en bit de hade övat, och sen sjöng vi allihop en annan bit tillägnad just Foy, och sen tände Cyrille lyset så att vi kunde gå runt och titta ordenligt.

Nästa morgon gick vi runt i den lilla lilla staden och vad gäller souvenirer så fanns det massor av minirelikskrin och kors i karolingisk stil att köpa med sig hem och bära om halsen. Jag kom mig inte för med att slå till, något jag ångrar lite nu.

Som ni säkert redan märkt så var det liksom mycket att ta in, mycket info, som man säger. Det finns ännu mer för dem som vill. Ett fantastiskt romanskt tympanon på katedralen med alla figurer intakta.

Men nu har jag i alla fall gjort ett försök att teckna ned några hållpunkter om Conques. Om jag orkar skriva en gång till om det här så blir det nog om hur det är att gå med barn på den här vägen. Vägen mot den Helige Jakobs grav i Kompostella.

onsdag 13 juli 2011

Den moderna pilgrimen igen

På tåget, på väg till början på årets traskande mot Kompostella som råkade bli klostret strax utanför byn St-Come d'Olt, läste jag en till av Joseph Roths böcker.
Det var något av ett under, skulle nog somliga säga, eftersom boken handlar om djupt fromma människor, liksom om de värden som katoliker, och även andra, säger sig omfatta eller åtminstone villiga att försöka omfatta. Familjen först och främst. Familjens betydelse som identitetsskapande element, skulle man kunna säga. Men också resten, kulturen, religionen (eller brist på). Du är en del av det du kommer från, oftast en familj, men du väljer också själv vem du ska vara och bli, och det gör du genom att flytta, att byta plats och omgivning. Det i sin tur gör du genom att klotet blir mindre och mindre. På Roths tid var resan till Amerika i stort sett omöjlig att i praktiken ångra. Idag blir nästan ingen kvar i en traditionell (och from) miljö. Jag tänker lika mycket på det som händer i norra Afrika som på det som händer i Asien. Som på det som hände i Europa under 1800-talet. Migration, bort från det ursprungliga och statiska. Mot frihet och möjligheter.
Och sen sitter vi där och undrar över vad som gick förlorat på vägen.

Den moderna pilgrimen är klädd i moderna vandringskläder köpta på Decathlon, han eller hon har ofta stavar, men mindre långa än svenska pensionärer. På ryggen bär han en högpresterande ryggsäck som packad väger max tio procent av hans kroppsvikt. Han är vältränad, brunbränd och helt klart medelålders.
Rustad till tänderna klickar han iväg med stavarna svängande metodiskt och ekonomiskt, ut i ett uråldrigt landskap. Han låter som ett urverk på asfalt men snart lämnar vägen asfalten och stavarna hörs inte längre då deras spetsar sjunker ned i jord, torra löv och dammig lera.
Så går och går och går han, säg nånstans mellan tjugo och trettio kilometer. Sen kommer han fram till ett härbärge, typ, där han duschar och lägger sig på sängen och läser i guideböcker och planerar nästa dags etapp i väntan på middagen.
Middag serveras då alla som anmält att de tänker komma kommit.

Jag gick bara i tre dagar i år, jag missade hälften eftersom yngste sonen blev sjuk och inte kunde ta flyget som tänkt till mormor. Det var bara att vänta på att han blev frisk, köpa nya biljetter och sen fånga in de andra på vägen.
Då hade de vandrat i tre dagar och jag tror jag missade det finaste, högplatån som heter Aubrac och där man hela tiden möter kossor. Men inga människor. Min son trodde inte att jag kunde göra den biten ensam en annan gång eftersom jag inte skulle våga det. Man måste vara minst två då det finns kossor. Men inga staket.

Istället halkade jag liksom in på ett bananskal i mitten. Och eftersom jag inte riktigt orkar skriva mer just nu (har ju även skrivit en lång bit om Nådens Tyngd på franska romaner) så hoppas vi att jag kommer igen senare. Med skrivandet. För mer finns att berätta. Återkommer alltså.

tisdag 5 juli 2011

Resklar

Här stampas det på samma fläck, sånt där teatersteg som ska ge intryck av att personen på scenen rör sig framåt. Man paddlar med ena benet liksom. Rör på armarna som i gåsmarsch.

Men stan är fin. Varm, lite för varm när man åker buss, sådär så att det är alldeles underbart att gå med ryggsäck till bussen för att komma till stationen och ta ett tåg. Nånstans. Bort. Kanske till havet, kanske till bergen. Vattenflaskan som slår mot låret, passagerarna på bussen som alla har resväskor och konstiga koffertar och fodral. Allt som ligger perfekt packat i ryggan. Solglasögonen och skärmössan i locket, fickkniven och näsduken i lilla fickan på midjebältet. Kläderna i sina packpåsar invändigt och regnplagget i det stora facket på utsidan.

Jag vill åka iväg nu, men än har jag då alltså inte kommit iväg. Man hoppas på fredag.

Hörs,