torsdag 31 maj 2012

Tamburmajor

Gick en promenad i morse, genom Luxembourgen. Det är alltid väldigt spännande, det händer så mycket. Man ser misslyckade planteringar kring statyer, man blir nedsprungen av brandkåren som joggar och i morse såg jag något nytt. Ett helt gäng stavgångare som stod på boulebanan och jonglerade med stavarna.
Det stämmer till eftertanke, som man brukar säga.
Alltså, som om de gick en kurs för att bli tamburmajorer, allihop.
Onekligen roligare än vanlig stavgång, men vad var det som drev dem?

Sen började jag grubbla på ordet tamburmajor. Googlade. Tydligen förste trumslagare och inte det korrekta ordet inom den svenska armén. Hade jag ingen aning om.
Och sen kom jag att tänka på att en sån där moj man har i hallen (tamburen) med pinnar på också kallas tamburmajor. Okej, där kan man väl se någon sorts likhet med lite god vilja.
Men varför kallas själva rummet tambur?

Sen orkade jag inte med mer funderingar av det här slaget.
Fick lust att äta lunch i skuggan av de täta små kastanjerna vid gröna bord och stolar. Såg en lastbil komma direkt från Languedoc och köra in med sin last av vin.
Gick ut ur parken och fattade inte hur folk kunde välja att sitta på fik på trottoarerna, läsa tidningen där när en hel park stod bakom hörnet och jonglerade.
Såg huset med mycket sten för lite plats, nästan platt som en pannkaka.
Såg byggen och mer lastbilar, mat vin och vatten.

Men det bästa är nog träden.

onsdag 30 maj 2012

Rullskridskor

Barnen ville ha "en KFC" till middag, sån där mald och friterad kyckling.
Okej, sa jag, för de har tjatat ungefär en månad om det. En månad tycker jag är lagom.
Dottern och minstingen gick omedelbart och spände på sig sina rullskridskor.
Men är det så lämpligt, invände jag, får man gå in där med rullskridskor.
Jodå, det får man. 
Och så gick jag ned med dem för att hämta ut pengar och det såg så otroligt härligt ut att bara glida iväg, faktiskt med viss elegans, nedför den lätt sluttande boulevarden i sommarkvällen.

Mina stora barn är uppfostrade i Paris parker. När de var små kunde man inte gå på museum, vi försökte en gång, de kröp under avspärrningarna och sprang genom salarna, vi hann inte se nånting på vår väg i deras kölvatten genom det där slottet. Ja, det var ett sånt där museislott. 
Vi gjorde inte om det.
Istället har jag i ur och skur frekventerat de tre parker vi har i vår nära omgivning. De har hängt, slängt, hoppat, åkt och krälat. Åkt rullskridskor, spelat pingis och klättrat på murar. I buskage. I träd. De har haft vattenkrig och förmodligen haft samma träningsdos som såna där soldater man ser i tevereklam för armén. De kunde kasta sig framåt i hängande armar i såna där liggande ribbstolar - som soldater gör.
Och i Sverige, ja, där har de gjort samma sak, samt gungat tills de kräktes (här kostar fem minuter gunga tio spänn så varje sommar måste de ta igen gungandet de missat), seglat och åkt skridskor.
Utöver de har de tränat, spelat tennis, tränat judo, fäktats, dansat, simmat...
De var hyperfysiska och inte ett dugg intellektuella.
Är nog fortfarande, även om de numera begriper att de missat något. Tant pis.

I alla fall. Nu, som halvstora, är de då jävligt bra på rullskridskor. De kan hoppa, åka slalom, snurra, de åker sådär fort så att man blir rädd.
Medan minsta barnet har en helt annan uppväxt.

Det om detta. Snart kommer den friterade kycklingen om de inte brutit nacken av sig. 

Och jag? Je mene une vie monacale. Je me leve, j'écris, je déjeune, je lis. Le soir, je me permet un tour de betapet ou deux. Le lendemain, tout recommence. 

Ciao,


söndag 27 maj 2012

Läget

Så underbart det är att sommarvärmen kommit, också hit.
Har legat på sängen med fönstret på glänt, gardinen som mer eller mindre slokande segel, legat liksom på en dyning. Ibland känns det som om hus är - en sorts urskålningar i något fastare, som om hela anordningen (sängen) egentligen har mer likheter med ett fågelbo under en hängränna.

Och har köpt Colettes tolv romaner i en och samma volym. Sånt är de bra på i det här landet, har även Primo Levis i liknande utgåva. Sidentunt högkvalitativt papper, rejäl bindning och mjuka pärmar som liksom rör sig som vass, som inte knäcks, alltså.

Och så hör man bussar plinga förbi, människors röster, dagen kommer och går och jag ligger kvar där och bara läser.

Nu har vi gjort pizza. Hoppas att den blir bra, våra pizzor brukar bli ganska bra, vi har bättre ost på dem än de har i pizzeriorna i regel.

Fransmännen hade väl på känn att de inte skulle vinna, här sågar en av dem hela spektaklet två dagar innan, en kul surt-sa-räven-text med varning: FRANSKA (som Bengt O brukar säga). Journalisten sätter inte en crisproll (svensk skorpa) på Loreen.
Där ser man.

torsdag 24 maj 2012

Tyskan

Frågade sonen om han hade haft prov idag, de har nämligen det varje onsdag eftermiddag i hans skola.
Jodå, det hade han.
Jag: Jaha, vadå i?
Han: Tyska.
J: Åh. Tyska.
H: Jo.
J: Hur gick det då?
H: Bra.
J: (inresserat) Vad skulle man göra?
H: Först var det en text sen frågor på den och sen skulle man skriva en grej på hundra ord.
J: Aha. Hundra ord.
Tystnad.
J: Jag hoppas mycket på det här.
H: Jag också! I synnerhet som det var första gången jag skrev hundra ord.
J: På tyska?
H: På tyska.
J: Är det en ny typ av uppgift?
H: Nejdå, bara det att förut har jag skrivit åttio ord och fuskat och sagt att det var 90.
J: Jag förstår. Och hur många ord skrev du nu då?
H: Nittiofyra.
J: Och kallade det för hundra?
H: Jepp.

Ni hör. Det blir inte bättre direkt. Jag frågade om hade satt stor bokstav på substantiven. Jodå, det var trots allt fjärde året han läste tyska.
Hundra ord. Eller ja, nittiofyra, då.
Jag kan liksom inte riktigt tro det.
Men som jag sa till honom: Jag hoppas mycket på det här.

Vad gäller lägenheten var makens analys rätt tuff. De vill verkligen bli av med oss nu, de är försenade, bygget kostar skjortan, vi kan med andra ord tro att om vi inte tar den här grejen så kan det komma andra och bättre (som ju läsekretsen var inne på).
Det kunde man gett sig fan på.
Han är den verklige gamblern i den här familjen. Vi andra hinner liksom inte med riktigt.
Vet inte om vi orkar med det heller.





tisdag 22 maj 2012

När man talar om

Ja, det är skumt, livet.
Idag på eftermiddagen ringde min man mig, det händer i stort sett aldrig, utom när något förskräckligt har hänt, nejdå, jag ska inte hålla er på sträckbänken.
De hade ringt från bostadsbolaget och erbjudit oss en större lägenhet.
Va? sa jag.
Ja, jo, det fanns en i de kvarter vi hade prickat för, en femma i en sjuttiotalskåk, ledig. Men själv kunde han inte gå och kolla idag (och inte i morgon, kanske fredag), så kunde jag ringa gubben och eventuellt gå dit och titta.
Till saken hör att jag hela dagen varit landsförvisad till vinden, de har bytt rör i vårt kök. Och klart blev det inte heller som de hade lovat. Dörren har stått öppen och folk har kommit och gått, typ.
Jag har suttit i vindskupan och fått ovanligt mycket skrivet, men allt vad näktergalar och prinsessor heter (Gabi) saknas, så det kanske inte blev så bra.
I alla fall. Maken ringde och samtidigt kom dottern hem.
Jag förklarade för henne. Vi stod liksom bara där och andades. Fattade inte.
Sen bytte jag skor (jag går omkring i walking-skor, det är ok i Sverige, men inte om man ska hyra en annan lägenhet) till ett par beiga med klickande klackar samtidigt som jag ringde gubben på bostadsbolaget och la ned datorn i axelremsväskan, mellanmål till minstingen, som skulle hämtas om två timmar.
Jodå, vi kunde ses utanför huset där lägenheten ligger om en halvtimme.
Okej.
Vi gick, vi gick med klickande klackar och försökte begripa.
På plats var snubben där, eller det var ju han, en typ i min ålder som klev av motorcykeln och drog av integralhjälmen så att ringen i örat syntes.
Vi hade setts förut, något både han och jag konstaterade, han mindes när: när grannen ovanpå hade en tvättmaskin som svämmade över och den canyon vi har i vår köksvägg skapades.

Och nu kommer vi till det surrealistiska. Huset högt, sjutton våningar i värsta miljonprogramsstilen, men, med liten trädgårdstäppa bakom smidesstaket, sen portvakt i glasbur med tusen vykort synliga - som kommer med nyckel och trycker på rätt knapp i hissen.
Nionde.
Vi står fortfarande och andas i hissen.
Och sen får vi kolla på en rätt normal lägenhet i ett hus byggt på sjuttiotalet. En stor fyra eller en liten femma, inget märkvärdigt alls. Balkong, såna där fönster som man ser i franska filmer från förorten, slitna trägolv och mosaik i köket.
Smal balkong som en ficka i betong, man kan ställa en ställning för tvätt där. Utsikt mot place d'It, stor utsikt, men vi fattade liksom inte.
Väldiga mängder klädkammare och våtutrymmen. Jalusier, ja, såna där man drar ner utanpå fönstren med små små hål i.
Inga dofter.

Och ett annat kvarter. Place d'It, det är liksom storstan. Biografer, massor av människor i rörelse, stort köpcentrum bredvid. Människor som driver, sådär som människor gör i stora städer, ja, kanske också på mindre gågator i småstäder. Men här är det dygnet runt.

Vi kollade paraboler på balkongerna, en. Namn på hyresgästerna, jag har ingen aning, men dottern sa tvärsäkert att det var franska och spanska namn, som vårt, som hon sa (vårt är italienskt).

Och sen gick vi nedför Gobelins, drev som alla andra där, drev tills vi hittade ett fik att fira på, utan att veta om vi ska fira eller inte. Kanske vill inte alla i familjen flytta hit, insåg vi.
Fiket var chicos, de vill ha betalt innan sa dottern.
Det ville de inte.
Det är nog bara när ni kommer och är ungdomar, sa jag.
Kanske det.
Jag drack en öl. Hon tog en kaffe. (Brukar hon det vid femtiden? Ingen aning. Men det kunde ju vara värre.)
Vi tittade på pappret vi fått med uppgifter om hyra, kvadratmeter, tider.
Och vi försökte fatta.

Alltså, vi var ju inställda (till slut) på att stanna. Alla tyckte att det verkade mindre dåligt om vi ändrar om i själva organisationen, alla var pepp på att hjälpa till att bära saker, slänga saker, ordna saker.
Och så ändrar någon i våra planer.

Man kan konstatera en sak. Jag har gjort det här bra. Jag har skött vår dossier visavi bostadsbolaget. Jag har skrivit, ringt och varit allmänt omedgörlig, som man ska.
Jag hade i och för sig insett att det inte hade fungerat och inte lett någonstans.
Men det hade det alltså.

Återstår nu att se om vi tar språnget.

onsdag 16 maj 2012

Läget

Ni undrar kanske hur det går. Med allt.
Jag med.
Vår flyttning verkar vi förlora, eller vår kamp mot allmännyttan. De har lagstiftningen i ryggen för att köra över oss så att det bara osar om det.
Det borde vi ha tagit reda på tidigare, men bättre sent än aldrig. Nu rädda vad som räddas kan. Och sen stor omskyffling av alla grejer för att utnyttja den plats vi har bättre. Jag får se mitt arbetsrum i vindskupan bli ett av barnens rum. Vi andra får genomföra rockader här.
Det kommer bli urjobbigt, men i slutändan så lite dåligt som möjligt. Om man nu kan säga så.

Min roman. Jodå, den går framåt, ibland tycker jag att den är så tråkig så jag orkar inte hålla på med den. Men det kan ju inte skyllas på någon annan än mig själv liksom.

Våren. Lömskt kall, helt obegripligt kall, men klar och vacker att se på. Jätteskumt.

Hörs,

söndag 13 maj 2012

Angående Ingmar Karlsson, Anna Ekström och Torbjörn Elensky

Delar av dagens offentlighet är idag halvoffentlig. Jag har följt och deltagit i en diskussion på facebook som är krånglig att referera i sin helhet här, men som nu verkar ha kulminerat i detta:
https://www.facebook.com/notes/torbjörn-elensky/svar-till-ingmar-karlsson-öppet-brev/10150880163347777
Jag vill här bara skriva att jag helhjärtat stöder Torbjörn Elensky vars beskrivning av händelseförloppet jag skriver under på, och att jag, som han skriver i slutet av sin text, hoppas att Författarförbundet, i vilket jag är med men inte aktiv, utreder hur det här gick till.

lördag 12 maj 2012

Transfer

Jag har läst Alexandre Jardins bok Des gens très bien. På franska romaner.

En rasande uppgörselse med den franska synen på Vichy-regimen ur en djupt personlig synvinkel. (Eller något i den stilen, för att ni ska få ett hum om vad det handlar om.)

tisdag 8 maj 2012

Zappen

Nu ska jag berätta hur vi har det med zappen. Le zap, som vi säger, men det säger man inte på franska, kanske säger man inte zappen heller på svenska? I alla fall, fjärrkontrollen, la télécomande.

Jag har sällan åtkomst till zappen. Jag tittar lite inte så mycket på teve, mest tittar barnen och deras far. Ibland blir det bråk. Nå, när jag väl vill titta så finns det många zappar. En till teven och en till freeboxen och ytterligare en som jag inte riktigt vet vart den hör.
Ibland får jag inte igång teven med zapparna och då ropar jag på barnen och då kommer de och skäller på mig för att jag är som en pensionär och sen sätter de på teven och sen rusar de iväg igen. Ibland klagar jag högljutt då, för att ljudet är för högt eller lågt och att jag inte kan ändra. Efter en stund kommer de rusande, ännu argare, och sänker eller höjer och sen försvinner de som oljade blixtar igen. Och då sitter jag där.
Igår samma visa men då vägrade dottern att sätta på teven: Men mamma, nu får du faktiskt lära dig det här, jag har visat tusen gånger!
Det gick inte. Jag kunde inte.
Då kom yngste sonen och sa att batterierna var slut i zappen så man kunde inte sätta på teven med den.
Så det var alltså inte mitt fel att det inte gick.
Sen laddade han ned en fjärrkontrollsapp på min telefon, så nu kan jag zappa teven igen, också när någon annan har zappen.
Då blir det zappkrig.
Det vet man sen länge för barnens far har appen och ligger i sovrummet och zappar bort deras program ibland.

Detta var en text i serien Vardagsteknik.
Hej.

måndag 7 maj 2012

Flaggor mm

Så blir det maktskifte i det här landet. Hollande vann och det var ju tippat.

Men nästan trettio procent av den franska valmanskåren röstade i första omgången på antingen extremvänstern, Mélenchon (tio) eller extremhögern Le Pen (nitton). Knappt tio på mitten (Bayrou), vilken av de flesta fransmän ses som en losergrej. Tror jag.

Men nästan en tredjedel av fransmännen missnöjesröstar alltså. Detta ihop med vad som händer i övriga Europa är rätt läskigt.
Greklands valresultat har jag inte riktigt begripit förutom att de röstat in sju procent nazister i parlamentet, men man skulle ju vilja veta lite mer om resten. Också. Även om det förstås är ruggigt, för det är det ju.

Ja, nästan trettio procent på extremer alltså, men nu är det franska systemet sådant att i slutändan kommer förmodligen dessa, som vanligt, befinna sig utanför parlamentet. Så är den franska konstitutionen, den femte republiken, och den är liksom skapad för det här folket som ju alltid haft extrema tendenser. Den är skapad för stabilitet och långsiktighet.
Låt oss hoppas att den vinner i längden.
Låt oss även hoppas att Hollande tar sitt förnuft till fånga och bromsar sina vidlyftigaste vallöften, liksom att Merkel säger nein till tysk (=europeisk) finansiering av lägre fransk pensionsålder och fler statliga tjänster.
Och så kanske vi slipper se ett Frankrike som inte sätter ut landminor längs gränserna, men som i alla fall ensidigt går ur Schengen - det hade ju inte heller varit någon höjdare.

Risken med hela det här spektaklet, om man ska måla fan på väggen alltså, är att även Hollande misslyckas med att hålla krisen stången och att infria vallöftena. Med fortsatt kräftgång (som det brukar heta i såna här sammanhang, jag försöker mig på ett nyhetsreferat här) för Europas ekonomi så skulle det kunna leda till än fler missnöjesröster om fem år. Då företrädesvis på Marine Le Pen, som, vad man än tycker om henne, har gjort ett bra val och som är ung och verkar ha hälsan - hon kan hålla på for ever verkar det som, och som i såna fall faktiskt skulle kunna företräda det största partiet till höger om mitten.
Det vore inget vidare.

När de går till val i det här landet känner jag ändå hur svensk jag är i många avseenden. Jag upprörs inte av algeriska fanor på Bastilj-platsen igår kväll då segern firades av socialisterna. Det kanske jag borde ha gjort, jag vet inte. Jag har fortfarande svårt att fatta flagganvändning, gäller både svensk (på sommarstugan) och fransk (då det handlar om "republiken").
Frågade maken som är pålitligt konservativ och han tyckte nog inte om de där algeriska flaggorna igår, nej. Det är antagligen folk som inte röstar här, sa han. Folk som var rädda att Sarkozy skulle ha slängt ut dem. Hur han nu kunde veta det. Själv antar jag snarare att det är den där andra- och tredjegenerationens invandrare, de som har endast franskt medborgarskap men dålig kläm på de länder deras föräldrar och farföräldrar kommer ifrån. De som mot all förmodan börjar bära slöja frivilligt och blir rätt nitiska muslimer. Men - inte heller jag har ju egentligen någon aning.
Dock tycks ju det här tillfället ha varit ett möjligt traditionellt franskt flaggviftartillfälle - "republiken". Men med fransk flagga, i såna fall. (Republiken igen.)

Annars är det tydligen så att socialisterna först med Royals kampanj förra presidentvalomgången körde med bleu-blanc-rouge. Tidigare har de haft samma ros-näve som s i Sverige och rosa/röda flaggor, typ. Medan höger och extremhöger hållit på länge med både Marseljäsen och trikoloren.
Som den konservative maken konstaterade så ligger alla partier nu i den nationalistiska mitten.
Fine.

I Sverige är det väl fortfarande så att endast sportsegrar firas med flaggor, eller?

Vidare läste jag den här klämkäcka liberala hästkuren för vad Frankrike behöver. Analysen att Sarko rök för att han flörtat med Le Pens väljare tror jag inte ett dugg på. Han flörtade väl med dem redan förra gången och de är besvikna, så det hjälpte liksom inte. Nej, Sarko röstades bort av andra skäl, hattighet, olik tidigare presidenter, bling-bling och framför allt - krisen har inte precis hjälpt Frankrike upp på fötterna igen.
Men vad gäller resten - ja, kanske skulle Frankrike behöva mer av öppenhet och liberalism, jag gillar idén, men är det någonting som aldrig kommer hända så är det just det. Socialisterna är konservativt socialistiska, och högern är konservativt höger.
Det ger ett polemiskt klimat och konstitutionen är medvetet gjord så att det hela ska gå långsamt och bli tungrott. Man ska inte kunna ändra något fort, som man gjort i Sverige.
På gott och ont, skulle jag säga.
För är det nånting jag tror att svenskarna kommer få ångra så är det alla dessa liberaliseringsreformer som kommit i rasande takt. En del var säkerligen bra och nödvändiga, andra kommer man få betala dyrt och länge. Och vi har liksom bara sett början på vart det hela håller på att ta vägen.

Nå. Jag måste väl avsluta detta gigantiska inlägg på något vis.
Barnen hade den optimistiska idén att man kan ju alltid utvandra, om det blir (ännu) sämre.
Det tror jag inte ett dugg på. Går Europa i putten så sjunker vi med det.
Med andra ord, bara att stanna kvar (var man än är) och försöka göra det bästa möjliga av saken.

Hej.

torsdag 3 maj 2012

Vardagsrapport

Kollade på debatten mellan Hollande och Sarkozy igår kväll och fann den helt värdelös. Verkligen helt världelös, båda försökte mer smutskasta den andre än klargöra sina egna ståndpunkter, sitt eget program. Världen utanför Frankrike existerade knappt.

Matematik. Läste häromdagen en artikel om att kunskaperna i matematik bland svenska högstadiebarn blir sämre och sämre. Det har man ju skrivit länge nu, gäller alla andra kunskaper också, vad jag fattar. Nu tillkom informationen att barnen inte kan multiplikationstabellen.
I andra artiklar har det framskymtat att de ofta inte begriper frågan, alltså svenskkunskaperna är för dåliga.
Ja, och så blir skolan mer och mer segregerad, liksom samhället i stort.
Jag tror inte att det är bättre i Frankrike utan i ungefär likadant. Eller möjligen lite värre på vissa fronter och lite mindre illa på andra. Kanske.

Men vad jag skulle komma till var att det är urjobbigt att lära barn som inte vill multiplikationstabellen. Faktum är att det faktiskt inte går.
Äldsta barnet lärde sig inte förrän vi satte henne i en annan skola, då var hon tretton. Hade väl tillbringat fyra fem år i skolan med matematik men utan att kunna de där jäkla tabellerna.
Andra barnet lärde sig däremot då vi tragglade med det första, har aldrig behövt jobba med honom där. Tyskan däremot...
Och nu, sista barnet som ju inte hört de två andra vid middagsbordet, ja, han har inte heller velat. Han är i och för sig bara nio, men det är nu han ska kunna dem. Och igår kom han på att han måste ta tag i saken. Då hittade vi en app till iphone som var bra, han jobbade en stund och var redan bättre. Jag tror att han kommer att fixa det hela i nästa vecka. Obs, några grejer hade ju gått in, det var bara de där svåra kvar.
Men kan det inte vara så att föräldrar helt enkelt inte har tid/ork att hålla på med det här? Precis som med en massa annat? I synnerhet om ungen själv inte vill?

Det som slog mig som förälder (i början i alla fall) till barn i fransk skola var hur mycket av ansvaret som faktiskt låg på familjen. Läxor och inlärning. De var inte klara då de kom hem, de hade mer att göra hemma. Så var det inte då jag var barn, inte förrän jag gick i högstadiet.
Och jag trodde att det berodde på det franska skolsystemet, vilket det nog gjorde också. Men nu verkar det ju som om det svenska blivit ungefär likadant. Det vill säga skolan jämnar inte ut längre, utan tvärtom förstärker den försprång och svårigheter. Nice.

Sen har vi börjat gå på biblioteket igen. De två stora hade en period med biblioteket men vi la ner den till slut, ingen ville gå och lämna tillbaka böckerna i tid och flera grejer kom bort och det var mest jobbigt. Med minstingen går det bättre. Han skriver upp på en lapp hur många böcker vi har och sen kommer han ihåg när vi måste gå tillbaka. Han lånar i stort sett bara seriealbum och manga. Ibland något annat. Och sen läser han och läser.
Och det är så fridfullt och lugnt där på biblioteket. Det enda, känns det som, som är sig likt från den där barndomen jag hade i ett annat land och en annan tid.
Jag sitter och blippar på min telefon och han går runt och väljer. Vi går hem igen genom mjukt vårregn, diskuterar hans kompisar eller om det finns maffia i Japan eller i Norge. Vad maffia egentligen är. Eller böcker han har läst eller saker som magistern sagt.

Hoppas att biblioteken åtminstone blir kvar ett tag till.

tisdag 1 maj 2012

Mer om skrivprogram och romaner

Jag håller er uppdaterade om det här med det nya skrivprogrammet. Inte för att det är jätteintressant kanske, men för att jag inte har något bättre för mig.
Igår fixade jag alltså in den långa textremsa jag hade i nya "fack" i det här programmet. Man kan, nej, man bör, innan man sätter igång med sin roman, välja ram eller mall.
Jag förutsätter att man kan byta mall om det man håller på med visar sig ändras, men så långt har jag inte kommit än, och jag tycker ändå att det är något komiskt med att man innan man sätter igång ska veta om det ska bli en roman eller eller roman i flera olika delar.
Inom den ramen man nu valt har man sen kapitel, och inom kapitlen "scener", vilket är den minsta enheten i den mall som programmet tillhandahåller.
Jag tänker mig scener som i amerikanska teveserier, vid byte av scen så visar man liksom huset först, och sen är man i vardagsrummet igen och där är ett antal personer igång med att gräla. Ja, sen kanske de går ut och fortsätter gräla.
Men så byter man till ett annat gräl i ett annat hus och då börjar man med det huset.
Och så tror jag att man ska hålla på när man skriver amerikanska romaner (eller teveserier).

Jag tänker mig att resultatet blir som ett nytillverkat pussel där alla bitar är lika stora men inte identiska i formen, trots att de är väldigt snarlika.
Medan mina texter inte funkar så. Det finns inga "scener", det finns inga jämnlånga kapitel, det är väldigt mycket mer hoppigt. Och jag kan verkligen inte sammanfatta en scen eller ett kapitel i några ord, typ: Ludvig möter Cecilia på busshållplatsen och medan de väntar på bussen diskuterar de den kommande kvällen.
Nä, istället står Ludvig och Cecilia där och glor och var och en tänker på sitt, liksom. Och det kan hålla på i fjorton sidor och sen är nästa kapitel fem rader.
Som de träpussel vi hade då jag var barn där bitarna ibland liknade former i sig, en fisk, en hatt, en blomma. Och de satt inte alls ihop med de andra bitarna eftersom konturerna inte hade former som grep in i varann, och dessutom var lite trä i varje skarv bortsågat vilket gjorde pusslet till en svajig och lös konstruktion. Man fick skjuta ihop den med kartongen så gott det gick då alla bitar var lagda.

Sen kommer Part Two och den titulerar man 1947. Om nu Part One hette 2007. Om man skriver en riktig roman, vill säga.

Och så funkar det inte heller när jag skriver. Men det kan jag ju naturligtvis bortse ifrån, och om jag gör det så är det egentligen bara en grej som stör mig. Bokstaven i använd som proposition i svenskan ändras automatiskt till I, jag antar pga engelskan. Och jag har försökt ändra i mallen. Programmet kan rättstava och kolla på svenska, men det där förbannade I-et blir jag inte av med.

Gunnar, hur ordnade du det?

Annars allt väl. Hörs,